Synpunkter

Som lycklig far till två fina döttrar så är det ändå vissa saker man mer eller mindre förväntar sig ska hända och det finns inte en chans i världen att man kan undvika hjärtklappning när någon av flickorna kommer hem och säger, ”pappa det är någonting jag måste berätta.” Mina tjejer är 19 och 20 år unga så den första supen, den första killen och en hel del första som jag inte vill veta någonting om, har säkerligen redan inträffat men det finns alltid någon ny orm som kan komma väsande ut ur buskaget. Igår kom artonåringen instormande och var oroväckande uppsluppen. Hon hade dessutom, efter telefonuppgörelse, blivit mött vid bussen av sin storasyster och jag borde ha anat ugglor i mossen redan där.

 

”Jag vet att ni älskar mig vad jag än har gjort.”

 

Konstaterade dottern Mimmi glatt och mitt hjärta sjönk i bröstet. I mitt stilla sinne undrade jag uppgivet vad hon nu ställt till med. Var hon månde med barn?

Nä, det kunde jag ändå inte tro, eller jo det kunde jag men höll det inte för troligt.

Hade hon åkt fast för något kriminellt?

Nä, det kunde jag inte heller riktigt föreställa mig och vad jag vet kan hon inte hantera varken helikoptrar eller stora summor med pengar.

Hade hon köpt en hund?

Det hoppades jag vid gud inte för det skulle bli riktigt besvärligt och föresten så brukar hon låna en hund så varför skulle hon då behöva köpa en egen? Nej något djur var det nog inte fråga om och vi har redan en katt som Mimmi älskar över allt på jorden.

Kanske hade hon dagen till ära provat på något narkotiskt preparat. Klippt en fet hövding, slickat kufiska frimärken, käkat en paj med främmande svampar eller något annat huvudlöst ungdomligt, men varför skulle hon då komma hem och berätta om det?

Plötsligt damp svaret ner i vårt kök och det landade verkligen som en bomb.

 

”Jag har tatuerat mig!”

 

Madre de dios, det borde jag förstått med en gång. På min tid, yngre stenåldern, var det bara sjömän och kåkfarare som skaffade sig dylika prydnader och det var inte precis ett tecken på hög klasstillhörighet. Numera vet jag så klart att det sitter en tatuering på snart sagt var mans röv, för att inte prata om kvinnornas dito.

 

”Var och hur?”

 

Frågade jag med darrande stämma och hukade mig inför svaret. Skulle det vara en apa på ryggen, en tuta på tutten, en kaka på låret, en ventil på rumpan, en anka på armen, ett fredsmärke i pannan eller möjligen en skepparkrans runt naveln?

 

”Det är lugnt för jag har tatuerat mig på foten och det står Camilla.”

 

Med tanken att den skulle vara lätt att dölja hade hon för 700 spänn låtit tatuera in sin storasysters namn i snygg skrivstil på foten.

Jag erkänner villigt att jag blev lite lugnare efter detta besked och frågade nyfiket om det hade gjort ont. Det hade det men inte så mycket som hon väntat sig. Fortfarande exalterad erkände Mimmi att hon redan var sugen på fler tatueringar. Mitt så nyligen återhämtade sinneslugn åkte därmed ut genom fönstret igen. Jag kan vara lika säker på att det kommer fler skinnprydnader på Mimmi som om att det sägs amen i kyrkan. Just nu är det i alla fall bara namnet Camilla som pryder henne men om hon i framtiden kommer att se ut som Lydia i sången av bröderna Marx vet endast gudarna.

Mimmi, ivrigt påhejad av sin storasyster, tyckte att även jag skulle skaffa mig en läcker tatuering. Jag sa att det inte var så kul eftersom jag som blind inte kunde avgöra själv om motivet var häftigt och i min smak. Det förstod mina, nåja, förståndiga döttrar och jag drog en lättnadens suck att de gick på den lätta. Att jag som till och med är mer än tveksam till att ta influensasprutan skulle lägga mig under de tusentals nålsticken hos en tatuerarmästare är helt uteslutet. Det måste finnas mindre smärtsamma sätt att öka häftighetsgraden. Kanske en ny frisyr? Skratta om du vill men jag har knappt ens vågat göra det på de senaste 30 åren. Föressten behöver man inte ändra på sådant som fungerar bra som det är.

Det känns betryggande att jag är blind inför ålderdomen och den senilitet jag med säkerhet då kommer att få uppleva. Om jag såg skulle jag säkert försöka fuska när mina ljuva döttrar besöker mig på hemmet och titta på Mimmis tatuering för att veta vem hon är. Hon skulle då helt säkert få heta Camilla då för jag är en listig jäkel. Detta slipper jag alltså uppleva men min stackars sambo kommer att få en svår ålderdom i sällskap med vår felmärkta dotter.

Den fantastiska milleniumserien av Stieg Larsson har nu även filmatiseras i Hollywood men tro nu inte att de amerikanska versionerna liknar de svenska. Jag ska som första skribent i världen här ge er en initierad inblick i hur filmerna blev efter att ha blivit Hollywoodiserade med en rejält fet budget.

Den manliga huvudrollen spelas av Johnny Depp och detta därför att tjejerna tycker att han är, ”så jävla snygg”, och därför att han med bestämdhet hävdar att han kan se oerhört journalistisk ut. Vem som skulle spela den kvinnliga huvudrollen var länge oklart eftersom Meryl Streep först tackat ja men sedan ändrade sig. Det som gjorde att hon tackade ja var att hon hörde att det från början var ett svenskt projekt och då trodde hon att hon skulle få chansen att sjunga fler sköna ABBA-låtar. När hon fick klart för sig att det inte rörde sig om en musikal hoppade hon raskt av filmprojektet. Den kvinnliga huvudrollen gick istället till Angelina Jolie därför att alla killar tycker att, ”hon är så jävla snygg”, och därför att hon redan hade några tatueringar.

Jag har fått förhandsgranska filmerna och här är några exempel.

 

Två ruskiga typer som mest liknar medlemmar i Lynyrd Skynyrd eller Doobie Brothers har diskret tagit sig in på ett sommarstugeområde på sina feta bullriga tunga motorcyklar av märke Harley Davidson. Ingen har förståss märkt någonting utom vår hjältinna Betty(Angelina Jolie) som inne i en av sommarstugorna står framför spegeln och beundrar sitt söta anlete. Nästan som genom ett sjätte sinne känner hon på sig att fara hotar och beger sig genast ut på gårdsplanen för att ta tjuren vid hornen. De två motorcykelkillarna får genast syn på henne och ler lömska hajgrin så att deras skägg spretar.

 

”Well what have we here if not little Betty.”

 

“Yes and it looks like she is in need of a little manly attention.”

 

Båda männen stirrer ondskefullt och börjar famla med gylfen. Vår hjältinna som varit med om s och m förut spöar genast skiten ur de båda skurkarna och avslutar det hela med att skjuta en av männen i båda benen för att sedan ta hans älskade motorcykel och dra sin kos. När hon försvinner i fjärran tittar männen uppgivet på varandra och tar stönande ådter till orda.

 

”How can someone so small be so strong?”

 

“Yeah, she was small but her tattoo was gigantic.”

 

“I’m in pain!”

 

“Yes, but it could be worse. She did’nt tattoo, I’m a bad little biker, on our chests.”

 

I den svenska filmatiseringen spelades Paulo Roberto av ingen annan än Paulo Roberto. Orsaken till detta är att ingen vågade ta rollen eftersom Paulo trogen sin vilda ungdom hotat med stryk om någon annan ens gjorde ett försök att få rollen. I den amerikanska filmatiseringen är det Sylvester Stallone som gör rollen som boxaren Paulo. Han tog rollen därför att han såg det som en stor utmaning att försöka spela en riktig boxare. Rollen som det tyska muskelpaketet utan känsel gick självklart till Kaliforniens guvernör. Han nappade på rollerbjudandet direkt då han tyckte att det var lagom många repliker och eftersom han gillar att gå omkring och se stark ut. Eftersom guvernör Arnold är känd som både biffig och känslolös kan den här rollprestationen rent av leda till en Oscarsnominering.

 

I en annan scen i filmen har Bettan infångats av den tyska muskelbiffen och förs inför sin åldrige och något invalidiserade far som inte träffat henne sedan hon i tonåren försökt elda upp honom med en lagom skakad Molotovcocktail. Bränt barn luktar som bekant illa och hennes far tar denna gång inga risker utan håller henne hela tiden under uppsikt med en laddad pistol i handen.

 

”Hello father, I’m happy to see that your looking bad.”

 

“Your still a teenage bitch and I hate you.”

 

“Oh father, I love you too. If your going to smoke I can light the cigarette for you.”

 

“It’s my duty as your dad to show you the right way to behave so I’m going to let your half-brother shoot you.”

 

Efter denna känslosamma ordväxling tar hennes halvbror ut henne i trädgården och skjuter henne. Hon grävs ner och de miffon i biopubliken som inte läst böckerna tror att loppet är kört för lilla Bettan. Då dyker plötsligt Johnny Depp upp och efter en rafflande biljakt där han besegrar både muskelberget och Bettans pappa tar han till orda.

 

”Hi, I’m Michael Flowertwigg, and as you can see I’m a journalist.”

 

“Oh no, please don’t publish anything about what you’ve seen today. I promise not to shoot my daughter ever again.”

 

“Too late you sinner, it’s time for you to pay for your crimes.”

 

Polisen anländer, för bort skurkarna, gräver upp Bettan som sedan förs med ilfart, här levererat av en helikopter, mot närmsta sjukhus. Då det visar sig att Betty inte har någon sjukförsäkring transporteras hon vidare till ytterligare två sjukhus innan hon äntligen kommer under behandling. Under tiden som man plockar bly ur Betty publicerar Johnny Depp sina artiklar och får stora journalistpriset. Det firar han med champagne och genom att än en gång ligga med sin något överåriga chef Erika, i filmen spelad av Madonna.

 

För att något av den svenska känslan skulle finnas kvar även i den amerikanska filmatiseringen så anställde filmbolaget några konsulter. Som expert på kvinnofrågor, där skillnaden kan vara stor mellan Sverige och USA, anlitades Anna Anka. Detta samarbete gick väldigt bra och Anna Anka fick även en liten roll i filmen som en lesbisk kinesiska. Hennes man Paul Anka skrev musiken till filmerna och dessa sjöngs in av en då blidkad Meryl Streep. Som konsult anställdes även Christer Fuglesang, och filmbolagets representant sa vid en presskonferens.

 

”Han är väldigt teknisk och verkar ha båda fötterna på jorden.”

 

Regissör för filmserien är George Lukas. Precis som med Star Warsfilmerna lär det bli uppföljare som utspelar sig i huvudpersonernas barndom. Förhandlingar om rättigheterna till, ”Pippi på rymmen”, ”Pippi på de sju haven”, ”Mästerdetektiven Kalle Blomkvist” och ”Karlsson på taket pågår för närvarande. Rättigheterna till den sistnämnda lär dock bli svåra att komma åt då de redan köpts upp av ett bolag ägt av Spielberg som vill göra en actionfilm baserad på Astrid Lindgrens klassiker. Den ska utspela sig i Stockholm där en rånarliga ledda av de två skurkarna Little Brother och Carlsberg(sponsringsavtal är redan skrivet med den berömda öltillverkaren) planerar att råna en värdedepå i Western Mountain. Den egocentriske Carlsberg bor på ett tak, har en propeller på ryggen och är halvgalen av det ständiga sockerintaget i form av Kuckelimuckmedicin. En stor del av spänningen i manuset ligger i relationen mellan den av socker höga Carlsberg och den mer sansade ångmaskinsmaskinisten Little Brother. Det ryktas att Danny Devito är tillfrågad som Carlsberg och Marilyn Manson som Little Brother. För att det inte ska bli för mycket av bergscowboys över den erotiska laddningen i filmen har rollen som Little Brothers mamma getts till sångerskan Gwen Stefanie. Hon spelar här en småkåt hemmafru som tänder på tjocka karlar med stor propeller.

 

Självklart beroende på hur framgångsrika dessa produktioner blir så lär det komma uppföljare de närmaste åren. De svenska författarna kan räkna med en guldålder då intresset är enormt. Vilka böcker som kommer att filmatiseras i Hollywood kan vi bara spekulera om men jag är tämligen säker på att min personliga favorit, ”Ronja rövardotter”, kommer att få sin chans. Den lär få heta, ”Ronja, a badass daughter”, på engelska.

Ännu ett ruskigt och fräckt rån har begåtts i Stockholmstrakten. Denna gång var inte skådeplatsen Västberga utan Östra Orminge i Nacka strax utanför den kungliga huvudstaden. De nattsvarta bovarna drabbade på torsdagseftermiddagen Coop i Orminge centrum och slog både personal och kunder med häpnad. Rånare ett stegade resolut in i affären med en kundvagn som han snabbt fyllde till bredden med kött. Därefter passerade han ut genom kassan och förbi den förvånade kassörskan utan att betala för varorna. Väl igenom kassan la rånaren på en spurt och kutade ute på centrumparkeringen rakt fram mot en bil där rånare två satt väntande bakom ratten. Det stulna köttet lastades snabbt ner i skuffen och med en rivstart drog ekipaget iväg. Ingen hann stoppa de fräcka tjuvarna men registreringsnumret han snabbtänkta och icke blinda åskådare skriva ner.

Fallet har hamnat hos närpolisen i Orminge och en representant för polisen säger att de hyser gott hopp om att lösa fallet. Det är enligt samma källa flera faktorer som gör att polisen känner gott hopp om ett snart uppklarande. För det första tror man från polisens sida att det rör sig om ett insiderjobb eftersom bovarna visste exakt när de skulle slå till och köttdisken var som mest fullastad med blodiga filéer. För det andra är man tämligen säker på ett samband med gårdagens helikopterrån och att köttjuvarna troligen är småsyskon eller möjligen efterblivna kusiner till gårdagens rånare.

 

”Tar vi den ena ligan så tar vi den andra.”

 

Säger polisens talesman optimistiskt på plats utanför Coop. Att man dessutom har registreringsnumret på förövarnas bil kan också vara till en viss hjälp i utredningen. Tillslag mot grillfester i området är att vänta.

Det är skönt att ingen kom till skada vid något av de senaste dagarnas rån men det är definitivt en brottsvåg som drabbat Stockholmsområdet. Vi har troligen bara sett början och ingen går säker.

Det är också oroande att en rad rymningar har drabbat 08 området. Nu senast var det några dagisbarn som avvek från rastplatsen utanför sitt dagis i Haninge. Nu vankas indragen frigång och experter från Hall och Kumla ska informera dagispersonalen om hur man får de intagna att stanna kvar på anstalterna. Förslag om färre intagna, större personaltäthet och högre staket är att vänta. Om dessa åtgärder inte ger önskat resultat är indragna fruktstunder och förlängd vila troliga nästa steg.

Wow, morgonens rån utanför Stockholm var som hämtat direkt ur ett filmmanus. Helikopter, sprängmedel, eldgivning med tunga vapen och de slog till precis när det fanns som mest pengar att plocka. Ingen kom till skada och polisen såg ut som fågelholkar inför precisionen och fräckheten i kuppen.

Rånarna var nog glada efter väl genomförd stöt men gladast utav alla var media. Nyheten innehöll allt. Spänning, dramatik, mystik och massor av lösa trådändor som nog kommer att få sina svar vad det lider. Den här nyheten kan man mjölka länge och den är till och med bättre än nya friska uttalanden av allas vår Anna Anka. Det enda som är lite skrämmande är att hela rånkuppen känns lite osvensk. Det vore helt bedrövligt om det kom fram att det vore utländska proffs och inte goa fina svenska gossar uppfödda på mjölk och limpmackor med Kalles kaviar.

Jag förutsätter att det är tappra svenska entreprenörer som slagit till och tror mig veta hur och varför. Vad vi idag på morgonen fått uppleva är frukten av det gedigna svenska skolsystemet. Här fick vi i svart på vitt beviset för dynamiken och sprängkraften i ett väl genomfört grupparbete. Det krävdes dessutom mer än godkänt i mattematik, geografi, naturkunskap, kemi, biologi och troligen även goda språkkunskaper för att det hela skulle kunna genomföras. Inte nog med det för minst en av rånarna var tvungen att kunna flyga en helikopter. Det mina vänner är inte helt lätt och inte som att köra moped. Faktum är att det, om församlingen ursäktar, påminner mer om att runka med en sparris. Det är dåliga tider men jag tror inte att denna lilla rånarliga har sparat in på teambuildingkurser, kickoff eller på fortbildning för sin personal. Vad gäller det sistnämnda så kan även fångvårdsstyrelsen varit behjälplig. Förutom skolan så tror jag även att en och annan i rånarligan gjort lumpen och då troligare som kustjägare än som pukslagare i någon musikpluton.

Nu när jag grunnat på saken en stund så tror jag inte längre alls att det är skolan och lumpen som gjort morgonens rån möjligt. Förklaringen är mer självklar än vad jag först kunde se. Det är oändliga timar av tittande på amerikanska filmer och tv-serier som lett fram till dagens händelser. Detta i kombination med dataspel med tveksamt moraliskt innehåll är roten till det onda. Har vi då inte sagt oss i åratal att för mycket stirrande på tv och dataskärmar skulle leda till en generation av passiva idioter med hög iq. Usch, framtiden är alltså här nu och vi står handfallna inför den innovativa ondskan. Nu väntar en tid av snitsiga storrån och bedrägliga bedrägerier. Ingen kommer att åka fast och kostnaderna blir monumentala. Det enda vi kan hoppas på är att någon av de begåvade rånarynglen har snöat in på Robin Hood. Vi kommer att längta tillbaka till den gamla goda tiden då rånarna var amatörmässiga och åkte fast hela tiden. Vi kommer också att längta efter vanliga hederliga personrån, fotbollshuliganer, väskryckare, cykeltjuvar, fortkörare, trimmade mopeder, spam, tjuvfiskare och djupingarna till fotgängare inne i stan som alltid går mot rött. Ingen av dessa härligt karaktärslösa grupper kommer att finnas kvar inom kort för nu är det glassiga jättestötar som gäller. Med näst nästa generation förbrytare blir det ännu värre då de inte är uppfödda på actionfilmer utan snarare fantasy. Jag bävar inför tanken på vad, ”Sagan om ringen” och ”Harry Potter” har gjort med hjärnorna hos dessa kommande superskurkar. Trollspön är kanske en ren fantasi idag men vänta bara. I framtiden är en helikopter bara blaha blaha när skurkligorna susar fram på trimmade kvastar. Som om inte detta var nog så kommer våra dyrt uppförda fängelser att stå tomma och i värsta fall börjar någon reklamkanal göra nya varianter på fångarna på fortet på de tomma anstalterna. Då får vi alla lida och än en gång veta att, ”det ska vara sju nycklar och att hjälp finns att få hos datanissen i tornet.”

Bild: Högflygande rån i Stockholm

Den stora vaccineringskampanjen mot svininfluensan närmar sig med stormsteg och nu verkar det som att det endast kommer att krävas en injektion för att kanske få ett visst skydd mot smittan. Trots denna goda nyhet så tänker jag inte ta någon spruta. Jag är bara blind och är knappast att beteckna som tillhörande någon riskgrupp, och dessutom är det vida bekant att ont krut inte förgås så lätt. Detta till synes huvudlösa beslut är faktiskt grundat på en listig plan från min sida och jag tänker så här. Om alla andra tar sig samman och hasar ner till pilkastningsarenan och ser till att få sig sin dos så kommer försvinnande få att ramla omkull i svår influensa. Då finns det inte så många som kan smitta ner mig och även lilla jag klarar friskhetsbiffen. Jag förstår om det finns de som tycker att jag är en rutten svikare och smitare som inte tar min spruta, och särskilt nu då det framkommit att det bara behövs en men vi redan beställt dubbla doser. Vi kanske kan vaccinera landets grisar med överskottet eller ge vaccinet till något land med taskig ekonomi, kanske Island.

Redan som liten skit var jag obenägen att ta sprutor och jag minns en gång i trean eller fyran då vi blev kallade till syster för någon form av injektion. Alla gick lydigt dit och ställde sig i den olyckliga raden utom lilla jag som raskt och beslutsamt gick hem. Om jag fick lov att ta sprutan senare har jag inget minne av och då gör det inget. Hoppas bara att det inte var den berömda antiblindhetssprutan som utdelades den dagen för då gjorde jag trotsallt en miss.

Nu är det inte smärtan i sig som gör att jag inte vill delta i den stora folkvaccineringen utan en del andra pikanta detaljer. Med min otur hamnar jag säkert som sista patient innan lunch då sprutmekanikern är helt förbi av trötthet efter en hel förmiddags stickande. Han eller hon är med största säkerhet också en av de som kallats in extra. Han eller hon är jättetacksam för chansen att få komma ut och göra lite nytta och träffa lite folk, för det har ju på sistone blivit lite långtråkigt att bara sitta hemma och känna hur Parkinson och seniliteten blir allt värre. Extrainkomsten kommer så klart också väl till pass i dessa bistra tider då pensionärer ska ha det jävligt och besvärligt eftersom de inte längre jobbar. Jag min fega stackare vill alltså inte besprutas av denna av sjukdom, undernäring och trötthet blixtinkallade före detta vårdpersonal. De kanske siktar på min arm och vips så sticker de mig i ögat. Helt uteslutet, man kan ju bli blind!

Om nu min feghet leder till att jag får svininfluensan så är ni kära läsare och medborgare i Sveriges land i er fulla rätt att håna mig och inte tycka ett dugg synd om mig. Jag kommer att ta detta som en man. Kvidande, snörvlande, ulande, bedjande böner om nåd till vår herre kommer jag att tycka tillräckligt synd om mig själv så det räcker ändå, men om ni bespetsar er på ånger från min sida så får ni chi.

Jag har svårt för offentliga toaletter och går ogärna någon annanstans än hemma. Ibland har jag självklart inget val och då är det trevligt om toan i fråga är i gott skick. Jag är just hemkommen från en veckas semester i soliga Spanien där familjen besökt mina föräldrar som är bosatta där. Under veckan har vi varit på olika utflykter och jag har tvingats att besöka en rad offentliga toaletter. Jag gör härmed vågen för Spanien och den oerhört höga kvaliteten på dessa inrättningar. Det har genomgående varit rent, fräscht och ingen av de muggar jag besökt luktade illa. Uppenbarligen håller man efter och kanske är toalettmoralen i Spanien högre än i de flesta länder. Ett land som utan tvekan blir slaget på fingrarna är vårt eget kära Sverige. Här kostar det ibland även stålar och då kunde man förvänta sig att det skulle vara rent också men icke. Det luktar ofta illa och är ofräscht i största allmänhet. Tyvärr gäller detta även Arlanda vars muggar ofta är under all kritik. Muggen på Madrids flygplats var en ren dröm och tilltalade även en kräsmagad krake som jag.

Varför är det så illa ställt med de svenska toaletterna?

Det känns som om lortsverige har återkommit och jag skäms över fosterlandet när jag tänker på hur utländska besökare ska reagera vid toabesök här. När det ändå tas betalt för muggbesöken så får restauranger och andra inrättningar faktiskt avlöna någon att rengöra med jämna mellanrum. För er som inte vet hur man beter sig vid ett toalettbesök kan jag bara säga.

 

”Skit på er!”

 

Se bara till att ni gör det hemma.

En sak spanjorerna var riktigt usla på gäller vanliga sopor. Längs vägarna i Sverige är det måttligt med skräp men längs de spanska vägarna var det helt bedrövligt. Toalettkulturen må vara högtstående men det måste råda en monumental brist på soptunnor och soppåsar. Konstigt att det ska behöva se ut på det viset eftersom sopbilen tömde soptunnorna varje natt. Människor är konstiga ibland och det är väl lättare för en svensk att pissa på golvet än i muggen och lättare för en spanjor att kasta skräpet längs vägen än i soptunnan.

Varje bra dag lär man sig något nytt och idag var det fakta om myror som fastnade i mina hjärnvindlingar. Visste du att en myra kan bära 50 gånger sin egen kroppsvikt? Nästa gång jag bär hem varorna från Coop så ska jag tänka på detta imponerande faktum och sluta beklaga mig över min ynkliga lilla börda.

Myran kan även bära 30 gånger sin egen kroppsvolym. Jag bär omkring några futtiga kilo för mycket runt magen och är genast i farozonen för hjärtinfarkter och andra tecken på min ynkedom som varelse.

Myrdrottningar kan leva i upp till 15 år och ge upphov till 150 miljoner nya individer. Min lilla avelshona Agneta och jag lyckades få till en avkomma på 2 och båda av honkön. När dessa 2 flickor befann sig i tonåren höll de på att driva oss galna genom sina upptåg, kufiska tonårsbeteenden och humörsvängningar. Undrar då hur den stackars myrdrottningen har haft det under sina hektiska 15 år? Det finns som ni märker alltid någon som har det värre.

Planeten är som ni säkert själva märkt fullkomligt nedlusad med myror och faktum är att 10% av världens levande väsen är just myror. Det gör att en myllrande gata i Tokyo är rena västanfläkten, förlåt östanfläkten skall det vara, jämfört med en normal myrstack en halvtrött söndagseftermiddag i en skog utanför Skurup.

Vad kan jag annat tillägga om myror annat än att jag personligen tycker att de är ganska äckliga när de myllrar omkring. Jag råkade även äta några stycken när jag var i 14 årsåldern. De hade krypit in i den popcornsburk jag lystet gav mig på när jag skulle titta på tv en dag. Detta missöde utspelade sig i västafrika där jag bodde under några år i början av 70-talet. Tyckte att mina popcorn inte smakade riktigt som de skulle och det fastnade konstiga saker i min mun. Upptäckte till slut vad min måltid bestod av och flög skrikande upp ur tv-fåtöljen som skjuten ur en kanon. Spottande, fräsande och totalt äcklad kunde jag klart konstatera att afrikanska myror smakade skit. Har vad jag vet och märkt aldrig ätit några svenska myror men är ganska säker på att de inte skulle falla mig på läppen. Är inte förtjust i insekter men myror är vad jag tycker sämst om. Synd att jag ska känna så när de är så imponerande och när de är så förtvivlat många.

Myror och baggar i guds underbara värld.

Den magiska dagen B kom då världen äntligen skulle få chansen att införskaffa och lyssna på Beatles fantastiska musikskatt så som den är värd att låta. Ett antal skickliga tekniker har tillbringat fyra år med att bearbeta alla bandets inspelningar och nu släpps äntligen alla skivorna. Det finns tre varianter att köpa dem på när det gäller CD. Var och en för sig, en fet stereobox eller en nästan lika fet monobox. Personligen ska mitt enfaldiga skivsamlar-jag köpa både stereo och monoboxarna.

Den stora dagen är alltså här och jag råkar befinna mig i Spanien med familjen. Hemma hos mina föräldrar som sedan många år bott här på Costa Blanca har vi det riktigt svårmodigt eftersom vi är tvungna att bada i den privata poolen, äta god mat, mysa med den pratsamma hälsapåkatten Barcelona, beskåda det sköna Spanien, slappa och ha det allmänt trivsamt. Man måste helt enkelt bita ihop och kämpa ibland. Jag må befinna mig på främmande ort men så lätt stoppar man inte en inbiten diskofil som jag. I morse skjutsade min mamma mig till närmaste skivaffär. Vi åkte tidigt och hängde på låset ifall det skulle vara rusning efter de eftertraktade plattorna, och jag befarade att de skulle sälja slut på en gång även här som de tydligen gjorde hemma. Den affär vi gick på är mest att likna vid en stormarknad och har en liten ganska oansenlig skivavdelning. Vi hittade inga plattor med Beatles men tänkte att de kanske inte hunnit packa upp dem ännu. Vi frågade ett par butiksbiträden som såg ut att veta något där de packade upp varor bakom en disk. Mamma öste på med sin bästa spanska, och den är rätt god, men de visste inget om någon Beatlesskiva. Vi blev hänvisade till en annan disk där det skulle finnas en kvinna som hade hand om CD-avdelningen. Hon var dock inte på plats men efter mycket om och men fick vi reda på att butiken inte hade fått in några boxar ännu. Det var dock inget vi skulle oroa oss över för de skulle minsann få in dem på, sabado, lördag. Världsrelease i hela världen alltså utom i just Spanien som det verkar och är det manana så är det. Mamma frågade om vi kunde boka boxarna men det lät sig inte göras.

 

"No se precupues"

 

Fritt översatt betyder det att jag inte skulle oroa mig. De skulle få in massor med plattor på lördagen så det skulle nog räcka till mig också. Jag är skeptisk och tror inte att Los Beatles kommer att finnas i butik på lördag heller. Jag får nog lov att beställa härligheten på nätet när jag återkommit till fostervattnet. Synd för jag är fånig nog att tycka att det är roligt att köpa på utgivningsdagen och därmed få vara en del av den talrika skaran musikälskare på den lilla planeten som älskar och vördar den stora poporkestern. Om det nu är så att jag befinner mig i den här världen just nu för att lära mig något, och för att därefter kunna gå vidare till ett högre levnadsplan, så tror jag att den skönt avslappnade spanska livsstilen och inställningen till saker och ting är det som just nu ska göra mig till en större och visare människa. Den här sortens visdom är dock inte helt lättköpt och kan svida ända in på bara skinnet. Jag tänker lära mig något och växa som varelse men om jag vore chef på affären vars skivavdelning jag besökte idag och fick reda på att en sådan grov miss begåtts så hade jag omedelbart avskedat den urklantiga avdelningschefen. Då hade inte bara jag lärt mig något.