Synpunkter

Till min förtjusning hörde jag på nyheterna att tvillingar löper mindre risk att hamna i delo med lagen och att bli missbrukare.

Vad gällde det kriminella så var risken 18 % lägre, och då särskilt beträffande våldsbrott, och gällande missbruk så var risken 21 % lägre än för genomsnitts medborgare.

Otroligt upplyftande siffror på min ära, och tänk vilken tur att just jag är född i ett sådant toppenbra stjärntecken.

I tyckarpanelerna i morgon-tv idag så hånades integrationsministern och hans stabs tilltag att för en vecka flytta ut verksamheten till rinkeby. ”Löjeväckande” och liknande tillmälen var den genomgående reaktionen från proffstyckarna med något undantag när. Man ansåg att det var ungefär samma sak som bussturerna för att beskåda de välbärgade på Solsidan, fast tvärtom.

Konstigt ändå att när politiker gör som vi säger åt dem och beger sig ut i verkligheten så får de skit även för det!

Vad en vecka i Rinkeby kan ha för inverkan på dessa politiker vet jag inte men jag tror ändå att det är bättre till än ifrån. De är där och alltid är det något som gör intryck på dem och i förlängningen kanske leder till en något ökad förståelse för människors olika villkor.

Jag tror att det är alltför lätt att underskatta vad personliga upplevelser betyder när det gäller insikt och djupare förståelse. Mitt eget arbete med mitt band Synliga i helt mörklagda lokaler där besökaren får sig en måltid till livs och en noga genomtänkt och specialskriven musikalisk buffé kryddad med tänkvärda prator, har ett genomslag som är svårt att förstå om man inte upplevt det själv. Vi kan tillsammans med vår publik i mörkret på några få minuter tydliggöra tillvaron och situationen för blinda och synskadade på ett mer effektivt sätt än vad en föreläsare skulle kunna åstadkomma på veckor av orerande, hur proffsigt han eller hon än lägger upp det hela.

Att uppleva på plats är helt enkelt väldigt starkt!

Jag skickade ett sms med födelsedagsgratulationer till en vän i England idag och önskade henne en bra dag idag och varje dag. Det är något med födelsedagar som automatiskt förvandlar mig till en riktigt usel poet. Kan helt enkelt inte förmå mig till att bara skriva grattis eller annat liknande och fullständigt adekvat, utan måste börja orera och bre ut mig.

Hon blev i alla fall glad av min gratulation och skrev att hon faktiskt hade en väldigt bra dag så här långt. Det var trevligt att höra men jag blev orolig när hon också skrev att hon inte ens kunde minnas hur gammal hon blev denna dag. Hon är yngre än jag och kan ändå inte håla ordning på sitt shit! Undrar hur länge jag själv kommer att ha koll på grejorna, suck!

På söndag så ska jag börja äta igen. Då har det gått 8 veckor och jag vågar inte gå ner mer, så nu ska jag trappa upp. Första veckan så byter jag ut en av dietmåltiderna mot ”riktig” mat och efter 7 dagar byter jag sedan ut 2.

Med hjälp av sambo Agneta så har jag valt ut 3 rätter som förhoppningsvis är rätt. De lär i alla fall vara rätt för mig eftersom jag är totalt oduglig i köket och inte ens kan svänga ihop en omelett. Är en jävligt dålig fotograf också så det är dubbelt uselt på just omelettens område.

Vad jag förhoppningsvis ändå ska klara av är att blanda ihop en rad kalla ingredienser, och jag brukar blanda ihop saker och ting så det ska nog gå bra.

Blir mycket keso framöver, och det har jag aldrig gillat, men nu ser jag fram emot denna mesiga maträtt med tandvattnet rinnande av förväntan. Kommer att blanda upp den med tonfisk, gräslök, senap och får därtill 3 cocktailtomater. Det blir som min vän från Örebro, numera boende i Helsingfors, brukar säga.

”Vilken bjudning!”

Ovanstående mening bör för full genomslagskraft helst sägas med Örebrodialekt.

Jag blir till min egen förtrytelse ofta höggradigt irriterad över det sätt som vissa saker behandlas språkligt. Exempel på vad jag menar är ord som, mello, mallis, fejan och donken.

Det är ofta nonsens eller rent skit som får denna form av familjära epitet och jag har försökt analysera mina egna starka känslor inför denna till synes oskyldiga företeelse.

Jag tror att det inte är orden i sig utan vad det förespeglar i fråga om inblandning med de omdöpta sakerna eller händelserna.

Att kalla den stora mygelcirkusen på tv för mello tyder på alltför många bortkastade timmar framför dumburken. Smaken är som baken och man får gilla vilken sorts musik eller underhållning man vill, men faktum är att denna tävling i nuvarande form är ett hot mot svenskt musikutbud. När schlagergeneralen och hans mannar på piratskeppet HMS Myglaren sagt och gjort sitt är marknaden rejält mättad och alla stålar har runnit ner i samma fickor. 4,1 miljoner glada tv-tittare lär genast utbrista i indignation över detta mitt påhopp men jag känner personligen till en hel del talangfulla artister ute i buskarna och de har inte en sportmössa när det gäller att ta sig fram efter det att marknaden mättats och blockerats av schlagerfestivalen, Idol, True Talent och The Voice. Kom ihåg att artister som Bob Dylan, Tom Waits, Joe Cocker, Eric Clapton, Janis Joplin, Jimi Hendrix, Mick Jagger eller ens George Harrison aldrig skulle haft skuggan av en chans i sådana tävlingar.

Här kan det nog med rätta påpekas att jag bara har sura rönnbär eftersom jag själv aldrig fått medverka i tävlingen som i Sverige envisas med att kallas för schlagerfestivalen, och det kan du ha förbaskat rätt i. Får jag och mitt band vara med så lovar jag att genast upphöra med min bittra kritik. Jag är musiker vilket faktiskt är en form av prostitution, och tyvärr inte en mild form.

Vad gäller mallis så är det nog bara så att jag tycker att det är synd när människor åker så ofta till en liten ö att den förvandlas från Mallorca till ett mallis. Det är en stor och fantastisk värld därute så varför åka om och om igen till en och samma plats bara för att man känner igen sig och därför att köttbullarna smakar lika bra eller bättre än hemma i gamla svedala?

Själv borde jag skämmas som kommer med ett sådant här uselt påhopp på de glada resenärer som gång efter gång får uppleva igenkännandets ljuva sötma vid sina återkommande besök. Har själv bara varit på Mallorca en enda fjuttig gång, och en gång är som bekant ingen gång så jag borde nog knipa käft.

När Facebook förvandlats till fejan så tillbringar man definitivt för mycket tid där. Jag kan med stolthet meddela att jag sällan eller aldrig kallar sagda sociala företeelse för fejan, men erkänner samtidigt att jag tillbringar alldeles för mycket tid inne på sidan. Finner mig själv kollande om det kommit upp några nya spännande statusuppdateringar minst en gång i timmen och inser att jag är en patetisk fåne.

Till mitt försvar kan jag bara säga att jag är synnerligen road och att jag numera alltid gratulerar vänner och bekanta på deras bemärkelsedagar, i alla fall om de finns på Facebook för annars finns de inte.

Donken är ett uttryck som jag oftast hör ur mina döttrars munnar och det är helt och hållet mitt eget fel. Det var jag som i egenskap av dålig förälder tillsammans med min lika usla medbrottsling, sambo Agneta, som i en alltför tidig ålder körde mina stackars intet ont anande små skyddslingar till den helruttna hamburgersyltan. Det gick så långt at min yngsta dotter Mimmi sa sitt barnaord för hamburgare, ”bujja”, så fort vi satte ner henne i bilens barnstol. Pinsamt så det förslår och därför får jag ta mitt straff och inte säga ett enda ord i protest när mina nu ganska vuxna döttrar snackar om donken. De var faktiskt från början inte särskilt fascinerade över utbudet på McDonalds men de stackars barnens ömma föräldrars dragning till de näringsfattiga ”gummipuckarna” och leksakerna som ingick i barnmenyn hade snart nog fått de små töserna att överkomma sin aversion mot smaken på maten. Idag är flickorna stormförtjusta i hamburgerkedjans mat och jag borde klä mig i säck och aska och prygla mig själv med ett rep med knutar på.

I Stockholm kan man dialektalt säga följande fantastiska mening.

”Dutt rutt kutt under futterna.”

Att ha det är nog inte roligt men det är enligt dagens nyhetsrapportering inte heller bra att äta rött kött alls. Över ett halvt kilo om dagen så förkortar man tydligen sitt liv.

Om det inte vore för alla renlevnadsmänniskor runtom i världen och i min närmaste bekantskapskrets som drabbats av cancer under de senaste åren så skulle jag ta varningarna om köttet på större allvar. Sila mygg och svälja elefanter är något som vi är otroligt duktiga på. Vänta bara tills undersökningarna om mobiltelefonernas skadliga inverkan på våra känsliga hjärnor publiceras. Jag tror personligen att vi blir sakta friterade och du får tro vad du vill men jag kan bara inte få in i min arma skalle att det är ett gott tecken när man blir svettig i örat efter ett mobilsamtal. Jag inbillar mig däremot inte att vi nämnvärt skulle ändra våra vanor om en sådan rapport kom ut eftersom det är alldeles för roligt med de spel och appar som vi laddat ner. Efter att ha tillbringat en vecka med tre glada musiker beväpnade med smart phone och dator har jag inga illusioner kvar. Jag som inte hade varken dator eller någon särskilt smart telefon, för min gamla Nokia är dummare än tåget, så kändes det mest som om jag var ett störmoment som ibland ville umgås och konversera.

Nu vet vi alltså att kött är dåligt för oss och detsamma kan sägas om, cigaretter, alkohol och droger, men det är på sådant som vi lägger ner oändliga summor. Ibland på laglig väg och ibland hamnar stålarna rätt i fickan på skurkar och banditer, men vi bryr oss inte eftersom vi vill ha det. Detta trots att vi vet att det inte bara är onyttiga produkter utan rent livsfarliga dito. Samtidigt så har vi våra partners hemmavid och skulle kunna idka könsumgänge några gånger extra istället för att fördärva våra kroppar med farliga substanser. Sex är gratis, nyttigt, ger bra motion, gör oss till bättre människor, men istället tar vi ett järn, ett bloss, trycker ner ändan i tv-soffan, fyller truten med chips, retar upp oss på författare som inte kan låta bli att hoppa omkring i rutan med alltför kraftig solbränna och känner hur blodtrycket stiger till en farligt hög nivå. I magen ligger den stora köttbiten och vänslas med den friterade potatisen och vinet ur lådan i köket. Det sägs att summan av lasterna är konstant så det är kanske lika bra att hoppa över det där med kärleksakten denna kväll då en infarkt kan bli följden av för många goda ting.

Här är det åter igen ganska lätt att hitta min agenda. Jag är sedan ett antal veckor, orkar inte räkna ut hur många, på diet och jag är helt enkelt bara avundsjuk på er som får stoppa i er vad ni vill. Jag har gått ner 12,6 kg och liknar numer mest en ledsen piprensare. Dags att trappa upp ätandet snart med keso och andra magra produkter men det blir aldrig mer ett liv fyllt av chips och hamburgare. Lite vemodigt känns det allt, för det osunda livet är trotsallt ett härligt liv.

 För er som har aktier i Ormingegrillen så är mitt grundtips att sälja genast. De guldår som ni haft tidigare som aktieägare kommer aldrig tillbaka. All världens odlare av blomkål kan däremot se framtiden an med tillförsikt för här kommer jag!

En man fastnade på något oförklarligt sätt med sin bil i en snödriva och blev sittande i två månader. Han överlevde genom att äta det enda han hade att tillgå, nämligen just snö.

Detta är riktigt illa och kan i förlängningen leda till ett elände för mången medborgare i vårt avlånga land. Nu vet nämligen regeringen att det går att överleva på en sådan mager kost och det lär inte dröja länge förrän nya direktiv utgår till de sociala myndigheterna. Det finns miljoner att spara då snö finns att tillgå utanför husknuten för en stor del av befolkningen under många av årets månader.

Diskussioner om en höjd a-kassa och andra kostnadskrävande åtgärder lär dö i sin linda.

När jag var liten så fick jag höra att man kunde få mask i magen om man åt snö, men föga anade jag att det bara var kommunistisk propaganda. Innan vi vet ordet av så kommer det direktiv från socialstyrelsen om att äta 6 till 8 skopor snö om dagen för att hålla svälten från dörren, och allvarligt talat så lär snö smaka betydligt bättre än barkbröd.

Vi kommer att få oerhört slimmade och snygga kroppar av en sådan kylslagen diet. Alla andra viktminskningsmetoder lär bli helt förlegade och metoder som bygger på att trycka i sig fett med fett stämplade som orimliga.

Om alla fattiglappar ser till att suga i sig sin beskärda del så finns det miljoner att spara in även vad gäller snöröjningen.

”Skotta och ät dig till en sund kropp!”

Kan bli vår nya slogan och vi som tvingas inmundiga det vita helvetet bör inte vara så småaktiga att vi är avundsjuka på de rikare människornas fula ovana att äta oxfilé. Vårt samvete är vitt som snö samtidigt som de är ena usla miljöbovar. De kommer att ångra sig!

Fattigsveriges matsedlar är snart helt förändrade. Köttbullar byts ut mot snöbollar, korv mot istappar, ärtsoppa mot snömodd, jordgubbar mot snögubbar men Frank Zappas varning är fortfarande relevant.

”Don’t eat that yellow snow…”

Till alla som nu känner sig djupt oroade over den möjliga utvecklingen så kan jag lugnande säga att vissa saker kommer att vara sig helt likt. Vår magra budget kommer ändå att räcka till de saker vi allra mest vill stoppa i oss. Chips, godis, ostbågar, läsk och andra livsuppehållande substanser som vi lärt oss att älska, kommer även i fortsättningen att ligga innanför våra budgetramar. Den sämsta skiten är som allom bekant alltid den billigaste. Våra helger skulle annars bli helt förstörda och politisk oro skulle kunna bli följden. Du kan även i fortsättningen stoppa i dig skräp som kommer att förkorta ditt liv och därmed lär du inte bli en belastning för samhället och vårt hårt ansträngda pensionssystem någon längre tid. Detta är självklart även bra för miljön då det blir en mindre som går omkring och fiser söner klimatet på vår stackars hårt ansträngda planet.

Nu kan det faktiskt vara så att jag är otroligt orättvis mot vår regering i denna epistel. Moderaterna gick i veckan ut och talade om att det är de som ser och värnar om människan. Detta mina vänner sätter allt i en helt ny dager! Inget annat parti har sagt något liknande och kanske har jag totalt missbedömt vad som skett de senaste åren från politiskt håll. Antagligen är det precis som när jag var en liten parvel och mamma och pappa visste bäst. Regeringen vet nog vad de gör och fattar betydligt bättre än jag vad som är nödvändigt för ett fungerande samhälle. Det är nog helt nödvändigt med nedskärningar på alla fronter så att skattelättnader kan ges till de rikaste. Visst har även de vanliga knegarna fått någon hundring mer i plånboken och jag hoppas att ni tycker att det var värt det när sjukvården, äldre och barnomsorgen blir ännu sämre.

På tal om barnomsorgen så har det varit en diskussion om att låta bli att könsbestämma barn. Alltså inga han och hon utan snarare hen. Att det betyder höna på engelska verkar inte vara ett problem.

Jag visste i min enfald inte att det var ett sådant stort problem att det finns pojkar och flickor på våra barnstugor. De bemöts tydligen olika och eftersom det finns de som påstår att det inte är någon skillnad på könen så bör de istället behandlas på ett likvärdigt sätt.

Jag kan inte fatta att jag trodde att problemet för vår barnomsorg var att det inte var tillräckligt stor personaltäthet, för få manliga medarbetare, för låga löner och alltför stora barngrupper. Jag blir så trött på att ständigt feltolka verkligheten och på att vara en dummerjöns!

Det är i sanning häpnadsväckande vad man kan lära sig bara av att titta på lite tv.

I ett ständigt återkommande reklaminslag på ”Sjuan” där jag hamnar de flesta vardagskvällar vid halvsjutiden, för att avnjuta en stund med ”Judge Judy” när hon domderar och pekar med hela armen mot oftast lindrigt begåvade käranden och svaranden i sin domstol, har jag fått lära mig att de flesta kvinnor faktiskt gör fel. Det är inte vilket fel som helst utan en grov fadäs gällande handväskor.

”De flesta kvinnor gör den malören att de bara har en handväska och då sliter de ut den.”

Detta sägs av en dam med samma efternamn som en känd förläggarsläckt och hon ger verkligen intryck av att veta vad hon talar om.

Jag blev så förvånad över hennes utsago att jag satt där i tv-soffan med munnen vidöppen av pur förvåning.

”Hur kan Sveriges kvinnor bara ha en handväska?”

Mumlade jag förvirrat, och fick mig strax en fortsättning till livs.

”Det är bättre att ha flera handväskor i olika färger som man kan matcha med sina olika ensembler.”

Eller något åt det hållet kom härnäst, och jag nickade instämmande för så måste det vara, och tänkte upprört.

”Skärp er kvinnor, ni borde veta bättre år 2012!”

Vilket företag som står bakom reklamen vet jag inte, för det sägs inte och alltså vill man inte sälja några dito till blinda kvinnor och män, men jag är tämligen säker på att det kommer att leda till att Sveriges alltför slarviga, ja rent okunniga, kvinnor nu kommer att bättra sig och genast drar iväg mot närmaste shoppingcenter för inhandling av väskor i allehanda kulörer.

Jag läste på Aftonbladets nätupplaga att Sven Wolter blivit censurerad i sitt eget radioprogram på P4. Hans krönika blev helt bortklippt då han hade mage att kritisera regeringen för det ljusblå, förlåt mörkblå ska det vara, förslaget att låta alla jobba tills de blir 75 för att få ut en vettig pension. Den upprörde skådespelaren kallade även politikerna för, ”småljugande äggskallar”, och det var väl lite väl elakt? Det hade kanske räckt med att påstå att statsministern liknar Alfons Åbergs pappa.

Sven Wolter har sagt upp sig med omedelbar verkan efter censureringen, och det med rätta. Passa er medborgare för att öppet kritisera våra makthavare även om du i vårt moderatstyrda fosterland upplever att de är fullständigt flängda i roten ibland. Det finns gränser för vad som får förekomma i en demokrati.

På tal om demokrati och att utgjuta sig så löper min ena katt. Hon sitter större delen av dygnet utanför vårt hem och skriker efter manligt bistånd.

Nu verkar det inte längre ha någon betydelse vad det är för väder när behovet tränger på. Regn, snö eller snålblåst så sitter hon där och tjuter av brunst.

Tur att det bara är katten och inte en otillfredsställd sambo eller, gud förbjude, någon av döttrarna.

För att avsluta min lilla epistel så vill jag övergå till något viktigare, nämligen min vikt. Det är söndag och jag har gjort min veckovägning. 4 veckors diet har nu förvandlat mig från en bamse på 90 kg till en fjutt på 81,7.

Det råder inget tvivel i mitt sinne att jag leder en borttynande tillvaro, men jag är pigg som en pelikan.

Det är dag 22 och vi kämpar på. De senaste 3 veckorna har gått i pulvrets tecken, men för ovanlighetens skull har det inte mitt ädla jag som avsetts.

Pulversopporna har absolut inte smakat räv, men så där otroligt tillfredsställande har de inte heller varit i längden. Man får helt enkelt till slut en sådan lust att tugga på något smaskens att det nära nog ger en hallucinationer.

Jag har under de 3 veckorna mått oförskämt bra och har varit förbluffande pigg. Har jobbat mycket och i mitt fall innebär det att stå och yla i coverband till sena natta, eller att skråla och att servera mat och dryck i mörkret på någon av de två svartklubbar jag jobbar på. Även det har gått som en dans och inga symptom på svaghet eller humörsvängningar har drabbat mig eller därmed min omgivning.

Den enda krämpa jag fått är en ond tå, vilket jag känner igen som gikt, men det får jag med ojämna mellanrum ändå.

Dessa 21 dagar har krympt mig med 7,2 kg och det gör att jag tycker att det varit värt det, och att jag känner mig allt bättre i kroppen.

Jag försökte som jag berättat tidigare att träna men det har visat sig vara svårare än jag befarade. Efter att ha konsulterat en mycket vältränad vän tillika trumslagare så fick jag rådet att inte ta i så förbannat eftersom min kost var så knapp, utan att istället cykla eller promenera i lagom takt någon timme var dag. Eftersom det varit kallt som en eskimånäsa runt husknuten, och min sambo är ganska svårstartad när det gäller nya projekt, så är det min motionscykel som gällt. Detta är gott och väl men de dagar då jag tränat och bränt fett för kung och fosterland så har jag osvikligen fått plikta på natten. Min ständigt krympande mage har kurrat, gurglat och en gnagande tomhetskänsla har plågat mig i timmar. Det säger de ingenting om när de hävdar att det är jättebra att motionera.

Igår hade vi tårtkalas för min dotter Camilla och min systerdotter Emma. Jag åt ingen tårta men fick å andra sidan äran att betala för den.

Sambo Agneta gjorde en snabb sökning på nätet och räknade ut att hon kunde byta ut en av pulverpåsarna mot en halv tårtbit. Hon tyckte nu inte att tårtan var lika god som hon föreställt sig, och på kvällen var hon så hungrig att hon höll på att gå åt.

För att ytterligare stärka oss så åkte Agneta och jag idag till äldreboendet och hälsade på Agnetas mamma. Med oss hade vi som vanligt en smaskig hallonbakelse som vi bjöd henne på. Där satt vi sedan min älskade och jag och lyssnade och tittade på medan Agnetas mor mumsade i sig med stor belåtenhet. Det var djupt inspirerande och påsen med mat som jag tillagade vid hemkomsten smakade, som det så vackert heter, fågel.

Det går trotsallt inte att förneka att mat är en stor del av livets goda, och idag blev jag larvigt lycklig då vi provianterade för den nya fasen i vår avmagringskur.

Vi går nu upp från den tunna 600 kaloridieten till den häpnadsväckande 800 kalorivarianten.

Nu finns det ett helt annat utbud på matfronten och de tänder som de senaste veckorna legat på latsidan och bara vispat soppa ska än en gång få göra nytta. Nu finns det påsar med pasta, chili sin carne, couscous och någon mer sort, som är som små huvudrätter. Vi prövade nyss den med pasta och grönsaker och den var smarrig. Både sambo Agneta och undertecknad smackade belåtet och var påtagligt nöjda med att få inmundiga något som mer liknade vår vanliga föda. Lite extra kryddning skulle nog inte skada men annars var betyget ett klart mvg.

Vi köpte också hem olika sorters bars och samplade även utbudet av smoothies. Misstänker att innan de nästkommande 9 veckorna passerat så kommer vi att vara rejält trötta på det nya utbudet, men just nu är jag ivrig som ett barn i en godisbutik över vårt nya förråd. Kan knappt vänta tills nästa måltid då jag tänker sätta gaddarna i en bar med choklad och nötter, mums!

Fick beskedet om Whitney Houstons tragiska bortgång inatt då jag kom hem från ett gig på en privatfest i Stockholm. Hon var enligt min åsikt en av de bästa sångerskorna i vår generation, och så pass unik att hon var en på miljonen vad gäller talang och artisteri.

Blev rejält ledsen när jag fick beskedet och tycker att det är alltför många som går bort i en alltför tidig ålder.

Whitney Houston och jag hade sången och pulvret som en gemensam nämnare, men hon sjöng oerhört mycket bättre men hade sämre urskiljning vad gäller just valet av pulver.

Dag 15 närmar sig nu sitt slut och min mage kurrar och gurglar påtagligt högt. Inte så konstigt eftersom det bara är en halvtimme tills jag åter får avnjuta en god och stärkande pulversoppa.

Vid morgonens vägning så visade det sig att jag gått ner 5 kg på de första 14 dagarna. Ett par kg mer än sambo, men män går tydligen ner lite fortare än kvinnor. De ljuvliga varelserna ska ha fett lite här och där för att vara som de ska, så det får hon nog hacka i sig är jag rädd.

Att hålla en rutin på mattiderna lär vara nyttigt och det har också känts väldigt bra. Eldprovet kom dock i helgen då jag lirade både fredag och lördag med mitt coverband Mr. Coil i Södertälje.

Istället för att som under de senaste veckorna komma i säng vid 11, tidigt för en nattuggla som jag, så blev det nu så att jag åt sista måltiden runt 8 på kvällen och gigade därefter fram till kvart i 2 på natten. På fredagen möttes jag av gitarristen som berättade att de andra just hade beställt hamburgertallrikar och undrade om jag skulle ha. Det skulle jag inte!

Konstigt nog så hade jag inga hungerkänslor under kvällen och var dessutom fylld av energi. Det jag blev mest trött på var att ständigt tugga tuggummi för att inte avliva publiken och mina spelkamrater med min dubiösa andedräkt. Hade nästan träningsvärk i käkmusklerna efter det idoga idisslandet.

För att inte matintervallen skulle bli fullständigt ramponerat så var jag, både lördag morgon och idag, tvungen att sätta mobilen på väckning så att jag kunde kliva upp för att äta. Konstig känsla för en som hela sitt liv varit obenägen att äta frukost. Nu satt jag där på morgonen lite smått förvirrad och klunkade i mig en chokladshake, och gick därefter genast tillbaks till kojs.

På vardagarna däremot är det inga problem att kliva upp som vanligt, och sambo är oftast redan uppe strax efter 6 då hon har tvingats upp av huvudvärk, torr mun och en sprängfylld blåsa.

Nu är det 6 dagar kvar på den första delen av programmet och sedan kommer kaloriintaget att ökas på. Vi lär dock fortfarande stå långt ifrån hamburgertallrikar.

Nu är det dags för mig att gå upp till köket för ett möte med min nya kompis, soppan gjord av broccoli. Vi har verkligen funnit varandra efter att ha stått långt ifrån vänskapliga relationer sedan jag först mötte fröken Broccoli i matbespisningen i årskurs 5. Då var hon en sönderkokt och vämjelig subba som luktade som gamla blöjor, men idag ger hennes exotiska doft mig en rysning av välbehag längs hela ryggraden och hennes lena smak får det att pirra av njutning i hela gommen. Snacka om kovändning och mycket ska man vara med om innan smaklökarna trillar av.

Då blev jag mången lunchrast sittande med bara henne kvar på tallriken och mattanternas vakande ögon på min olyckliga varelse, nu smackar jag vällustigt och hummar belåtet när jag skickar in skedfull efter skedfull av den ljuvliga anrättningen in i mitt giriga gap.

Jag hörde på nyheterna igår att alkoholmissbruket bland äldre har ökat. Inte bara det flytande giftet utan även narkotiska preparat hade den undersökta gruppen fått ökade problem med.

Den kvinnliga nyhetsuppläsaren lät förvånad, och det förvånade mig. Klart som korvspad att missbruket ökar i takt med åldern och det är som det ska. Det enda som inte är som det ska är att det börjat för tidigt. Den undersökta gruppen var mellan 60 och 79 och det är på tok för tidigt! Vet inte dessa djupingar att det är 80 år som gäller som tidsgräns för ett rejält missbruk. Att börja slappna av och ge sig hän redan i 60-årsåldern är helt förkastligt och som pensionssystemet ser ut alldeles för tidigt om man vill ha en vettig utkomst vid sin pensionering.

Jag har hela mitt liv varit rädd för tunga droger och har även de senaste åren varit restriktiv med alkohol. Mina bandkamrater i Synliga ger inte ett vitten för denna försäkran efter att ha sett mig förorena ett badkar i Tokyo efter en whiskeyhävartävling med vår storvuxne trumslagare, men jag hävdar ändå med bestämdhet att det är på detta vis.

Efter att nu i åratal varit måttlig eller fullständigt avhållsam så kommer det enligt den plan som min sjungande kollega från Örebro, numera bosatt i Helsingfors, och jag har utarbetat åt oss själva. Hur var och en av oss gör i detalj är personligt men själva principen är att då vi fyllt 80 så tänker vi kasta all betänksamhet och sunt förnuft överbord och testa allt vi inte vågat eller velat prova hittills. Vi har båda varit väldigt förnuftiga och förståndiga men om vi lever efter vår 80-årsdag så kommer själva fan att flyga i oss.

Så här ser min personliga plan ut, och den träder i kraft 3 juni 2037.

Jag är vid det här laget redan en olidlig gammal surgubbe, för det har jag hotat barnen med i åratal, och de tycker säkert redan att jag borde ha vett att kasta in hatten. En ryslig gammal fjant är jag och de kommer bara på mitt födelsedagskalas i hopp om att få se mig sätta rosen från födelsedagstårtan i halsen. Barnen, barnbarnen, släkt och familj smygtittar hoppfullt då jag stoppar munnen full med tårta och slås sedan med häpnad då jag sväljer ner den sista biten och hastigt ställer mig upp och harklar mig. Det blir helt tyst och jag stirrar utan att se på var och en av de församlade och tar sedan, med en dallrande klick grädde i mungipan, till att orda.

”Kära vänner, jag fyller idag 80 år och från och med imorgon så kommer det att bli andra bullar av i mitt liv.”

De hoppas förståss alla att jag ska bli en snäll och fin människa, men då skiter de sig på tummen.

Jag berättar att jag kommer att börja var dag genom att röka en pipa crack. Från högtalarna vid frukostbordet kommer tung hip hop och rap att spelas på hög volym. Jag hoppas givetvis på att rökandet av den potenta drogen ska få mig att förstå dessa musikstilar som jag idag inte begriper mig på mer än marginellt.

”Varför babbla när man kan sjunga?”

Är den fråga jag ställt mig i åratal, och som hjälpt mig att bli en bitter gammal kuf och musikalisk reaktionär.

Efter frukost så är det dags för en stärkande promenad, men eftersom jag är gammal så tänker jag åka rullstol. Jag är dessutom så förbaskat stenad efter frukosten att jag finner det svårt att gå

Jag vill inte ha en elektrisk rullstol eftersom jag är en miljömedveten livsnjutare och inte någon teknokrat. Jag är tvingad att trycka på alltför många knappar ändå och tänker inte låta sådant förstöra min morgontur. En assistent får helt enkelt köra runt mig, gärna någon luttrad familjemedlem.

På min manuella rullstol har jag låtit montera ett par rejäla högtalare, och ur dessa ska alla topplåtarna med Bob Marley, Black Uhuru och Peter Tosh strömma ut på förödande hög volym. Då kan jag ihärdigt röka brass under hela promenaden, för jag har hört att inget går upp mot reggae när en hövding ska klippas.

Att röka dessa ”herbs” lär göra en hungrig som en varg, så det blir strax dags för lunch. Jag har vid det här laget gett upp på dieter och räknande av kalorier och tänker proppa i mig alla de godaste fettbomberna och läckerheterna som mina illvilliga barn fyllt mitt kylskåp med i fåfäng förhoppning att jag ska äta ihjäl mig.

Mätt och däven så är det tid för en tupplur, och jag stoppar genast i mig några tabletter som tar mig ner.

När jag vaknar, med hjälp av några uppåttabletter är det LSD som står på agendan. I cd-växlaren sitter Pink Floyds bästa album tillsammans med Sgt. Pepper och Smurfarnas bästa. Den sistnämnda bara för att se vad som händer med en tripp när dessa speedade låtar dyker upp efter Pink Floyds mer sävliga alster. Lite självbevarelsedrift har jag kvar och trippar bara när jag är på bottenvåningen utifall jag skulle få för mig att hoppa ut genom fönstret. Att jag ens stenad som en staty skulle tro att jag är en fågel finner jag lika osannolikt som att jag skulle börja tro på Ryan Air, men man vet aldrig!

När trippen slutligen klingat av så öppnar jag genast en flaska whiskey. Här tänker jag inte visa någon som helst måttlighet och det ska bälgas för kung och fosterland. Full som en gris kommer jag att dra i mig en lina kokain, och då nyktrar jag till så att jag åter kan börja hälla i mig sprit. Den här proceduren kommer jag att upprepa så länge det roar mig

Eftersom kokain gör att hungerkänslorna försvinner så struntar jag helt sonika i middagen.

Nu är vi framme vid dagens eldprov och jag har sparat det farligaste och härligaste till sist. Hela mitt liv har jag varit rädd för läkare och alla deras pinoredskap men nu vid 80 fyllda har jag äntligen uppammat mod att ge mig själv en spruta med heroin. Heroin betyder hjälte och jag känner mig som en modig sådan då nålen sticks in i venen.

Då kicken börjat avta och timmen blivit sen kommer jag att krypa till kojs, tillfreds med mitt nya osunda liv.

Som en sista åtgärd innan natten tar vid så kastar jag i mig ett par viagra, bara för att reta gallfeber på min sambo som egentligen vill vara ifred för att läsa talbok och klappa på sina 53 katter.

Annat jag kommer att ge mig på är att köra bil som blind. Snor någon lämplig kärra från någon slarvig granne som lämnat nycklarna i tändnigen och dra iväg så långt det bär. Torde inte vara särskilt farligt med tanke på krockkuddar och säkerhetsbälten.

Jag kommer kontinuerligt att snatta, och eftersom man redan idag måste plocka på sig varor för över 1300 kronor för att bli lagförd så kommer jag att kunna hålla på livet ut. Kan bli väldigt intressant och kolla upp vilka varor jag kommer hem med då blinda snattare inte lär ha någon större precision vid urvalet.

Jag kommer att ladda ner massor av porr från nätet även om jag inte kan se eländet. En och annan timme lär också tillbringas med att ringa till olika sextelefoner. Då får jag garanterat besök av barnen då de sett telefonräkningen.

Något jag blivit riktigt bra på genom åren är att montera ihop bokhyllan Billy från Ikea eftersom det är sådana som jag har min digra skivsamling i. Det kommer jag att fortsätta med, och alltid sent på natten. Tunga hammarslag kommer at driva grannarna till att skriva hatbrev och att sätta upp lappar, som jag inte kan läsa.

Jag kommer kanske på mer onyttigheter och djävulstyg längs vägen men det här känns som en bra start. Man kan helt enkelt inte vara en förståndig fegis och goody-goody hela sitt liv.

”Men vill du inte ha en värdig ålderdom?”

Undrar du kanske.

Det vill jag självklart, men om jag ska vanvårdas på ålderns höst så vill jag sköta om det själv och inte bli blåst på den godbiten av något skitdåligt vinstdrivande vårdföretag!  

Glada i hågen vägde vi oss på morgonkvisten iförda våra bästa födelsedagskostymer. Jag hade tappat 2 kilo och sambo över 3.

Då åkte vi till Clas Ohlson och köpte en ny våg, för man måste helt enkelt våga ibland!

Det visade sig vara ett snabbare sätt att uppnå viktminskning än den långsamma pulvermetoden eftersom det bara var halva siffrorna som gick att avläsa då man äntrat skrället. Sambo Agneta får ta med sig skrothögen och reklamera på torsdag.

Förutom bakslaget med dagens inköp så har min eufori från gårdagen hållit i sig. Jag mår finfint och lider bara när min dotter Mimmi pratar om falukorv med makaroner.

Ännu en av mina förutfattade meningar kom idag på skam då jag provade pulvervarianten av tomatsoppa. Den var kanongod och är nu uppe i topp med kycklingsoppan. Jag blev så tagen av denna upplevelse att jag allvarligt funderar på att testa broccolisoppan, men jag har inte riktigt bestämt mig än eftersom jag varit ovänner med den grönsaken i hela mitt liv.

Jag mår som sagt fantastiskt bra men är tvungen att pinka vad som känns som hundra gånger per dygn. Står där och undrar hur många liter som ska rinna ur mig, blir slutligen klar, tjudrar åter hästen, tvättar händerna och lämnar toan bara för att nästan direkt känna hur det börjar bli läge för ett nytt besök.

Det går i alla fall bra, och om en timme får jag äta igen. Blir till att dega framför tv: n ikväll, men några matlagningsprogram blir det inte, för man ska inte utmana ödet och jag har redan som det är ett alltför gott öga till tunnbrödspaketet i skåpet. Det ropar till mig och jag får uppamma all min viljestyrka för at inte hörsamma min gamle vän.

”Kom igen Sven vi är väl vänner än?”

Jag tänker inte vara ett tunnbröd och ge efter för frestelsen.

Vi är nu framme vid dag 7 och gårdagen var den absolut svåraste hittills.

Att på en fredagskväll vara helt blåst på godsaker var minst sagt svårmodigt. Pulvershakes och pulversoppor kändes som ett skittråkigt surrogat för chokladkakor, godispåsar, popcorn och en god kötträtt med sallad. Visste verkligen inte hur mycket min livskvalitet var beroende av den dynga jag stoppar i truten.

”Jag är fet och hungrig och har inte gått ner ett enda dugg!”

Klagade sambo Agneta då vi försökte hålla oss på spåret framför dumburken. Det är påtagligt vad mycket sämre programmen är när man svälter istället för att proppa i sig smaskens.

Jag försökte peppa och sa att jag var säker på att vi nog gått ner något. Jag hoppas vid gud att det stämmer! Om vi imorgon bitti väger oss och ligger kvar på samma matchvikt som för en vecka sedan så kommer våra ångestvrål att höras över hela Storstockholm. Jag begär inte mycket, men något litet kilo kan man väl ändå få slippa efter denna veckas stålbad?

Det är fortfarande eftermiddagarna och kvällarna som är värst. Varken Agneta eller jag är hungriga på morgonen i vanliga fall så det kan vara det som gör att vi lider mer och mer alltefter som dagen lider.

Veckans mest oroväckande uttalande kom från Agneta vid middagstid dag 6. Hon utfodrade våra kissar med mjukmat och vädrade plötsligt högt och sa.

”Kattmaten luktar ju riktigt gott!”

Kattmat luktar ruskigt illa och jag blev djupt oroad av hennes uttalande.

Agneta fördjupar sig i projekt för att hålla sina tankar på annat håll. Garderober, skåp, förråd, lådor och pärmar gås grundligt igenom med ett i det närmaste maniskt beteende. Idag är köksbordet fullbelamrat med månadens pappersskörd, och det är ingen lek hur mycket post det kommer i januari. Agneta pustar och stånkar som en värsta grovarbetare då hon skapar ordning i det kaos som hon först skapat.

Min stilla förfrågan om vi skulle ta en promenad snästes brutalt av.

”Inte nu jag måste få ordning på det här först!”

Fick jag veta och även att det faktiskt var ett äckligt väder. Jag tror nog att det blir en promenad till slut eftersom hon har ett visst antal steg hon måste gå varje dag, och numera är utrustad med stegräknare. Igår gjorde vi vårt vandrande i köpcentrat Nacka Forum, som är gigantiskt och väl lämpat att irra omkring i.

(Några timmar senare.)

Det blev en promenad till slut och tillsammans med Agnetas systerdotter gick vi till Willys och handlade. En hel affär fylld med goda grejor och så kommer man ut med två paket sockerfria tuggummin, bittert!

Ikväll mådde jag så otroligt bra att jag nästan blev orolig. Satt i soffan i mitt skivrum och lät musiken skölja över mig och mådde som en prins. Jag borde kanske ha lirat Prince?

Ett sådant välbefinnande efter en så jobbig vecka var en oväntad upplevelse, och faktum är att jag kände mig som om jag fått något roligt knarkpulver eller klippt en hövding. En mild och skön stund var det och jag tänkte inte på mat en enda gång. Toppenavslutning på vecka 1, och nu känner jag mig redo att svälta en vecka till.

Jag är nu framme vid dag 5 och läget är som doktor Alban påstås ha sagt, ”stabilt.”

Kroppen lösgör nu via utandningsluften kretoner, osäker på stavningen, och för att rädda livet på kamrater och taxichaufförer i min väg så tuggar jag på tuggummin. Självklart är dessa sockerfria och med förlov sagt smakmässigt ganska menlösa.

Till min egen stora förvåning så har jag funnit att jag egentligen är för lat för tuggummin och håller därför ner idisslandet till ett minimum. Jobbigt att tugga, hur låg energikvot har jag egentligen?

Vill dock inte ha en andedräkt som en kamel och kämpar därför på, eller som vi fettbrännare så fyndigt brukar säga.

”Bara kretiner ignorerar sina kretoner!”

Började motionera igår men större delen av den timme jag avsatt åt övningarna gick åt till att få ordning på maskinparken. Motionscykeln visade sig vara trasig och jag får försöka skruva isär den för att lokalisera felet.

Därefter var min grunka för uppbyggnad av magmuskler borta. Det finns elaka tungor som påstår att den varit det länge, men det är inte sant, jag har bara inte använt den. Sambo Agneta hittade den slutligen i vår dotter Camillas garderob, och jag gick morrande ner till bottenvåningen, av någon outgrundlig anledning så känns den våningen mest botten då jag ska motionera, för att bränna fett.

Hantlarna hittade jag omedelbart och de var oskadda. Nu är inte hantlar så lätta att ha sönder och man flyttar inte på dem i onödan, så jag var inte överraskad.

Det går som sagt bra nu, även om min mage ibland väsnas så det står härliga till. Det är trotsallt så att jag långa stunder inte tänker på mat, och det är troligen ett gott tecken.

Var på ett viktigt möte idag och min hjärna fungerade alldeles utmärkt, i alla fall så bra som den brukar.

Från det ena till det andra så meddelades det på nyheterna att S troligen hittat en ny partiledare. Nyheten hade som det heter, ”läckt ut”, och skulle egentligen inte skickas ut över nationen förrän imorgon. Vet ingenting om snubben men han är tydligen ordförande för metall, gillar musik och hejar på Modo i hockey. Låter bra tycker jag som är en smula partisk för samma lag, och om han musikaliskt visar sig föredra heavy metal så kan det nog bli bra för sossarna som haft en lite mossig framtoning ett tag.

Vi är nu inne på dag 3 av vår magra diet och de anrättningar av pulver och vatten som jag till en början tyckte var äckliga, eller i bästa fall menlösa, börjar nu alltmer anta formen av kulinariska läckerheter. Hungern är som allom bekant den bästa kryddan och min personliga favorit bland våra matpåsar är kycklingsoppan. Det är nästan larvigt med vilket välbehag jag sitter där och sörplar i mig mina 2,5 deciliter. Jag har alltid ätit fort men nu äter jag oändligt sakta för att måltiden ska vara riktigt länge.

Visst njuter jag men ta er i akt för jag tror att min trovärdighet som smakvittne är synnerligen dubiöst.

Om någon kock på en restaurant med gott renommé skulle servera en soppa på kyckling som smakade som pulvervarianten jag spisar så skulle han med säkerhet släpas ut på gatan av arga krogbesökare. Där skulle han omedelbart doppas i tjära och fjädrar, förses med en skylt med texten ”sopp-sopa” och skickas ut ur staden sittande baklänges på en svarttaxi till varnagel för andra som ens tänkt tanken på att tillreda något så vämjeligt.

Dag 2 gick i lugnets tecken eftersom jag var ganska energilös.

På eftermiddagen låg jag framför tv: n och glodde på dvd: er med musik då dörrklockan plötsligt störde mitt vegeterande. Jag klev motvilligt upp för det är sällan något roligt som väntar en när man öppnar sin dörr. Oftast är det bara någon familjemedlem som glömt nyckeln och då förärar inte ens mina ansträngningar mig ett ynka tack. Tänk om det någon gång kunde vara en gammal kompis, eller till och med en ny!

Nu är inte en familjemedlem det värsta som kunde stå utanför min dörr, för tänk om det vore från postkodlotteriet? Jag har ingen lott!

Nåväl, jag öppnade dörren och möttes av en ung stämma som ville sälja på mig grejor till förmån för en skolresa eller liknande. Det händer allt som oftast att vi stöder sådana fina initiativ och jag ville veta vad han hade att erbjuda.

”Jag har jättegoda kockosbollar!”

Det uppstod genast en härdsmälta i min hjärna och mitt hungriga jag avfärdade ynglingen så fort det gick. Det var bråttom att bli av med honom för att mörda oskyldiga ungdomar kan leda till långa och hårda fängelsestraff. Att hävda att jag var utsvulten och att grabben erbjöd godsaker skulle då sannerligen inte räknas som en förmildrande omständighet.

Kockosbollar, satans jävla kockosbollar, och jag som har i det närmaste 3 veckor kvar på pulver och vatten. Solen gick i moln och det var minst 2 timmar kvar tills jag skulle få avnjuta nästa ”godispåse.”

Åt den första måltiden lite för tidigt igår och kvällen blev magknorrande lång. Har idag flyttat fram positionerna lite och får lov att äta min sista måltid klockan 21.30, och gissa om jag kommer att njuta? Jag kanske till och med sparar kycklingsoppan till den sista måltiden för att få ett litet äventyr för gommen, något som kan stärka mig inför den långa pulverfria natten.

Dag ett och jag har klämt min första chokladshake. Inte så god som namnet förespeglar men inte heller så äcklig att jag var tvungen att be någon hota mig med ett hagelgevär för att tvinga mig att svälja ner den. Misstänker dock starkt att jag kommer att bli trött på smaken och bör nog införskaffa skogsbärsvarianten så jag har något att variera med.

När jag kom hem från att ha serverat lyxmat och underhållit på ”Svartkrogen” under gårdagskvällen så rensade jag vid hemkomsten skafferiet på smågodis och även den sista popcornspåsen. Nu finns inget kvar som kan locka mig i fördärvet och få mig att lämna pulverpåsarnas smala stig.

Nattens drömmar har inte ett dugg förvånande gått helt i matens tecken, eller kanske snarare avsaknaden av.

Jag fick veta att jag skulle väga mig och det var något jag också ville göra. Av någon outgrundlig anledning så var det min mamma som kom med vågen.

”Du måste först väga rumpan.”

Berättade hon och jag undrade hur detta skulle kunna ske på något bra och enkelt sätt.

”Kinderna måste också vägas.”

Fortsatte min mor och det där med rumpan fick aldrig sin förklaring. Jag tryckte ner kinden mot vågen och mamma avläste noga vikten. Resultatet antecknades noga men jag fick aldrig höra hur mycket de vägde, och lika bra är väl det.

Som nu fallet brukar vara i drömmar så var vägandet plötsligt över och mamma försvunnen. Sambo Agneta och jag låg i vår säng och plötsligt kom det in en oerhört ful kvinna med papiljotter i håret och en gräslig pancake-makeup i ansiktet. Vi var i färd med att klämma i oss en shake men den fula kvinnan hade en stor bunke med olika nötter och snacks som hon ville att vi skulle dryga ut måltiden med. Iklädd ett långt vitt nattlinne la hon sig mellan oss med bunken i famnen.

Hon hade en man med sig som även han tyckte att vi skulle ta för oss av godsakerna. Agneta berättade för mig att han var läskigt ful men det var hans fru som jag tyckte var anskrämlig.

”Ta för er nu för det är nyttigt och man får äta sådant här!”

Sa kvinnan och jag tuggade misstänksamt på de nötter mina fingrar fick tag i samtidigt som jag stirrade på henne och tänkte att det var väldigt omodernt med papiljotter.

Plötsligt var jag någon annanstans och min dotter Camilla sa glädjestrålande att hon hittat en gömma med godis från barndomen och att hon skulle bjuda sin syster Mimmi. Det var deras favoritsort och syrran skulle bli jätteglad. Innan jag hann värja mig så stoppade hon in ett varuprov i min mun. Det var förunderligt gott och jag insåg att det var precis den här sortens saker jag verkligen inte fick äta. Problemet var bara att det var min snälla dotter som bjöd och jag ville inte göra henne ledsen och tuggade lite villrådigt vidare på onyttigheten som fyllde min mun

Med ljuv sötma. Därefter bytte drömmen åter igen miljö och jag var ute i någon stad med mina vänner och bandkamrater Joakim från Synliga och Heikki från Mr. Coil. Vi kastade snöbollar mot ett klocktorn och skulle träffa siffran 56, men det var bara Heikki som lyckades. Jag gjorde flera försök men nådde inte hela vägen fram

Vi började strosa runt i staden, vet inte vilken, och fick veta att det nu fanns fantastiskt bra och billigt hasch att köpa, som dessutom nu var helt lagligt. Ingen av oss nyttjar denna drog i vanliga fall men i drömmen var vi påtagligt intresserade. Om vi fick tag i någon jazztobak vet jag inte för jag blev väckt av en liten katt som ville ha påfyllning i matskålen och en mänsklig hand som kunde öppna dörren.

Jag är ännu inte hungrig och känner mig ganska pigg, men det är tidigt ännu och läget kan nog förvärras. Fortsättning lär följa här i vad som just nu känns som Sveriges fetaste blogg.

Nu inleds snart kampen och jag ser fram emot en smalare kropp så blind jag är.

”Jag vill inte längre vara en tjockis utan bara is.”

”Nej det lät inte bra!”

”Jag vill inte längre vara en fetknopp utan bara en knopp.”

”Nej det låter inte heller bra!”

”Jag vill inte längre vara en knubbsäl utan bara en säl.”

”Stön, det var ännu värre!”

Det här är ju rent löjligt, det måste finnas någon metafor värdig min stora ambition. Kanske något mindre folkligt och mer språkligt begåvat kan knäcka nöten?

”Nu har jag det, huka er gubbar och kärringar för nu laddar han om!”

”Jag vill inte längre vara överviktig utan bara viktig!”

”Där satt den!”

Må denna slogan stå som en symbol för min smala lycka!

Min skönt runda lilla sambo och undertecknad ska uppnå detta mål genom att gå på något kallat ”Itrim!”

För den oinvigde kan det kanske låta som någon slags klubb där man mekar med sina mopeder för att få lite mer fart ur dem, men tror man att det handlar om moppar så är man alltså ute och cyklar.

I sanningens namn så är det sambo Agneta som ska gå och som även betalar för sig, jag ska åka snålskjuts.

På söndag drar vi igång och då är det 600 kalorier om dagen som gäller. Ont ska med ont fördrivas och nu jäklar ska fethetens demoner fördrivas.

”Undrar om hjärnan fungerar på ett tillfredsställande vis utan socker?”

”Undrar om min hjärna fungerar vare sig den får socker eller inte?”

På tal om att inte fungera så har polisens storsatsning på att lösa inbrott i Stockholmsområdet totalt misslyckats. Man klarar bara upp 1,4 % av de anmälda brotten och det får mig att undra hur klantig en tjuv måste vara för att åka fast och inte tillhöra de 98,6% som undgår lagens långa arm?

Är det månde så att bara den ultimata klantskalle som bryter sig in i polishuset under dagtid genom att krossa en större fönsterruta åker dit? Ramlar in genom fönstret och landar i knäet på två kommissarier som just då mödosamt försöker skriva rapport om alla brott de inte löst. Kanske skulle förövaren klara sig även då om den arma idioten inte genast utbrast.

”Fan vilken otur att bryta sig in hos snuten!”

Självklart kan en bra advokat lägga fram både förmildrande omständigheter och troliga förklaringar så att boven i sämsta fall blir helt frikänd och i bästa fall får ett skadestånd.

Nu är vi en bit in i januari och det är hög tid att ta itu med att förverkliga de löften vi så vidlyftigt avlade då vi var smålulliga och euforiska på nyårsafton.

Nu råkade jag vara spiknykter och lovade därför förståndigt nog ingenting, men jag vill ändå i ren välvilja vara med och dra mitt strå till förbättringsstacken. Jag har grunnat länge och hårt på världsproblemen och kommit fram till att jag inte besitter det tålamod, den kunskap, den visdom eller den obändiga vilja som krävs för att få ordning på jordens alla brandhärdar, så det får någon annan ta hand om så länge.

Vad kan jag då göra för att få till stånd en förbättring i min närmiljö, för samhället och i förlängningen för mig själv?

Eftersom jag tror att man bör ta hand om de mest överhängande problemen först och att de fetaste frågorna bör prioriteras så blir svaret att jag med det snaraste borde bli av med några kilo från buken. Min buk är både överhängande och fet och uppfyller med lätthet kriterierna.

Min arma sambo och undertecknad kommer från och med söndag att övergå från läckra måltider med massor av nyttiga kalorier till mat i pulverform. Det enda som kan rädda mig från detta öde nu är om min husläkare förbjuder mig, men jag tror att miraklens tid är förbi.

Nu finns det en rad fördelar med att, som ett annat pulver, övergå till pulver. Man slipper släpa hem tunga matkassar under några veckor, man slipper höra sin sambo undra över vad hon ska hitta på att laga till middag, man slipper sitta och umgås över en trevlig måltid och den kommer heller inte att krocka med frågesporten klockan 19.00 på många veckor.

Jag vill inte måla fan på väggen men jag misstänker att vi också blir orkeslösa, utsvultna och smått deprimerade under den tid då vi med hjälp av svält och motion sakta tynar bort. Risken finns även att vi blir tvungna att inhandla nya byxor, vilket är bland det tråkigaste jag vet.

Man får dock som bekant lida pin för att vara fin och om nu min jovialiska rondör förvandlas till en mer piprensarbetonad dito och mitt släta nylle blir som ett russin så kanske jag blir en gladare människa. I värsta fall så kanske jag bara lever längre!

Jag upptäckte idag av en ren slump att dollarn stod i 6,66 SEK. Detta grymma nummer som lär pryda djävulens utsända på jorden i form av ett födelsemärke tyckte jag var passande i valutasammanhang och flinade muntert för mig själv.

Jag har länge tänkt att på kul titta efter vilken skiva i mitt dataregister över min skivsamling som ligger på plats 666 och kände att det var dags idag. Till min häpnad var det en ganska grym profetisk titel jag fann. Gruppen var ”Big Elf” och det var inte mycket att säga om det men skivtiteln var något helt annat, ”Closer To Doom.” Domedagen närmar sig och världens mes kända valuta bär plötsligt den ondes tecken, det såg ut att bli en prövande dag.

På eftermiddagen hörde jag till min förtjusning att postmannen var i antågande och jag rusade ivrigt ut. Jag trodde att han redan passerat men när jag stod med handen krafsande i lådan kom plötsligt brevbäraren gående emot mig. Han mumlade något ohörbart och jag blev stående för att ta emot min laddning med brev direkt i handen.

”Är det mycket?”

Frågade jag förväntansfullt och sträckte ut handen. Istället för att besvara min ställde han en motfråga.

”Är du synskadad?”

Det fick mig först att anta att min fråga varit ovanligt korkad men det visade sig att han hade en annan agenda. Hans diabetessjuka fru höll på att förlora sin syn och vi blev stående diskuterande hennes och min prognos en stund. Ämnet dryftades på längden och tvären och jag gjorde mig klar att gå tillbaka in med den brevskörd jag tyckte var synnerligen mager för att vara dagen innan julafton. Då säger postmannen plötsligt.

”Tror du på gud?”

Jag ville inte hymla och svarade att min gudstro var minst sagt klen, för att inte säga obefintlig

”Du vet väl att det står i bibeln att alla blinda ska få synen tillbaka?”

”O fan!”

Tänkte jag men sa något annat. Därefter fick jag en lång utläggning om hur de onda skulle få smaka stål och hur vi som var något bättre människor skulle få skåda ljuset. Han tipsade mig om bönemöten som hölls varje söndag och jag fick veta att jag var varmt välkommen.

Samtidigt som han gick på för att frälsa mig så kunde inte jag låta bli att tänka på hur sent vi brukar få vår post. Det är sällan numera som vi får den före kl. 16.00 och jag som alltid väntar på skivpaket får förståss spader. Om nu brevbäraren ska frälsa alla syndare han möter är det inte så konstigt att posten anländer sent. Det lär vara så att Sverige är världens minst religiösa land och då finns det massor att göra för en djupt troende postanställd.

Det slog mig också att min dotter Camilla och jag faktiskt åberopat gud vid ett flertal tillfällen just denna dag. Vid varje förbi åkning av shoppingcentrum på vår väg att äta lunch utbrast vi uppbragt då vi upptäckte köerna.

”Å herre gud vad många bilar!”

Man vet att man inte längre är barn då omgivningen inte längre kommer med uppskattande tillrop och uppmuntran när man gjort någon form av kulturyttring. Som liten plutt kan man förfärdiga de mest horribelt fula teckningar men de vuxna säger ändå.

”Å vad fint du ritar!”

Jag tror att det är missledda individer som fått uppmuntran lite för länge som dyker upp på auditions för ”Idol” och andra liknande tv-spektakel och låter som kraxande kråkor.

”Å vad fint du sjunger!”

Är visserligen snällt sagt men bör även vara sant, för plötsligt en dag så är det Alexander Bard som lyssnar på dig och då sparas det inte på krutet.

Min äldsta dotter Camilla växte hastig upp förra helgen då hon förfärdigat ett pepparkakshus. Hon visade stolt upp sitt mästerverk för sin ömma moder som var på besök.

”Jaha, det var ju fint!”

Sa visserligen mamma Agneta men rösten fullkomligt dröp av sarkasm och ögonbrynen var långt uppe i pannan. Nu får Camilla, 22, vandra sida vid sida med oss andra fullvuxna längs livets steniga väg genom jämmerdalen.

Vår andra dotter Mimmi lurade häromdagen Agneta att köpa en klätterställning tillika klösbräda till katterna.

Vi lyckades utan alltför stora besvär montera ihop skapelsen och ställde in den i vardagsrummet. Den av våra två katter som var inne kikade nyfiket på den nya möbeln. Hon snusade misstänksamt och rundade avvaktande klätterställningen. Sedan verkade hon bestämma sig för att ge sig hän och gav sig som vanligt på soffan och gav den en rejäl omgång med alla klor utfällda.

Vi tänkte dock inte ge oss och införskaffade kattmynta. Lukten av det brukar göra kissarna synnerligen klössugna, och vi sprayade förhoppningsfullt missarnas klätterställning.

Det fungerade och båda djuren blev väldigt klösiga, men det var även denna gång soffan som fick sig en holmgång.

På tal om egensinniga fyrfotingar så har jag en fundering angående tomtens dragdjur. Varför låter han dragaren med rödast, ja rentav lysande, mule springa i täten för hans spann?

Den renen lär inte vara någon renlevnadsren med en sådan tuta. Jag tror tvärtom att Rudolf dricker värre än en kamel.

Eftersom tomten hela tiden måste återvända till sin bas för att fylla på med klappar så tror jag att luftrummet mellan Sverige och Finland kommer att vara extremt utsatt. Jag avråder med det bestämdaste från flygningar mellan dessa två stater under tiden 23 till 26 december då fyllestyrningar är så gott som garanterade. Därefter är det nog helt lugnt, utom möjligen i norra Finland där någon enstaka påstruken ren kan vimsa omkring i luftrummet efter tomtens personalfest.

Tomtefar själv borde även ta sig en funderare på sin kvinnosyn.

”Ho, ho, ho!”

Är inte värdiga ord ur en mans mun anno 2011. Tror kanske den rödklädde tjockisen att han är någon slags rappare?

Kanske är ho ett finskt ord som jag inte känner betydelsen på. Det som talar emot den tesen är att jag inte tror att det finns några ord i det finska språket som bara har två bokstäver. Ett finskt ho skulle garanterat ha minst fyra bokstäver, men troligen fler, och några ä och ett och annat kryptiskt inlagt h skulle nog även ingå. Det finska språket har sisu och är svårbegripligt för svenska blekfisar.

På tal om tomten så har jag inte hunnit införskaffa en enda julklapp ännu. Tänkte göra ett ryck på onsdag och då vill det till att allt klaffar. Ni som redan är klara med era inköp och med lugn kan se julafton an kan väl hålla er borta från butikerna just på onsdag så kommer det hela att gå lite smidigare för mig.

Tack på förhand för ert vänliga samarbete!

Spenderade tre dagar med Synliga, ”det blindaste bandet i landet”, i fyramannaformat i Umeå.

En påtagligt trevlig upplevelse där våra norrländska vänner med ett par undantag när med lätthet vinner stora priset för vänligt bemötande.

Undantag ett stötte vi på redan på flyget upp. Den stackars mannen hade ett talfel, så det var nog lite synd om honom. Han kunde, som det verkade, bara säga en sak och det var.

”Dom sitt på våra platser!”

Hur de bandmedlemmar som råkat ha sina musikerrövar i fel fåtölj än försökte förklara att de placerats där av flygvärdinnorna så återkom sura gubben till sin bästa mening.

”Dom sitt på våra platser!”

Efter en stund tillskyndade en flygvärdinna och försökte reda ut den rysliga incidenten.

”Om ni bara avvaktar lite så kan jag hitta andra fina platser åt er när jag ser vart det finns något ledigt.”

”Dom sitt på våra platser!”

”Jag hittar alldeles strax platser åt er.”

”Dom sitt på våra platser!”

Efter en stund lokaliserade den rådiga flygvärdinnan några nya sittplatser och hon frågade vänligt om de ville sitta bredvid varandra. Då visade det sig att sura gubben faktiskt kunde säga något annat.

”Ja det vore ju trevligt!”

Då öppnade sig min stora trut och jag sa högt och tydligt till min bandkollega Johan som satt bredvid.

”Ja det är viktigt eftersom det är en så lång flight.”

Min jobbiga babbelmun sa detta i full vetskap om att det tar sina modiga 55 minuter från Arlanda till Umeå Airport.

På den norrländska flygplatsen fick vi ett oerhört vänligt bemötande och innan vi visste ordet av så satt vi instuvade i en taxi på väg mot vårt hotell. Taxichauffören var inte precis någon Hyland men var heller inte otrevlig på något sätt. Tråkigt nog visade han sig istället vara måttligt begåvad som yrkesman och släppte av oss utanför fel hotell. Hade detta hänt i New York eller London så hade jag inte ens nämnt det men i Umeå?

Om det hela berodde på språkförbistring eller något annat vet jag inte, men vi kanske inte uttryckte oss tillräckligt tydligt? Vi kanske heller inte borde ha snackat så mycket elitseriehockey, för det går väl inte så där jättebra för Björklöven?

Vi fick vackert promenera till det rätta hotellet efter att ha misslyckats kapitalt med att checka in på det felaktiga. Det som är dåligt med att behöva gå är att det är bökigt med full packning.

Det som är bra är att det är fantastiskt underhållande för de lyckliga som ser oss trava förbi. Ett fyrapersoners tåg med full utrustning som trampar förbi i takt är en vidunderlig syn. Rullväskor, en bas, en gitarr, ryggsäckar, vanliga väskor och med en skog av vita käppar lunkar orkestern förbi med handen på varandras axlar och liknar nog mes en slags mänsklig igelkotte.

Därmed hade vi avverkat alla surpuppor och obegåvade och mötte resten av tiden enbart glada trevliga människor och även några gamla vänner vi inte träffat på åratal

Gigen gick riktigt bra och vi hade en skön avkopplande tid i björkarnas stad. Det var nog särskilt nyttigt för ett par av bandets medlemmar som har en tendens att stressa och jag a sin egen svanns.

Jag vill också passa på att delge er en del av de kunskaper jag förvärvat under mina dagar i den fina staden i norr. Hur man än försöker så går det inte att öppna hotelldörren med ett nyckelkort från Silja Line. Tro mig jag försökte en lång stund och misslyckades kapitalt.

Oavsett vad Carola brukar sjunga så ska ni inte tro att ni ostraffat kan vandra iväg i någon annans skor. Jag försökte, om än inte med flit, och det slutade med att jag åkte dit och fick vackert byta med basisten som inte riktigt kände att han hade fast mark under fötterna. Lika bra att vi bytte tillbaka förresten eftersom jag gillade mina egna skodon bättre.

 På onsdag eftermiddag flög vi hem till kungens stad och det var ingen som påstod att vi satt på deras platser. Kanske berodde det på att flygbolaget ändrat sina rutiner. När vi flög upp tog de ombord oss först och såg till att vi kom på plats och ur vägen. På vägen ner tog de ombord oss sist och jag måste medge att jag var mer än lovligt sugen på att stanna vid någon lämplig fåtölj och börja gnälla.

”Dom sitt på våra platser!”

Att jag inte gjorde det beror inte på att, som ni tror, att jag är en fin människa, utan helt enkelt på att jag är feg, konfliktobenägen och att det ändå var en så kort flight.

Jag har just tillbringat en vecka i Helsingfors och till min förvåning upptäckt att man i Finland firar jul två gånger. Det kallas för pikku joulu och betyder lilla jul.

När jag lite diskret fiskade i ämnet så fick jag veta att detta rumlande redan i november är mycket uppskattat. En kvinna sa lyckligt samtidigt som hon andades ut en rejäl pust av andedräkt stinkande av öl över mig.

"Man får passa på att dricka när företaget bjuder."

Jag sa ingenting om att många företag i Sverige gör detsamma även om inriktningen verkar vara mer mat än dryck och att allt sker i december.

Kanske firar den finländska befolkningen även jul hela december och får därmed dubbelt så roligt som vi svenska tråkmånsar, vad vet jag?

Mitt nyfikna sinne gjorde att jag kände mig manad att vidare undersöka det finska fenomenet med pikku joulu och det här är vad jag fann.

Det har funnits en finsk Jesus vid namn Fisus. Jag inser att ni svenskar och andra ickefinnar nu sitter med hakan i knäet men håll ut så ska ni få hela den otroliga historien serverad på julbord.

Några få år innan Jesus vandrade omkring och gjorde storverk, spred sitt budskap och retade gallfeber på präster och romare så fanns det en köpman med finskt påbrå som på sätt och vis krattade i manegen åt den kommande frälsaren. Mannen i fråga var son till en köpman från det fjärran landet Finland, en plats få eller ingen hört talas om. Den främsta orsaken därtill är inte att Finland låg rysligt långt bort utan snarare att det då ännu inte fanns något land med det namnet.

Vid faderns död ärvde den då helt unge Fisus butiken med dess exotiska utbud och gick i faderns fotspår. Lite som med Jesus alltså men Fisus första uppgift i livet var inte att sprida faderns budskap utan snarare att försöka kränga iväg alla de mystiska varor hans handelsbod var sprängfylld av. En markant skillnad mellan Jesus och Fisus är att den förstnämnde var snickare som sin far emedan den andre bara ständigt blev kallad för en träskalle av sina dagars upphov. Att Jesus var en snickare är något du borde ta i beaktande nästa gång du blir arg och frustrerad på de hantverkare du allt som oftast tvingas att anlita. Det kan dölja sig en guru full av visdom och människokärlek under ytan på den olidlige snickaren eller den stöddiga elektrikern.

Utbudet i handelsboden var minst sagt brokigt och föga passande till dess geografiska läge. När fadern en gång lämnat den karga norden hade han listigt nog lastat sin båt med de mest attraktiva varorna på marknaden men anat oråd redan då han lastat över sina varor från båt till kamel. Det var försent att vända åter då och väl framme i det förlovade landet fick han stå sitt kast. Han anlände i Betlehem, öppnade en handelsbod, gifte sig med en lokal skönhet och kämpade hårt för att få fart på sin affärsrörelse. Eftersom butiken gick så dåligt var det tur att han tålde sprit så bra att han alltid vann på poker och tärning då de andra supit bort sina tankeförmågor då natten blivit sen.

Trots att fadern tack vare sitt finska ursprung tålde sprit så bra så var det ändå den som slutligen blev hans för tidiga död. När han en morgon var på väg till sin butik och var trött och bakis efter en hård men lukrativ natt vid spelborden med ett gäng japanska köpmän råkade han ut för en förfärlig olyckshändelse. En tunna tungt rött vin ur en laddning ämnad för kung Herodes föll av vagnen och kom i rullning längs bygatan. Fisus fader som var ouppmärksam blev krossad av den rullande tunnan och hans familj blev förkrossad.

Efter sorgetidens slut inventerade den nya chefen Fisus sitt digra varulager. Förutom sådant han inte för sitt liv kunde räkna ut vad det var så fanns där för medborgare i regionen fullständigt onyttiga ting som, skidor, pjäxor, renkorv, salmiak, bastustenar, tjocka tröjor, isdubbar och värst av allt en rejäl laddning med gummistövlar. Dessa om än gedigna och snygga fotdon visade sig vara minst sagt svårsålda eftersom det hade varit torka i många år och att bli blöt om fötterna knappast var något man ville betala pengar för att undvika.

Det enda som en till en början varit mer svårsålt än fotdonen av gummi var en bunt pamfletter med finsk lyrik. Den var visserligen översatt till den lokala rotvälskan men var så dyster och svårmodig att alla som råkade läsa den genast drabbades av ett enormt behov av terapi och tröst. På den här tiden var det bara de prostituerade som sysslade med sådant. Det fanns nog en och annan psykiatriker men de lömska romerska ockupanterna hade lagt beslag på alla divaner i trakten så det var helt ogörligt för hjärnskrynklarna att öppna praktik.

Byns största bordellmamma köpte upp hela Fisus lager av finska epos och delade listigt ut dem gratis i byn. Folk var redan på den här tiden benägna att ta emot gratisprover och uppsvinget i affärerna hos hororna var betydande. Faktum är att om det inte varit för den stora analfabetismen så skulle det ha blivit köer och besvärande väntetider.

Fisus själv blev nyfiken på vad allt ståhej handlade om och plockade fram sitt skyltexemplar. Det han läste slog an en ton i hans finska själ. Allra mest gripen blev han av dikterna av den finska skalden Anti Alltihopa. Denne muntergök till poet höll kärleken högst men ansåg att det alltid var för lite av den.

Fisus var helt såld, packade ner ett smörgåspaket, satte på sig ett par av gummistövlarna, kysste sin mor farväl och bommade resolut igen butiken.

Det är här som likheterna med den kommande Jesus gärning blir mest tydligt.

Dokumentationen från hans vandringar i kärlekens namn är knapphändiga men en del händelser har ändå bitit sig fast i historiens annaler.

Vid ett tillfälle så mötte han en grupp tiggare som satt vid vägkanten. Vid åsynen av deras slöa och likgiltiga blickar slet Fisus genast fram sitt dikthäfte och började med hög och klar stämma att deklamera dikten, "utan din kärlek är mitt liv svartare än salmiak om natten." Tiggarna blev efter några minuter så illa berörda at de springande uppsökte närmaste kyrka och krävde asyl.  Prästerna var däremot måttligt intresserade av en massa trashankar och lät tempelvakterna kasta ut pöbeln. Sålunda skapades ett sug efter lugn, trygghet och en högre makt. Den rådande religionen hade uppenbarligen inget att erbjuda de som kommit i kontakt med den finska skaldekonsten. Krattandet i manegen för den kommande frälsaren hade påbörjats.

En dag kom Fisus fram till en avlägsen by som drabbats av en orminvasion. Det kryllade av krälande reptiler och förtvivlan hos byborna var svår. Ingen vågade längre gå in i byn och värst av allt var att de inte utan livsfara kunde komma åt matförråden.

Fisus lyssnade utan kommentarer till by äldstens klagolåt utan att säga ett ord och tog därefter på sig en bestämd min och stegade resolut mot den del av byn där maten förvarades.

Byborna såg med förtvivlan i sina hjärtan hur främlingen gång på gång blev attackerad av uppretade ormar. Inget tycktes dock bekomma främlingen och det dröjde inte länge förrän han återkom med några matsäckar. Äntligen skulle d få äta, men hur kunde denne mystiske man klara av att bli ormbiten så många gånger utan att möta döden?

Det var självklart de gedigna finska gummistövlarna som var förklaringen, men det tänkt aldrig Fisus på att förklara och blev hyllad som en hjälte och mirakelman.

De församlingar som än i våra dagar använder sig av giftiga reptiler i sina religiösa ceremonier sägs vara direkt eller indirekt inspirerade av Fisus bravader. De sägs också ha minst en skruv lös, men det ena utesluter inte det andra.

Ryktet om den orädde och osårbare skaldeläsande vandringsmannen spred sig vida omkring och han började få en trogen skara fans. Han fick även en hel del gåvor som tack för sina gärningar eller i ett försök att få honom att upphöra med sin högläsning av de deprimerande dikterna. Det dröjde inte heller länge innan skattemyndigheterna fick upp sina giriga ögon och hans förehavanden började synas i sömmarna. Han konfronterades en dag av en nitisk tjänsteman från sagda verk som krävde uppvisande av kvitton och en fullständig redovisning. Fisus fann sig för ovanlighetens skull utan nödvändiga ord eller en passande dikt och arresterades och kastades i en av skatteverkets stinkande och mörka fängelsehålor.

Det blev genast en folklig protest och de fega tjänstemännen på skatteverket bestämde sig för att fortare än kvickt lämna över ärendet till romarna. Denna ockupationsmakt var ändå så impopulär att ännu ett bakslag vad gällde deras pr-avdelning inte skulle göra varken till eller från.

Fisus förflyttades från sin stinkande fängelsehåla till en annan men som var i romersk regi. Här fick han en kopp vattnig soppa och hängdes upp på väggen i kedjor för att göra honom samarbetsvillig och öppen för förslag.

Redan nästa dag fördes han inför romarnas högsta höns i området Pontus Pilatus.

Denne ädle romare var dödligt trött på att vara stationerad på denna post långt ifrån all ära och redlighet och längtade hem till sitt hus utanför Rom. Han var inte bara mer än lovligt less på tillvaron i obygden utan hade även börjat bli rejält nojig, och detta trots att hans hushåll hade flest divaner i hela grannskapet.  Den basillskräck han alltid lidit av hade nu blommat ut för fullt och han kände sig alltid smutsig och var säker på att allt han kom i kontakt med innehöll ruskigt farliga smittoämnen. Han hade alltid varit en renlig man, och hemma i sin villa nära Rom badade han i sin lyxiga badinrättning ett flertal gånger per dag. Här rådde vattenbrist och inte ens han kunde få fram tillräckligt med vatten för att kunna bada i den utsträckning han skulle vilja, men tvätta händerna fanns det nog till och han vaskade på minst hundra gånger om dagen.

Styrandet av den här landsändan hade han för länge sedan tröttnat på och han var helt fokuserad på sitt handhygien. När Fisus släpades in var Pontius Pilatus minst sagt ointresserad och kände sig mest störd. Åklagaren från skattemyndigheterna harklade sig och tog till orda.

”Vi anser att denne skattesmitare ligger under romersk domvärjo och vill härmed ha en hjälpande hand från er ädle Pilatus, för att kunna döma den kanaljen.”

Pontius Pilatus kastade en förskräckt blick på den äckligt smutsiga och illaluktande trashanken som släpats inför honom och backade instinktivt två steg. Han ville inte ha något med den troliga smittohärden till karl att göra. Tanken på att röra vid den vidrige mannen äcklade honom till den grad att han hasplade ur sig en snabb och direkt order.

”För genast ut honom härifrån och släpp honom, jag tvår mina händer.”

Förvånade och stukade släpade skattemyndigheternas vakter ut Fisus och försatte honom på fri fot. De ville dock markera sin ställning och återvinna något av sin värdighet och väste hotfullt åt Fisus att de minsann hade ögonen på honom och att de nog snart skulle mötas igen. När en kollega till Jesus ett par år senare kom i klorna på dessa herrar gjorde de inga misstag och fick honom snabbt dömd för att inte ha redovisat 30 silverpenningar han inkasserat för ett svartjobb åt prästerskapet .

Fisus insåg att ett smärre mirakel inträffat och att han nog bränt av större delen av si turkvot på ett bräde. Så arga som tjänstemännen och väktarna på skatteverket nu var på honom så var hans tid i frihet, och i värsta fall livet, nog synnerligen begränsat. Han skulle bli tvungen att fly landet.

Sålunda kom det sig att Fisus ett par dagar senare lämnade landet och begav sig mot sin faders hemland i norr. I fickan hade han de pengar han lyckats skrapa ihop genom att sälja all fast egendom och summan i hans penningpung var inte obetydlig.

Han reste i månader och vädret blev allt kallare och landskapet frodigare och grönare.

Under resans lopp köpte han upp restlager där han kom åt. Det var allt från leksaker i trä och tyg till en stor bal vackert rött tyg.

Vid ett tillfälle blev han attackerad av en svärm insekter som pinade honom så svårt att han allvarligt funderade på att ta sig själv av daga, men bet ihop och strävade vidare. Då kom han att tänka på några ord hans fader sagt honom om den flaska sprit från den höga nord som Fisus ännu hade en halvliter kvar av. Fadern hade vältaligt lovprisat den goda och stärkande Koskenkorvan som han påstod hjälpte mot i stort sett allt, så då borde den även hjälpa mot insektsplågan. Fisus tog sig en rejäl klunk men kände sig fortfarande svårt ansatt av de fördömda flygfäna. Innan han visste ordet av så hade han satt i sig hela buteljen och var nu så saligt packad att han faktiskt inte brydde sig om att han sakta blev uppäten.

Ni vet väl att Koskenkorva är den enda spritdrycken man inte kan bli alkoholiserad av att dricka?

Detta är bevisat av finska vetenskapsmän och därför använder bolaget detta faktum i sin marknadsföring.

”Koskenkorva, if you want a great vodka, not a lifestyle.”

Redan nästa dag anlände Fisus, bakfull och insektsbiten, till den plats som skulle komma att bli hans hem för återstoden av hans liv.

Vad som hände de följande 20 till 30 åren är oklart då all dokumentation blivit lågornas rov då bykyrkan brann ner vid en mycket lyckad men blöt by fest. Vi kan dock sluta oss till att Fisus slog sig ner och gifte sig med en kvinna inflyttad från Borås. Då hon hade en benägenhet att få tvillingar, trillingar och till och med fyrlingar hade de snart en rejält tilltagen barnaskara. Fisus som alltid haft svårt att komma ihåg namn lät därför döpa dem alla till Nisse.

Fisus var tacksam för sin stora tur och en gång om året fyllde han därför en stor säck med presenter som han och hans Nissar delade ut gratis till sådana de tyckte hade gjort sig förtjänta av dem.

Ortsbefolkningen som var både strävsamma och lite gnidna tyckte att Fisus visserligen var snäll men mest av allt var tokig. Han hade enligt deras sätt att se på saken en hel del besökare på loftet och de började kalla honom för tomten.

Att tomten skulle bo vid nordpolen faller på sin egen orimlighet eftersom det är en vädermässig katastrof och förbindelserna med omvärlden helt urusla. Lokaltrafiken liknar fan och om ni tycker att tågtrafiken i Sverige fungerar uselt är ni välkomna att kolla in NPJ, Nordpolens Järnvägar.

 Längre norrut än Rovaniemi är inte troligt och nog den enda platsen på jorden där en snubbe med ett vokabulär som, ”ho ho ho”, kan anses som vältalig av den ordkarga ortsbefolkningen. Tomten kommer kanske inte ifrån Rovaniemi men han bor faktiskt där.

Här har vi alltså förklaringen varför man i Finland firar jul två gånger. Det är i Fisus ära men vi känner och älskar honom alla som jultomten.  

Jag valde överskriften pasta basta för att om möjligt bredda min läsekrets. Pasta för alla som diggar makaroner, basta för alla som förstår och uppskattar Italien och även för alla förvirrade finnar som alltid är pigga på att få lite mer information om bastuns fröjder.

Det jag egentligen vill berätta om är vår familjs förvirrade förhållande till olika former av pasta. Det är främst min sambo Agneta som inte riktigt tycker att det där med ”makaroner” är något att bry sig om. Hon gillar inte smaken, skiter i formen och uppvisar ett ointresse som är monumentalt.

Som ni förstår så blir det inte pastarätter så ofta hemma hos oss eftersom det är Agneta som är familjens huvudsakliga kock. Finns det minsta möjlighet att byta ut det italienska skräpet mot något annat så gör hon genast det.

Under den period då yngsta dottern Mimmi flyttade till Australien hade Agneta ett rejält flyt med sin antipasta ambition. Vår andra dotter Camilla och jag fann oss i att äta alternativa tilltugg och som dessutom var enligt GI-metoden. Mystiska frön och annat som såg ut som färgade risbäbisar härskade på tallriken ihop med dagens sovel.

Nu har Camilla flyttat till småland för att förkovra sig i datavärldens mysterier och Mimmi är åter hemkommen från känguruland. Mimmi störtälskar pasta och tycker att GI-metoden är larvig. Hon är i alla fall inte bered att göra avkall på smak för att det ska bli nyttigare. Kort sagt, pastan är tillbaka i vårt kök.

Häromdagen skulle Agneta laga en familjefavorit, kräftstjärtsgryta. Mimmi blev jublande glad och bad Agneta att köpa hem färsk tagliatelle. Agneta mottog buttert denna önskan och den kvällen var hon i färd med att börja brassa käk då jag undrade vad det var för konstigt paket som låg i kylskåpet.

”Det är tortellini!”

Jag undrade vad hon skulle ha dem till och fick ett surmulet svar.

”Ja, ni skulle ju ha pasta till kräftstjärtsgrytan.”

Jag ifrågasatte detta hennes val och en närmare inspektion av påsarna påvisade dessutom att det var köttfyllda tortellini.

”Det spelar väl ingen roll, pasta som pasta!”

Det tyckte dock jag och även Mimmi som en stund senare fick klart för sig hur kvällens middag skulle arta sig. Det slutade med att Mimmi och en kamrat lånade Agnetas bil och åkte till centrum för införskaffande av en mer passande produkt.

Någon dag senare ville Mimmi, som är med barn och oerhört matfixerad just nu, ha falukorv i ugn och spagetti. När min lilla dotter förväntansfullt slog sig ner vid matbordet gjorde hon stora ögon då hon tittade ner i kastrullen.

”Vad är det med mamma och makaroner?”

Viskade hon fnittrande till mig och sa sedan högt.

”Det där är inte spagetti!”

Agneta som inte verkar kunna skilja på en snabbmakaron och en lasagneplatta utbrast förargat.

”Det är det visst det!”

”Nej, det där är faktiskt inte spagetti!”

”Det är det visst det, läs på påsen så får du se!”

Påsen grävdes fram och namnet lästes högt och tydligt upp.

”Linguine.”

”Oj då, men det spelar väl ingen roll eftersom allt smakar likadant.”

Varken Mimmi eller jag höll med henne men åt ändå med god aptit trots att det inte var riktigt hundra.

Igår till middag lagade Agneta till påsarna med tortellini. Mimmi var inte hemma men Camilla var hemkommen för några dagars besök i civilisationen. Min dotter och jag åt med god aptit och försökte i möjligaste mån slå dövörat till Agnetas orerande över hemska makaroner i allmänhet och dagens tortellini i synnerhet.

Nu lär det dröja innan vi får någon pasta i det här köket igen, för nu är, vad min väna sambo beträffar, pastakvoten lika fylld som en tortellini.

Nu är det så att Agneta inte gillar potatis heller och så fort vi vill ha kokta sådana till köttgrytan eller liknande maträtter där en pära är helt rätt så ger hon oss onda ögat. Däremot är det så att hon aldrig blandar ihop den ena potatisrätten med den andra och vi har aldrig fått pommes frites till den stekta strömmingen.

Nyss kom det ett meddelande från högre ort att dagens middag blir lasagne. Tror ni att jag hade fel angående pasta?

Icke, den görs efter ett recept där pastaplattorna är utbytta mot äggplanta och zucchini, mums!

Skickade ett meddelande till min norrländska kusin Ulf idag och fick mig en rejäl tankeställare då hans svar anlände i min lur. Det bestod av ett enda ord och det tror jag är tämligen uttömmande i norrländska sammanhang. Han var dock tvungen att välja ett riktigt rikssvenskt ord som går att stava eftersom det annars så typiska ordet för ja, ett sorts u-ljud fyllt med luft och levererat via en inandning, är omöjligt att stava till. Det ljudet finns helt enkelt inte i det svenska språket.

Twitter för en norrlänning måste te sig som en ocean av möjligheter. När vi andra pladderkusar tycker att det är begränsande och svårt med en gräns på runt 150 tecken så anser en härlig norrlänning som min kusin att det är att likna med ett meddelandenas motsvarighet till tegelstensromaner som ”Krig och fred” eller ”Borta med vinden.” Det börjar nog tryta med idéer redan efter en tio eller tolv tecken, och ”det ska banne mig inte oreras en massa i onödan!”

Rent teoretiskt skulle man frestas att tro att det skulle vara ett lyft om den svenska politiska scenen fylldes med lite mer ordkarga norrlänningar än dagens slipade motormunnar, men den teorin är tyvärr krossad av verkligheten. En hel riksdag eller regering fylld med bräkande och öande herrar som Torbjörn Fälldin och av ivriga bäverkvinnor som Maud Olofsson är rena skräckscenariot.

De enda jag kan komma på som är mer fåordiga än min kusin när han är nykter är mina katter.

De har ett långt ynkligt pip som betyder släpp ut mig, ett nästan lika långt och ynkligt pip som betyder hungrig och ett kort hundskall liknande läte som uppmanar till gullande och smek. Kissarna har även några kuttrande läten som de bara använder när de konverserar med varandra. De tycks anse att vi människor är alldeles för korkade för att inkluderas i dessa samtal. Jag har dock i min otroliga visdom lyckats lista ut att ett av kuttrandena betyder bus.

Det är alltså inte mer än ett fåtal ljud de små missarna använder sig av och de är ändå från Uppland. Betänk hur fåordiga de skulle vara om de kom från Kramfors, Umeå eller någonstans i norra Finland.

I sanningens namn så måste jag erkänna att den av mina kusiner som jag hängt ut i denna epistel inte längre bor i norrland. Han bor i Vallentuna i Uppland och lär inom några få år förstöras av hetsen och babblet kring den kungliga huvudstaden. Jag borde faktiskt släpa mig över någon kväll för samvaro och ett järn innan han blir alltför Stockholmiserad. Då lär han gå loss som en flodvåg och bilda långa meningar med både oändliga beskrivningar och bisatts. Jag lär inte få en syl i vädret.