Synpunkter

Det var med stor iver som jag hämtade mitt paket med boxen ”Old School” från mitt lokala postkontor som numer är Coop.

Det första som slog mig när jag packade upp var hur stor skolbänken är. Nu brukar det alltid vara påkostat och stort när det är en produkt från Alice Cooper, men ändå. Inte konstigt att postmannen inte försökte få ner praktboxen i min fjuttiga lilla postlåda.

Jag rev förväntansfullt av skyddsplasten, vände skolbänken på rätt köl, lyfte på locket och var åter i plugget med min favoritslyngel Alice och hans sluskiga polare. Till min besvikelse kunde jag snart konstatera att jag inte fått den guldbiljett som finns i en av lådorna i Sverige som berättigar till en mett & greet med bandet. Förutom detta bakslag så var min skolbänk fylld med allehanda godsaker med allt från vinyl till cd, dvd, en tjock bok och en rad andra väsentligheter i en skolbänk, som en konsertbiljett från 72 och handskrivna låtlistor. Det hela är självklart en numrerad utgåva.

Jag tryckte in cd 1 i spelaren och la mig till rätta med en kopp kaffe.

Min första reaktion efter att ha lyssnat på några spår var hur originellt bandet var. De hade tidigt sitt speciella sound och här var det inte fråga om hjärta och smärta i texterna, i alla fall inte det förstnämnda. Lätt att förstå att Frank Zappa signade bandet till sitt bolag och ibland låter de tidiga inspelningarna en hel del som Mothers Of Invention.

Några spår ytterligare in börjar bandet mer låta som The Doors, men där dessa har en underton av sex och flum så ligger det något farligt och lurar i Alice Coopers musik.

Vincent Furnier är inte en bra sångare på traditionellt vis men när det gäller att leverera en text är det få som kommer upp i hans klass. Han låter på de tidiga inspelningarna som en kille man skulle vilja sitta och diskutera musik, brudar, världsläget och annat med, men som senare på kvällen kommer att bli alldeles för full eller stenad och helt säkert kommer att kräkas i stereon, ha sönder moster Magdas vas och hamna i slagsmål med någon om en brud som ändå inte vill ha honom.

Det sound som är tydligt från början förädlas med den äran genom Bob Ezrins fantastiska produktion. Tillsammans skapar bandet och den fenomenale producenten vad som skulle bli känt som teaterrock.

CD 1 innehöll också några reklaminslag för bandets tidiga skivor som jag fann mycket underhållande.

CD 2 innehåller massor av inblickar i studioarbetet och var i mina öron lika plågsam att ta sig igenom som serien med Beatlesskivor som kom för några år sedan. Det finns en poäng med att höra det färdiga materialet och felspelningar, sursång och tidiga demos är i bästa fall kul att lyssna på en gång. Mycket roande var det däremot att lyssna på hur Alice och Bob ezrin jobbar med ungarna som sjunger på låten ”School’s Out.” mästerligt hur de båda lockar ur barnen deras bästa och vilken känsla för när den rätta tagningen är gjord uppvisas av Ezrin.  En underlig sak är att det inte finns en enda liten studioglimt med från inspelningarna av mästerverket, ”Billion Dollar Babies.” Fanns det verkligen inga alternativtagningar, eller användes allt som kunde grävas fram till jubileumsutgåvan av sagda skiva?

På cd 3 är det spoken Word som gäller och den är fantastiskt underhållande och informativ. En riktig pärla och kan säkert lysa upp tillvaron för vilken kalenderbitare som helst.

Cd 4 och lp: n på vinyl innehåller en liveinspelning från 71. Eftersom den här boxen nog i första hand vänder sig till samlare så är just den här cd: n och lp: n inplastade så man kan välja att låta den ena eller andra förbli inplastad. Bra tänkt och det enda svettiga är att välja.

I sann bootleganda är det här en konsert i sin helhet med alla felspelningar och tekniska missöden i all sin glans. Det är stökigt, bökigt, skramligt och det rockar fett. Det är ett lysande bra band som underhåller med sin skräckrock och den här skivan kommer jag att spela många gånger. Fascinerande att bandet redan här på sin turné för plattan ”Killer”, och bara den andra för Warner Bros., redan har ett så starkt material att spela live.

Vinylsingeln som ingår i boxen är en typisk 60-talsplatta och den stora behållningen med att höra den är att konstatera att herr Alice själv redan från början lät precis som han låter idag.

Den medföljande dvd: n är till viss del samma intervjuer som finns på spoken Word cd: n men mer. Häftiga och i många fall rent antika videoupptagningar på bandet live och på scen och alla roliga anekdoter om bandet gör det hela till en mycket underhållande rockumentär. Sammanfattningsvis kan jag säga att den här boxen är för bandets riktiga fans och egentligen är överkurs. Vill man höra bandet Alice Cooper när de var som bäst så är det bättre att som nyintresserad fördjupa sig i plattorna, ”Love It To Death”, ”Killer”, ”School’s Out” och ”Billion Dollar Babies.” Alla dessa är lysande och producerade av Bob EEzrin.

Eftersom jag redan har alla Alice Cooper plattor så var jag nöjd med att bara få rariteter, alternativtagningar, kuriosa och roliga fakta men man hade kunnat göra en mer komplett produkt genom att inkludera en best of platta, helst en dubbel. Underhållningsvärdet på boxen är extremt högt, men vill jag njuta av skräckrockarnas musik så blir det även fortsättningsvis till att peta in något av originalalbumen i spelaren.

Bandet Alice Cooper valdes nyligen in i, ”The Rock’n’roll. Hall Of Fame, och det var sannerligen på tiden.

Bob Ezrin och artisten Alice Cooper jobbar just nu på att avsluta en ny skiva. Den blir en uppföljare på Alice Coopers första soloplatta, ”Wellcome To My Nightmare”, och kommer att få titeln, ”Wellcome 2 My Nightmare.”

Den 4 juli står Alice Cooper åter på Gröna Lunds stora scen. Jag kommer att vara där för jag var där när han gästade Grönan förra gången, i mitten av 70-talet.

Idag kom de musikaliska upplevelserna slag i slag. Åkte ner till centrum och på bilradion började programmet P4 Live och det var de nya storheterna från Upplands Väsby, H.E.A.T. som strömmade ut i etern. Jag hann bara höra en låt men slogs av hur bra det lät och att det kändes på riktigt. Ett band som verkar lira precis det de gillar och dessutom gör det oerhört bra. Att få göra det är ett privilegium och ibland längtar jag själv tillbaka till tiden i skitiga replokaler då det enda som var viktigt var den musik man skapade tillsammans med sina spelkamrater. Klurig text var det också,”I don’t want to be here but I want to be there for you.”

Vi anlände till centrum, bilstereon tystnade, jag öppnade bildörren och rakt in i mina hörselgångar kom nästa musikupplevelse farande. Orminges dragspelskung nr. 1 stod parkerad vid ingången till COOP och ”drog” av en trudelutt. Högerhandens fingrar jobbade ihärdigt men han hade rationaliserat friskt vad gällde basgångar och lirade samma baston hela tiden. Ibland var det rätt ton men oftast inte. Han jobbade hårt med att få bra publikkontakt och sa käckt hej till alla som gick förbi. Ett väl genomtänkt framträdande som borde gett bra klirr i hatten. Jag gav honom ingenting och har ärligt talat haft dåligt samvete över detta resten av dagen. Man borde faktiskt stödja sina kollegor men jag blev så distraherad av basgångarna att jag glömde att lätta på lädret.

När vi någon timme senare kom hem så hade jag ett skivpaket i postlådan. Det gör mig alltid glad och idag blev jag gladare än vanligt eftersom det var en cd och dvd med en av mina absoluta husgudar, James Taylor. En livekonsert från The Trubadour med förnämliga medmusiker och delad scen med Carole King. Bara storverk från 70-talet och både Taylor och King i toppform både vad beträffar musiken och mellansnacket. James taylor är så bra på att ta en publik och att förmedla både djupsinnigheter och roligheter att han borde anställas för att ge de svenska kollegorna i singer songwriterfacket lektioner för de är allt som oftast pinsamt dåliga och inåtvända.

Halva dagen är kvar och jag hinner nog med fler höjdare och säkert också ett och annat lågvattenmärke till innan det är dags för en talbok och ett möte med John Blund.  

Så var då den svenska schlagerfestivalfinalen avgjord och det vanliga spekulerandet i om det var rätt eller fel låt som vann är självklart i full gång. Jag som inte röstade har inte någon rätt att tycka någonting egentligen men gör det i alla fall. Det börjar bli lite löjligt med allt detta telefonröstande i alla svindyra tv-produktioner som kanalerna inte verkar kunna finansiera annars, oavsett om det är public service eller reklamkanaler. Uppenbarligen var inte jag den ende som tyckte så eftersom röstdeltagandet, och även tittarsiffrorna i sig, gått ner betänkligt sedan förra året. Visst är det fortfarande det största som visas på dumburken men det är inte längre en uppåtspiral, tvärtom.

Där satt alltså griniga gubben Sven och bara tittade på programmet utan att skjuta till en enda krona extra förutom sin redan betalda licens, vilken förövrigt i detta hushåll betalas av sambon Agneta, och förundrades över röstandet. När man rensat bort eländet i form av riktigt undermåliga kompositioner, och detta år fanns det verkligen mycket skit att kasta över bord, så var startfältet i finalen faktiskt helt okej. Den i mitt tycke enda riktigt usla låten som var kvar var ”Manboy” som nog bara tog sig så långt som till finalen på grund av den söta artisten. Jag var personligen livrädd för Darin som åtnjuter stor popularitet. Jag tycker inte att han rent tekniskt är en dålig sångare men avskyr hans röst och jobbiga vibrato. han

Att Peter G., musikalsångaren med den stora men manierade rösten, skulle vara chanslös var jag ganska säker på eftersom musikalmusik är bra i musikaler men synnerligen ointressant utanför teatern. Hade heller inte varit helt fel om någon i hans team hade berättat för honom hur man uttalar ordet hollow eftersom det upprepades otaliga gånger i texten.

Jag läste i Expressen, så då måste det nog vara sant, att den svenska schlagergeneralen i år hade instruerat uttagningsjuryn att ta stor hänsyn till texterna. Tidigare år så har texterna varit av sekundär betydelse men det hade gått upp för snillet till schlagergeneral att de kanske hade betydelse för hur låtarna togs emot. Hur i fridens namn lyssnar han på musik egentligen? För mig har det alltid varit en kombination av text och musik som gjort att vissa låtar blivit omöjliga att leva utan genom åren. Om det inte är fråga om instrumentalmusik så är det hur texten framhäver melodin eller tvärtom som är grejen. Då spelar det heller inte någon roll om det är fråga om hårdrock eller vackra ballader, principen gäller. Alltså samma för ”Highway To Hell” med AC/DC som för ”Your Song” med Elton John. Efter att då har uppmanat till noggrant studerande av texterna så låter man en rad utländska jurygrupper delta i röstningen för att därmed mäta och höja den eventuella vinnarlåtens chanser internationellt. Den ryska och franska juryn lär ha haft stort utbyte av texterna och undrar om en irländsk jury så nära St. Patricks Day är tillräknelig överhuvudtaget?

Som så ofta förr så tyckte jurygrupperna, både de svenska och de internationella, inte lika som ”svenska folket.” Den charmiga Salem al Fakir hade vunnit om de förstnämnda hade fått råda och i den stora tävlingen tror jag att han på just sin charm och scennärvaro kunnat placera sig bra. Låten är ganska typisk för honom och är väl att betrakta som en smågiftig popbagatell som växer på en. Nu var det dock inte han som vann utan idoltjejen Anna Bergendahl. Det måste ändå ses som ett nytt grepp i vår strävan att vinna tävlingen. Hon är ung och oerfaren, verkligen ingen skönhet, en medelmåttig sångerska och låten är okej men ganska slätstruken. Vi ska nog vara glada om den klarar sig genom kvalomgången till stora tävlingens final. Vi som oroar oss för att ännu mer av våra licenspengar ska gå till tävlingen nästa år kan nog i det här fallet känna oss lugna för den här låtens vinstchanser är minst sagt minimala. Däremot så är det snack om att utöka från 6 till 10 deltävlingar nästa år. Det skulle kunna kosta en del men om ni med kliande fingrar är beredda att fortsätta ringa och rösta på mediokra låtar så tror jag att finansieringen inte blir något problem.

Av en vän på Facebook fick jag en underbart rolig uppgift häromdagen. Man skulle lista 25 låtar man inte kan leva utan och jag hade hejdlöst roligt när jag satte ihop listan. Svårt var det också för det finns massor av underbar musik som känns absolut nödvändig. Jag slogs av hur mycket jag älskar musik, både som konsument och utövare, och hur livsviktigt för mig det är med alla dessa gamla godingar och nya impulser. Min kärlek till musikens gudinna är sann och oförfalskad. Hon är ljuv och tillfredställer alla sina tillbedjare för det finns ingen bra eller dålig smak bara en personlig sådan. Om du själv listar dina 25 favoriter genom åren så märker du nog hur diverserad smak du faktiskt har. De flesta av oss berörs helt enkelt av texter och musik och oavsett vad skivbolag, radiokanaler, programmakare på tv eller andra tror så är de flesta av oss villiga att ta för oss av många olika sorters musikupplevelser från de ljuva klangernas smörgåsbord. Det sistnämnda var något av det mest pretentiösa skit jag skrivit på länge, men jag älskar verkligen musik.

Så var det då dags att summera musikåret 2009 och kanske även blicka lite mot nästa års begivenheter. Som inbiten diskofil så får jag väl vara glad för varje år som det fortfarande finns fysiska produkter att inhandla för nog går utvecklingen mot olika former av nedladdning. Betala för musik i undermåligt och nedbantat format? Nej tack, inte för mig!

Jag skojade förra året om att det skulle vara spännande med en bok skriven av någon i Aerosmith. Jag hävdade att det skulle falla på sin egen omöjlighet eftersom bandets medlemmar i alltför hög grad livnärt sig på onyttiga cocktails av droger och sprit men döm om min förvåning när trumslagaren Joey Kramer släppte sin bok, ”Hit Hard!”  Den är en närgången inblick in i en missbrukande rockstjärnas liv och leverne. Boken är inte lika fylld med dråpliga eller fasaväckande anekdoter som andra liknande böcker i genren som, ”The Dirt”, ”White line fever” eller Rick Wakemans bok men innehåller ändå en hel del och är väl värd att läsa. Det är en stark skildring om kampen mot drogerna och psykiska besvär, och om man som jag är nyfiken på Aerosmiths fantastiska karriär så är ”Hit Hard!” mer än läsvärd.

Årets skivsläpp tycker jag är boxarna med Beatles. Jag som ibland, ganska ofta faktiskt, bejakar min diskofila läggning köpte både mono och steroboxen. Har alltid tyckt att stereobilden hos 60-talsplattor ofta är helt absurd men har egentligen aldrig tidigare ens tänkt på att skaffa någon Beatlesplatta i mono. Nu körde jag de två boxarna parallellt och blev verkligen överraskad. Ljudet vare sig det är i mono eller i stereo är fantastiskt. Det märks att man lagt ner fyra år på projektet för nu låter dessa popmästerverk äntligen så bra som de förtjänar. När jag nu äntligen fick höra Beatles i mono så framgick det ännu tydligare vilket tight popband de var. Om jag nu skulle köpa skivorna en gång till så skulle jag köpa alla plattorna fram till och med ”Revolver” i monoversioner. ”Sgt. Pepper” föredrar jag trotsallt i stereo och på det vita albumet är inte alla monomixar helt lyckade, så där vill jag fortfarande ha både stereo och monoversionerna. Vilken otrolig låtskatt bandet fick fram och sångmässigt är det helt lysande. Sångarrangemangen och deras utförande låter lika innovativt och spännande idag som den dagen de spelades in. Kanske är det nu dags att lyssna på min vän och bandkollega i Synliga, Christer Tull, som länge gett mig rådet att införskaffa Beach Boys tidiga skivor i mono.

Beatles knep plaketten i kategorin pop men annars hade den i min värld gått till Holländska Kayak. Deras senaste alster, ”Letters from Utopia”, är en varierad och ganska typisk skiva för det här magiska bandet. Det här är musik med influenser från pop, rock och prog. Keyboardliret låter vintage och helt underbart. Kayak har två huvudsångare, en manlig och en kvinnlig, och den förstnämnda, Edward Reekers, soloskiva ”Child of the water” rekommenderar jag även varmt.

Progressiv rock är jag ofta väldigt förtjust i, även om det ibland kan kännas lite överväldigande med skivor på runt 75 minuter med 6 låtar. Årets absolut bästa i genren är i min värld den senaste med Trans Atlantic betitlad ”Whirlwind.” Den limiterade utgåvan med en 8-spårs extraskiva och en dokumentär dvd om inspelningen av skivan är väl värd pengarna.

En annan progressiv platta som jag känner att jag måste nämna är Agents Of Fortune och deras skiva, ”The fading ghosts of twillight.” Bandet har en medlem gemensamt med Trans Atlantic, nämligen sångaren, gitarristen och låtskrivaren, Roine Stolt. Han är nog för de flesta progfantaster känd från Kaipa och Flower Kings. Det har sneglats en hel del på Genesis och mycket på den här fina skivan låter som om den kom från Genesis 70-talsperiod då Peter Gabriel var deras sångare. Skivan kan verka lite lågmäld vid första lyssning men växer rejält för varje genomlyssning. Om du gillar tidig Genesis så skulle jag bli mycket förvånad om du inte faller för den här underbara skivan.

Förra året släppte It Bites äntligen en ny cd, dock utan sin forne frontman Francis Dunnery. Den var faktiskt väldigt bra och jag saknade konstigt nog inte Mr. Dunnery men önskade mig girigt en ny skiva med honom och nu har den kommit. Titeln, ”There’s a whole new world out there”, kan nog ge en fingervisning om vad det rör sig om för den invigde. Mestadels nyinspelningar av material som tidigare gjorts av It Bites. De nya versionerna är genomgående lågmälda, laid back och för snarare tankarna till Steely Dan och Los Angeles än norra England eller Skotland. Jag tycker att Francis Dunnery är en fantastisk artist och låtskrivare men kan ändå inte låta bli att känna mig lite besviken på den nya skivan. På ett par undantag när så kommer jag nog även i fortsättningen att lyssna på versionerna med It Bites. Jag väntar fortfarande på att F. D. ska göra lika bra skivor själv som han gjorde med sitt forna band.

Som jag önskade mig förra året så släppte Gino Vannelli en ny skiva i år men trots att den är okej så är den långt ifrån, ”Brother to brother”, ”Nightwalker” eller ”Powerfull People.” Det är lite samma problem med den här skivan som med Francis Dunnerys nya, lite för lojt.

Mina husgudar Kansas släppte en liveskiva under året, men det blir egentligen bara lite sämre versioner av gamla stordåd. Ska man nu köpa en liveskiva med detta fenomenala band så är det nyutgåvan av, ”Two for the show”, som är det givna valet. Den är helt fantastisk och innehåller mängder med bonusmaterial. Den är inspelad på slutet av 70-talet då bandet var som bäst och då huvudsångaren Steve Walsh ännu inte supit och knarkat sönder sin röst. Under namnet Native Window släppte Kansas även en studioplatta detta nådens år 2009, men då utan sångaren Steve Walsh. Det är istället basisten Billy Greer som sjunger med den äran. Det låter som Kansas men utan keyboard och lite mindre progressivt. Den gjorde mig glad och de får gärna göra fler. Lustigt nog har de spelat förband till sig själva under den senaste turnén med Kansas.

De återutgivningar som glatt mig mest 2009 är Ph.D och City Boy. Ph.D släppte även en ny skiva med titeln 3, men den var tyvärr en stor besvikelse.

Det var, ”It’s personal”, med City Boy som äntligen kom på cd. Det var bandets sista skiva och den släpptes bara i ett fåtal länder när det begav sig på vinyltiden. Den är nog också bandets svagaste skiva men har ändå ett par starka spår. Nu är i alla fall samlingen komplett och jag behöver inte längre irritera mig på att den saknas i skivhyllan.

Förra året önskade jag mig massor med nya plattor med tjejer. Inte många av mina önskningar har slagit in men Sass Jordan har i alla fall lytt uppmaningen. Den har titeln, ”From dusk till dawn”, är bra, men rockar inte riktigt lika fett som tidigare.

Även systrarna Wilson lyssnade på min uppmaning men deras nya kommer inte förän 2010, och jag vet inte om det blir under namnet Heart eller Love Mongers.

En härlig återkomst och priset för årets mest underhållande texter går till det engelska hårdrockbandet Charlie.  Deras, ”Kitchens’ of Distinction”, rekommenderas härmed varmt. Låttitlar som, ”Is Robbie Williams gay?” och ”Get a life”, bör ge en viss fingervisning om stuket. En lustig grej jag upptäckte är att det blir en viss begreppsförvirring när man tar sig en titt på vad bandets medlemmar heter. Bandledaren heter Terry Thomas och i min värld är det en engelsk skådespelare. Han spelade ofta skurk, hade en käck mustasch, lucka mellan framtänderna och sågs utföra ljusskygga aktiviteter och fusk i komedin, ”Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner.” En annan av Charlies medlemmar heter John Anderson, så det är bara ett h som skiljer honom från sångaren i Yes. Bandet hade tidigare en trumslagare vid namn Steve Gadd, men det var inte den berömde amerikanske skinnplågaren utan en engelsk namne.

Buskisrocken gjorde bra ifrån sig och mina två favoriter är tveklöst Steel Panther och Spinal Tap.  De sistnämnda känner nog de flesta till genom både filmer och skivor. Det senaste alstret, ”Back from the dead”, är en riktig pärla. Lagom crazy och med en fin humoristisk och musikalisk fingertoppskänsla. Som gästmusiker på skivan hörs Steve Vai och det passar bra eftersom han är en kul kille.

Steel Panther är mer pang på rödbetan och betydligt vulgärare. Det är drivet och de musikaliska referenserna är minst sagt tydliga. Van Halen, Bon Jovi och Def Leppard för att nämna några få, men så här snuskiga texter skulle de aldrig våga eller få släppa. Skivans titel är, ”Feel the steel”, och det gör man. Aj!

Årets svenska Idol var inget att skriva hem om och bitvis riktigt plågsamt i örat. Jag blir en smula deppad när unga killar skriker söner klassiker av AC/DC, Led Zeppelin och Whitesnake. Rock’n’roll. är i min värld sex och inte ilska. Skivan, ”For your entertainment”, med deltagaren i det betydligt vassare amerikanska Idol, Adam Lambert är bitvis lysande. Läste om honom på Queens Facebook där Roger Taylor uttryckte sin och bandets beundran för den unge sångaren. Han trodde att de någon gång i framtiden skulle göra något ihop och att Adam Lambert var en av de bästa sångare de någonsin hört.  Han skulle bli en strålande sångare i Queen nu när Paul Rodgers hoppat av. Vill du för övrigt ha en riktigt bra live med Queen och Paul Rodgers så kan jag varmt rekommendera cd: n ”Live in Ukraine”. Den låter just så bra som Queen med Paul Rodgers första liveplatta borde ha låtit men inte gjorde

Varje år köper jag en hel del aor, alltså ganska melodiös hårdrock, och det har blivit så även i år. Utan att djuploda alltför mycket så vill jag ändå nämna Danger Danger, Winger, Fair Warning och Foreigner som alla gett ut starka album under 2009.

Inför 2010 vill jag fortfarande att skivbolag, stora som små, går igenom sina gömmor och ger ut de mästerverk som fortfarande ligger på hyllorna och samlar damm. Ut på marknaden med alla de återstående skivorna med Lake, plattan ”Ravenna” med Kim Beacon, ”Out of our hands” med Pablo Cruise, alla soloplattor med Edward Reekers och Max Werner från Kayak och resten av John Miles produktion.

”Trollkarlen” och grundaren av ELO, Roy Wood, ska med sitt band vara förband åt Status Quo. Hoppas att den geniale sångaren och låtskrivaren även spelar in nytt material och släpper det under nästa år.

Som vanligt önskar jag mig en fet överraskning från okänt håll. En ny tjej, kille eller band som kommer från ingenstans och bara knockar mig och fyller mig med den där euforiska känslan. Som Adam Lambert sjunger på sin senaste skiva ”You make me want to listen to music again”.

Sydstatsrockens motsvarighet till spökskeppet den flygande holländaren, Lynyrd Skynyrd, har nu släppt sin nya skiva, ”God & Guns.” Bara i år har bandet förlorat två medlemmar som nu gått till de sälla jaktmarkerna, men Skynyrd kämpar oförtrutet vidare med ny besättning. Gruppen är sydstatsrockens stora flaggskepp och detta bevisas ännu en gång med den nya skivan. ”God & Guns”, innehåller allt man kan önska sig från genren, på gott och ont.

Det var länge sedan bandet släppte en skiva med ett så lättillgängligt och starkt material. Här finns allt från tungt rockande låtar till sentimentala ballader. Produktionen är formidabel och skivan låter ljudmässigt väldigt bra. En modern produktion men med en skön vintage känsla, något jag gärna vill ha i den här sortens musik. Instrumentalisterna är kanske inte fullt ut lika spänstiga som på gruppens 70-talsskivor men ändå i absoluta världsklass. Sångaren Johnny Van Zant har en härlig röst och sångmässigt är min enda önskan att gitarristen Rick Medlock, tidigare sångare och guraman i Blackfoot, fick sjunga lite mer.

Textmässigt är, ”God & Guns”, typisk för Lynyrd Skynyrd. Det handlar ofta om den lilla människan som är strävsam och tycker att det var bättre förr. Det får man gärna tycka om man vill men när texterna däremot handlar om allas rätt att få ha vapen, och att det är en av de saker som gjort USA till den ”fantastiska” nation den är, blir det lite väl magstarkt. Musikaliskt älskar jag Lynyrd Skynyrd men politiskt så tycker jag att de har huvudet i röven.

När jag tidigare i år såg bandet live i London bestod konserten av deras greatest hits med koncentration på 70-talsmaterialet. Jag saknade många av de starka låtarna från Skynyrds senare produktion och några låtar från denna nya formidabla platta skulle även det ha lyft konserten ytterligare. Gillar man gungande sydstatsrock är Lynyrd Skynyrds ”God & Guns” ett absolut måste.

Den magiska dagen B kom då världen äntligen skulle få chansen att införskaffa och lyssna på Beatles fantastiska musikskatt så som den är värd att låta. Ett antal skickliga tekniker har tillbringat fyra år med att bearbeta alla bandets inspelningar och nu släpps äntligen alla skivorna. Det finns tre varianter att köpa dem på när det gäller CD. Var och en för sig, en fet stereobox eller en nästan lika fet monobox. Personligen ska mitt enfaldiga skivsamlar-jag köpa både stereo och monoboxarna.

Den stora dagen är alltså här och jag råkar befinna mig i Spanien med familjen. Hemma hos mina föräldrar som sedan många år bott här på Costa Blanca har vi det riktigt svårmodigt eftersom vi är tvungna att bada i den privata poolen, äta god mat, mysa med den pratsamma hälsapåkatten Barcelona, beskåda det sköna Spanien, slappa och ha det allmänt trivsamt. Man måste helt enkelt bita ihop och kämpa ibland. Jag må befinna mig på främmande ort men så lätt stoppar man inte en inbiten diskofil som jag. I morse skjutsade min mamma mig till närmaste skivaffär. Vi åkte tidigt och hängde på låset ifall det skulle vara rusning efter de eftertraktade plattorna, och jag befarade att de skulle sälja slut på en gång även här som de tydligen gjorde hemma. Den affär vi gick på är mest att likna vid en stormarknad och har en liten ganska oansenlig skivavdelning. Vi hittade inga plattor med Beatles men tänkte att de kanske inte hunnit packa upp dem ännu. Vi frågade ett par butiksbiträden som såg ut att veta något där de packade upp varor bakom en disk. Mamma öste på med sin bästa spanska, och den är rätt god, men de visste inget om någon Beatlesskiva. Vi blev hänvisade till en annan disk där det skulle finnas en kvinna som hade hand om CD-avdelningen. Hon var dock inte på plats men efter mycket om och men fick vi reda på att butiken inte hade fått in några boxar ännu. Det var dock inget vi skulle oroa oss över för de skulle minsann få in dem på, sabado, lördag. Världsrelease i hela världen alltså utom i just Spanien som det verkar och är det manana så är det. Mamma frågade om vi kunde boka boxarna men det lät sig inte göras.

"No se precupues"

"Jag ville ju handla juh!"

Gårdagen innehöll två gånger Mac plus mycket mer för min dotter Camilla och undertecknad. Hon var i desperat behov av en ny dator och i förrgår hade vi gjort en repa i de närmaste butikerna och på nätet för att göra en liten marknadsundersökning. Det är en djungel därute mina vänner och vi kollade på både Mac och PC men alla datamoguler vi kontaktade sa enhälligt att en Mac var att föredra. Camilla har som sagt varit sugen på en sådan länge och det är inte så konstigt att hon trillade dit till slut.

Det gränslöst stora behovet av en ny dator som Camilla plötsligt drabbats av hade sina randiga skäl. Hon är den enda i familjen som är bra på datorer och hon har sedan hon var en liten skitunge drillats av farfar vad gäller datorernas hemligheter. Hon har mången gång räddat familjens virusinfekterade burkar, antingen på egen hand eller via assistans av farfar och hans Holländska datorgurukompis Cornelius via telefon från Spanien där de bor. Min lilla dotter har inte bara fått gå långa och svåra brottningsmatcher med mjukvaran utan även varit tvungen att skruva isär innandömet på de förhatliga maskinerna och bytt moderkort och andra fysiska enheter. Kort sagt så har Camilla gått den hårda skolan för att bli duktig på att handhava och förstå datorer. Nu befann hon sig plötsligt vara i en för henne konstig situation i sitt eget hem. Hon var den med familjens klenaste dator. Jag köpte en ny tidigare i år, sambo Agneta för två år sedan och lillasyster Mimmi räknas liksom inte i datorsammanhang. Camilla hade nog kunnat leva med sin "uråldriga" burk om det inte hade varit så att hon köpt den nya versionen av hennes enda Akilleshäl vad gäller dataspel, The Sims 3. Glad i hågen installerade hon för kung och fosterland och gnuggade ivrigt händerna för nu skulle det minsann spelas spel. Då fick hon på skärmen det nesliga meddelandet att hennes datorkapacitet inte räckte till. Hon stirrade med ögon stora som tefat och med misstrons rodnad över hela sitt söta ansikte och en enda tanke i huvudet. "Min dator har inte tillräcklig prestanda!" Nu ska det till min dotters försvar sägas att hon inte på betingad reflex tänkte att en ny dator skulle införskaffas. Hon kom istället kubbande till mig och frågade om hon kunde köra sitt utrymmeskrävande spel på min dator och jag som är en snäll och omtänksam far sa blankt nej. Då blev det Agnetas maskin som fick ta emot och hysa The Sims och Camilla satt gnolande och lycklig och ockuperade sin ömma moders dator timmar i sträck. Jag är visserligen blind men här behövdes inga siargåvor för att räkna ut hur det skulle gå och eftersom Camilla jobbar en hel del, både som vikarie på dagis och med att designa hemsidor, så slog tanken på att faktiskt ge sig ut och handla en ny dator snart rot hos henne. När vi sedan under vår stora rekognosering i förrgår fann att en av de stora elektronikkjedjorna hade ett räntefritt avbetalningserbjudande på trettio månader var saken biff. I likhet med mig så kunde inte Camilla nöja sig med den näst bästa maskinen utan köpte till slut den fetaste superdatorn i butiken. Det blev inte heller det förmånliga avbetalningserbjudandet som utnyttjades utan hennes snälla mammas plånbok och välvilja. Agneta lånade ut pengarna och gav sedan var och en av sina döttrar en rejäl skrälldus med pengar vilket halverade återbetalningssumman för Camilla i ett nafs. Vi har alltid försökt se till att inte skämma bort våra barn, och det går riktigt bra tycker jag. Till viss del får man nog se datorinköpet som en investering för framtiden då Camilla de närmaste åren kommer att läsa olika former av datakunskap och redan nu får en del jobb som kräver att hon har en schysst dator.

Ivrig som en näsa i en parfymbutik anlände vi hemmet med den nya datorn och dottern gav sig hän. Hon irrade omkring och försökte göra flera saker samtidigt eftersom vi skulle bege oss till Skeppsholmen någon timme senare. Hon kastade en sista längtansfull blick mot sin kära Mac när vi begav oss iväg för en heldag med New Orleansmusik. Trots att vi gick från en Mac till en annan tror jag inte att det tröstade henne nämnvärt. Artist ett var nämligen Dr. John, eller Mac Rebennack som han heter. Jag trodde att den gode doktorn skulle ha band med sig men han uppträdde ensam med en flygel och en tamburin. Han är fantastisk men det blev ändå lite likartat och dessutom höll Camilla och jag på att gå åt i den strålande sommarsolens påträngande välvilja.

Artist två var Alan Toussaint och det blev en positiv överraskning. Han är ingen större sångare och gitarristen inte något ess men som musikalisk enhet var bandet formidabelt svängigt. Veteranen Toussaints låtskatt helt ovärderlig och han visade sig vara en både roligare och vassare pianist än Dr. John.

Som tredje artist kunde vi välja mellan att springa iväg till en annan scen och titta på Lee Ritenour eller att spana in Blind Boys Of Alabama. Vi valde att sitta kvar och passade också på att, om inte glida in på en räkmacka, så dock att inmundiga en sådan. Två mackor och två drickor till det facila priset av 230 kronor, flämt. Om vi nu hade tyckt att de två första artisterna var en aning ålderstigna så var det en västanfläkt mot de åldringar som nu stapplade på scen. The Blind Boys Of Alabama bildades 1939 och en av originalmedlemmarna var fortfarande med i sånggruppen. Dr. John hade bjudit på en hel del roliga och skabrösa texter, Alan Toussaint på party och må gott musik men nu var det religion som gällde. Vi är här för att delge er, "the word of god", deklamerade en av gamlingarna och stålade som en sol. "oj då", tänkte jag och sedan översköljdes vi av gungande gospeltoner. Vi uppmanades med sångens hjälp att lägga ifrån oss våra bördor vid sidan av floden och den blinda sånggruppen och deras musiker gav verkligen järnet. Ljudteknikern jobbade hårt med att få balans mellan de fem rösterna och fick efter ett tag bra ordning på de ljudstarka herrarna. Det lät stilriktigt och entusiasmen på scenen var verkligen smittsam men de sjöng med alldeles för mycket vibrato för min smak. Ibland försvann någon av herrarna från scenen och den allra äldsta medlemmen satt långa stunder på en stol och vilade sig. Det är helt förståeligt då han måste vara närmare nittio vid det här laget. Han fick faktiskt en stor applåd av publiken för sin höga ålder, något jag själv ser fram emot med tiden. Det var som jag sagt ett starkt kristet budskap de förmedlade men vi som satt runt mitt bord var en skara hedningar och hade hejdlöst roligt åt en av låtarna där sånggruppen sjöng att vi skulle se till att behålla djävulen i sitt hål. När de ett stort antal gånger upprepade, "keep him in the hole", bröt vi ihop i skrattparoxysmer. Jättebarnsligt men jag är inte van med ett sådant hejdlöst åkallande av gud och så många pekpinnar.

Sist men inte minst, bara till namnet, denna kväll var ett av mina absoluta favoritband, Little Feat. När ljudteknikern hade fått balans på ljudet efter några låtar så svängde det så det svartnade. Obeskrivligt bra och för er som hade oturen att inte vara där igår så kan jag varmt rekommendera skivan, "Live From Neon Park", där Little Feat visar sig från sin allra bästa sida. Enda smolket i glädjebägaren var att bandet tappat sin sångerska men förutom detta blev jag glad och lycklig av konserten.

Två musikaliska pärlor under dagen uppkom genom gästning. The Blind Boys Of Alabama gästades på piano av Alan Toussaint och hans magiska spel lyfte musiken till nya höjder. Little Feat gästades av en Ukulelespelare som visade en oväntad bredd på det instrumentet i gruppens paradnummer, "Dixie Chicken."

Det var lite för lite folk på festivalområdet igår och det oroar mig eftersom jag verkligen hoppas att den här förnämliga festivalen överlever ekonomiskt. Tänka sig att något sådant ska komma från mig som i grunden tycker att jazz är ganska trist. Något jag åter och åter igen slås av är hur kul det är att lyssna på livemusik oavsett genretillhörighet så gott folk glöm inte bort att gå på en konsert då och då.

Jag skrev tidigare i detta aktstycke att min yngsta dotter Mimmi inte brukar räknas i datasammanhang i vår familj men detta kom på skam idag. Det visade sig att hon under tre års tid jobbat med datorer av märket Mac i skolan och kunde därmed för första gången vara till stor hjälp åt sin syster som är ett blåbär vad gäller Mac, häftigt!

På onsdag är det festivaldags även för mig för då börjar Skeppsholmsfestivalen här i den kungliga huvudstaden. Eftersom jag bor strax utanför Stockholm i Nacka så passar denna form av festivalande mig perfekt eftersom jag gärna går under bekvämlighetsflagg. Inget boende i tält, krälande i lera och dagar av ölande och ätande näringsfattig men fettbildande mat för min del alltså. Det blir en bulle från hemmets lugna vrå till festivalområdet, några timmar av musikalisk njutning i goda vänners lag och därefter en bulle hem igen till min egen sköna säng. För er som är utsocknes så kan jag förtydliga att en bulle är en taxi, utom på konditori, men då är å andra sidan inte en dammsugare längre en dammsugare. Undrar varför vi gör på detta vis med vårt ädla språk? Svenska lär vara svårt nog ändå för någon från ett annat språk att lära sig och sådana här tilltag lär ju finta bort även de mest begåvade.

Det jag spettsar in mig mest på det här året är Dr. John och Little Feat. Den gode doktorn från New Orleans som gjorde sina hundår på bordeller och andra etablissemang av dubiös karaktär är en fantastisk pianist men vad han bjuder på denna onsdag vet jag inte riktigt. Hans skivor är rätt spretiga och han pendlar mellan lite jazzig pop och soul till tvärjazz. Att det är en jazz och bluesfestival han ska spela på kan ses som ett illavarslande tecken från min horisont eftersom jag inte är speciellt trakterad av just jazz, tvärtom. Dr. John var föresten gitarrist från början men fick ett finger skadat vid en skottlossning på den bordell han gigade på, respect.

Kvällens stora höjdpunkt lär under alla omständigheter bli Little Feat och de är enligt min uppfattning ett av världens bästa liveband. Ett gig är inte det andra likt när det gäller det här fantastiska bandet och jag har en rad liveplattor och det verkar som det aldrig kan bli för många. Enda smolket i glädjebägaren är att den förnämliga sångerskan som sjungit med bandet under några år, har lämnat dem. Tråkigt men det lär ändå gunga fett och gubbarna skrålar på rätt bra de också. Jag har velat gå på en konsert med Little Feat i många år och nu ska jag äntligen få höra paradnumret "Dixie Chicken" live.

När vi nu ändå är inne på festivaler så kom alltså min lilla dotter Mimmi hem från sitt första festivalbesök igår. Hultsfredsfestivalen anno 2009 hade enligt sagda dotter varit en bedrövligt blöt och lerig upplevelse. Fyra dagar av obekvämt boende i tält tycks ha botat Mimmi från festivalbacillen. Hon tyckte inte att lidandet var värt pengarna men nu har hon varit och vet hur det är. Hon stank som en blandning mellan ett utedass och en soptipp när hon anlände hemmet. Tältet hade hon dumpat och hennes kläder stoppades direkt in i tvättmaskinen. De kläder som var i resväskan var så äckliga att hon och hennes ömma moder använde gummihandskar vid överflyttningen. Mimmi hade på väg tillbaka till sitt tält på kvällen och uppspelt efter hoppande och skuttande till livliga band, halkat omkull i den otroligt snuskiga och stinkande leran. Hennes tillstånd efter att ha satt sig på röven i geggan var mest att likna med att skita på sig. Tillståndet på hennes kläder då de förflyttades över till tvättmaskinen gjorde inget för att motsäga detta faktum. Festivalande var alltså alltför obekvämt och ohygieniskt för Mimmi och jag fick lov att dölja ett smil när hon diskuterade saken med mig. Hon sa nämligen att det nog skulle vara mer värt pengarna att tågluffa i Europa istället. "Tågluffa", tänkte jag, "skulle det vara mer bekvämt och hygieniskt?" Det är bra att hon har drömmar och visioner och man behöver inte vara någon Einstein för att lista ut vad nästa projekt blir i hennes huvud. Det är alltså tågluffning hon nu grunnar på och jag lär med största säkerhet få återkomma i ämne på dessa sidor. Den enda respit jag kan räkna med är att det inte blir förrän nästa år som tidigast.

Vi fick också leverans av den engelska skogsmusen igår och hon är precis så söt som jag trodde. Jag påstod igår att hon hade samma namn som en kondom men så är inte fallet. Hon heter Nosan och det är en av de två systrar hon snart ska få som har ett mer kondomiskt namn, men när jag påtalade sambandet för min syster igår tog hon ett snabbt beslut i namnfrågan och Tjosan droppades. Den kommande lilla musen ska istället få heta Trosan eller Dosan! Nej förlåt, dåligt skämt., 

Fick en musikalisk högtidsstund på Tyrol igår kväll. Det var min dotter Camillas vän Klara som på Facebook undrade om ingen skulle gå på Sweet och Camilla och jag hängde på som ett skott. Vi visste inte om att det skulle vara något på gång på Tyrol men Klara som jobbar på Gröna Lund hade örnkoll och tur var väl det.

Camilla och jag anlände till Gröna Lund ungefär 25 minuter innan bandet skulle börja lira och strosade in. Personalen på både Gröna Lund och på Tyrol var väldigt trevliga och vi behövde inte lösa biljett för Camilla eftersom hon var ledsagare åt mig. Jag blir alltid glad över trevligt bemötande och här var mottagandet i toppklass.

Till min stora förvåning började The Sweet lira på utsatt tid. Hur många gånger händer det när man går på gig? Ljudet var fantastiskt bra och de gamla hjältarna levererade hit på hit och jag fann mig själv leende från öra till öra. Bandet firar detta år 40 år som band och de spelade även sina tidiga mer popaktiga hits. Publiken sjöng livligt med och verkade uppskatta dessa gamla tuggummilåtar lika mycket som det tuffare materialet. The Sweet spelade i stort sett alla sina största hits, gjorde en liten flirt med den svenska publiken genom att spela lite ABBA och gjorde en fenomenal Emerson, Lake And Palmer cover.

Bandets enda originalmedlem, två är avlidna och en är i kylskåpet, Andy Scott började konserten med att berätta att han hade helt andra toalettvanor nu mot tidigare. Detta anspelade självklart på den skandal bandet ställde till med när de någon gång på 70-talet grisade ner i logen bakom Gröna Lunds stora scen och bajsade på bordet. Andy Scott tyckte att det var roligt att gruppen nu var tillbaka för att spela eftersom det hade sagts att de aldrig mer skulle få spela på Gröna Lund. Man ska som sagt aldrig säga aldrig.

The Sweet var ett grymt bra liveband på 70-talet och det är de fortfarande. Det är kul att lyssna på ett så här välspelande band utan att det blir alltför många utsvävningar och långa solon från instrumentalisterna. Stämmsången från The Sweet anno 2009 är i absoluta världsklass och en ren fröjd i örat. Klara och Camilla tyckte att det såg oerhört komiskt ut när gitarristen Andy Scott sjöng otroligt höga stämmor med ett jättegap och hamsterkinder som dallrade.

Torsdagskvällen blev tack vare Klaras tips och vår spontanitet fantastiskt lyckad. Det är något visst med att bli positivt överraskad när man bara drar iväg på något utan en massa förväntningar. Camilla och Klara tyckte också att det var toppenbra men blev lite oroade av de herrar i övre medelåldern som gav järnet och en stund förvandlades till de unga spolingarna på 17 de en gång var. Klara sa något om att man såg att dessa herrar tillbringat hela dagen på kontoret men nu gav de sig hän, och man blir mest rädd när man ser dem tyckte Klara. Själv tillhör jag den omtalade åldersgruppen men försökte behålla min värdighet så gott jag kunde trots att jag stundom rycktes med å det grövsta.

Det är faktiskt inte så himla lätt att komma ihåg hur gammal man är när det rockar fett, och denna kväll på Tyrol rockade det verkligen fett om The Sweet.

När jag först hörde Michael Jackson var han en medlem i bandet Jackson 5 som bestod av en brödraskara där han var minstingen. Han må ha varit yngst men var också den klarast lysande stjärnan och en begåvning av guds nåde. En ljus snygg röst och en fantastisk rytmik gjorde honom till en väldigt speciell sångare redan tidigt och han blev bara bättre med åren.

Det tog lång tid innan jag köpte någon skiva med Michael Jackson eftersom han från början representerade en musikstil jag inte var särskilt imponerad av, tvärtom. Jag hade upptäckt rocken och fyllde min tonårstillvaro med musik av grupper som, Black Sabbath, Deep Purple, Santana, Ten Years After, Mountain, Grand Funk Railroad, Alice Cooper, Rolling Stones, Who, Iron Butterfly och många många flera dåtidens stora innovatörer. Min syster Marie däremot spelade flitigt den Jackson 5 platta hon hade och även om jag nog inte skulle ha erkänt det då så svängde det onekligen fett om tonerna från hennes rum. Det var onekligen en viss skillnad i textval mellan musikstilarna syrran och jag lyssnade på. Jackson 5 sjöng om att åka hem till Indiana, alfabetet, rockande småfåglar och annat synnerligen gulligt medan mina nyfunna hjältar var mer inne på droger, sex eller som Sabbath om Järnmannen eller krigets grisar. Gissa vilket jag tyckte var tuffast?

När en av bröderna Jackson gifte sig med dottern till skivbolagsdirektören bakom Tamla Motown, det mest framgångsrika färgade skivbolaget genom tiderna, och därigenom troligen säkrade sin skivutgivning och karriär för tid och evighet, droppade man femman och blev Jacksons. Inte heller då köpte jag skivorna trots att jag då och då blev djupt imponerad av det grymma svänget. Min dåvarande flickvän och sambo däremot köpte flera av deras skivor. Efter några framgångsrika år sprack även Jacksons och Michael påbörjade sin solokarriär fullt ut och som alla vet så skulle han komma att bli en av de mest framgångsrika artisterna genom tiderna och då köpte även jag skivorna och då även de gamla. Trots att Michael Jackson blev en av världens mest sålda och hyllade sångare och dansare blev det med tiden hans privatliv som kom alltmer i fokus. Vad som var sant eller osant i alla skriverier om honom var omöjligt att avgöra för mediedrevet gick fett och brett och det verkade inte finnas några gränser för vad man kunde hitta på om honom. Sov han i syrgastält? Blev han allt vitare pga. En hudsjukdom eller via medicinska ingrepp? Hur många plastikoperationer genomgick han? Den mest kontroversiella frågan var om han förgrep sig på sina små lekkamrater han bjöd in till sitt hem och nöjesfält. Han hade aldrig haft en riktig barndom eftersom hans far drivit på brödraskaran från tidig ålder och drillat dem hårt för att de skulle bli så skickliga som de till slut blev, och Michael som den yngste hade en hård och mycket konstig barndom. Som rik vuxen ville han uppenbarligen leka alla de lekar han aldrig fick när han var liten och blev därmed något av en sittande fågel för föräldrarna till de barn han gärna umgicks med. Om han var en pedofil eller inte kan inte jag avgöra men det är minst lika troligt att det var snikna föräldrar till hans lekkamrater som såg chansen till att göra sig en hacka på den lite obalanserade och stormrike världsstjärnan.

Michael Jackson har inte varit särskilt aktiv musikalisk de senaste 10 åren och det som mest av allt har skrivits om honom i skvallerpressen har gällt hans barn. Lite makabert då de oftast har en påse på huvudet för att deras ansikten inte ska bli så kända. Lär bli svårt för dem att förbli anonyma trots dessa åtgärder med en sådan berömdhet till farsa.

Tidigare i år meddelades det att Michael Jackson skulle ut på en stor världsturné för att säga farväl till sina fans. Detta väckte stor uppmärksamhet eftersom han inte turnerat på så länge och eftersom han som liveartist var häpnadsväckande. Idag avled Michael Jackson av hjärtstillestånd i sitt hem med bara någon vecka kvar till premiären av turnén. På morgonens tv-inslag om popstjärnan sa man att han kommer att bli ihågkommen för sin musik, sång och dans och det vore väl fint, men så tror inte jag att världen fungerar. För många plastikoperationer och för mycket ståhej kring hans person gör nog det helt omöjligt Vi män är i grunden ganska barnsliga men de flesta av oss har inte de ekonomiska möjligheterna att vara fullt så barnsliga som Michael Jackson. De flesta av oss har kanske också haft en barndom då vi lekt av oss en del så det är väl bra med det.

Världen har idag förlorat en stor artist och enligt mitt tycke en av de bästa sångarna genom tiderna. Inte många kunde få det att svänga som Michael Jackson och det var inte ens lätt att planka, tro mig jag har försökt.    

Temat för lördagens program på ettan var gitarrer och programmen sträckte sig långt in på småtimmarna. Det var inte bara ett i mitt tycke bra ämne men det är också oerhört skönt att titta på en public servicekanal en hel kväll eftersom man då slipper de irriterande, alltför många och totalt meningslösa reklamavbrotten.

Det första programmet där en hel drös av världens största strängplågare med barnslig entusiasm berättade om sin kärlek till sitt instrument. De blir som små ivriga gossar och deras ögon lyser av förtjusning över sitt geniala instrumentval. Jag känner igen beteendet från guramän jag lirar och har lirat med och det är bedårande sött. De kan under en turné dagligen besöka musikaffärer i sin jakt på nya instrument, en ny förstärkare, en effektpedal som ska ge dem lite mer "edge". Denna jakt pågår ständigt trots att de enligt egen utsago redan har, "det perfekta soundet." I sanningens namn blir det oftast plektrum och strängar som inhandlas men i perioder förvandlas dessa gitarrhjältar till små köpmän som säljer och köper instrument i ett rasande tempo. Jag tror att de helt enkelt är skadade av för mycket tittande på "Nile City" för det finns som farbror Barbro sagt, "inga genvägar till det perfekta ljudet. När de på scenen kråmar sig och poserar stolt påminner de självgoda tuppar och detta med rätta för det är killarna med gitarr som får brudarna.

Efter gitarrens historia fick vi njuta av 5 minuter med den oefterhärmlige Yngwie J. Malmsteen. Fet och guldbehängd orerade han om att han minsann inte bara skrivit de låtar han lirar utan att han verkligen skrivit precis allt som spelades. Varenda takt och ton kom ur hans mästerliga huvud. Det har vi nog fan märkt och det är precis det som har varit felet med hans senaste 10-15 skivor. De är numera helt fantasilösa och väldigt förutsägbara och herr Malmsteen skulle må väl av ett samarbete med en grupp eller med en vass producent med friska idéer. Han är utan tvivel en makalös gitarrist men numera lika smaklös som sin klädstil, synd på så rara ärtor.

En timme med Tommy Emmanuel kom därnäst och det är bara att gratulera alla som nu upptäckt honom. Hur fantastisk som helst och gör mer med en akustisk gitarr än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Syrran ringde och var lyrisk även om hon föredrar de bredbenta snubbarna med elgitarr.

Ännu en svensk gitarrhjälte fick 5 minuter denna kväll och denna gång var det Key Marcello, eller Key Marshmallow som han ibland blir i folkmun. Han hävdade i inslaget att han tackat nej till att bli medlem i Europé när de återförenades för ett par år sedan men jag har hört att han inte ens blev tillfrågad eftersom John Norum inte ville ha med honom. Det fanns inte nog att göra för två gitarrister och möjligen blev det också trångt på scenen med två så stora egon? Personligen tror jag att låtskrivandet hade vunnit en hel del på att ha med Marcello i bandet för Norum har aldrig varit någon större begåvning på det området.

Inslaget med luftgittar var inte något för blindstyren som jag och mitt gäspande tilltog i styrka.

En spansk konsert från 1992 fyllde därefter rutan och där visade de moderna och minst sagt flyhänta gitarrhjältarna upp sig. Mitt i Joe Satrianis andra låt ringde en vän från Väsby och undrade vad det var för tomte som väsnades i rutan. Han ifrågasatte det musikaliska värdet i strängkliandet och jag påpekade att det snart skulle bli mer av samma vara eftersom Steve Vai strax skulle kliva på. Ja jag känner till honom sa min vän uppgivet. Den här konserten var trotsallt riktigt underhållande även om Brian May med kamrater lyckades lira en hel del fel då de tog sig an hans band Queens låtar. Höjdpunkten för mig kom när den fenomenale sångaren Paul Rodgers äntrade scenen och visade varför han med rätta räknas som en av världens fem bästa rocksångare genom tiderna. Jag njöt också av Joe Walsh som vid denna tid fortfarande var svårt alkoholiserad men ändå stod på som ett godståg. Idag är han nykter och med Eagles så otroligt bra att man kan bli mörkrädd för mindre.

Kvällens nästa inslag var ett program om Robert Johnson som jag sett tidigare. Otroligt intressant med lika mycket myt som fakta och det känns rätt när det gäller ett sådant ess som Robert Johnson. För det kan väl inte vara sant att han sålde sin själ "at the crossroads" till djävulen för att bli en sådan överjordisk bluesman, eller?

Jag hade som sagt sett detta program förut och gick därför och la mig för den efterföljande räckan med videos trodde jag inte skulle bjuda på något jag inte hört tidigare. Jag kröp till kojs och startade min talbok och ramlade rakt in i David Eddings fantasyvärld. Hjälten Garion jagade med hjälp av vänner och släktingar vidare efter sin bortrövade son. På ryggen sitt stora svärd med en lysande magisk sten på fästet men för mitt inneröga blev det efter kvällens tittande på burken en gitarr med blänkande stämskruvar.    

Mitt coverband Mr. Coil och jag har än en gång lirat en vecka på en irländsk pub i Helsingfors. Även denna gång var det ett av Tallink/Siljas flytande jättemonster som tog oss över havet till vårt östra grannland. Priserna var denna gång ännu värre ombord och jag undrar varför någon skulle åka dessa turer som inte absolut måste. Vad sägs om köttbullar med mos, bröd, smör och sallad för 130 kr. Det var dessutom riktigt äckliga köttbullar, troligen någon burkvariant. Den hytt vi fyra heta musiker delade saknade vettigt ventilationssystem och det gjorde natten syrefattig och drypande varm och vi sov alla dåligt.

På tisdagskvällen gästades bandet av den finska idolvinnaren Cope som sjöng riktigt bra och dessutom är väldigt snygg. Alla ni som tittat på idol vet nog hur viktigt det sistnämnda är och brudarna på puben visade högljut sin uppskattning av hans yttre attribut. Trots sina yttre företräden och sin sångbegåvning var hans låtval lika vanligt och halvtråkigt som det brukar vara vid gästningar och låtvalet var som i nio fall av tio Mustang Sally.

På onsdagen träffade vi en gammal bekant till bandet och hennes lilla dotter på tre år.  Den stackars tösen blev jätteblyg då fyra leende gubbar stod runt hennes barnvagn. Vid fikat fick vi henne att tina upp genom att sjunga låtar från Astrid Lindgrenfilmer. Hon kallar svenska för Pippispråket eftersom hon tittar på dessa barnklassiker på originalspråket routsi. Vi rönte stor framgång med, Idas sommarvisa, Pippi Långstrumpsången, Sjörövarfabbe och belönades med stora ögon och ett litet sött leende, troligen veckans bästa gage.

På onsdagskvällen gig så skämtade jag som vanligt om att texten på nästa låt är synnerligen omoralisk och direkt olämplig för känsliga öron. Ni som är mer moraliskt högtstående än oss andra borde kanske stoppa fingret i örat. Detta blev på engelska, put a finger in your ear. Jag gjorde mig därmed redo att sjunga "Can*t Help Falling In Love" där jag i slutet av låten förvanskat texten och sjunger om att jag rakar både mina ben och mitt könsorgan av kärlek till min älskade, då jag hör vår trumslagare Mattias röst bakom mig. "Saru put a finger in your rear?"

Jag insåg snabbt att det var en helvetes skillnad mellan a finger in your ear och a finger in your rear både för fingret och mottagardelen. Jag hade utan överdrift enorma besvär att ta mig igenom de två första verserna då jag drabbades av skrattparoxysmer.

På torsdagskvällen kom jag efter giget i samspråk med en trevlig men ganska berusad finsk herre som tidigare på kvällen varit på konserten med Lynyrd Skynyrd. Jag som själv ska höra på bandet i London på söndag försökte genast få lite matnyttig information om hur deras konsert varit. Jorå, den hade varit bra men jag hade väldigt höga förväntningar sluddrade min nyfunne vän men jag såg bandet på en rockfestival här i Finland 1994. Då var de fullständigt lysande men jag var så full att jag inte minns någonting. Jaha tänkte jag bittert men varför berättar du för mig om ett gammalt gig du inte minns när det är information om kvällens begivenhet jag törstar efter? Han pratade på om 94 giget och kunde pladdra på rätt bra med tanke på att han inte mindes särskilt mycket. När han väl kommit fram till 2009 blev vi avbrutna och jag som ville veta vem som ersatt den avlidne klaviaturspelaren förblev okunnig.

Vår trumslagare Mattias har samplat några meningar med the godfather of soul James Brown och det brukar vi göra en kul grej av när vi ska spela J.B. hitten "I Feel Good." Då låtsas jag att jag med hjälp av publiken tillkallar James Browns ande från himlen så att han kan hjälpa till. Jag hade grunnat lite grann på vad jag brukar säga och kommit fram till att jag borde vara tydligare med att jag ville att soulkungens ande skulle komma in i min kropp och inte bara in i lokalen. När jag som bäst gjorde just detta på ett så dramatiskt sätt jag kunde kom jag att tänka på det humoristiska som hänt ett par kvällar tidigare med ear och rear och sa därför spontant att jag ville att James Browns ande visserligen skulle komma in i min kropp men helst inte, "through the rear." Då släppte Mattias fram sin första sampling. "I wanna get into it man." Detta burleska uttalande följdes snabbt av dräparen. "Like a like a sex machine." Analhumorn firade för andra gången samma vecka stora triumfer och jag försökte förtvivlat att hålla mig för skratt.

Till lördagskvällens gig kom både mamman och pappan till den lilla flickan vi träffat på fiket några dagar tidigare. Pappan berättade att de sagt till den lilla tösen att ikväll får du vara hos mormor för mamma och jag ska gå ut ikväll. Jag vet vart ni ska sa flickan och såg eftertänksam ut, ni ska gå och lyssna på Mattias, Andy, Heikki och, men där blev det tyst för Sven var alldeles för svårt att säga. Hon kunde inte uttala mitt namn men snacka om att den lilla tösen på tre hade örnkoll och att de låtar vi sjungit för henne ur Astrid Lindgrenfilmer fallit i god jord.

På söndagskvällen såg jag fram emot ett lugnt och lite pysmysigt avslutningsgig och det var heller inte mer än ett femtontal personer i publiken. Efter första pausvilan hade det dock fyllts på och två riktiga partygäng förvandlade denna trötta söndag till fullt ös medvetslös. Vi fick i sanning göra rätt för brödfödan även denna kväll och rockade på för allt vad tygen höll. Det blev extranummer och vi höll aldrig på att få avsluta kvällen. När lokalen väl var tömd packade vi ner utrustningen och lastade in den i bussen, gick till lägenheten och packade våra väskor, städade, vandrade omkring ett par timmar för att inte somna och lastade därefter oss själva och vår packning och körde de nästan sjutton milen till Åbo för att komma med morgonbåten till Sverige. Båtresan hem blev betydligt behagligare än den vi genomlidit en vecka tidigare. Båten Galaxy var väldigt fräsch och vår hytt hade denna gång både ventilationssystem och tv. Det blev några timmars sömn, en dagens rätt och så var jag hemma i fostervattnet igen.

Att få uppleva de fantastiska gamla sydstatshjältarna i Lynyrd Skynyrd live är något min dotter Camilla och jag velat göra i flera år nu men det gitarrstinna bandet lämnar inte ofta USA. Vi har haft koll på deras hemsida och tidigare i år annonserades plötsligt nyheten att de skulle göra en europaturné. Jag lusläste genast turnéplanen för att ta reda på vart i Sverige de skulle uppträda men fann till min bestörtning inga svenska datum. Två i Finland och ett i Norge men gamla Svedala blev blåst.

"Fan de bara dör i det där bandet", sa Camilla som läst bandhistoriken, "om vi inte ser dem nu så blir det aldrig av."

Vi började genast göra upp planer för att bege oss till Helsingfors men varken det datumet eller det i Norge fungerade för oss av olika anledningar så vi bestämde oss helt sonika att åka till London och den anrika arenan Brixton Academy för en kväll med het sydstatsrock. Även min syster Marie drabbades av sydstatsfeber och bestämde sig för att hänga med och Camilla och jag började ta tag i bokningen av flyg, hotell och plåtar till konserten som skulle gå av stapeln maj 30.

Bakslag ett kom då vi till vår besvikelse upptäckte att giget redan var utsålt. Detta löste sig dock rätt snart efter ett tips från en engelsk väninna i London och vi kunde köpa biljetter via andra kanaler och dessutom inte ett dugg dyrare, power and victory!

Nu var allt klappat och klart och alla detaljer inför resan var i hamn och vi såg alla fram mot den med växande förväntningar. Vårt lilla sällskap som nu även utökats med en vän från Väsby och två av hennes döttrar tänkte verkligen njuta av Londonvistelsen, men de skulle inte titta på Lynyrd Skynyrd med oss, förståndigt.

Tidigt en morgon ett par veckor senare väcktes jag ur min välbehövliga skönhetssömn av en röst som skrek att det brann. Det betydde att jag fått ett sms och jag plockade nyfiket upp mobilen. Meddelandet var från min vän Hasse i Väsby och det stod att klaviaturspelaren i Lynyrd Skynyrd hade avlidit och att turnén var inställd. Jag lutade mig uppgivet tillbaka mot kuddarna och begrundade vår situation. Som tur är så är det roligt att åka till London även utan konserten vi så hett sett fram emot men det kändes onekligen en smula snopet.

Camilla höll från och med detta dråpslag daglig koll på Lynyrd Skynyrds hemsida och vi kunde snart konstatera att europaturnén trotsallt skulle genomföras. Med tanke på bandets historia så var nog någon enstaka medlems död inte något som skulle stoppa dem.

Resan närmar sig med stormsteg, allt har varit frid och fröjd och Lynyrd Skynyrd har stadigt lagt till turné datum till den USA turné som de ger sig ut på tillsammans med Kid Rock direkt efter de avslutat i Europa men idag ringde Hasse och berättade att basisten i Lynyrd Skynyrd avlidit.

Ikväll mörkläggs valda delar av världen i en manifestation för det globala klimatarbetet. Vi i Synliga vill inte vara sämre och mörklägger därför kvällens föreställning. Visst, det gör vi varje kväll men ändå. Vi får helt enkelt försöka göra "Synliga i mörker# mörkare än någonsin.

Till min outsägliga lättnad så var det final i "Let's dance" igår och det innebär att fredagskvällarna framledes inte kommer att ockuperas av detta otroligt blindovänliga program. För ovanlighetens skull var det inte bara min sambo Agneta som satt framför burken och beskådade eländet, utan även vår dotter Camilla och jag. Jag hade en god ursäkt för att sitta där, en stor mjölkchoklad, och Camilla satt där mest därför att hon inte orkade flytta på sig eftersom hon varit magsjuk. Nu var programmet i sanningens namn inte så olidligt som man kunnat befara och att det var final och därmed det sista i serien gjorde det betydligt mer uthärdligt. Intressant att den starke mannen vann trots att motståndarinnan Laila Bagge dansade betydligt bättre. Man ska alltså inte underskatta utstrålning och charm när den som i starke Magnus fall finns i överflöd och i Laila Bagges fall nästan inte existerar alls. Kan vara något att tänka över när jag tränar på mina stämmor eller danssteg, och kanske borde jag gå en charmkurs istället?

Nä, nu är det snart dags att ge sig iväg till kvällens föreställning. Steg ett är soundcheck och det är absolut nödvändigt, men steg två är sminkning och eftersom vi bara syns i c. 5 minuter känns det inte lika befogat. Det är så klart viktigt att se okej ut även om det bara gäller några minuter och kanske är det i förlängningen viktigare än hur jag låter, suck. Jag tar några danssteg i föreställningen tillsammans med mina bandkompisar och om publiken ska tycka att min dans ser bra ut så krävs massor av utstrålning och charm för jag är tyvärr ingen Fred Astaire och liknar nog mest Sven den halte och lytte.

Idag får vi leverans på vår nya CD som bär samma titel som vår nya show, "Synliga i mörker." Vi i Synliga har i princip spelat in låtar till detta nya alster sedan vi släppte den förra, "Sinnenas rum", men lik förbannat blev det brådska i brädgården och tidsbrist för att få skivan i klar i tid för premiären av den nya krogshowen. Vi misslyckades med detta och skivan är nästan en vecka sen, men den som väntar på något gott väntar alltid för länge.

CD: n är inspelad i Ljudolfstudion på söder i Stockholm och mixades i Castillo Sound i Vinsta. Eftersom dagar och kvällar var upptagna med slutarbetet på krogshowen och allt var i fullkomligt kaos så var det nattpasset som gällde för att få skivan mixad, mastrad och klar för leverans till företaget som skulle trycka upp den. Ljudteknikern David Castillo, min bandkollega Ulf Nordquist och jag satt alltså några nätter och jobbade på och försökte med hjälp av choklad och söta läskedrycker hålla oss vakna och alerta för att åstadkomma formidabla mixar på låtarna till plattan. Jag trycker att vi lyckades väl och det är en förmåån att jobba med så skickliga ljud och musikmänniskor som David och Ulf. Davids totala kontroll över tekniken och fina känsla för sound och timing och Ulf: s unikt finslipade musiköra och känsla för detaljer var en ren fröjd för mig att återuppleva. Jag tycker att vi fick fram det bästa ur varje låt och efter det att resten av Synliga lyssnat på mixarna och några nivåjusteringar gjorts mastrade David och lade låtarna i den ordning bandet bestämt.

Samtidigt som vi brottades med innehållet så jobbades det med konvolutet på annat håll. Själva textinnehållet hade min bandkollega Johan Häglerud och jag knåpat ihop någon vecka tidigare och bilderna och själva bildiden hade framtagits av fotografen Emmanuel Sanchez Sapata. Allt fogades nu ihop av designern Norbert och lär vara riktigt snyggt.

CD: n har 15 spår och jag tänkte skriva några rader om varje låt nästa vecka då jag själv i lugn och ro lyssnat igenom skivan. Det jag redan nu kan säga är att jag personligen är betydligt mer nöjd med den här än den förra då jag var alldeles för risig och hade för trasig röst vid flera av inspelningarna till "Sinnenas rum" och blir därför alltid lite frustrerad när jag lyssnar på den. På "Synliga i mörker" överträffar alla fyra huvudsångare sig själva och dessutom körar resten av bandet med den äran. Vår ena gitarrist Christer Tull sjunger för första gången på en Synligaplatta och man kan med rätta fråga sig varför han inte sjungit med oss tidigare för han är kanonbra.

Vi kommer i första hand att sälja skivan på våra gig och den kommer också att kunna beställas på vår hemsida som är.

http://www.synliga.com/

Jag återkommer och berättar när den släpps.

Tänk dig att två artister delar en replokal på fryshuset eller liknande och båda råkar repa samtidigt på grund av något sjabbel angående vems reptid det är. Det ena är en grupp som med hjälp av sina härliga datorer gör stompig eurodisco och den andra en riktigt begåvad operamajsa. Hon är rar och fin på alla sätt och vis men pratar lite konstigt och det är kanske därför reptiderna strulat till sig. Musik bygger som ni säkert vet broar så nu jäklar ger de järnet allihop tillsammans och ljuv musik uppstår.

Som ovan gick det inte till när det vinnande bidraget i schlagerfestivalen kom till för världen är betydligt mer utstuderad än vad vi vill tro. Mig gick låten helt förbi eftersom jag varken gillar tjiffa-tjoffamusik eller opera men min sambo Agneta gillade låten och trodde på den som en vinnare.

Undrar hur det blir nu i musikens Sverige?

Ska nu operan som redan lever via konstgjord andning och statliga subventioner också roffa åt sig licensmedel från tv och plocka de fetaste sponsorerna vi fulkulturella tröttmössor så väl behöver. Det kommer förståss att krävas motprestationer från de sponsrande företagens sida och så här kan det bli. Uppsättningen dörrkarmen i Bygg-Oles regi, Trollflöjten sponsras av Musikbörsen, IKEA med allt för ditt bo och hem ligger bakom La Boheme och det är självklart svenska spel som sätter upp La Traviata.

Framtiden ser mörk ut och kanske är även Tomas Ledins sommarturné hotad. Nä föresten, inget kan nog hota en Ledin, eller en Åsa-Nisse, i högform. Musik Sverige är i sanning underbart och nu är det bara att invänta den nya säsongen av Idol och därefter ännu en oändlig schlagerfestival, suck.

Hallå därute i världen jag behöver ett tipps. Har under ett antal år använt Ginzas nyhetslista för att kolla in kommande skivsläpp. Den har varit lättläst, lättnavigerad och inte innehållit en massa onödig information och bilder om man inte klickat på länkar för att få fram sådan. Det har inneburit att det gått fort och smidigt att kolla skivsläppen några veckor och månader fram. Nu har tyvärr Ginza förändrat kommandelistan och tycker säkert själva att de förbättrat den men nu är det oerhört bökigt och tidskrävande att ta sig igenom och i min värld är det helt förfelat då det egentligen bara är den grundläggande informationen om att en ny skiva är på gång är det jag vill veta. Även kommandelistan på CDOn är alldeles för bökig och är dessutom indelad i kategorier.

Vet du om någon bra nyhetslista som i stort sett bara listar det som är på gång och det preliminära datumet för släppet. Jag vore oerhört tacksam för tips i frågan. Hjälp en tidigare Ginzafantast att åter kunna hålla sig välunderrättad!

Jag gav mig idag i kast med melodikrysset för första gången på flera år. Trots att vi bor strax under Nackamasten så har mottagningen i vårt ädla hem varit så dålig att lyssnande på P4 varit om inte omöjligt så outhärdligt brusigt men nu tog vi till den moderna tekniken och lyssnade via datorn. Där satt vi då med skrynklade pannor, en nyvässad penna och tillsammans en musikkunskap på nästan 107 år min sambo Agneta och jag. Det är något som verkligen behövs för ett bredare musikprogram får man leta efter och genreöverskridande är bara förnamnet. Det är fascinerande att obskyra textrader och gamla melodier som jag närmast förknippar med gamla pilsnerfilmer finns inne i hjärnans dunklaste vrår och går att plocka fram mellan 10 och 11 på en sömnig lördagsförmiddag. Tid föresten är numera pris 2 till 10 i form av ett armbandsur och förstapristagaren får en bok. Förr var det presentkort på en skiva och förstapristagaren fick, hör och häpna, en transistorradio, det var bättre förr!

En hel del av den musik som spelas i programmet har nog inget annat forum än just detta ljuva melodikryss och några av de instrumentalnummer som ingår är så hemska att rysningar av vällust fyller min lekamen. Mina öron suger girigt i sig de fånigt hänförande och ofta medryckande melodierna och inuti mitt huvud jagades textsnuttar från de djupaste källarvalven fram i dagsljuset.

Vi lyckades faktiskt lösa krysset och skickade som 30000 andra in det och gjorde detta på ett modernt och smidigt sätt via webben. Det var Agneta som lyckades med det sistnämnda och hon var omåttligt stolt över denna människans seger över tekniken och att hon fick den fördömda datorn att göra som hon ville utan att ens behöva hota burken med hammaren.

Det är skönt att vara tillbaka i gammal fin melodikrysslösarform och jag hoppas verkligen att det inte är ett allvarligt ålderssymptom.  

Jag hade mina önskningar inför skivåret 2008 och en hel del av dem gick i uppfyllelse. Whitesnake släppte en ny studioplatta och den var ett rejält fall framåt och milsvida bättre än de studiolåtar som ingick i den förra liveplattan.

Även min önskan om en ny platta med It Bites slog in och det är en mycket bra sådan och borde inte göra några av bandets fans besvikna. Något nytt från den forne sångaren Francis Dunnery har dock inte sett dagens ljus och får stå kvar på önskelistan.

Något som också står kvar på listan är en ny studioplatta med teaterrockarna Tubes. Däremot är de klara för Sweden Rock Festival nästa sommar och de som ska dit och ännu inte fått uppleva detta fullkomligt fenomenala liveband lär få en högtidsstund av stora mått.

Ph. D och Lake står fortfarande högt på min re-releaselista så snälla skivbolag kolla upp vilka dyrgripar ni har liggande på hyllorna.

Till min outsägliga glädje släpptes ett par tidiga John Milesskivor äntligen på CD och jag fick åter avnjuta Zaragon och More Miles Per Hour, och särskilt den förstnämnda är en riktig pärla.

På tal om pärlor så kom äntligen plattan Black Pearl med Pat Travers ut på CD. Den är fullkomligt lysande och har klarat tidens tand otroligt bra. Samtidigt med denna återutgivning släpptes även resten av Pat Travers 80-talsutgåvor, skivorna före och efter, Radio Active och Hot Shot, men trots några bra spår är dessa båda inte alls i klass med Black Pearl.

Mina personliga storfavoriter Kansas har inte heller detta år släppt något nytt i studioväg men re-masteringen av liveskivan Two For The Show med en hel extrakonsert är ändå någon form av plåster på såret. Snälla Kansas masa er in i en studio nu och kreera något för era musiktörstande fans.

Jag hade en ny platta med Pink Floyd på önskelistan men eftersom Richard Wright avled tidigare i år får jag nog stryka denna önskan för tid och evighet. Två härliga gitarrister och musiker vi förlorat detta år är Mel Galley och Jeff Heley, båda till cancer. Mel galley med ett förflutet i grupper som Trapeze och Phenomena och som jag personligen såg live med Whitesnake. Jeff Heley för er som missat denna gitarrfantom från Kanada hade en säregen spelstil med gitarren liggande i knäet eftersom han, blind från födseln, trodde att man skulle lira så. En sista skiva kom ut ett par månader efter hans bortgång med mestadels livematerial och är i mitt tycke det bästa han släppt sedan debuten "See The Light."

Förutom denna tillbakablick vad vill jag då få ut av skivåret 2009?

1 Som Hasse Alfredsson sjöng i visan, "efter kaffet vill man ha små läckra damer", och det är så sant som det är sjunget och gäller även mig. Det första jag önskar mig är nya alster med underbara Amanda Marshall och den gamla rockdrottningen Pat Benatar. Det var alldeles för länge sedan dessa två lyckliggjorde sina fans med något nytt.

Nu när Kate Bush är tillbaka på banan får hon gärna prestera ännu ett album och helst inte ta ett decennium på sig. Jag väntar otåligt för hennes sorts originalitet växer inte på träd.

Den totala motsatsen till Kate Bush väna stämma kan vara Sass Jordan vars rockskrål är synnerligen efterlängtat av mig för det är i sanning ont om tjejer som kan sjunga rock som en hel karl. Har ni inte hört henne så kan jag varmt rekommendera låten "High Road Easy", gillar ni den så är det bara att köpa de två senaste plattorna som rockar fett.

Jag vill också ha skivor från band ledda av damer och framförallt nya alster med systrarna Wilsons Heart och från Baby Jean Kennedy och hennes mannar i Mothers' Finest.

2 Här en riktigt reaktionär önskning för jag vill ha en ny CD med Gino Vannelli och den ska låta stilmässigt som hans skivor Brother To Brother och Nightwalker från sent 70 och tidigt 80-tal. Faktum är att det är de gamla hjältarna jag går och längtar efter och må alla dessa stofiler hasa sig till närmsta studio för presterande av storverk trots ledvärk, håravfall, minnesluckor, darrningar, inkontinens eller ren senilitet, för gammal är äldst.

3 Det vore självklart roligt med några nya friska band och artister världen aldrig tidigare skådat som kan glida in och slå knockout på oss. Någon ny brukar alltid dyka upp men kanske får vi även här lita på de gamla ringrävarna och en intressant ny konstellation är det nya bandet med Sammy Hagar och Joe Satriani.

2008 var ett bra skivår och jag ser fram emot ett strålande 2009. Det ser ljust ut bara man inte slutar att sälja skivor och övergår helt till downloads så är jag nöjd.

Köp en skiva då och då men välj med omsorg så försöker min kompis Hasse och jag under tiden att upprätthålla bolagens försäljningssiffror så gott vi kan. På tal om gott, gott nytt år på er Music lovers!

Slutet gott, allting gott men bara nästan för en sista tanke måste jag ändå ge till tullverket och EU. Löste igår ut de senaste skivorna med Joseph Williams (Toto) och Eric Martin (Mr. Big) eftersom jag beställt dem från Japan och de självklart fastnade i tullen. Paralellimport kallar EU och tullverket detta mitt skivinköp men hur i fridens namn ska jag annars få tag i dessa två plattor då de bara finns att köpa i just Japan. Jag och även min kompis Hasse, som råkade ut förr precis samma sak, är storsinta och fina människor och önskar även de tjänstemän som infört dessa idiotiska skyddstullar och alla övernitiska tulltjänstemän ett riktigt gott nytt år, men huvudvärk och lite magknip på nyårsdagen kan ni gott ha.

Årets skiva för mig blev förvånansvärt nog en platta i en genre som jag vanligtvis inte är benägen att göra vågen för men när något är oemotståndligt så är det. Årets vinnare i mina öron heter Boo! och gruppen är Was(not)Was. Don was och hans tappra crew har här gjort ett fullkomligt mästerverk i soul/funk/rock/popgenren och till dessa trotsallt vanliga stilar har lagts stor humor och oväntat kufiska vändningar. Texterna är genomgående otroligt underhållande och behandlar ovanliga ämnen med en ständig glimt i ögat även när de övergår i burleskerier. Ett exempel är versen som handlar om lillasyster som är pacifist och inte skulle göra en fluga förnär men blir kär i en livstidsdömd mördare och besöker honom i fängelset varje helg. Familjen förfasar sig och är djupt oroade men fängelsekunden blir stucken till döds med en vässad tandborste i duschen och med ens ser framtiden ljusare ut. Bisarrt så det förslår men jätteroligt.

Sånginsatserna och instrumentalisternas ekvilibrism gör lyssnandet till en ren fröjd och det svänger så att en motsträvig gammal träbock som jag får ryckningar i benen av danslusta. Ljudet är fett och bra och vad annat är väl att vänta sig när det gäller en sådan här kanonproduktion. Bara på kul plockade jag fram bandets greatest hits CD och gissa vad? Den här nya skivan med Was(not)Was är bättre med en hästlängd.

Årets låt för mig är hämtad från Rick Springfields senaste skiva, Venus In Overdrive. Det är en rejält bra skiva han fått till och den är i stil med några av hans klassiska utgåvor som Living At Oz och Big Life, och som alltid med en stark produktion. Låten som fullkomligt slagit knockout på mig heter Warning Shots och handlar om det eländiga kräket som mördade John Lennon på öppen gata i New York 1980. Skulle gärna sett att en mer kärleksfull låt blivit årets favorit men den här Beatlesdoftande rockarenfullkomligt grym och lånen från George Harrison sitter som en smäck.

Årets platta i västkustfacket avdelning Steely Dan trodde jag skulle bli Robbie Duprees skiva Time & Tide men så kom den nya supergruppen Jar med plattan Scene 29 och då var loppet kört. Skivan kryllar av starka melodier och originella och ofta kluriga och roliga texter som om det faktiskt vore en Steely Dan platta. Jay Graydons gitarrsolon är väl värt skivpriset i sig även om jag inte är särskilt förtjust i själva gitarrljudet.

Årets musikbok är utan tvivel för mig Rick Wakemans självbiografi, Grumpy Old Rockstar. Den tidigare klaviaturspelaren från progrockbandet Yes bjuder här på anekdoter från sitt liv som artist och alkoholist. Det är inga gränser för de tokigheter han hamnar i, eller alltsomoftast lyckas försätta sig i. Det är inte ofta som jag faktiskt skrattar rätt ut när jag läser något roligt men den här boken försatte mig i skrattparoxysmer mest hela tiden. Jag läste den givetvis som talbok och den var inläst av herr Wakeman själv vilket gjorde upplevelsen än större då han läser otroligt bra och faktiskt skulle kunna göra sig en karriär som komiker. Jag kan även rekommendera DVD versionen med titeln, Grumpy Old Pictureshow, men då mer för hans scennärvaro och komiska ådra än det rent musikaliska.

På god andra plats i kampen om årets musikbok kommer i min värld en självbiografi av trumslagaren i Mountain, Corky Laing, med titeln, Stick It. Även här läste jag talboksutgåvan och Corky har läst in den själv med stor bravur och sprucken stämma. Den här utgåvan är kryddad med musikinslag och kortare intervjuavsnitt. Vad jag förstår så är den här boken ett komplement till en annan bok med titeln, Nantucket Sleighride and other Mountain on the road stories, som är skriven av Corky och den omfångsrike mästergitarristen tillika sångaren i Mountain, Leslie West.  den har jag inte hittat på talbok ännu så jag vet inte hur den är men om Corkys bok var det som blev över att berätta så bör huvudboken vara helt fantastisk. Man ska samtidigt komma ihåg att dessa herrar inte har helt klara minnen från vissa perioder så det som fastnat i hjärnbarken är rätt underhållande. Av samma anledning är det nog troligt att det aldrig kommer att komma ut någon självbiografi från någon av medlemmarna i Aerosmith, men skulle det trotsallt göra det så är trovärdigheten noll. Glöm det där sista föresten för Lemmy i Mötörhead verkar faktiskt minnas en hel del och är även han mycket slagfärdig i sin bok. Finns det komihåg i ett sådant huvud så är miraklens tid faktiskt inte förbi.

En rad härliga återkomster från gamla hjältar damp ner i skivhyllorna och det är kul när gamla hjältar visar god form. Whitesnake, Uriah Heep och Queen släppte alla pigga album. De sistnämnda, nu med den otrolige och legendariske Paul Rodgers på sång, kan nog tyvärr missas av många som tycker att ett Queen utan Freddy Mercury inte är något Queen alls. Synd för det är en mycket bra skiva och Paul Rodgers, med ett förflutet i Free, Bad Company och The Firm, är en av alla tiders bästa rocksångare.___

Årets stora återkomst blir för mig och massor av andra ändå Black Ice, den nya plattan med AC/DC och den första på 8 år. Det är inget nytt under solen som bandet bjuder på, och det skulle fansen heller inte stå ut med, men låtskrivandet är på topp och AC/DC uppvisar stor glöd och uppenbar spelglädje. Rockar bandet så här fett på Sverigekonserterna i februari och juni så lär ingen bli besviken. På tal om besviken så fick jag inte tag i några biljetter till gigen på Globen men jag såg på det glada 70-talet gruppen Geordie i Stockholms konserthus och det var AC/DCs nuvarande sångare som sjöng och frontade, smaka på den ni_______.