Synpunkter

Häromkvällen kom min yngsta dotter Mimmi hemstormande och deklarerade stolt att hon bakat Lussebullar tillsammans med en vän. Ville jag ha en bulle? Det ville jag verkligen för jag är egentligen alldeles för bullbenägen för mitt eget bästa. Jag sträckte förväntansfull ut min näve men istället för den förföriskt fluffiga sensation jag förväntade mig lades något som av tyngden att döma mer liknade en tegelsten i min utsträckta hand. Jag strök med andra handen över Lussebullen och den var formfulländad, och Mimmi är i sanning mycket konstnärligt lagd, men tyngden var helt fel. Mimmi tittade på mig med hundvalpsögon och darrande underläpp och jag bet försiktigt i bullen. Smaken var till min lättnad alldeles utmärkt men konsistensen var kompakt och aningen hård. Som en god pappa åt jag under min dotters uppfodrande blick upp hela bullen och hoppades innerligt att en veckas magknip inte skulle bli konsekvensen av min faderskärlek. Min sambo Agneta, som uppenbarligen är smartare än jag, åt ingen bulle och kunde dessutom ge en förklaring till bullarnas beskaffenhet. Mimmi sög åt sig denna information och tyckte också att nya bullar borde bakas med det snaraste men den ömma modern verkade inte lika trakterad av denna ide. Vi får väl se om det blir något bakande av närmare Lucia och jag tror att god gemenskap och bak skulle göra både mor och dotter gott för det är lite pinsamt att vår lilla dotter inte kan svänga ihop en Lussebulle vid 18 års ålder, men med lite gott samarbete i köksregionen så kan det nog bli andra bullar av.

Som synskadad utsätts jag ibland för fördomar och därför är det extra pinsamt när jag märker att jag själv är fördomsfull. En fördom jag upptäckt hos mig själv handlar om folks musiksmak.

Som färdtjänstkund åker jag mycket taxi och det är en hel del chaufförer med invandrarbakgrund och jag har hört min beskärda del av hits från Turkiet, Iran, Irak och andra exotiska länder och jag tycker oftast att den musiken är vansinnigt häftig även om sångarna inte alltid låter så där jätteglada. En chaufför frågade mig på kraftigt bruten svenska om han fick spela musik under resan och det tyckte jag var en bra ide. Han drog igång bilstereon och istället för de väntade klagosångerna i 7 takt eller Snoop Dog strömmade stenhård rockmusik ut ur högtalarna. Jag trodde att det var en tillfällig formsvacka eller en felinställd radiofrekvens men han kastade en blick på mitt långa hår, fick med rätta för sig att jag gillar hårdrock, och började diskutera gitarrister, trumslagare och sångare med en kännares hela insikt. Jag som undrade vilken del av Rinkeby han kom från var förstummad över sådana kunskaper hos någon jag trodde visste allt om Hip Hop och Rap och som jag förutsatte var minst distriktsmästare i Break Dance.

Jag åkte någon dag senare med ännu en invandrarchaufför men han hade radion inställd på en kommersiell och lättlyssnad kanal med ett blandat mesigt utbud. Mitt i låten "Hooked On A Feeling" med Björn Skifs vände sig chauffören till mig och undrade på bruten svenska.

"Var är Björn Skifs, det var länge sedan jag hörde något nytt?"

Jag skulle aldrig ha trott att han visste vem Björn Skifs är men okej låten var trotsallt en världshit.

Jag hade varit på en repetition med Synliga och jag klappade lite förstrött takten på knäet till den musik jag fortfarande hörde inuti mitt huvud. Chauffören frågade om han fick sätta igång bilstereon för han tyckte att tiden gick fortare om man hade bra musik att lyssna till. Han tryckte igång CD-spelaren och med tanke på hur bruten hans svenska var så var jag helt inställd på exotiska tongångar i konstiga taktarter men till min förvåning strömmade uråldriga svenska schlagers ur högtalarna. Jag fick avnjuta Alice-Babs, Göingeflickorna och slutligen Edward Perssons "Kalle på Spången" och jag undrade förbryllat hur det kom sig att en invandrarkille börjat lyssna till dessa artister. Vilken genomrutten CD rea hade han varit på och vilken sadist hade tutat i snubben att detta var hipp svensk musik?

Till er som orerar om att invandrarna kommer hit och påverkar vår svenska kultur i vad ni betraktar som en negativ riktning vill jag bara säga att ni vet inte vad ni yrar om och är bara fördomsfulla och är det så att våra nyaste medborgare skall utsättas för en sådan här kulturchock lär det inte dröja länge innan vi har FN, Amnesty International och kanske även Green Peace på oss och det med rätta.

Häromdagen sa en ung vän till mig att han tyckte att det var meningslöst att stanna kvar i sängen då hans flickvän stigit upp och gått till sitt arbete. Det tyckte jag var vackert sagt och log lite vemodigt åt hans uttalande men så slocknade mitt leende när jag kom på mig själv med att tycka precis tvärtom. Det är fullständigt omöjligt att kliva ur sängen då min sambo klivit ur för då kan jag äntligen bre ut mig och kan dessutom andas och låta hur jag vill. Undrar vid vilken ålder man går ifrån erotik och romantik till bekvämlighet och lugn, skrämmande.

Tandkrämstuben brukar i förhållanden vara ett klassiskt trätoämne då den ene eller den andre glömmer eller struntar i att skruva på korken. Vissa tillverkare har visat sin goda vilja och gör sitt för kärnfamiljens bevarande genom att ha en flikkork istället för skruvkorken och minimerar därmed problemet. Det jag också lagt märke till är att när jag uppmärksammat att tandkrämen börjar ta slut så finns det oftast tandpasta kvar i tuben till minst en vecka till. Tänk om det vore lika bra med plånboken eller kontot att det alltid räcker ett bra tag längre än vad en första beräkning visar.

När jag var i tonåren så kunde jag med stor framgång chockera mina föräldrar och släkt med den musik och de artister jag lyssnade på. På den tiden såg och lät alla skrämmande och underliga i den äldre generationens öron och det var som att skjuta sittande fågel att få föräldragenerationen i gungning. Jag diggade det mesta som dök upp i skivbackarna men hade en speciell platts i mitt hjärta för de artister och grupper som hade lite mer extrema texter och som verkade skriva direkt till min tonårssjäl. Rysningar av välbehag fyllde mig när The Who sjöng om "teenage wasteland" eller när Black Sabbath målade upp en värld styrd av krigsgrisar och när Alice Cooper, som på den tiden var en grupp, beskrev vilda ungdomsförbrytare eller galna mördare var mina öron och fantasi vidöppen. När alice Cooper på slutet av 70-talet tappade stinget och gick in i alkoholdimman klev Kiss fram och blev snabbt det nya flaggskeppet för chockrocken för det fanns uppenbarligen ett behov.

Vad ska nu de stackars unga människorna komma med för att få oss härdade åldringar att skruva på oss av obehag? Ingenting som finns på marknaden idag fungerar på mig på det viset och jag gillar Marilyn Manson som nog är den som känns farligast på riktigt. Hip Hop och Rap kan fylla mig med obehag eftersom jag finner det urtråkigt med rytmiskt prat istället för sång men ingenting som dessa självupptagna herrar och damer babblar om gör mig chockad. Om jag tittar djupt in i mitt förhärdade musikhjärta så kan jag bara komma på ett scenario där jag skulle bli rejält skakad och troligen slagen ur sadeln. Om någon av mina flickor skulle övertyga mig om att de genuint hyser en djup kärlek till dansbandsmusik och dess texter. Det skulle skaka min värld i sina grundvalar och jag skulle bli tvungen att rannsaka mig själv vart i min uppfostran av tjejerna jag gick fel. Eftersom texterna tas på djupaste allvar av dem så skulle jag också undra om de varit efterblivna hela tiden utan att jag märkt något eller om de på senare tid slagit i skallen eller ägnat sig åt djävulskt starka och personlighetsförändrande droger. Visst skall det finnas platts för alla smakriktningar och stilar men det här vill jag ändå inte vara med om. Verkligheten är gudskelov rosenröd och min äldsta dotter Camilla har redan varit på konserter med både Alice Cooper och Lordi och vi håller span på var och när Lynyrd Skynyrd lirar för de har vi en obändig lust att se. Livet är skönt, smaken är som baken och korven den har två!

Igår var det farsdag och jag är inte bitter! Några stora överraskningar bjöd dock inte dagen på men två skraplotter och en kanelbulle får nog ändå räknas som ett fall framåt. Nog är det väl härligt ändå vad lite hot kan åstadkomma. Några kramar fick jag också och dagen var fin och gick i kärlekens tecken men tydligen inte i Israel. Nu var det inte de vanliga judiska, arabiska eller palestinska kombattanterna det handlade om på nyheterna utan två rivaliserande grupper av kristna munkar. Blodvite uppstod och i hockey hade det obönhörligen gett 10 minuter i utvisningsbåset men vad som gäller i klostervärlden vid dylika situationer vet jag inte. Polisen tillkallades och ordningen återställdes men vad bråket handlade om sades inte i inslaget. Kanske gällde upploppet frågan om vilka som var bäst polare med fridsamhetens apostel Jesus.

Det har nu konstaterats att det inte är farligt eller skadligt på något sätt för bäbisar att dricka bröstmjölk när kvinnan druckit alkohol. Det ifrågasattes däremot starkt om en påstruken mamma var särskilt lämplig som förälder så krökandet gick fetbort ändå.

Nu ska jag skrapa mina lotter för kanelbullen har jag redan ätit upp och med lite flyt så har mina änglar fixat till så deras älskade far får 25 tusen kronor i 25 år och då blir det jäklar i min lilla låda party. Fortsättning följer...