Synpunkter

Jag undrar i mitt stilla sinne hur bra vår säkerhetspolis är egentligen?
Denna organisation ansvarar för de hemligaste frågorna och ska värna om vårt lands säkerhet. Ve den illvilliga spion som smyger omkring i buskarna och kartlägger våra inte alltför talrika militäranläggningar och viktiga installationer av alla de slag för de kommer garanterat att åka fast. I alla fall om de kan fås att avslöja sig genom att bära mystisk utrustning och om de uppvisar stor svårighet i att säga, ”sju sjösjuka sjömän.” Att en och annan helt oskyldig naturfotograf eller ornitolog med invandrarbakgrund riskerar att fastna i säkerhetspolisens nät är nog ofrånkomligt är jag rädd.
Nu måste jag medge att mitt förtroende för SÄPO fått sig en törn efter avslöjandet om att de festat till det med rejält öppna spjäll.

”Kan man känna tillit till en underrättelsetjänst som inte ens kan hålla det hemligt att man festat för 5 miljoner kronor?”

Troligen inte och det hela blir mest patetiskt.
Nästa gång det är dags för ett partaj så är jag och mitt band fullt beredda att ställa upp med underhållning och dansant musik. Med tanke på det härligt saftiga gage jag ser fram emot så ingår det i priset att vi håller tätt om allt vi skulle kunna råka se och höra under festens gång. Vi är även villiga att mot en lämplig avgift ge en blindgaranti på vissa delar av orkestern.
Vi kan självklart anpassa vår repertoar kvällen till ära, och några låtförslag i bästa välmening från vår sida är som följer. ”Skuggor i skymningen”, ”Den skrattande polisen”, ”Du kan lita på mig”, ”Natten har tusen ögon”, ”Levande charader”, ”Bängen trålar” och för den riktigt nostalgiske SÄPO medarbetaren som längtar tillbaka till tiden för det kalla kriget så kan vi även klämma av den gamla fina Beatleslåten, ”Back In The USSR.” Personligen ser jag fram emot att höra hur taket fullkomligt lyfter av festlokalen när alla klämmer i på den härliga Caroladängan, ”främling vad döljer du för mig…”
Den fina spionklassikern av Kjell Höglund, ”Jag hör hur de ligger med varandra i våningen ovanför”, kan komma att bli kvällens klo.
Vi i bandet lovar att inte komma med fräcka pikar i låtväg som, ”Livet är en fest”, ”Champagnegaloppen” och rensar gärna repertoaren så att låtar av Eddie Money, Johnny Cash, ”Samla Mammas Manna”, ”Buddy rich” och ”Gary Glitter” helt stryks.
Jag inväntar ivrigt ert samtal och förutsätter att ni är tillräckligt kompetenta att själva få fram våra kontaktuppgifter. Skulle ni mot förmodan gå bet så finns vi på Facebook och heter Mr. Coil.

Englands motsvarighet till en svensk karlakarl på SÄPO , James Bond, verkar vara av en helt annan kaliber. Visst råkar han illa ut ibland och får lov att med list och kraft ta sig ur den uppståndna situationen, men trots sin eleganta klädstil, exklusiva dryckesvanor, mängden av rysligt dyra specialutrustning, det ohämmade bilåkandet och de luxuösa presenter till galanta damer han ständigt strör omkring sig så lär aldrig någon syna hans representationskonto i sömmarna. Det är bara att ösa på och så länge han gullar lite med Miss Moneypenny och med jämna mellanrum räddar världen är det ingen som bryr sig om något så futtigt som kostnader.
Kanske är det bara så att SÄPO inte gör ett tillräckligt styvt jobb för att motivera brakskivor? Med andra ord är det bara att höja arbetstakten för en bättre resultatnivå så kan ni festa på bäst ni vill. Detta ohämmade partajande kan ni då göra som privatpersoner eller som agent 55, med rätt att slösa!

Som jag tidigare berättat så lyckades vår katt Lola förflytta sig från vardagsrummet, och den plats vi iordninggjort åt henne för nedkomsten av hennes kattungar, till köket och vårt hems enda matta av något värde.
Sambo Agneta hävdar stolt att det är en ”Rödlakan” som dotter Mimmi genast döpte om till rövkrull då hon inte är imponerad av den gamla mattan.

”Släng ut den, den är skitful!”

Tyckte Mimmi men hennes ömma moder idiotförklarade genast sin stillösa yngsta dotter och klargjorde med bestämdhet att det var en, ”fin kvalitetsmatta.”
Efter det att katten fött tre av sina fyra kissebarn på sagda matta så var det bara att ta med den nedsolkade trasan till kemtvätten. Det hade varit en fördel om det hade varit en persisk och flygande matta, men vi fick istället med möda pula in den i bilen.
När den av efterbörd nedsolkade mattan efter några veckor återbördades till vårt hem så visade det sig att det tyvärr var en fläck kvar. Jag tror att Agnetas plan var att lägga ut mattan på ett sätt som skulle dölja den svår bortagna fläcken, men för att ge mattan en chans att rulla ut sig ordentligt la hon den tillfälligtvis mitt i köket.
I söndags återvände vår äldsta dotter Camilla till Hultsfred för att fortsätta sina högskolestudier och Agneta passade på att åka med för att dammsuga smålandsskogarna efter svamp.
Hemmavid gick jag och våra två katter och gned oss mot varandra. Mat, vatten och klappa klappa i en till synes oändlig cirkel.
På söndagskvällen satt jag i godan ro och skrattade mig fördärvad åt filmen ”The Dictator”, då jag hörde det karakteristiska ljudet av en katt som krafsar i kattlådan. Typiskt att de går i lådan istället för ute när jag är ensam hemma tänkte jag bittert, men att de går till sin katt toa är ju i princip en höjdare.
Jag lyssnade vidare på den fenomenala filmen då jag plötsligt hörde ett betydligt mer oroväckande ljud från köksregionerna. En av katterna mådde uppenbarligen inte bra för hon gav ifrån sig distinkta hulkanden och de visade inget tecken på att upphöra. Jag var tvungen att ta reda på vart den arma kattens maginnehåll skulle hamna så jag kutade ovilligt men snabbt ut till köket.
Det var inte alls svårt för mig att hitta katten eftersom hon fortfarande gav ifrån sig kraftiga kräkljud. Mitt på mattan stod hon och gjorde sig redo att leverera ett stordåd.
Jag satte en hand på var sida om hennes lilla kropp och funderade på att helt sonika flytta henne från den olämpliga platsen. Köksbordet visade sig dock vara i vägen och jag hade heller inte hjärta att bära omkring på den illamående kissen, så hon fick vackert stå kvar och göra sin grej.
Strax därefter fick hon upp något och ville genast gå ut. Jag ville också gå ut men smekte hennes lurviga rygg och sa snälla saker med en fånig röst för att lugna henne. Hon slank ut i friska luften och lämnade mig med smeten på mattan.
Nu visste jag alltså att det fanns lämningar, men inte hur många och inte exakt vart. Tråkigt nog så finns det inga tekniska hjälpmedel för blinda som kan visa vart en nylagd pizza från en katt är lokaliserad. Inte heller några störtsköna appar till mobilen kan undsätta den blinde kräkhögsjägaren.
Det finns två metoder som kan ge resultat och båda är äckliga. Man kan antingen känna med handen tills en härligt ljummen kattspya kladdar ner fingrarna eller också så kan man ta av sig strumporna och gå omkring tills det blir obehagligt kladdigt under fötterna.
Jag föredrar metod ett men om den inte utförs ordentligt så är det risk för att man utan att riktigt vilja det även finner sig själv tillämpande metod två. Påminner inte så lite om att intet ont anande gå på en till synes oskyldig sommaräng och kliva på vad som ser ut som en torr komocka. Lita aldrig på vad som verkar vara torr koskit!
Jag hittade ganska snart vad jag letade efter och undersökte därefter girigt mattan efter mer godsaker. Det verkade som det bara var en enda olycksplats och jag torkade omsorgsfullt av den nedsmutsade mattan. Det som är bra med en spya från en katt är att den oftast bara luktar kattmat. Det som är dåligt med en kattspya som luktar kattmat är att kattmat luktar rejält illa och sällan eller aldrig förbättras doftmässigt av en stunds vistelse inuti en kattmage.
Jag gjorde därefter som Pontius Pilatus och tvådde omsorgsfullt mina händer och återvände till vardagsrummet och filmen. För att inte här bli anklagad för syftningsfel så erkänner jag villigt att den gamle romaren mig veterligen aldrig tittade på några filmer i vardagsrummet, men hans handhygien är vida känt.
Av någon outgrundlig anledning så började filmen om från början då jag tryckte in playknappen och jag försökte via de rätta knapptryckningarna nå fram till det ställe jag varit på men det gick inte. Jag fick lov att snabbspola mig fram med bild, en metod som är fullständigt bortkastad på blinningar, och det tog sin rundliga tid. Det satte mitt tålamod på prov och jag blev varse varför det kallas för långfilm. Det är däremot inte synd om mig eftersom jag betalat försvinnande lite för filmen i fråga. Rätt åt mig alltså, men det ska ändå sägas försöka sköta en dvd som blind är ibland det svåraste som finns och användarvänlighet finns inte ens på kartan. Att få en dvd-spelare att underkasta sig ens vilja kan liknas vid att fäktas med en kokt spagetti, man viftar med fjärrkontrollen, gör de nödvändiga och eleganta knapptryckningarna men inget av de önskade resultaten visar sig på tv-skärmen.
När jag senare på kvällen skulle ta mig lite god och stärkande keso så hittade jag på köksbänken ännu en lämning från kissens hulkande tidigare. Det visade sig också vara lejonparten av det hon åstadkommit och jag fick än en gång användning för den förnämliga metod ett. Metod två att vandra omkring barfota är ändå överskattad då det gäller köksbänkar tycker jag.
Kvinnor kan bli illamående när de väntar barn, hur är det med katter?
Visserligen ger vi numera katterna p-piller en gång i veckan, men det är inte alltid så lätt att veta om de verkligen fått i sig dem.

Hela familjen gjorde en överraskningsvisit hos sambo Agnetas mamma Mary på hennes seniorboende. Förutom våra 2 ganska ålderstigna döttrar, båda över 20-strecket, hade vi även med oss vårt purfärska barnbarn Iza som blev 4 månader häromdagen.
Spännande nog skilde det nästan exakt 92 år mellan mormorsmor och det lilla barnbarnsbarnet. Vill du uppleva skillnaden på dessa åldrar så föreslår jag att du gör en armhävning för varje år och börja med Marys 92 för då får du vila när det är dags för en tredjedels armhävning för att förstå hur ung Iza är.
Den lilla tösen höll som vanligt hov och njöt i fulla drag av att vara beundrad av alla närvarande. Hon skrattade, log, dreglade, viftade på allehanda extremiteter och babblade obegripligheter som alla andäktigt lyssnade på. Hennes ömma föräldrar kommer inom kort med största säkerhet att argumentera om vilket ord som blir de första att komma över den lilla flickans läppar, men det kan de genast skrinlägga eftersom jag idag hörde Izas första riktiga ord. Det var trestavigt och rullade med lätthet ut ur hennes mun samtidigt som hon med hjälp av sin mamma Mimmi stod upp och njöt av tillvaron.

”Embryo.”

Ett oerhört svårt ord att uttala även för oss mer rutinerade varelser och jag tror att detta väl valda ord kan bli början till ett stort och färgrikt språk.

Förutom vår familj så kom även Agnetas syster Britt och hennes man Bosse, även de på ren ingivelse.
Den här gången när vi alla var på visit så gick det lugnt och odramatiskt till, men gången innan var det en helt annan kopp te. Den gången var det en söndag och då brukar inte Britt och Bosse komma, men de var upptagna med annat på lördagen och därför blev det hela klanen på vilodagen istället.
Mary hämtades ner från sitt rum, kaffe från kiosken och fikandet tog sin början. I taket spelades uråldriga låtar och en känsla av gemyt var rådande.
Plötsligt krossades den stillsamma atmosfären av förfärade rop och en påtaglig känsla av panik gjorde sig gällande.

”hämta en syster, gör något!”

Hördes från bordet intill vårt och vi fick ganska snart klart för oss vad som hänt. En äldre gubbe hade satt en kaka i halsen och höll på att kvävas då lufttillförseln var helt blockerad av bakverket. Agneta konstaterade att gubben började bli blå i ansiktet och en otäck stämning av överhängande fara infann sig.

”Bosse det är bäst att du går över och hjälper till!”

Uppmanade Britt sin man, och den nu pensionerade tidigare brandmannen och ambulansföraren begav sig genast över till den nödställde.
De släktingar och vänner som redan gjorde allt i sin makt för att hjälpa till var vid det här laget ganska panikslagna. Några gjorde försök att ringa 112, som av någon anledning inte svarade, samtidigt som andra förtvivlat ropade på hjälp eller dunkade den gamle mannen i ryggen.
Bosse vandrade lugnt men målmedvetet över och påbörjade lämpliga åtgärder. Det enda jag vet att göra när någon sätter i halsen är att ställa sig bakom och klämma till om magen i hårda ryck. Denna min kunskap ropade jag absurt nog till Bosse, men insåg hur korkat det var att ge råd åt en yrkesman som kört ambulans i 16 år. Man vill så gärna hjälpa till och då blir det som det blir. Min metod var dessutom helt obrukbar på en så pass stor och tjock gubbe, men på barn har jag använt den med stor framgång.
Agneta och Britt konstaterade att gubben nu var ännu mer blå i ansiktet och han liknade vid det här laget en moderat smurf.
Jag hörde Bosses lugna röst när han styrde upp det hela och gav instruktioner. Det fanns fortfarande rädsla i de andras röster, men det var tydligt att det hade en bra inverkan på alla att det fanns någon där som visste vad som borde göras. Strax därefter hörde jag kraxiga halsljud, hostningar och häftig andhämtning, alla tecken på att riddaren Bosse besegrat den illvilliga kakan.
Samtidigt hade någon äntligen kommit fram till larmcentralen och en ambulans var på väg. Det dröjde dock mellan 5 och 7 minuter innan den anlände och hade inte Bosse och britten flyttat sitt besök hos Mary till söndagen istället för på lördagen denna helg så tror jag med säkerhet att den gamle mannen hade kvävts till döds. En man med rätt kunskap fanns på rätt plats vid rätt tid och tur var väl det!
Att inte kunna hjälpa någon som lider så svårt trots att man vet vad som är fel är otroligt frustrerande, och även väldigt skrämmande. Vi vet alla hur det är att inte kunna dra åt sig andan och att då även vara omgiven av människor som bara vill en väl men som inte vet hur man gör är hemskt.
Agneta brukar med stort intresse se på ett flertal program på tv med allehanda sjukvårdspersonal, brandmän och poliser, men jag tror att även hon föredrar de redigerade och tillrättalagda versionerna man kan avnjuta i soffan. Det var alldeles för läskigt när det var på riktigt och att en alldeles äkta vardagshjälte fanns på plats var en sann gudagåva.
Att döma av gubben storlek så var han nog egentligen en väldigt rutinerad ätare av kakor, men man kan aldrig vara för försiktig när man girigt slukar dessa kaloribomber.
Förra gången jag upplevde vardagshjälten Bosse i full action var när vi för några månader sedan hade lyckan att få kattungar. Då blixtinkallades alla nära släktingar och familj för att hjälpa den blivande kattmamman. Att alla inblandade tillsammans inte hade mer än en fingerborg av kunskap i frågan blev aldrig något större problem då det visade sig att katten själv hade örnkoll. Vi stod mest och tittade på och konstaterade att det fungerade riktigt bra.
Alla var lugna trots dramatiken utom min dotter Camilla som blev lite hispig och var mer än lovligt orolig. Bosse var självklart en filbunke personifierad, men om hade någon hjälp av sina många år i ambulans är tveksamt. Vad jag vet så är hans största insatts på kattfronten den gången en dam ringde till larmcentralen och Bosse som jobbade sina sista år inom brandkåren där tog emot samtalet. Damen berättade att det var stor kris eftersom hennes katt klättrat upp i ett träd men tycktes vara oförmögen att klättra ner igen.
Tvivels utan var det massor att göra den dagen och Bosse kände sig tvivels utan nödsakad att prioritera ner just det här larmet.

”Har damen någonsin sett ett kattskelett uppe i ett träd?”

Frågade Bosse och damen i fråga tillstod att det hade hon aldrig gjort.

”Då kan damen vara helt lugn!”

Avslutade Bosse och dirigerade enheter mot mer behövliga platser.
Det kan som en ren anekdot berättas att Bosses son Tommy, som gått i pappas fotspår och blivit golfare men även brandman, fick på sin brandstation ett litet larm om en gumma som fastnat i en kastrull. Om någon patrull skickades ut vet jag inte men man slås av hur dramatiskt det kan vara på Östermalm. Jag som i min enfald trodde att dylika händelser bara sker i Småland och med soppskålar.

Med ett stadigt grepp om min dotter Camillas arm så begav jag mig iväg mot Stockholms nöjesfält nummer 1, Gröna Lund. Nu låter det som om jag bara hade armen med mig men hela min dotter satt fast på densamma och därmed hade jag en förträfflig ledsagare till mitt förfogande.
Inga problem tillstötte under resan eller på Grönan, men däremot en rad av hennes kamrater.
Vad fick nu mig, Camilla och hennes unga polare att besöka nöjesfältet denna onsdag?
Att jag ville åka dit är inte så konstigt eftersom jag är gammal nog att så sakteliga börja gå in i barndom igen, men Camilla och hennes gäng hade faktiskt varit där även på tisdagen.
Svaret är lika enkelt som självklart, reggae!
Precis som de gamla uvarna i ”The Rolling Stones” och ”The Beach Boys” så firar den fantastiske reggaekungen Jimmy Cliff 50 år som artist. Han har visserligen haft en rad hits under årens lopp, men den största kom redan 1969 och bar den härliga titeln, ”The Harder They Come.” Inte helt aktuell alltså och jag trodde att någon trängsel inte var att räkna med, men oj vad fel jag hade.
Det var en stor och oerhört taggad publik som välkomnade Jimmy Cliff och hans eminenta orkester och kör.
Till min förfäran lät han inte så bra till att börja med och hade påtagligt svårt att pricka tonen. Det bättrade sig dock ganska snart och hans publikkontakt var anmärkningsvärt bra. Det här var uppenbarligen en mycket rutinerad underhållare och det var en ren fröjd att få vara med när Grönan förvandlades till ett enda stort glädjeparty.
Det luktade fish & chips vilket är trevligt men ger inte riktigt rätt feeling. I låt 4 kom dock den rätta aromen då det tvivels utan tändes en och annan joint i publiken. Jag är verkligen ingen förespråkare för narkotiska preparat men det blev onekligen mer reggae när det luktade ganja. Hövdingar klipptes, bandet kokade, publiken gungade och sjöng med, och som om inte det hade räckt så dansade gastarna från spökhuset på balkongen. Det slår mig i skrivande stund att det kanske inte var några vanliga vålnader och monster utan ett gäng haschtomtar som gav järnet till den oemotståndliga och livsbejakande musiken.
1,5 timme höll festen på och det hade nog hållit på ännu om publiken fått råda för entusiasmen visste sig inga gränser.
En liten men hård och välriktad känga vill jag dock ge åt ledningen på Gröna Lund som under konserten lät en rad gungor och karuseller fortsätta gå. Girigt i överkant och respektlöst mot en världsartist och en betalande publik.

Efter giget begav vi oss till krogen Imperiet belägen i skatteskrapan, en paradox i sig.
Jag beställde en taxi och satt på uteserveringen och inväntade droskan. På utsatt tid ringde det i min mobil och ett främmande nummer i displayen gjorde klart för mig att det var taxin som var försenad eller inte hittade alls. När jag svarade la den djupingen precis på och jag ringde genast själv upp.
Jag hamnade på en telefonsvarare, och försökte genast igen, men med samma klena resultat.
Camilla, en kompis till henne och jag begav oss runt hörnet på byggnaden för att försöka hitta den borttappade bullen. Efter att ha frågat några taxibilar längs vägen hittade vi slutligen min bil och jag sa till chauffören att jag försökt ringa tillbaka. Då ljög den fan utan att blinka.

”jag hörde inte för jag har mobilen på ljudlöst.”

I själva verket satt det arselet och snackade med en kompis, och det fortsatte han med under hela resan till Orminge. Jag blev förbannad när jag insåg vad som hänt, och hade jag varit själv så hade jag aldrig hittat till bilen. Det är hans jobb att hitta mig, och det är dessutom förbjudet enligt färdtjänstavtalet att tala i mobiltelefon med kund i bilen.
Rejält sur kom jag hem och möttes av en liten kattunge som uppenbarligen hade saknat mig jättemycket. Hans totala kärlek och uppskattning av sin husse gjorde att jag åter fick tillbaka det goda humöret från konserten och klippte, nej inte en hövding, som en god kattägare upp en försvarlig portion torsk åt min lilla skyddsling. Man kan alltså här konstatera att för honom var det mer stilriktigt med fisklukt än doften av reggaetobak.
Även de två äldre katterna fick en laddning godsaker och allt var frid och fröjd ända tills klockan 6 då jag åter blev biten i fötterna, hårbollarna var hungriga igen. Som det gamla ordspråket säger.

”Har man tagit katten i båten så får man portionera honom iland.”

För att visa sin uppskattning över mig så har den lilla kissen hjälpt till när jag skrivit detta genom att med jämna mellanrum kliva på tangentbordet med ibland häpnadsväckande resultat. Känns jobbigt att bli brädad av en kattunge, men han har lyckats göra alla möjliga konstigheter med texten som jag har haft stora svårigheter att rätta till.
Påminner om när jag själv började med datorer och på något outgrundligt sätt lyckades ställa till det så att alla bokstäver hamnade på fel plats på tangentbordet. Det var hur konstigt som helst och datorn var helt obrukbar. Den datatekniker som skickades ut för att hjälpa mig var djupt bekymrad och även en smula imponerad. När han efter ett par timmar lyckats lokalisera och rätta till felet hade jag på känn att han ville säga åt mig att inte göra så någon fler gång. Problemet var bara det att jag inte hade en aning om vad jag gjort. Svårt att lova då vill jag lova!