Synpunkter

Nu är det sommar, nu är det sol, nu är det koskit i hagen och det sistnämnda gäller även tv: n. Inte just koskit kanske men mestadels skit. För att göra eländet än mer illa så var jag för någon vecka sedan tvungen att lämna in min DVD-spelare på lagning. En stor hög filmer och konserter ligger alltså obrukbara samtidigt som tv-tablån inte imponerar en sekund. Den moderna tekniken firar dock stora triumfer trots den trasiga spelaren för jag får ständigt sms från Elgiganten. Det första meddelandet kom två minuter efter det att jag lämnat in maskinen och berättade för mig att jag lämnat in en DVD-spelare för lagning. Himla tur, och bra service, för tänk om jag på de få minuter som gått glömt bort var jag gjort av min DVD. Skulle kanske ha suttit och plirat dumt mot hålet där den brukar stå och undrat för mig själv vad som inte riktigt var som det skulle.

Meddelande två kom efter ett par dagar då jag fick veta att min trasiga apparat nu transporterats till verkstaden. Kanon tyckte jag för då visste jag att det hände något och att de inte glömt bort att åtgärda just min maskin. Man vill ju inte att den ska bli stående på en hylla på Elgiganten hela sommaren när man bara är halvvägs igenom "Familjen Ashton". Efter ytterligare några dagar kom beskedet att teknikerna nu börjat gräva i min DVD och att de skickat efter reservdelar. Att man faktiskt varit tvungna att skicka efter reservdelar såg jag som en god nyhet. Jag är alltid lite ängslig när jag lämnar in tekniska prylar på lagning för rädslan finns alltid där att det inte är något fel på min maskin utan att felet ligger hos mig. I min skräckvision kommer jag för att avhämta min pryl och då granskar snubben i utlämningen mig kritiskt och börjar ifrågasätta mitt handhavande av sagda maskin eftersom deras främsta tekniker inte har kunnat hitta något som helst fel trots timmar av felsökande. Frågor som, "har du stoppat i elkabeln", "har du verkligen tryckt på rätt knapp", eller, "du satte väl i skivan åt rätt håll", skulle försätta mig i koma av obehag och få mig att känna det som om jag hade den berömda Pellejönsmössan på. Nu vet jag åtminstone att något behövde bytas ut i spelaren och det fyller mig med tillförsikt inför den förhoppningsvis snara avhämtningen.

Det känns som om min sambo varje kväll ockuperar tv: n med engelska deckare. Det är midsommarmord och gamla deckartanter för hela slanten och jag tycker att de är urtrista och programmen känns oändligt långa. Sambo Agneta hävdar att de är jättebra och väldigt spännande men ändå somnar hon i slutet så att hon aldrig får veta vem som var mördare. Det är kanske positivt för henne för då kan hon även se reprisen med stor behållning.

Power and victory, det kom nyss ett sms från Elgiganten att min DVD är klar för avhämtning. Nu är det bara att hoppas att de hittat och åtgärdat ett rejält fel så att "Gamla Bettan" åter kan bli den trotjänare vi lärt oss älska. Nu räknar jag med att resten av sommaren få slippa långsamma och urtrista deckare för jag hyser gott hopp om att kunna övertala Agneta att titta på "Familjen Ashton" och" Nord och syd" istället.

"Mot, nä inte Sherwoodskogen, men Elgiganten!

(3 timmar och en kvart senare)

Nu är DVD: n hemma och på sin rätta plats i tillvaron, alla kablar instuckna i rätt hål, test gjord och allting fungerar till full belåtenhet och bäst av allt det kostade gratis. Om jag nu bara klarar av att förtränga att jag köpte en ljudbok till min yngsta dotter Mimmi och betalade hälften på en ny mobil åt densamma så kan denna lördag kännas som en riktig vinnardag. Nä, nu går jag och sätter mig framför burken och spanar in konserten med Shania Twain jag köpte för några veckor sedan. Hon är så snygg så att även blinda män som jag blir andfådda vid anblicken och så sjunger hon bra också. Tror inte att någon av grannarna är hemma så jag sätter nog igång 5.1-systemet också så det kommer nog att rocka fett.

"I feel like a woman tonight"

När jag först hörde Michael Jackson var han en medlem i bandet Jackson 5 som bestod av en brödraskara där han var minstingen. Han må ha varit yngst men var också den klarast lysande stjärnan och en begåvning av guds nåde. En ljus snygg röst och en fantastisk rytmik gjorde honom till en väldigt speciell sångare redan tidigt och han blev bara bättre med åren.

Det tog lång tid innan jag köpte någon skiva med Michael Jackson eftersom han från början representerade en musikstil jag inte var särskilt imponerad av, tvärtom. Jag hade upptäckt rocken och fyllde min tonårstillvaro med musik av grupper som, Black Sabbath, Deep Purple, Santana, Ten Years After, Mountain, Grand Funk Railroad, Alice Cooper, Rolling Stones, Who, Iron Butterfly och många många flera dåtidens stora innovatörer. Min syster Marie däremot spelade flitigt den Jackson 5 platta hon hade och även om jag nog inte skulle ha erkänt det då så svängde det onekligen fett om tonerna från hennes rum. Det var onekligen en viss skillnad i textval mellan musikstilarna syrran och jag lyssnade på. Jackson 5 sjöng om att åka hem till Indiana, alfabetet, rockande småfåglar och annat synnerligen gulligt medan mina nyfunna hjältar var mer inne på droger, sex eller som Sabbath om Järnmannen eller krigets grisar. Gissa vilket jag tyckte var tuffast?

När en av bröderna Jackson gifte sig med dottern till skivbolagsdirektören bakom Tamla Motown, det mest framgångsrika färgade skivbolaget genom tiderna, och därigenom troligen säkrade sin skivutgivning och karriär för tid och evighet, droppade man femman och blev Jacksons. Inte heller då köpte jag skivorna trots att jag då och då blev djupt imponerad av det grymma svänget. Min dåvarande flickvän och sambo däremot köpte flera av deras skivor. Efter några framgångsrika år sprack även Jacksons och Michael påbörjade sin solokarriär fullt ut och som alla vet så skulle han komma att bli en av de mest framgångsrika artisterna genom tiderna och då köpte även jag skivorna och då även de gamla. Trots att Michael Jackson blev en av världens mest sålda och hyllade sångare och dansare blev det med tiden hans privatliv som kom alltmer i fokus. Vad som var sant eller osant i alla skriverier om honom var omöjligt att avgöra för mediedrevet gick fett och brett och det verkade inte finnas några gränser för vad man kunde hitta på om honom. Sov han i syrgastält? Blev han allt vitare pga. En hudsjukdom eller via medicinska ingrepp? Hur många plastikoperationer genomgick han? Den mest kontroversiella frågan var om han förgrep sig på sina små lekkamrater han bjöd in till sitt hem och nöjesfält. Han hade aldrig haft en riktig barndom eftersom hans far drivit på brödraskaran från tidig ålder och drillat dem hårt för att de skulle bli så skickliga som de till slut blev, och Michael som den yngste hade en hård och mycket konstig barndom. Som rik vuxen ville han uppenbarligen leka alla de lekar han aldrig fick när han var liten och blev därmed något av en sittande fågel för föräldrarna till de barn han gärna umgicks med. Om han var en pedofil eller inte kan inte jag avgöra men det är minst lika troligt att det var snikna föräldrar till hans lekkamrater som såg chansen till att göra sig en hacka på den lite obalanserade och stormrike världsstjärnan.

Michael Jackson har inte varit särskilt aktiv musikalisk de senaste 10 åren och det som mest av allt har skrivits om honom i skvallerpressen har gällt hans barn. Lite makabert då de oftast har en påse på huvudet för att deras ansikten inte ska bli så kända. Lär bli svårt för dem att förbli anonyma trots dessa åtgärder med en sådan berömdhet till farsa.

Tidigare i år meddelades det att Michael Jackson skulle ut på en stor världsturné för att säga farväl till sina fans. Detta väckte stor uppmärksamhet eftersom han inte turnerat på så länge och eftersom han som liveartist var häpnadsväckande. Idag avled Michael Jackson av hjärtstillestånd i sitt hem med bara någon vecka kvar till premiären av turnén. På morgonens tv-inslag om popstjärnan sa man att han kommer att bli ihågkommen för sin musik, sång och dans och det vore väl fint, men så tror inte jag att världen fungerar. För många plastikoperationer och för mycket ståhej kring hans person gör nog det helt omöjligt Vi män är i grunden ganska barnsliga men de flesta av oss har inte de ekonomiska möjligheterna att vara fullt så barnsliga som Michael Jackson. De flesta av oss har kanske också haft en barndom då vi lekt av oss en del så det är väl bra med det.

Världen har idag förlorat en stor artist och enligt mitt tycke en av de bästa sångarna genom tiderna. Inte många kunde få det att svänga som Michael Jackson och det var inte ens lätt att planka, tro mig jag har försökt.    

Jag fick under en pratstund i London med min vän Ann och min syster Marie veta något som nästan fick min trygga sköna värld att kantra. Jag går igenom tillvaron i förtröstan över att vissa saker är beständiga och härligt oföränderliga men så kommer det ibland chockbesked om nytänkande och framåtsträvande i frågor där detta är helt förkastligt. Det finns trygghet i att saker och ting är som de alltid har varit och denna beständighet uppskattar jag djupt. Vad var det nu som jag fick vetskap om denna olycksaliga dag i konservatismens högborg London?

Bamse har gift sig!

Vem kunde väl ha trott det så bögig klädstil som han har? Med snickarbrallor och toppluva borde det ha varit så gott som omöjligt för den dopade björnen att hitta en maka, men jorå. Tydligen heter hans fru Brumma och jag tänker inte ens börja förklara vad brumma betyder i mina kretsar. Den flitige björnen har tydligen även barn och om även dessa nyttjar droger vet jag inte men omöjligt är det då rakt inte. Jag vill inte smutskasta världens starkaste och snällaste björn men kanske har hans namn en mening som bara en viss Brumma kan vittna om.

Även lipsillen och fegisen Lille Skutt har gängat sig och har, surprise, även han ungar. Känner jag hans släkte rätt så har han säkert många fler småttingar än Bamse. Jag antar att det är en kaninhona Skutt har hittat för om den ängsliga lilla killen blivit tvungen att gifta sig med en älghona har han det nog inte så lätt.

Enligt Ann och syrran är Skalman fortfarande ungkarl och det kan man faktiskt förstå med tanke på hur inskränkta hans intressen är och dessutom ser snubben rätt vissen ut. I och för sig så är hans hatt ganska cool men frisyren är rent hårresande. Skulle nu någon brallis få upp ögonen för honom så ligger han risigt till för han lär aldrig hinna undan. Händer detta lär han få byta ut mat och sovklockan mot en fjäsk och disk dito.

Om Ann och Marie berättade om de andra figurernas civilstatus vet jag inte eftersom deras besked orsakade ett tumult i mitt inre, men det troliga är att även Vargen och de andra funnit kärleken i salig monogami, men om Vargen håller stilen har han nog en liten fru i varje del av skogen och är ständigt omgiven av en hel flock med älskarinnor. Tidningen bör avspegla verkligheten i möjligaste mån och som vi alla vet så är det de stora, starka, dumma, buffligaste, rikaste och brutalt snyggaste hanarna som får de flesta honorna. Som en tröst kan sägas att jag starkt misstänker att katten Jansson är kastrerad och baserar min misstanke på det faktum att kissen är väldigt foglig och osunt intresserad av fat med mjölk.

Undrar om även mormor hittat en ny partner? Tanten har trotsallt specialiserat sig på honung med dunder i och det borde väl kunna få fart på vilken gammal gubbstrutt som helst? Den gamla damen har faktiskt ytterligare ett hemligt vapen som gör henne mer åtråvärd än i stort sett alla de andra kvinnorna i storskogen. Hon gör fantastiska köttbullar! Hemmagjorda, perfekt runda och otroligt goda köttbullar som är så smaskiga att de till och med skulle göra en ilsken drake foglig och snäll. Då kan ni tänka er vilken inverkan dessa kulinariska läckerheter skulle ha på en sådan korkad varelse som en man. Köttiga bullar ur en påse kan nog ge ett leende men hemmagjorda kan få oss på knä med en ring i den utsträckta handen.  På tal om gubbstruttar så hoppas jag att ingen sjuk filmproducent får för sig att göra porrfilm av storyn om Bamse. Ingen av oss vill väl se filmerna, "Utan snickarbrallor i storskogen", "Bamse, en styv björns bekännelser", porrskräckfilmen, "Dunderhonungens förbannelse", eller den explicita hemmafilmade, "Bamses brumma."

Bamse har i alla tider haft byxorna på sig men ändå är det den kyske Kalle Anka man kan lita på. Han har bara haft något på sig på underkroppen när han badar men annars alltid haft rumpan bar men har ändå lyckats avhålla sig från både fru och barn. Kalles bror däremot är inte att lita på och har minst en kull med ankungar. Att ordningen i Kalle Anka är oförändrad vet jag med säkerhet eftersom min dotter Camilla 20 fortfarande prenumererar på blaskan i fråga. Att hon med säkerhet fortfarande prenumererar vet jag eftersom det är jag som betalar för prenumerationen. Varje gång räkningen kommer så frågar jag optimistiskt, "ska du fortsätta med Kalle eller kan jag säga upp prenumerationen?"

Då svarar hon sådär modernt och uttrycksfullt som bara dagens ungdom kan, "men hallå?"

Exakt vad det betyder vet jag inte men att det bara är att pröjsa vet jag. Ungdomar i övre tonåren är väldigt känsliga och blir rent av ängsliga inför förändringar och jag tror att min enda chans att komma ur den evighetslånga prenumerationen av Kalle Anka är om den lugnande oföränderligheten upphör och ankan börjar bete sig annorlunda. Camilla skulle sura ur direkt och aldrig mer läsa serietidningen i fråga om Kalle ballade ur på något sätt för den ska vara precis som den alltid har varit och ska påminna henne om hur det var när hon var en liten kicka. Snälla rara Disney productions lägg ett par Viagratabletter i Kalles läskeblask så ankan går loss lite. Det skulle få min dotter att växa upp mycket fortare och jag skulle få några hundringar över. Viagra för ankor på tub skulle i Ankeborg kunna säljas under namnet, "Kvacksalva."

Jag ber om ursäkt om dagens blogginlägg har varit inkonsekvent men jag gillar bara förändringar om det är jag själv som bestämt eller förorsakat dem och i ärlighetens namn knappt ens då.

Temat för lördagens program på ettan var gitarrer och programmen sträckte sig långt in på småtimmarna. Det var inte bara ett i mitt tycke bra ämne men det är också oerhört skönt att titta på en public servicekanal en hel kväll eftersom man då slipper de irriterande, alltför många och totalt meningslösa reklamavbrotten.

Det första programmet där en hel drös av världens största strängplågare med barnslig entusiasm berättade om sin kärlek till sitt instrument. De blir som små ivriga gossar och deras ögon lyser av förtjusning över sitt geniala instrumentval. Jag känner igen beteendet från guramän jag lirar och har lirat med och det är bedårande sött. De kan under en turné dagligen besöka musikaffärer i sin jakt på nya instrument, en ny förstärkare, en effektpedal som ska ge dem lite mer "edge". Denna jakt pågår ständigt trots att de enligt egen utsago redan har, "det perfekta soundet." I sanningens namn blir det oftast plektrum och strängar som inhandlas men i perioder förvandlas dessa gitarrhjältar till små köpmän som säljer och köper instrument i ett rasande tempo. Jag tror att de helt enkelt är skadade av för mycket tittande på "Nile City" för det finns som farbror Barbro sagt, "inga genvägar till det perfekta ljudet. När de på scenen kråmar sig och poserar stolt påminner de självgoda tuppar och detta med rätta för det är killarna med gitarr som får brudarna.

Efter gitarrens historia fick vi njuta av 5 minuter med den oefterhärmlige Yngwie J. Malmsteen. Fet och guldbehängd orerade han om att han minsann inte bara skrivit de låtar han lirar utan att han verkligen skrivit precis allt som spelades. Varenda takt och ton kom ur hans mästerliga huvud. Det har vi nog fan märkt och det är precis det som har varit felet med hans senaste 10-15 skivor. De är numera helt fantasilösa och väldigt förutsägbara och herr Malmsteen skulle må väl av ett samarbete med en grupp eller med en vass producent med friska idéer. Han är utan tvivel en makalös gitarrist men numera lika smaklös som sin klädstil, synd på så rara ärtor.

En timme med Tommy Emmanuel kom därnäst och det är bara att gratulera alla som nu upptäckt honom. Hur fantastisk som helst och gör mer med en akustisk gitarr än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Syrran ringde och var lyrisk även om hon föredrar de bredbenta snubbarna med elgitarr.

Ännu en svensk gitarrhjälte fick 5 minuter denna kväll och denna gång var det Key Marcello, eller Key Marshmallow som han ibland blir i folkmun. Han hävdade i inslaget att han tackat nej till att bli medlem i Europé när de återförenades för ett par år sedan men jag har hört att han inte ens blev tillfrågad eftersom John Norum inte ville ha med honom. Det fanns inte nog att göra för två gitarrister och möjligen blev det också trångt på scenen med två så stora egon? Personligen tror jag att låtskrivandet hade vunnit en hel del på att ha med Marcello i bandet för Norum har aldrig varit någon större begåvning på det området.

Inslaget med luftgittar var inte något för blindstyren som jag och mitt gäspande tilltog i styrka.

En spansk konsert från 1992 fyllde därefter rutan och där visade de moderna och minst sagt flyhänta gitarrhjältarna upp sig. Mitt i Joe Satrianis andra låt ringde en vän från Väsby och undrade vad det var för tomte som väsnades i rutan. Han ifrågasatte det musikaliska värdet i strängkliandet och jag påpekade att det snart skulle bli mer av samma vara eftersom Steve Vai strax skulle kliva på. Ja jag känner till honom sa min vän uppgivet. Den här konserten var trotsallt riktigt underhållande även om Brian May med kamrater lyckades lira en hel del fel då de tog sig an hans band Queens låtar. Höjdpunkten för mig kom när den fenomenale sångaren Paul Rodgers äntrade scenen och visade varför han med rätta räknas som en av världens fem bästa rocksångare genom tiderna. Jag njöt också av Joe Walsh som vid denna tid fortfarande var svårt alkoholiserad men ändå stod på som ett godståg. Idag är han nykter och med Eagles så otroligt bra att man kan bli mörkrädd för mindre.

Kvällens nästa inslag var ett program om Robert Johnson som jag sett tidigare. Otroligt intressant med lika mycket myt som fakta och det känns rätt när det gäller ett sådant ess som Robert Johnson. För det kan väl inte vara sant att han sålde sin själ "at the crossroads" till djävulen för att bli en sådan överjordisk bluesman, eller?

Jag hade som sagt sett detta program förut och gick därför och la mig för den efterföljande räckan med videos trodde jag inte skulle bjuda på något jag inte hört tidigare. Jag kröp till kojs och startade min talbok och ramlade rakt in i David Eddings fantasyvärld. Hjälten Garion jagade med hjälp av vänner och släktingar vidare efter sin bortrövade son. På ryggen sitt stora svärd med en lysande magisk sten på fästet men för mitt inneröga blev det efter kvällens tittande på burken en gitarr med blänkande stämskruvar.    

Den genomsnittlige parlamentarikern i EU är 50 plus och har skägg. Det kan nog förklara varför Gudrun Skyman inte nådde ända fram trots ett kampanjbidrag på 1 miljon från en man på 50 plus med skägg. Däremot passar beskrivningen in på mig och jag kanske borde ha ägnat mig åt politik istället för musik, men en vals är väl en vals?

De stora vinnarna vid EU-valet var uppkomlingarna Piratpartiet och deras kamp för friheten på nätet bör nog inte underskattas av etablissemanget för idag är aktiviteterna på nätet en stor del av framförallt ungdomars tillvaro. Jag hörde intervjun med partiets ledare på valkvällen och han lät som vilken politiker som helst. Inget konstigt med det men det hade varit roligare om han haft ett träben, en papegoja på axeln, mobiltelefonen hängande som en sabel vid sidan, en lapp för ena ögat, en stor yvig hatt med ett par korslagda benknotor och en dödskalle, en flaska rom i handen och om han kryddat språket med uttryck som, "arr landkrabbor." Jag undrar hur roade representanterna för storfinansen är som uppenbarligen lagt ner enorma summor pengar och energi för att påverka beslutsfattare och opinion för att skydda sina "rättigheter." Vad jag förväntar mig nu är att stora försök kommer att göras för att förringa Piratpartiets betydelse och att göra dem till ett enfrågeparti. Det är nog också till viss del sant men frågan är större än detaljen nedladdning och den sprängkraft som finns i frågan om inskränkningar i användandet av nätets möjligheter bör nog inte underskattas. Det kan nog bli livat på de 7 haven framöver.

Min dotter Camilla, för tillfället på semester i Colombia, besteg ett berg på 3000 meter. Tvärjobbigt men utsikten som bland annat innefattade en lagun var väl värd mödan. Guiden mot toppen hade otroligt långt hår och berättade att enligt deras tro gav långt hår stor visdom. Det finns verkligen fantastiskt smarta människor där ute i världen, jag är imponerad!

Långt hår är något som jag i egenskap av gammal rockare verkligen förstår mig på. Det gjorde däremot inte mina ömma föräldrar och det tog åratal innan jag fick öka min visdom. När jag väl hade vunnit den kampen kunde jag aldrig riktigt förmå mig att klippa av mig skiten men som det verkar så skulle det vara dumt och det är nog risk för att jag blir mer korkad med tiden ändå.

Som pojkvasker och begynnande yngling så var det trots den pågående frisyrkampen inte huvudhåret som var mitt stora huvudbry utan hårväxten på resten av kroppen. Eftersom vi människor utvecklas olika fort så var det otroligt frustrerande med de polare som före oss andra fick hår under armarna och runt ballen. De hade plötsligt förvandlats till män och vi var fortfarande hårlösa småpojkar. Med tiden kom vi smågrabbar ikapp men några fick även imponerande håriga bröst medan andra, som jag, förblev ganska kala. Varje gång någon kvinna uttryckt sitt gillande av de mer gorillaliknande herrarna så ruttnar jag ur, men när kvinnor istället uttryckt sin vämjelse över, "äckliga karlar med hår överallt", fyller det mig med tillförsikt.

Smaken är som baken men det ska vi inte gå in närmare på för det är ett ganska så hårresande ämne.

Numera är hårproblemet av ett helt annat slag och inte längre en fråga om var och hur mycket utan snarare vilken färg det har. Jag har inga problem med flintskallighet men att hårsvallet går från brunt till grått är som det heter en "bitch". Håret på huvudet sitter alltså kvar på mig, långt och alltmer grått och tur är väl det för det täcker mina öron som numera börjat härjas av irriterande hårväxt. Jag undersöker dagligen öron och näbb efter oönskad ludenhet för det finns gränser för vad jag kan tillåta tiden att göra med mig. En kamp jag är inställd på att vinna men kanske jag bara klamrar mig fast vid strån?   

Clairvoyant betyder klarsynt men om man påstår att man är clairvoyant så tycker nog påtagligt många människor att man ser i syne.

"Du hävdar alltså att du kan se och prata med spöken, ha!

Man lär mötas av fet skepticism och det borde man ju ha förutsett om man verkligen hade gåvan. Nu är det inte så att jag påstår att jag är clairvoyant för någon större klarsyn har inte drabbat mig. Lite orättvist kan man tycka eftersom denna "gåva" lär vara rikligt förekommande bland blinda enligt gamla myter och folksägner. Om jag nu nödvändigtvis ska vara blind så är väl lite klarsyn det minsta man kan begära som kompensation. Min syster brukar besöka en clairvoyant kvinna i Upplands Väsby som hon tycker är bra och dessutom har en katt vid namn Sven. Där på seans talar syrran via detta medium med avlidna väninnor. Jag har inga avlidna vänner att kontakta på andra sidan och i sanningens namn så ringer inte mina fortfarande levande polare så ofta att det stör, så om de gick över till andra sidan där abonnemangen kanske är ännu mer ofördelaktiga så skulle de aldrig kontakta mig. Det känns också som om ett samtal med en vän från andra sidan blir en smula pretentiöst. Att lyfta luren och säga, "hej, jag ville bara höra av mig och snacka lite skit", fungerar bra men inte på en seans. Mediet ser koncentrerat ut och plötsligt säger hon. "Hej, jag ville bara höra av mig och snacka lite skit."

Då är det nog svårt att inte tänka, "ja, ja, din dönick men vet du hur dyrt det är att gå till ett medium. Något viktigt budskap kan du väl ändå kläcka ur dig?"

Inte nog med det för alla andra som är där på seansen väntar på otroligt viktiga samtal och uppskattar inte ditt samtal som de upplever som dötid.

En annan tanke som slagit mig är hur jobbigt det skulle bli om man blir kontaktad från andra sidan och man inte känner igen den kontaktsökande. "Hej Sven det är Robban som talar."

"Vilken jäkla Robban, har inte känt en enda Robba i hela mitt liv vad jag kan komma ihåg", tänker jag desperat och självklart hör anden Robban mina tankar och går oförtrutet vidare.

"Vi gick i samma klass i femman."

"Femman, shit, det var hundra år sedan."

"Men kom igen Sven vi hade skitkul ihop."

"Sorry Robban jag minns dig inte."

"Skärp dig Sven det här kostar på!"

"Jag kommer ihåg en Bosse, några Maria och en Sven-Erik men Robban, nä, åter igen sorry."

"Men hallå, hur kan du bara glömma, har du redan blivit senil eller?"

"Är du säker på att jag är rätt Sven?"

Mediet suckar uppgivet och berättar att anden skrikit något svavelosande, slängt på luren i frustration och försvunnit. Har jag då förvandlat en schysst skyddsängel till ett förbannat spöke? Det är nog bäst att jag själv blir lite bättre på att hålla liv i de kontakter jag har nu bland de levande.

Nu ska hon ut och resa igen den där äldsta dottern vi har. Vi stackars ömma föräldrar ler sammanbitet och önskar henne lycka till, men vad är det för fel på att stanna hemma? Camilla har rest förr och det har gått bra men varför utmana ödet?

Nu tycker du säkert att jag borde ta mig samman och sluta vara fånig och det finns faktiskt en hel del faktorer vad gäller hennes resa som borde inverka lugnande på mig.

För det första så ska hon bara vara bortrest i lite över tre veckor den här gången till skillnad mot de sex och en halv vecka hon och hennes pojkvän Emmanuel var borta förra gången. Det är bara hälften så lång tid och bara lite outhärdligt för en orolig pappa.

För det andra är det ett lugnt och ofarligt resmål, Colombia. Visst finns det en synnerligen aktiv gerilla, knark i drivor, ormar, insekter, sjukdomar, kriminella med kidnappning som specialitet, livsfarlig trafik men också frukt och grönt och massor av trevliga människor och släktingar till Emmanuel så jag borde nog känna mig lugn.

För det tredje så är det inte lika farligt att flyga som att åka bil och det känns extra tryggt att de flyger med Air France som verkar ha skickliga piloter.

Jag säger som doktor Alban, "läget är stabilt!" Det finns absolut ingenting angående Camillas resa som är så oroande att ett par burkar valium om dagen inte kan råda bot på det. Kära lilla dotter ha en fantastisk resa och kom hem lycklig och välbehållen så att du kan ledsaga lilla pappi till ett behandlingshem.

Visserligen är det fina sommarvädret som bortblåst just nu men frågan om vilket som kom först av hönan eller ägget känns ändå som en alltför stor tankenöt att knäcka. Då känns det betydligt mer hanterbart att ta sig an frågan som höjts här på bloggen angående vilket som kom först, klubban eller kolan. Jag pratar förståss om Dumle och som jag minns det så var klubban långt före kolan, åratal före.

Varför kom det aldrig någon Humleklubba?

Ligger man kanske redan i startgroparna med en sådan men väntar på att alkohollagarna ska bli lite mer liberala innan den lanseras?

Vad som kommer först från mitt band Synligas nya CD som släpps den 14: e augusti blir i alla fall singeln, "Känsliga händer" som släpps mot radio nu på fredag den 5: e juni. Vill du höra den så kan du gå in på,

http://www.synliga.com/

och följa länken som finns under rubriken nyheter.

"Känsliga händer" handlar om den utökade förmåga till smekningar och fingertoppskänsla som vi blinda män besitter eftersom vi inte distraheras av en massa synintryck. Är detta nu ett fullkomligt struntprat och ett falsarium?

Kanske, men varför älskar så många i mörkret?

Jag är i alla fall nöjd med texten och hur erotikgraden skruvades upp ett par snäpp på vår producents uppmaning. Jag drog mer åt det komiska hållet från början men hon ville absolut att jag skulle krydda den lite så det gjorde jag. När vi spelar "Känsliga händer" live på föreställningen, "Synliga i mörker", spär jag på ytterligare i slutet på låten och älskar verbalt med publiken. Det är jätteroligt och kommentarerna efter låten är obetalbara. En av mina favoriter hittills kom på bredaste småländska och lät helt spontan.

"Det låter bra det där!"

Hon lät störtskön och i mina öron som Åsa-Nisses pilska lillasyster och försatte mig i skrattparoxysmer i flera minuter.

I den eviga frågan om kronologi så vet jag med säkerhet vilket som kommer först för mig den här veckan och det är definitivt telefonsamtalet. Om vi inte ringer och ligger i så blir det inga radiospelningar av den nya singeln och "Känsliga händer" förblir obskyr och följaktligen även Synliga. Då lär jag aldrig förekomma i skvallerpressen, bli omtalad på bloggar, bli jagad av flämtande stalkers, bli antastad av fans med känsliga händer, bli lurad av en girig manager, bli tvungen att klippa håret och klä mig fjolligt på uppmaning av en galen stylist, bli utskickad på oändliga turnéer, bli en kändis och få ge min uppfattning i frågor som jag inte har en susning om och sist men inte minst kanske tro att jag är något. Så där ja, nu känner jag mig redo att ge mig på media, halleluja!

Camilla och jag passade på att åka en guidad busstur vid vårt Londonbesök. Dottern för att hon ville se och fotografera alla berömda platser och jag hängde mest med för att det var bekvämare än att gå. Till min stora förvåning var det en riktig höjdartripp och jag fick mig en stor portion engelsk historia till livs. Eftersom jag är en generös natur så tänkte jag här dela med mig av min nyvunna kunskap så att även ni ska kunna briljera på middagsbjudningar och cocktailpartyn. Så här kommer nu en sammanfattning av dessa kunskaper filtrerade genom ett dåligt minne och en livlig fantasi, men inte desto mindre en garanterad källa till insikt om Englands brokiga historia.

För att denna redovisning inte ska bli alltför långrandig så hoppar vi snabbt över några tusen år och kastar oss in på året 1066. Detta år vinner William Erövraren världsmästerskapen i bredsvärd och myntar även det väldigt engelska uttrycket, "bloody hell." Han inte bara vinner utan är också så överlägsen att hans motståndare hänfört säger, "Wille du är kung!" William förslösar en hel del av prispengarna på kvinnor och öl men bygger också en säregen hög byggnad att bo och ha partyn i. Eftersom han festar vilt och hårt bygger han helt i sten och kallar sedan skapelsen för "Towern."

Flera kungar har bott i "Towern" efter William Erövraren men eftersom William var mer i form än de efterföljande monarkerna så har byggnaden hela tiden byggts ut för att med bekvämlighet kunna hysa dessa rundlätta härskare med följe. Mången olycklig kvinna har förlorat huvudet vid "Towern" och en av dem var Mary Queen Of Scotts. Om henne vet jag inte mycket annat än att hon var sångerska i ett ganska mediokert dansband från Skottland. Två av Henrik den åttondes fruar blev också förkortade just här. Det brukar heta att de avrättades i "Towern" men det är inte riktigt med sanningen överensstämmande eftersom avrättningarna faktiskt skedde i trädgården. Dessa tilldragelser sågs säkert av alla som en underhållande och skön omväxling till de oändliga Cricketmatcher som annars förekom i den lummiga grönskan, utom av huvudrollsinnehavarna. I "Towern" förvaras även kronjuvelerna och ibland dessa dyrgripar finns världens största diamant. Den är så fet att det inte gått att försäkra den.

Från 1066 kastar vi oss raskt fram till 1666 och försök hänga med för nu brinner det i knutarna. Detta år brann fyra femtedelar av London ner till grunden. Som väntat så var det en bagare som ställde till med förödelsen. Elden spreds sig snabbt från hans bageri till resten av staden och troligtvis var det också en strejk bland brandmännen just då. Bagaren fick sig ett rejält kok stryk och ingen köpte någonsin hans bullar igen. Den berömda St. Paulkatedralen totalförstördes vid eldsvådan men byggdes upp igen. Denna återuppbyggnad tog 35 år och jag tror att byggmästaren hette John Slow men är inte helt säker på det sistnämnda. När väl katedralen var färdig övergick man till att bygga upp resten av staden.

Några hundra år senare sa en berömd engelsk författare, "när jag vill läsa en novell så skriver jag en." Det var så klurigt sagt att uttalandet snabbt fick uppföljare. Slaktaren sa, "när jag vill äta kött så slaktar jag." Kusken sa, "när jag vill åka droska så smackar jag." Så höll det på tills en bagare sa, "när jag fryser så tänder jag en extra brasa." Han var ättling till en annan idiot med mjöl mellan öronen och fick sig ett rejält kok stryk och den kluriga verbala trenden kom av sig helt och hållet.

Vid Trafalgar Square står den berömda statyn av Lord Nelson på sin piedestal. Denna engelska amiral är så berömd att det gett genklang ända till vårt eget avlånga land. Vi döpte faktiskt en Noshörningsunge efter honom på en av våra djurparker.

Ett historiskt fakta väl värt att nämna är att Madonnas första hus i London ligger i den fashionabla stadsdelen Belgravia och kostade henne tio miljoner pund. Därmed är vi framme vid nutiden och vi har den ärorika engelska historien som i en liten ask.

Jag hoppas att detta kan vara till hjälp för er när ni nästa gång ägnar er åt frågesport eller vill visa er på styva linan på fest eller middagsbjudning.

Historikern Big Sven at Big Ben

Nu har jag åter varit på resande fot och den del av mig som mest fick visa framfötterna var just fötterna. Jag och mina reskamrater har i dagarna fyra trampat upp och ner längs Londons enorma gatunät. Min dotter Camilla satte fingret på det hela när hon sakligt konstaterade att foten är det perfekta verktyget för promenader men som hon uttryckte saken, "när man sen använder dem så gör det bara ont."

Vi reste på en torsdag och det var varmt och ganska besvärligt att via tunnelbanenätet ta oss till hotellet eftersom vi var tvungna att byta tåg. Visa av den skadan såg vi till att hamna på ett tåg som kunde ta oss hela vägen till flygplatsen Heathrow på hemresan.

Vi gick ut hårt och gick redan första kvällen på musikalen "Lejonkungen". Den var bra men lite fantasilös eftersom den hade samma låtar och dialog som filmen fast några fler och lite mer. Jag somnade flera gånger men eftersom jag trotsallt sett rullen några gånger så visste jag direkt vart i handlingen vi befann oss varje gång jag vaknade. Föreställningen får godkänt och mitt knoppande berodde på mig och inte musikalen.

Vistelsens förstapris i kategorin butiksnamn går till frisörsalongen, "Ryan Hair." Ingen av oss besökte etablissemanget men jag har mina dubier beträffande ställets prissättning. Det kostar säkert bara något enstaka pund att få en klippning men sen kommer nog alla påslag. Extra stålar för att få sitta vid klippningen, ha en nyvässad sax, skydd mot fallande hår och om du oturligt nog måste besöka toaletten vid ditt besök blir nog notan för kalaset diger.

Jag shoppade loss och köpte massor med CD-skivor med komiker. Camilla misslyckades totalt och köpte bara en t-shirt men min vän Ann och hennes två döttrar gjorde ett betydligt rejälare jobb på klädesinhandlingsfronten, i alla fall döttrarna. Min syster köpte sin vana trogen massor med härliga böcker och självklart presenter till den ivriga dottern på fem som väntade otåligt hemmavid. Det är trots våra spenderbyxor faktiskt inte billigt i London, men roligt.

Ann och döttrarna plus min dotter åkte "London Eye" men jag hoppade över detta äventyr eftersom utkiksplatser är djupt överskattade ur ett rent blindperspektiv. Syrran och jag satt istället och vilade fötterna och hon är inte särskilt trakterad av höga höjder. Vänstertrafiken gör att man ska vara glad för varje lyckad korsning av vägen. Man tittar på ren reflex åt fel håll utom jag som är blind och faktiskt inte tittar alls och löper rent logiskt inte större risk på en Londongata än en dito i Stockholm. Mystiskt nog råder högertrafik på trottoaren och man kan bli snurrig för mindre. Camilla som hemmavid håller på att övningsköra en hel del ojar sig en hel del över högerregeln som ibland är lite förvirrande. Hon sa med skälvande stämma, "här gäller vänsterregeln." Den skrämmande tanken lät vi rotera i skallen en stund, sedan skrattade vi, tittade åt fel håll och korsade våghalsigt gatan .

Orsaken till resan till att börja med var att vi skulle spana in de berömda sydstatsrockarna Lynyrd Skynyrd. Alltså var vi svenskar som åkt till England för att se ett band från USA. På arenan Brixton Academy i stadsdelen Brixton gjorde vi detta och det var en riktigt bra konsert. Självklart så kan inget band leva upp till de förväntningar som en utflykt av det här slaget ger upphov till men gubbarna rockade på fett. Nu var det inte bara stofilerna på scenen som fyllt år många gånger för även publiken såg ut att vara lite sliten. Camilla med sina tjugo var bland de yngsta och i klar minoritet. Gamla bikers, rockers och rockälskare i allmänhet trängdes i den fullsatta och varma lokalen och njöt av den oerhört svängiga musiken. När det gäller Lynyrd Skynyrd är tungung bara förnamnet. Det mesta som bandet spelade var de stora äldre låtarna och Camillas pojkvän Emmanuel flinade när vi berättade detta för honom vid hemkomsten och han sa, "jaha, som ingen av de nuvarande medlemmarna i bandet var med på." Jag skrattade först åt hans lilla skämt men sedan kom jag på att han nästan hade rätt för få band har haft så många medlemsbyten och dödsfall som Lynyrd Skynyrd. Brixton Academy visade sig vara en väldigt bra arena men lutningen gjorde att vi fick väldigt ont i, ja ni har nog gissat, fötterna. Camilla tyckte att det var för lite av det nyare materialet som hon lyssnat massor på och syrran som inte hört mycket av bandet alls tyckte att de två extranumren var bäst. Nu var det bara ett extranummer men väldigt långt och i olika tempon och ni som känner till bandet har nog redan räknat ut att det var deras paradnummer "Freebird" som framfördes.

Det var en kul resa och resesällskapet var mer än rart men det är också rent gudomligt att komma hem till sitt lilla bo för man blir så trött av den stora världen.