Comedy Central Live, Stockholm

Med en finess och elegans som bara kan åstadkommas genom ett ihärdigt intag av alkoholhaltiga drycker krossades månget glas och mången flaska vältes och rullade längs stengolvet, men inget kunde stoppa flödet hos de skickliga komiker som under gårdagskvällen underhöll på den nyöppnade klubben Comedy Central Live på Brunnsgatan 6 i Stockholm

Konferencier var den fenomenale Isak Jansson och kvällens huvudakt var den oefterhärmlige Magnus Betner. Bara för att jag skulle få äta upp mina egna ord så bestod akt ett av två synnerligen förträffliga damer. Jag hade vid middagen i min enfald påstått att landets kvinnliga ståuppare inte riktigt är i klass med sina manliga dito och undertecknad hade än en gång tvärfel i sitt orerande. Yvonne Skattberg och Karin Adelsjö förpassade publiken in i skrattparoxysmernas underbara värld. Jag ska aldrig mer uttala mig tvärsäkert om någonting, och därmed så har jag gjort det än en gång.

Maten bestod av en tre rätters måltid som antingen var vegetarisk eller för ”normala.” Eftersom alla vid mitt bord var stenhårda köttätare fullt i klass med ted Nugent så är det bara den varianten jag kan uttala mig om. Smaken var det då sannerligen inget fel på men rikligt på faten var det inte. Kanske är det närheten till Stureplan och dess penningstinna klientel som orsakade den magra tilldelningen. Jag misstänker starkt att de typerna blir misstänksamma om det är för stora portioner, lite och dyrt ska det vara. Nu var det i sanning något mer än ett par korslagda sparrisar, men inte mycket mer.

Vi som hade råd att lägga 380 kronor på att äta hade även förmånen att välja sittplatser till showen före pöbeln som bara köpt inträdesbiljett för ynka 135. Ingen ville riktigt ta initiativet till att kuta iväg och roffa åt sig de bästa platserna så det blev lite strategiskt kretsande innan matgästerna började förflytta sig mot scenen. Min dotter Camilla var sugen på att sätta sig på första raden men kom på andra tankar och omvärderade sin första impuls.

 

”Det är bättre att sitta på andra raden för då är risken att bli utpekad av någon av komikerna mindre.”

 

Tänkte hon högt och vi satte oss alla i mitt sällskap på andra rad och det var riktigt nära även det. Vi hade uppmärksammat att det låg en del lappar på några av stolarna på första raden som tydligt talade om att dessa var reserverade. Vi var som sagt nära Stureplan och pengar talar som vi alla vet. Några av de som sedan placerade sig på dessa stolar närmast scenen var uppenbarligen stekare och deras kvinnliga motsvarigheter. Att de hade betalat extra för att få sitta i främsta raden är jag tämligen övertygad om men det fåniga är att de mest satt och snörpte på munnen och inte alls verkade ha roligt. De tröttmössorna borde nog ha tagit bättre reda på vad för slags show som vankades innan de gav sig hän och lättade på lädret. Magnus betner är verkligen inte nådig mot sådant han tycker är galet med Sverige och världen och stekare står nog inte högt i kurs. Delar av rad ett såg i alla fall butter ut men fick väl gå iväg och trösta sig med champagne efteråt, det var ju trotsallt hemmamatch.

Min dotter Camilla var nog inte ensam om att tycka att M. B. är en ”snygging.” De gånger han kom i närheten av oss innan föreställningen så tystnade Camilla och fan vet om hon ens andades? Att min sambo Agneta hamnade ensam med M. B. då hon gick ut för att inmundiga nikotin och han gjort likaledes retade gallfeber på Camilla.

 

”Sa du något till honom?”

 

Undrade Camilla avundsjukt och bligade illsket på sin mor. Hon blev dock lugnad då Agneta svarade.

 

”Nej han pratade i mobiltelefon så jag bara stod där.”

 

Detta besked mottogs av Camilla med tillfredsställelse, även om hon säkert kände att hennes mor bräckt henne fett och brett.

Konceptet är lysande och vill du ha en kväll av hejdlöst skrattande på ett trevligt ställe med vänlig och duktig personal så kan jag varmt rekommendera Comedy Central.


"Pappa det är något jag måste berätta.."

Som lycklig far till två fina döttrar så är det ändå vissa saker man mer eller mindre förväntar sig ska hända och det finns inte en chans i världen att man kan undvika hjärtklappning när någon av flickorna kommer hem och säger, ”pappa det är någonting jag måste berätta.” Mina tjejer är 19 och 20 år unga så den första supen, den första killen och en hel del första som jag inte vill veta någonting om, har säkerligen redan inträffat men det finns alltid någon ny orm som kan komma väsande ut ur buskaget. Igår kom artonåringen instormande och var oroväckande uppsluppen. Hon hade dessutom, efter telefonuppgörelse, blivit mött vid bussen av sin storasyster och jag borde ha anat ugglor i mossen redan där.

 

”Jag vet att ni älskar mig vad jag än har gjort.”

 

Konstaterade dottern Mimmi glatt och mitt hjärta sjönk i bröstet. I mitt stilla sinne undrade jag uppgivet vad hon nu ställt till med. Var hon månde med barn?

Nä, det kunde jag ändå inte tro, eller jo det kunde jag men höll det inte för troligt.

Hade hon åkt fast för något kriminellt?

Nä, det kunde jag inte heller riktigt föreställa mig och vad jag vet kan hon inte hantera varken helikoptrar eller stora summor med pengar.

Hade hon köpt en hund?

Det hoppades jag vid gud inte för det skulle bli riktigt besvärligt och föresten så brukar hon låna en hund så varför skulle hon då behöva köpa en egen? Nej något djur var det nog inte fråga om och vi har redan en katt som Mimmi älskar över allt på jorden.

Kanske hade hon dagen till ära provat på något narkotiskt preparat. Klippt en fet hövding, slickat kufiska frimärken, käkat en paj med främmande svampar eller något annat huvudlöst ungdomligt, men varför skulle hon då komma hem och berätta om det?

Plötsligt damp svaret ner i vårt kök och det landade verkligen som en bomb.

 

”Jag har tatuerat mig!”

 

Madre de dios, det borde jag förstått med en gång. På min tid, yngre stenåldern, var det bara sjömän och kåkfarare som skaffade sig dylika prydnader och det var inte precis ett tecken på hög klasstillhörighet. Numera vet jag så klart att det sitter en tatuering på snart sagt var mans röv, för att inte prata om kvinnornas dito.

 

”Var och hur?”

 

Frågade jag med darrande stämma och hukade mig inför svaret. Skulle det vara en apa på ryggen, en tuta på tutten, en kaka på låret, en ventil på rumpan, en anka på armen, ett fredsmärke i pannan eller möjligen en skepparkrans runt naveln?

 

”Det är lugnt för jag har tatuerat mig på foten och det står Camilla.”

 

Med tanken att den skulle vara lätt att dölja hade hon för 700 spänn låtit tatuera in sin storasysters namn i snygg skrivstil på foten.

Jag erkänner villigt att jag blev lite lugnare efter detta besked och frågade nyfiket om det hade gjort ont. Det hade det men inte så mycket som hon väntat sig. Fortfarande exalterad erkände Mimmi att hon redan var sugen på fler tatueringar. Mitt så nyligen återhämtade sinneslugn åkte därmed ut genom fönstret igen. Jag kan vara lika säker på att det kommer fler skinnprydnader på Mimmi som om att det sägs amen i kyrkan. Just nu är det i alla fall bara namnet Camilla som pryder henne men om hon i framtiden kommer att se ut som Lydia i sången av bröderna Marx vet endast gudarna.

Mimmi, ivrigt påhejad av sin storasyster, tyckte att även jag skulle skaffa mig en läcker tatuering. Jag sa att det inte var så kul eftersom jag som blind inte kunde avgöra själv om motivet var häftigt och i min smak. Det förstod mina, nåja, förståndiga döttrar och jag drog en lättnadens suck att de gick på den lätta. Att jag som till och med är mer än tveksam till att ta influensasprutan skulle lägga mig under de tusentals nålsticken hos en tatuerarmästare är helt uteslutet. Det måste finnas mindre smärtsamma sätt att öka häftighetsgraden. Kanske en ny frisyr? Skratta om du vill men jag har knappt ens vågat göra det på de senaste 30 åren. Föressten behöver man inte ändra på sådant som fungerar bra som det är.

Det känns betryggande att jag är blind inför ålderdomen och den senilitet jag med säkerhet då kommer att få uppleva. Om jag såg skulle jag säkert försöka fuska när mina ljuva döttrar besöker mig på hemmet och titta på Mimmis tatuering för att veta vem hon är. Hon skulle då helt säkert få heta Camilla då för jag är en listig jäkel. Detta slipper jag alltså uppleva men min stackars sambo kommer att få en svår ålderdom i sällskap med vår felmärkta dotter.

Bild: En felmärkt dotter

Paragrafryttare

Satt framför TV-nyheterna igår och blev rejält förbannad på hur illa människor behandlas ibland när regelverk är för snäva och ibland helt obrukbara. Ett äldre par i en Småländsk kommun råkade ut för regler och direktiv när frun blev för sjuk för att kunna bo kvar hemma och fick platts på ett sjukhem men hennes man, sedan över 60 år, var alldeles för frisk för att även han få komma på hemmet i fråga så man delade helt sonika på dem och han blev kvar hemmavid. Helt förkrossade sitter de nu på var sitt håll och den gamle mannen sa att de hade lovat varandra att hålla ihop när de gifte sig men nu ledde kommunens obarmhärtiga beslut till en oönskad separation. Tjänstekvinnan som har hand om ärendet försvarade sig i nyhetsinslaget med att de bara följer gällande regler och paragrafer. Kommunen fick backning på sitt handlande men hör och häpna då överklagade kommunen genast för de ville veta vad som verkligen gäller i sådana här fall. Vad som gäller vet inte jag men jag tycker av hela mitt hjärta att medmänsklighet, empati och vanligt sunt förnuft måste gå före osmidiga regler som enbart är till för att spara kronor och öre för annars är vår nuvarande samhällsstruktur inte mycket värd. Det blåser i sanning småsnålt i vår välfärdsstat när sådana här övergrepp får förekomma.

På tal om blåst så är det ett väldigt tjat om vädret hela tiden men inne hos mig är det alltid precis lagom och mysigt är det året om.    


Bladens fiende nr. 1

Åkte tillsammans med min syster Marie och hennes fyraåriga dotter Emma en vecka till Spanien för att besöka våra föräldrar som är bosatta där. Vi hade det lugnt och skönt och förtog oss verkligen inte och i denna anda följde jag med på ett par shoppingrundor, vilket annars är något jag verkligen skulle undvika. På en av dessa turer i konsumtionens tecken hamnade vi i ett shoppingcenter i tre våningar vars enda försonande drag var en fantastisk glassbar men annars var det kläder, skor och parfym på längden och tvären. Jag behövde nya skor och köpte, eller snarare fick av min mor, ett par och även ett par bots. Utan överdrift så tror jag att min sammanlagda tid i de två sko butiker jag besökte var ungefär 10 minuter så det var en form av hit and run som alltid när jag är i sådana butiker. Trots denna minimalism och oerhörda effektivitet från min sida så blev besöket i centret inte kortare för det och jag är stolt över min tålmodighet som om jag får säga det själv uppvisade stor mognad och var rena instruktionsboken i vuxet beteende och den ende som var skickligare än jag var min far som inte följt med alls vilket bevisar att jag nog har en bit kvar till full mognad trots allt. Min syster och mor hade 3 våningar av kläder att plöja igenom och Emma och jag hängde med i 2 av dessa innan en svår distraktion fick Emma att hoppa av affärsvandrandet trots att hon med jämna mellanrum fick en klänning, ett par solglasögon eller något annat lika störtskönt för en fyraårig liten söt prinsessa. Det som satte stopp för Emmas shopping var en imponerande stor fontän med bassäng. Vatten har en vidunderlig dragningskraft på barn och Emma tvärnitade vid vattnet och ville för allt smör i Småland inte gå därifrån och jag som är en otroligt uppoffrande och välvillig själ nappade som storgäddan på syrrans förslag att stanna med Emma vid fontänen medan min mor och hon shoppade vidare. Sagt och gjort jag stannade med Emma och min mor och syster begav sig iväg med inte helt trovärdiga försäkringar om att det skulle gå fort och att de snart skulle vara tillbaka.

Jag satte mig på huk och såg till att inte vara längre från Emma än c. en halvmeter och spände örat i henne. Hon pratade glatt om hur vackert det var med vattnet och hur roligt det var att släppa ner små blad och se dem flyta bort. Jag hummade och brummade positivt som vuxna ibland gör när de vill hålla sig väl med barn men inte riktigt vet vad de skall säga och la även in något enstaka passus om at inte släppa ner alltför många blad i fontänen. Ett antal minuter passerade och Emma pladdrade vidare om blad och vatten och livet var skönt, lugnt och synnerligen harmoniskt. En spanjor till höger om mig sa något på sitt vackra tungomål som jag trots mina 3 år av spanska lektioner på gymnasiet inte förstår mycket av men jag hade ändå på känn att det hade något med Emmas förehavanden att göra och försökte än en gång på ett stillsamt sätt få henne att inte kasta så mycket grönsaker i poolen, vilket jag samtidigt inte kunde vara helt säker på att hon faktiskt gjorde. Någon minut passerade och sedan var det en spansk röst som tilltalade Emma istället och snabbare än en Vessla sprang hon över till mig och hängde sig med armarna runt min hals i pur förskräckelse. Nu tilltalade den spanska rösten oss båda och mina språkkunskaper må vara bristfälliga men nu var jag säker på vad han menade och sa till Emma att hon inte fick plocka några fler blad och inte heller kasta dem i poolen. Hon hade inga problem med det men hävdade bestämt att det skulle växa ut nya där hon länsat. Hemma i trädgården vid sitt gula hus i Sollentuna får hon plocka hur hon vill och det är så många buskar, träd, blommor och allehanda växter att hon aldrig kommer att ha varken kapacitet eller tålamod att plocka rent men den lilla ynkliga odlingen runt fontänen låg betydligt risigare till.  Bäst vi diskuterade saken så kom min mor tillbaka och då kastade sig spanska rösten genast över henne i ett hopp om förståelse och vettig respons och blev genast belönade eftersom min mor talar alldeles utmärkt spanska. Några meningar utbyttes och sedan bekräftade mamma vad jag misstänkt och jag fick också veta att det inte bara var någon man vilken som helst som tilltalat oss utan lagens långa arm i form av inte en utan 2 vakter. Med tanke på uppdragets svåra karaktär hade vakt ett givetvis tillkallat förstärkning så att de med gemensam styrka skulle kunna rå på de 2 förhärdade skurkarna och vandalerna i form av en blind man och en bedrägligt söt liten flicka med ivriga fingrar. Nåja, vi slapp både böter och arrestering och ingen skrek några arga ord på varken svenska eller främmande språk så det hela passerade lugnt men om saken nämndes under de närmaste dagarna så blev Emma generad eller försjönk i upprörd tystnad så vi undvek ämnet.

Nu är allt lugnt igen på alla fronter och två spanska väktare har det åter behagligt på jobbet och kan strosa runt i sina fina uniformer och kan se både jovialiska och stränga ut på samma gång. I en trädgård någonstans i Sollentuna skövlar en liten söt flicka sin mor och fars trädgård varje dag efter dagis i full vetskap om att bortryckta blad och blommor kommer att växa ut igen och att hon är i sin lagliga rätt i sina förehavanden. Framför en dator i nacka sitter en blind man åter framför sin avslagna skärm och skriver något att lägga ut på sin blogg i full vetskap att ingen kommer att läsa det han skrivit men han är så lycklig och har både nya skodon och härliga minnen.


Aldrig mer Tom & Jerry!

Min yngsta dotter Mimmi 17 år har inte haft sitt livs bästa påsklov eftersom hon åkte på en rejäl halsfluss. Då hennes halsmandlar är stora till att börja med, och mest får en att tänka på tennis, blev det väldigt trångt i halsen och ett besök gjordes på vårdcentralen men efter en snabb titt skickades hon vidare till Södersjukhuset och en expert. Där fick hon Penicillin mot halsflussen, Citadon mot värken och Voltaren för att ta ned svullnaden och öppna upp hennes andningsvägar. Detta var på tisdagen och allt gick som på räls och Mimmi och hennes ömma moder var snart hemma och medicineringen kunde påbörjas men då började sjuklingen kräkas. Intagen föda kom up nästan lika fort som den inmundigats och när Mimmi på onsdag kväll berättade att hon inte kissat på två dagar bestämde vi oss för att åka till sjukhus med henne igen. Agneta, tidigare i denna epistel benämnd den ömma modern, kollade vart vi skulle och vi hoppade in i en taxi och for mot Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Där blev det snabbt vår tur men vi fick då veta att som boende i Nacka skulle vi åka till Sachsska Barnsjukhuset så det var bara att beställa en ny taxi och åka vidare. Väl framme där fick vi snart hjälp och skickades in i ett väntrum för att invänta läkare. Vi satte oss ner och jag kollade förstrött klockan och konstaterade att den var strax före halv 7 men trodde att det skulle gå undan eftersom Agneta kollade med en av sköterskorna och fick veta att det bara var 4 patienter före oss. Jag borde nog använt min manliga intuition för heter det väntrum så bör det tolkas som ett dåligt omen. Detta var en barnavdelning och det blev snart väldigt tydligt och det första vi la märke till var bristen på vuxenlitteratur. Inte en skvallerblaska eller kvällstidning i sikte men massor med barnböcker. Jag frågade Mimmi om hon ville att jag skulle läsa "Lilla Anna och långa farbrorn" för henne och hon frågade om jag ville ha en fet smäll. "Lilla Anna och långa farbrorn" föresten, låter inte det som en porrfilmstitel? Nåja tiden hasade sig fram och Mimmi som inte belastats med något större tålamod var snart på ett riktigt uruselt humör som hon gärna delade med sig av och då framförallt till sin ömma moder.

Ur en TV en bit bort i rummet strömmade det ut program speciellt utvalda för att roa barn som i sina sjukdomstillstånd skulle må väl av att distraheras och sitta stilla en stund. En och en halv timmes kortfilmer med Tom & Jerry var det första jag genomled och jag trodde att jag skulle bli galen. Att se dessa möss är nog en sak men att lyssna på rådisarna är mer än plågsamt. Musiken är någon slags cirkusjazz som kryddas med våldtäkter på opera, klassisk och populärmusik som därefter kryddats ytterligare en gång med allehanda ljudeffekter. Skränigt blås, explosioner, bonkanden, blippanden, stormljud, konstiga pipanden, svischanden och andra eländigheter i en salig blandning och allt med ett dovt murrigt 50-tals sound som ändå lyckades vara skrälligt och otäckt i hela örat på samma gång. Jag kände hur galenskapen sakta kröp på och när filmen med de förbannade råttorna slutligen tog slut blev jag nästan gråtfärdig av lättnad. TV: n var saligt tyst men efter c. 2 minuter började eländet igen och jag önskade innerligt att katten kunde få tag i de två marodörerna så man kunde få lite lugn och ro igen. Andra varvet av Tom & Jerry var om möjligt ännu värre och nu var vi dessutom otroligt hungriga men eftersom Mimmi kräktes upp all hon åt så ville inte jag heller äta så länge hon satt bredvid och jag motstod med en stor viljeansträngning att köpa choklad och chips ur automaten en bit bort.

Mimmi gnällde, magarna kurrade, Tom & Jerry härjade, bäbisarna grät och tiden släpade sig fram då plötsligt 21.10 det äntligen blev Mimmis tur att träffa en läkare. Mimmi, Agneta och läkaren gick iväg men Agneta kom tillbaka efter en stund och då köpte vi choklad och chips som vi slukade på nolltid. Agneta tuggade ur munnen och gick tillbaks till Mimmi i det undersökningsrum hon befann sig och kom efter en stund åter och berättade att några prover måste tas och att svaren på dessa skulle dröja en och en halv timme, då var klockan 22.10. Mimmis humör hade inte blivit bättre men hon var i ett annat rum så det gjorde inte så mycket tyckte jag och lutade mig uppgivet bakåt för ytterligare tröstlös väntan och till min glädje ersattes snart Tom & Jerry av kultrullen Pippi på rymmen. Denna film som är så väl lämpad för barn genom sin enkelhet, vissna skådespelarinsatser, geniala manus och otroligt skrattretande specialeffekter är i sanning en Svensk filmklassiker helt i paritet med Åsa-Nisse i rekordform och Vårat gäng. Nu när TV utbudet inte längre gjorde mig orolig för min mentala hälsa, även om jag var tämligen säker på att de 3 timmar jag utstått nog satt sina spår, upptäckte jag något annat, stället var fullt med sjuka barn. Det som är lustigt med sjuka barn är att de bara verkar ha två lägen i sitt sjukdomstillstånd och det är full fart framåt eller gråtande i vanmakt för full hals. Små snorande eller hostande knattar kubbade omkring i en flygande fläng till sina föräldrars förtvivlan och hade hur kul som helst tills orken tröt eller lagens långa arm i form av mamma eller pappa fångade in dem och då övergick de genast i läge två och tjöt så väggarna skakade. Mimmi som inte orkade ligga kvar inne i undersökningsrummet var inte road av knattarnas framfart och oväsen men jag stördes inte alls och så länge de inte drog igång den satans Tom & Jerry rullen igen fick barnen härja så mycket de ville. Det finns alltid något litet charmtroll vid sådana här tillfällen och denna kväll var det en liten tös vid namn Alba som vann priset och denna lilla 2 3 åring fick alla att dra på munnen utom möjligen Mimmi som nog fortfarande ville dela ut smockor.

När klockan började närma sig 12 var vi beredda att ge upp och Mimmi tyckte att vi skulle beställa en taxi och dra och det var i sanning ett frestande förslag men då blev Mimmi hämtad för provresultaten hade inkommit. Några minuter senare meddelades att Mimmi skulle hållas kvar över natten för observation och jag plockade fram mobilen. När Mimmi kom tillbaka till oss för att invänta den sköterska som skulle ta henne till avdelningen knappade jag in numret till taxi och frågade trött och inte så lite förvirrad vad sjukhuset hette som vi var på och Mimmi sa.


"Sjaskiga sjuk..., nä Sachsska sjukhuset."


Vi bröt alla tre ut i kvällens bästa storgarv över denna Freudianska felsägning. Kl. 00.50 klev Agneta och jag in i en bulle och åkte hem och rensade kylskåpet på allt som snabbt gick att stoppa in i huvudet.

Mimmi fick komma hem idag och mår mycket bättre och är även lite gladare, men bara lite för hon är trots allt en svårmodig tonåring med sin värdighet att tänka på. Glömde nästan bort att berätta att jag på natten i min iver frambringad av hunger skar mig illa i tummen på locket till en konservburk. Agneta föreslog att vi skulle åka till akuten men jag blängde bara surt på henne och virade hushållspapper runt den skadade tummen..

image22
Kattmat

Å nej inte en till!

Min äldsta tonårsdotter Camilla kom inrusande i mitt musikrum idag och utbrast flämtande.


"Nu har det värsta jag kunde tänka mig faktiskt hänt."


Jag kan säga att den öppningen fick mig både att sätta mig käpprätt upp och att till och med stänga av stereon. Jag väntade med bävan på fortsättningen och den lät inte vänta på sig.


"Nu kommer de att släppa The Sims 3 snart."


Först kände jag mig otroligt lättad att det inte var något värre men sedan började jag räkna efter hur många olika delar av The Sims och uppföljaren The Sims 2 jag pungat ut mina surt förvärvade stålar på och då försökte jag genast streta emot. Jag argumenterade enligt linjen att 3: an nog inte skulle vara så mycket bättre än föregångarna men jag möttes genast av moteld där alla de nya finesserna framlades och det lät onekligen bra. Nu var goda råd dyra och jag greppade genast närmsta halmstrå och sa att hon var för gammal för dataspel. Det argumentet sköt hon ner hur lätt som helst och det är faktiskt ert fel kära läsare. Om inte ni vuxna människor genast slutar med att spela fåniga dataspel så kommer jag aldrig att kunna vinna denna titanernas kamp här hemma och min plånbok kommer att lida svårt. Kan inte ni spelnördar ägna er åt sex, sprit och tittande på det urusla TV utbudet som vi andra istället så att man åtminstone har en något så när chans i diskussionerna med ungarna. Det vore schysst för The Sims är som chips ungefär och det fungerar inte med bara en utan det leder oundvikligen till en till och sedan ytterligare en osv. ända tills The Sims 4 släpps och då börjar det hela om. Funderar allvarligt på att be min lilla dotter att bege sig ut på byn för en rejäl fylla och lite vandalisering istället men då slår barnens ömma moder in skallen på mig så jag törs inte. Dessutom snöar det. Nåja det är väl bara att krypa till korset och beställa det förbaskade spelet och jag kan göra det när jag beställer de re-mastrade Whitesnake plattorna och därigenom köper dem för tredje gången men det bär emot att se på hur ungarna blir lurade av storfinansen gång på gång.

image21

Kloning

Det meddelades på nyheterna idag att det i USA kommer att bli tillåtet att sälja kött från klonade djur inom en 5 års period. Det skulle enligt experterna inte gå att finna någon skillnad på kött från klonade djur och andra icke klonade dito så det fanns enligt dem ingen anledning att ha ett förbud mot sådant kött. Jag kommer alltså inte att märka om jag har kött från kalven Kurt, kalven Kurt 2 eller kalven Kurt 3 på frukostmackan, i alla fall inte smakmässigt. Låt oss nu hoppas att amerikanerna inte börjar göra likadant med sina presidenter för det vore förfärligt. Vänta nu lite, har det inte redan nu funnits två George Bush?


Scandic äger

Jag hade under förra året en hel del med Scandic hotells att göra och det var i sanning ett rent nöje. Maken till tillmötesgående, effektivitet och vänlig service och skicklig personal får man leta efter. Med Synliga gjorde vi ett par Blind Date föreställningar på Scandic hotell och förutom den lilla missen att vaktmästaren på Scandic vid Infra City hade larmat lastbryggan och gått hem då vi skulle lasta ut vår ganska omfattande ljudanläggning och den fick bäras ut via lobbyn istället så gick allt som smort. Jag avslutade även året med Mr. Coil med några gig på det lilla blå Scandic hotellet i Upplands Väsby och då genom att rocka på deras julbord. Samma sak där vad bemötande, skicklighet och service beträffar en helt igenom lysande upplevelse som värmde oss långt in i våra mörka och luttrade musikerhjärtan. Att just hotellkedjan Scandic har en klar och tydlig handikapp politik gör inte saken sämre och då slog det mig att det verkligen kan komma alla till godo när man gör en miljö tillgänglig. Att blinda, döva halta och lytta är på mammas gata på ett av dessa hotellrum är otroligt bra men fördelen är att även en gäst vilken som helst som haft osedvanligt roligt vid ett julbordsbesök eller en omfattande barrunda kan verkligen dra nytta av den vänliga miljön. Tänk dig själv hur du efter en oräknelig rad härliga drinkar i goda vänners lag känner att det är dags att dra sig tillbaka till ditt rum för välbehövlig vila och återhämtning. Du kisar med ögonen och kan knappt se ett dugg och det du faktiskt kan se rör på sig på ett mycket förunderligt och obehagligt vis. Det susar som av Hammarforsen i dina öron och dina ben har för länge sedan förvandlats till ett gummiliknande material som får dig att svaja och fara hit och dit på ett synnerligen oförutsägbart vis och dina armar och fingrar skulle nog gå att använda om du bara kom ihåg vad de var till för men nu håller du bara upp dem framför dig som en fjuttigare variant av Frankensteins monster. Du är med andra ord helt borta och svävar i stor fara för att bli vald till ordförande i DRF, Dingbollarnas Riksförbund. Att ta dig till rummet visade sig inte innehålla några som helst hinder och du ramlar in i ditt skönt tillgängliga rum dreglande och mumlande fyllemantrat, sova. Av någon okänd anledning har du nyckelkortet i munnen men inte ens då är det svårt att få in det i nyckelhålet och med ett klick är du lyckligt inne på rummet och kan ta dig upp i stående och målmedvetet hasa vidare mot badrummet. Ingen tröskel att snubbla på men det gör du ändå och faller in i badrummet där du sätter högerfoten med ett plask i toan och vidare rätt in i duschen och det går smidigt som en dans eftersom dörren till duschutrymmet glider upp lätt som en fjäder vid minsta beröring. Som en fura faller du och lyckas lägga armen rätt över reglaget och får utan minsta besvär en skön och uppfriskande dusch och vattnet har tack vare den ultramoderna vattenblandaren en härlig och alldeles lagom temperatur. När du efter 30 sekunder fattat vad som hänt och fått nog lyckas du med en högerkrok stänga av vattnet för tänk så lätt allting går i denna anpassade miljö. Samtidigt som du försöker dra av dig dina blöta kläder kryper du mot dörren för nu är det sängen som gäller. Den här gången snubblar du inte på den obefintliga tröskeln men det beror nog bara på att du inte står upp, men du ler förnöjt åt hur bra det går. Framme vid sängen har du lyckats få av dig alla kläder utom strumporna men det är bara den ena som är blöt så de får sitta kvar och du häver dig upp på sängen och tack vare den utomordentliga fjädringen studsar du genast upp faller handlöst ner på andra sidan där du först med ett stön och sedan en belåten suck somnar för en natts välbehövlig vila med huvudet under nattduksbordet. När du nästa morgon vaknar med hjälp av telefonväckningens glada signal och slår pannan i nattduksbordets undersida är det första du lägger märke till efter vintergatans alla stjärnor att du själv har hjälpt till att anpassa miljön genom att lägga ut ett klädspår som leder ända fram till toan som du är i skriande behov av och det känns tryggt att du med säkerhet kommer att hitta dit i tid. Som om det inte räckte med denna perfekt anpassade miljö så kröns det hela genom att det ingår en formidabel frukost i rummets pris, eller om du föredrar en kopp svart kaffe. En sak är i alla fall säker även du blir vänligt bemött trots plåstret i pannan, dina fuktiga kläder, hålen på byxornas knän, din irrande blick och det faktum att du fortfarande har nyckelkortet i munnen och kaffefläckar på skjortans framsida.


Graham i toppform

Såg på TV-programmet Toppform igår på TV 1 och Synligas koreograf och tillika steplärare Graham Tainton var med. Vi vet att han är en grym steppare och en dansmästare av stora mått men att han även kunde boxas kom som en överraskning för oss. Vi inser att hotet om att dra oss i öronen bara är en västanfläkt mot vad han skulle kunna göra om vi inte skärper till oss på lektionerna i fortsättningen. Jag tänker aldrig mer käfta emot på steplektionerna för ett nyp i örat och sedan en snabb slagserie vill man inte råka ut för. Det är i sanning tur att Graham är en av de kärleksfullaste människor jag mött och faktum är att det är större chans till en björnkram än en smocka.

 

?Oh Graham by the way, we love you!?


TV 4+

Bingolottos nedåtspiral som fört programmet från prime time på bästa TV kvällarna på TV 4 till en trött söndags sändning har nu nått slutet och programmet flyttas nu till TV 4 plus. Visserligen slår man på stora trumman eftersom det nu är lördagar som gäller men kanalen har nog inte många tittare på den kvällen till att börja med och kan kanske inledningsvis få några fler men Bingolottos nedåtspiral kommer nog inte att stoppas genom den här flytten, tvärtom. Bingo på en lördagskväll är knappast det lyft som kommer att försätta mig eller så särskilt många andra i trans och jag undrar vem som kommer att gilla både Amy Diamond och Mats Ronnander och det är nog försvinnande få som tycker att det är den ultimata artistkombinationen det skall bjudas på i premiärprogrammet.

Nu måste jag villigt erkänna att det inte är hög kvalitet på programmen som gör att man fastnar som en fluga på en klisterremsa utan en rad andra omständigheter. Jag fastnar obönhörligt nästan varje vardagskväll från 18.30 framför burken och med TV 4 plus som helt givet val. Jag är mätt, trött och har nyss tagit hand om disken och är i allra högsta grad mottaglig för utbudet på just denna kanal just då. Först tittar jag med fascination på Judge Judy där man skryter med att det är riktiga människor och riktiga rättsfall. Domare Judy själv är vän och mysig som en Grizzlybjörn med nageltrång, styr sin rättssal med järnhand och pekar med hela armen och skriker åt de offer hon fått i sitt våld. Här har ingen några jurister till sin hjälp och talar i egen sak så gott de kan och det är inte alltid så lätt. Judy talar gärna om för de närvarande att de är barnsliga, oaktsamma, oansvariga och inte sällan att de är korkade och förmodligen inte har alla hästar hemma men konstigt nog upplever jag oftast att hennes bedömningar i själva målen är riktiga. Efter det att domare Judy gett sitt domslut görs en kort intervju med de inblandade där de får chansen att kommentera fallet och utslaget men det är nog inte lätt att säga något vettigt när man precis blivit överkörd av en ångvält eller brottats med en ilsken Grizzly. Det är förnedrings TV av yppersta klass och jag tror att en av anledningarna att jag gillar det så mycket är att jag innerst inne är glad att inte vara där utan sitter säker, lugn och ohotad hemma i min TV fåtölj.


image16
Dr Phil, en kille med choklad i.



När Judge Judy är slut börjar förkvällens stora höjdpunkt, Dr. Phil. Denne självgode, uppblåste besserwisser till TV psykolog kan verkligen göra bra underhållning av människors problem och bekymmer. I bästa underhållningsstil blandar Dr. Phil vettiga djuplodande analyser med billiga skämt, talesätt och höjer ibland rösten i indignation eller tar till sin gnälligaste stämma för att understryka sin ståndpunkt. Att han dessutom är uppbackad av en stor stab av kompetenta medarbetare gör att han aldrig blir någon svaret skyldig. Det är ofta människor med knackig ekonomi som ställer upp och vädrar sin smutsiga byk inför millioner tittare och då händer det allt som oftast att den godhjärtade Dr. Phil i slutet av showen erbjuder kostnadsfria vistelser på fina och svindyra behandlingshem eller gratis psykolog eller experthjälp och då går hela studiopubliken ner i spagat av hänförelse och applåderar så att händerna glöder åt hans generositet. Att dessa urfattiga och problemtyngda människor ställer upp kan jag till viss mån förstå men ibland är det folk från medel eller övre medelklassen som vänds ut och in i showen och då undrar jag vad drivfjädern är. Är det så kul att vara med i rutan att man gör det på vilka villkor som helst.


"Det var som fan Harry, att du var en hustrumisshandlande pedofil, sol och vårare och psykopat hade jag faktiskt ingen aning om, och vi har ju ändå bott granne i tjugo år."


"Jo det har varit lite jobbigt men nu har jag fått vara med i Tv så nu känns det bättre."


Jag sitter i alla fall klistrad som en Asgam med stjärtfjädrarna i en limburk ända till programmets slut och klockan blivit 20.00 och det skall börja en rad bra program och då går jag till stereon och sätter på en CD istället för jag är ju inte beroende av TV.  


Födelsekontroll, Sodom och Gomorra.

Varför heter det födelsekontroll när det är befruktningskontroll vi menar? Jag ifrågasätter också starkt användandet av ordet kontroll i sammanhanget eftersom vi är riktigt duktiga på både födande och befruktning men knappast kan påstås ha kontroll. Befruktningskontroll med sina 20 bokstäver är inte det smidigaste ord man kan ta till så kanske är det nödvändigt att komma på något klatschigare.

Preventivmedel är inte heller det helt bra och får mig att tänka på allt från tilläggsisolering, haklappar, flytvästar och varningsskyltar till polis och militär. Ord är trots allt bara ord och singel tätheten är hög i vårt avlånga land och särskilt i tätorterna så på med kondomen för det finns många hemska saker ni inte vill ha och barn är inte ett av dem.

På tal om kontroll så kommer jag i dessa religiösa tider som julen ju faktiskt är att tänka på den store där uppe och hans förstörande av Sodom och Gomorra. Vad man hade för sig i Sodom kan man räkna ut med ändan men vad var det egentligen som pågick i Gomorra. I mina öron låter det som den lede göteborgaren från helvetet i Nile City som ringer upp folk i ottan och är putslustig, odrägligt arbetarklassinriktad och skulle kunna öppna med att säga Gomorra, Gomorra. På samma dialekt skulle det också kunna vara en recension på monstret i Muminböckerna, go Morra, men det är betydligt mer långsökt. Jag kan i alla fall klart konstatera att de två syndfulla städerna fick vad de tålde så kanske Amsterdam och Borlänge borde ta sig i akt, fast det låter som något man sysslade med i Sodom.


Ute i julhandeln.

Det har öppnat en Lidl alldeles i närheten och jag var där med min sambo Agneta häromdagen för att kolla in utbudet. Efter en repa runt i butiken hade vi lyckats skrapa ihop två Julmust och en flaska schampo.


"Usch, jag tappar totalt lusten att handla när jag är i den här butiken!"


Utbrast Agneta när vi närmade oss kassan och jag högg som storgäddan och replikerade blixtsnabbt.


"Bra, då ska vi förlägga så mycket som möjligt av vårt handlande hit."


Efter det oerhört lyckade besöket på Lidl åkte vi vidare till Nacka Forum för att hitta julklappar till alla barn stora som små. Det här var på en tisdag och mitt på dagen så någon jul panik och trängsel var det inte fråga om men vid paketinslagningen trängde sig en kärring i 65 årsåldern sådär fult och burdust som bara ohyfsade subbor i hennes ålder kan. Hon förtjänade i sanning en rak höger men det är nära till jul så vi lät nåd gå före rätt och lät den arma kossan löpa. Förutom denna lilla incident avlöpte allt utan besvär och man slås av hur vänliga och tillmötesgående alla är i de otaliga butikerna i detta gigantiska köpcentrum. Jag blev trots det minimala besväret totalt slut och Agneta sa att hon skulle köra hem mig innan hon for vidare för att handla mat.


"Jag är trött på att släpa runt på dig."


Sa hon men skrattade samtidigt för att mildra de hårda orden.


"Bra för jag är trött på att bli släpad på."


Replikerade jag sanningsenligt och blev körd hem till vila och kaffe. Därmed var jag klar med julklappshandlandet för i år och det är otroligt skönt men jag kan inte låta bli att tänka på de smartare av mina vänner som gett fingret åt hela uppståndelsen och begett sig till Thailand eller andra varma och avkopplande platser men nästa år då...


Finland tur och retur.

Har just kommit hem från en veckas gigande i Finland med Mr. Coil. Till min oerhörda glädje så hade man infört rökförbud på restauranter och krogar precis som här och det var ganska lustigt att höra samma muttrade argument om uteblivna kroggäster som då samma sak genomfördes här. Det var lättare att ta dessa argument med en nypa salt när man hörde dem för andra gången. Folk går nog tusan på krogen vare sig man får blossa eller inte för sponken och könsdriften är starka drivkrafter i sig så det räcker och blir över.

 

Lärde mig som vanligt nya ord men denna gång ett Irländskt sådant, nämligen paumoss. Detta svårdefinierade men geniala ord saknar något motsvarande i andra språk men jag skall försöka förklara dess mening. Paumoss är när man breder på fett och brett när man snackar med sina polare på puben eller som barn till vuxna. Man gör den historia man kommer med intressantare, snirkligare och kanske full med dråpligheter och händelser. Detta är inte för att polarna eller farmor skall tro på dig för de gör de inte, utan för att helt enkelt öka deras vilja att lyssna vidare. Som pub besökare är det din plikt som polare och gentleman att leverera paumoss i världsklass. Paumoss tycks vara en del av den berömda pub kulturen och vi arma svenskar är i sanning inget annat än barbarer och analfabeter på området.

 

Hörde talas om den stora vita Ugglan som bor på fotbollsstadion i Helsingfors. Pippin fick tydligen pippi under en landskamp nyligen och började jaga spelare runt planen. Eftersom det är en rejält biffig Uggla sprang de jagade i skräck och matchen fick avbrytas. Den flygande marodören jagades bort av oförvägna finska funktionärer som minsann inte tänkte låta sig skrämmas av någon liten Bofink när det vankades fotboll. Finland blev tydligen stärkt av vad de kanske såg som ett järtecken och vann enkelt matchen efter pippins bortjagande. Den flygande finska nationalhjälten har dock inte setts till sedan Genesis crew började sätta upp anläggningen inför bandets gig den 11 juni så det verkar som om Ugglor inte gillar progressiv rock.

 

På den pub vi lirade på med Mr. Coil var det som vanligt en otroligt blandad publik och grabbarna i bandet beskriver gärna de mest unika för mig. Min favorit denna vecka var en färgad kille som klädde sig synnerligen originellt och beskrevs för mig som en blandning mellan en hallick och Pippi Långstrump, alltså Pimpi Långstrump.

Någon besökare hade tappat en hår tupé och liggande på golvet såg det ut som om någon av damerna tappat sitt könsorgan på golvet.     


Hyi en sådan schlagerfestival.

Tillbringade gårdagskvällen framför TV: n och schlagerfestivalen. Dagen var redan förstörd efter Sveriges plattmatch i hockey så ytterliggare bedrövelse var kanske helt på sin plats men hyi ett sådant elände. Tyvärr var låtarnas kvalitet genomgående under all kritik men som tur är med ett par undantag som räddade upp det hela. 24 bidrag är väl mastigt och gör att även snabbgenomgångarna känns plågsamt långa.

Röstningen är numera ett spektakel där alla länder vill pussas med grannarna och röstar därefter. Portugal röstar på Spanien, Norge på Sverige, Cypern på Grekland och alla öststatsländerna i en enda stor klungbulle. Det tråkigaste med detta är inte slutresultatet utan att man med normal smak inte förstår hur till synes fullständigt bedrövliga låtar kan få en massa poäng medan schyssta schlagers hamnar långt ner i poängligan. Detta gör programmet fullständigt oförutsägbart på ett tråkigt vis och jag tänker varje år att jag aldrig mer ska titta på skiten. Konstigt nog var det ändå en värdig vinnare och det är rent upplyftande att en bra låt med en kanonsångerska kan vinna trots att hon är både otroligt ful och lesbisk.

Själva programmet började bra med fjolårsvinnarna Lordi i monsterrockhögform. Programledarna var traditionsenligt fåniga och forcerade. Några av de röstande ländernas poängpresentatörer var riktigt roliga och det var skönt att bara den högsta poängen presenterades muntligt.

Kvällens klo för mig var underbara Apocalyptica som kanske får ett brett och välförtjänt genombrott efter gårdagens framträdande och sätter Cellorocken på världskartan.

Sverige får kvala nästa år men det gör inget för då är det mitt band Synliga som representerar vårt ädla fosterland och blindrocken kommer att regera fett både i kval och final. Skratta lagom ni, man kan väl få drömma! Jag sa dessutom att jag aldrig mer skulle titta på skiten men ingenting om att medverka.


Sydafrika

KLMa: s sardinburk dunsade ned på landningsbanan och lilla Emma 3 år plirade ivrigt ut genom kabinfönstret och konstaterade sakligt.

?Där är Afrika!?

Hon fortsatte sitt synande av terrängen utanför och frågade sedan förbryllat och en aning förebrående.

?Var är alla djuren??

Vi vuxna runtomkring log och fnittrade på det vänligt överseende sätt som vi åldringar har åt den lilla flickans yttranden och frågor. Emmas mamma och pappa fick det otacksamma jobbet att förklara för henne att vi faktiskt inte riktigt nått ända fram än, utan bara landat på Shipol i Amsterdam och inte i slutmålet Cape Town i Sydafrika. Emma tog dock detta besked med värdighet och ett upphöjt lugn och var som under hela vår semesterresa en helt fantastisk 3-åring.

Vi som var på rörelse mot Afrika var en brokig skara Westinare med partners. Min mor och far, som bjöd på hela resan, min syster Marie och hennes sambo Tommi och deras dotter Emma och min familj med sambon Agneta och döttrarna Camilla och Mimmi. Timmar av nätsurfande för att hitta en plats där en grupp bestående av individer i åldrarna 3 till 73 skulle kunna trivas och hitta roliga och spännande saker att göra hade resulterat i valet av den lilla fiskebyn Hout Bay 2 mil utanför Cape Town. Det visade sig vara ett utomordentligt bra val och alla hade en minnesvärd tid i Sydafrika.

Vi besökte förståss alla de vanliga turistmålen i området med stor behållning innefattande allt ifrån höga berg till vingårdar men jag tänkte berätta lite om de saker som var lite udda och utöver det vanliga. Camilla hade redan innan vi lämnade Sverige bestämt sig för att simma med Hajar och tidigt en morgon begav hon sig iväg tillsammans med Mimmi och Tommi för att ta sig ett dopp med jättebestarna. De här monstren var så långt man kan komma ifrån Mört och Abborre och heter Vithaj eller Great White på engelska och blir normalt mellan 6 och 8 meter. De badsugna som samlats åkte en bit ut från land och brottarfiskarna lockades till platsen med hjälp av halvruttna fiskhuvuden som kastades ut en bit från båten. När Hajarna väl anlänt gjordes en stål bur klar och våtdräkt sattes på då vattnet bara var 13 grader varmt och sedan stod man i buren och Hajarna lockades att simma nära och ibland emot buren. När de kom dök den som var i buren ned under ytan och beskådade den hungriga fisken öga mot öga. Tommi och Camilla gjorde detta med stor bravur och visat mod men stackars Mimmi var alldeles för sjösjuk och hängde över relingen på båtens andra sida. Där gjorde hon något som faktiskt slår ut att simma med dem, hon spydde på en Great White. Respect Mimmi, du är ändå hårdast. Undrar vad Hajen tyckte om saken? Kanske blev han förnärmad och simmade bort i vredesmod tänkande.
 

?Förbannade turister och bära sig åt när man är här och visar upp sin bästa sida. Nä fan det blir Säljakt i fortsättningen för det här börjar bli rent osmakligt.?

 

image10

 

Foto på en Great White i stor frihet taget av Camilla.

Ett annat utflyktsmål var ?Big Five? där de flesta djur kunde beskådas i full frihet och Emma slapp undra var alla djuren är. 3 och en halv timme i jeep gav besökarna otaliga chanser att beskåda djur av alla de slag och kunnig personal berättade massor av anekdoter och fakta om de olika arterna. En av parkens absoluta höjdpunkter var de två Elefanterna som fortfarande var småkillar och vägde bara 4 ton ungefär. De gjorde utfall mot jeepen och fick skrämmas bort med hjälp av att chauffören rusade motorn. De två busiga hannarna kastade också sten och pinnar och var allmänt olydiga och charmiga.

 

image11
Foto på busig elefanthane, kolla storleken på snoppen!

 

Lejonen var bakom lås och bom men var inte särskilt benägna att röra på sig. Lite intressant fakta om Lejon är att de sover 22 av dygnets 24 timmar, de äter en gång i veckan men då en ganska rejäl måltid och de parar sig 50 gånger om dagen. Detta kan då jämföras med människan som sover ungefär 8 av dygnets 24 timmar, äter 4 till 6 gånger om dagen och då ganska rejäla måltider och pippar i bästa fall en gång i veckan. Kan du gissa vad jag vill bli i mitt nästa liv?
 

Vissa saker tycks vara likadana från land till land och orerandet från vår taxichaufför då vi åkte från det fashionabla Waterfront till det hotell vi bodde på de två första nätterna kunde lika gärna ha utspelats på en färd mellan Stockholm och Orminge. Själv en svart man klagade taxikillen oupphörligt på invandrarna som envisades med att komma till Sydafrika och köra taxi.
 

?Dessa förbannade Nigerianer, Kenyaner och allehanda löst folk som kör taxi och inte hittar någonstans. Inte kan de prata ordentligt heller och de är ena förbannade skurkar allihop. Nä fan det var bättre innan det där slöddret kom och förstörde ryktet för hela taxinäringen.?

Så gick det på under hela resan och en trött åkare är en trött åkare här som där. Som pricken över i blev vi vid ankomsten till hotellet omringade av tiggare och min lilla familj drog sig samman till en enhet liknande en väldrillad Romersk trupp och vi banade oss mot hotell entrén. Tiggarna började med ett slags rollspel där några dröp av direkt men en ung kille surrade runt oss som en geting medan en äldre tiggare tog på sig beskyddarrollen. Han schasade bort den yngre killen och sa hela tiden samma ord.

?Leave the people alone!?

Han ville säkert ha en belöning för detta men vi slank skärrade in i hotell lobbyns säkerhet.

Betydligt lugnare var det i den lilla fiskebyn Hout Bay vi flyttade till efter en dag i Cape Town och här kunde man gå dit man ville utan risk för liv och lem. Vi bodde på ett guest house med bara 5 rum varav vi hade 4. Större delen av vår vistelse var vi de enda gästerna och den här formen av boende är otroligt trivsamt och praktiskt, särskilt om man som vi var ett större sällskap.  Trots den relativa tryggheten i byn var säkerhetstänkandet i området synnerligen påtagligt. Alla hus hade hund vilket gav upphov till en mycket udda stämsång med jämna mellanrum då dessa fyrbenta gynnare kände för att kommunicera. På de flesta hus satt en skylt med texten, ?armed response?. Rakt översatt betyder det, ?kliver du in här oanmäld skjuter vi?. Att det dessutom fanns stål galler på väl valda platser i huset vittnar också om högt säkerhetstänkande. Något våld eller några påträngande tiggare såg vi dock inte till i den lilla fiskebyn.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att Sydafrika är en otroligt sevärd plats, tro mig jag är blind. Många o och a har övertygat mig totalt landet är sagolikt vackert och dramatiskt. Det är ganska billigt och maten är utomordentligt fin. Muggarna är rena och kan besökas även av känsliga typer som jag.

Klyftan mellan fattiga och rika har inte ändrats nämnvärt sedan apartheidregimens fall och kåkstäderna är en beklämmande syn. Att reda upp landets orättvisor lär ta ett par generationer och massiva åtgärder inom utbildningsväsendet är nog en av de få framkomliga vägarna mot ökat välstånd även för de sämst lottade. Turistnäringen är viktig för att ge landet ökat välstånd och jag känner inte att mitt besök var på något sätt dåligt för Sydafrika eller dess innevånare.

 

image12
Foto på två stenhårda typer.

 


Girlie

Supporters från AIK och Djurgården drabbade samman i natt så en sak är säker, våren har kommit till Stockholm. Djupt inspirerad av detta kilade jag pigg som en trimmad köttbulle till kiosken och köpte en glass. Alltid lika ivrig efter äventyr och förnyelse blev det en av årets nykomlingar från GB som jag slog till på. ?Girlie? med smak av hallon och glimrande läcker som Tomas Ledin säkert skulle uttrycka saken. Den inte bara smakade bra utan hade också ett glitter kitt inbyggt i pinnen. Jag slukade alltså glassen, torkade mig om munnen och målade sedan glitter i hela ansiktet. Nu ser jag störtskön ut och har drabbats av en otrolig lust att lyssna på plattor med T. Rex, Sweet och Slade så det blir nog inget sova inatt. Tänker inte tvätta ansiktet imorgon för jag vill fortsätta att känna mig så här läckert poppig så länge det bara går. ?Girlie? lär ha som målgrupp unga tjejer men vi moderna män som inte är rädda att bejaka kvinnan i oss kommer att sluka mången ?Girlie? och intet glitterkorn kommer att förfaras.

 

image7
Foto på mig intim med en girlie.

 

En annan gammal GB favorit har också kommit tillbaka i år och det är struten ?Top Hat? men den verkade vara slut i butiken. Jag vågade inte fråga efter den för jag har för mig att det finns en porrtidning med samma namn och jag tänkte att det kunde bli lite för mycket för tjejen i kassan om jag både köpte en kombinerad glass och sminkpinne och dessutom frågade efter en porrblaska.

 
image8
Foto på en glimrande skönhet.

Inget sömnpiller.

Idag är det den internationella sömn dagen så jag ville skriva ett riktigt hyllningsepos men jag försov mig och när jag försökte blev det ett riktigt sömnpiller så jag klippte bort allt utom det här.

På tal om sömnpiller så har jag med intresse följt dokumentärserien ?Ordförande Persson? på TV och tycker inte alls att det är ett sömnpiller, tvärtom faktiskt. Göran sa i ett av avsnitten något om att han inte tyckte att Mona var en tänkare men jag tror att han har fel. Igår gjorde nämligen Mona följande uttalande på TV-nyheterna.

?Kvinnor har 92 % av männens lön.?
Så kan vi verkligen inte ha det! Vad ska männen då leva av?

Göran framställer i dokumentären även Bildt som en synnerligen misslyckad figur. Det kan säkert stämma men i vårt moderna samhälle brukar framgång räknas i pengar och med den måttstocken är den gode Bildt en otroligt misslyckad looser.

 

image5

 

Foto på mig och loosersportkollega.

 

Det verkar som den senaste trenden inom svensk politik är att den gamla fina traditionen skapad av Ingvar Karlsson med artistnamn har kommit åter. Då hade vi alltså ?Foten? och nu har vi redan, ?Bäverkvinnan? en gång känd som Maud, ?Moroten? tidigare Fredrik och ?Piskan? fordom Mona eller ?Toblerona.? Den här utvecklingen tycker jag är otroligt spännande och ger associationer till Brasiliansk fotboll och rockband från Upplands Väsby.


Ditt och datt.

Allting är fyllt med energi och det är inga dåliga mängder det rör sig om. I en vanlig kropp lär det vara lika mycket energi som 30 av de kraftigaste vätebomber människan kan framställa idag. Det är alltså ingen bristvara jag skriver om utan något det kryllar av men som vi är dåliga på att locka fram. Tur är kanske det med tanke på alla självmordsbombare i vår oroliga värld och om dessa dårar dessutom kunde spränga sig själva utan hjälp av handgjorda sprängmedel vore läget genast ännu mer prekärt.

Det sägs att kunskap är makt men att veta att det är så mycket energi överallt kommer ändå inte att hjälpa varken dig eller mig nästa gång batteriet tar slut i mobilen eller MP 3 spelaren och vi bara är halvvägs hem.

 

Såg ett inslag på nyheterna härom kvällen med vad jag inte är säker på exakt vem det var men antingen överbefälhavaren eller försvarsministern men troligen den sistnämnda. Det handlade om den svenska truppstyrka som blivit beskjuten och besvarat eldgivningen på uppdrag i Irak. En terrorist ledare som misstänks ligga bakom en rad dåligheter däribland två svenska soldaters död blev nedgjord under eldstriden. Den envise reportern i inslaget ställde ett otal kritiska frågor och vad jag förmodar var försvarsministern blev till slut uppenbart trött på frågornas karaktär och utbrast något åt det här hållet.

Ja det är trots allt beväpnad trupp vi skickat till Irak och inte ett gäng psykoterapeuter.

Jag tyckte det var otroligt roligt sagt och tycker att han borde få vara med på ?Stockholm Live? där han skulle lyfta kvaliteten betänkligt.

 

Korre

 

       Foto på hårigt fyllo i parken.

Det sägs att av idioter, barn och fyllon får man höra sanningen. Kanske är det därför jag ängslas över att mina tonårsdöttrar och deras pojkvänner ska komma hem hit på fyllan. Den mängd sanningssägande som då skulle kunna uppstå vore rent skrämmande.


New York

Av min syster Marie och hennes sambo Tommi fick jag en resa till mina drömmars stad, New York, och den var allt jag hoppats på och mer. The big Apple är nu tillsammans med underbara Tokyo Äpplet i mittack så blinda öga. Inte bara jag utan även min äldsta dotter Camilla fick en resa av syster ysters familj, jag för mina snart 50 och hon för sina 18 år, och när det regnar på bonden så skvätter det på drängen så jag bjöd med yngsta dottern Mimmi också. Jag, mina två döttrar och min syster begav sig alltså iväg på en långhelg med bagaget fullt med förväntningar.

USA har för mig i många år representerat både det bästa och det sämsta man kan finna i en och samma nation och varje besök i detta komplicerade land gör bara denna ambivalens än större. Jag kan ändå inte låta bli att älska dessa självgoda tokar även när de orerar om sitt hemland som de är övertygade om är jordens absoluta medelpunkt. Det klassiska frågeformulären man måste fylla i för att få tillträde till USA fyllde på flyget vårt lilla sällskap med stor munterhet. En rad frågor om huruvida man har ett förflutet som, nazist under andra världskriget, brottsling, är terrorist eller lider av några mentala störningar är några praktexempel från formulären. Vid frågan om jag hade några fysiska defekter svarade jag ja eftersom jag är blind men när vi längst ner på lappen läste att ett eller flera ja svar kunde leda till att man inte blev insläppt i landet så fick jag mirakulöst tillbaka synen och ett ja blev ett nej. Kanske något för vår nya regering att tänka på när det gäller handikapp politik. Varför inte skrämma alla djävla blinningar och rullstolsfjantar så är de jaktpiloter och danslärare innan du hinner säga simulant.

De New Yorkbor jag kom i kontakt med under min visit upplevde jag som utåtriktade, artiga och uppsluppet högljudda. Om jag hade fett med pengar skulle jag kunna tänka mig att bo någonstans på Manhattan där utbudet av allting som jag tycker är kul är obegränsat och det är mindre aggressivt och stressigt än Stockholm.

New York kallas för ?the big Apple? och vi frågade taxichauffören som körde oss från flygplatsen till hotellet om han visste varför. Han var från Egypten och hade ingen aning men hade däremot örn koll på fotboll och var de svenska storstjärnorna lirar. Mest imponerad var han av Henrik Larsson och hans bravader i den engelska ligan men att prata fotboll var inte riktigt vad vi åkt till staterna för. Taxikillen hade en tysk fru och närde drömmen om att vinna på lotteriet för att kunna flytta till Europa istället.


 

 

I samspråk med kubansk turist

 

I samspråk med en kubansk turist.

Säkerhetskontroller är något man får lära sig stå ut med på en USA resa och detta inte bara på flygplatserna utan även vid besökandet av sevärdheter som Frihetsgudinnan och Empire State Building. Vid den stenhårda gamla fransyskan var det säkerhetskontroll redan innan bordandet av båten från Battery Park till Liberty Island och den var lika noggrann som vid flyget. När vi sedan skulle in och upp i den gamla gudinnan möttes vi av ännu en kontroll. Av med ytterkläderna, svångremmen, armbandsuret och bort med plånboken och blindkäppen. Syrran gick först och vandrade bort till vad vi trodde var ännu en metalldetektor och ombads kliva in och en stund senare medan jag lämnade över mina grejor till damen bakom disken hörde jag hur Marie tjöt till. När damen bakom disken såg hur förbryllade jag och döttrarna såg ut frågade hon om vi förstod engelska och började efter våra jakanden att förklara att det inte var en metalldetektor utan en form av blåsmaskin. Vad den skulle blåsa bort fattade ingen av oss men hon sade något om dust. Eftersom jag är blind tog hon min hand och ledde mig bort till maskinen för att även jag skulle få gå på en blåsning och nu fick jag även hålla stora starka vakten i hand och klev in i blås låda. En röst i taket informerade att snart skulle en mindre tornado förgylla min tillvaro och jag blev förväntansfull. Efter några sekunder blåste det till från alla möjliga håll samtidigt och luft fyllde mina kläder och jag fick därefter åter hålla stora vakten i handen och det bar av bort till mina saker. Som tur är fungerar inte alltid min hjärna så snabbt för det var först när vi ett par minuter senare var på väg upp i den gamla damen som jag kom på att jag faktiskt hade fått ett blow-job inne i Frihetsgudinnan och hade jag kommit på det tidigare hade jag garanterat sagt det till vakten och damen vid disken och generat min stackars familj.

Första dagen befann vi oss i närheten av Empire State Building och bestämde oss för att dit upp skulle vi. Med Camilla vid armen stegade jag resolut mot ingången och blev tvärt stoppad av en vakt som informerade om att man var tvungen att gå en i taget genom svängdörren. Inga problem sa vi och när Camilla släppte mig och puttade mig i rätt riktning såg dörrvakten min käpp och försökte ge kontraorder men så lätt stoppar man inte en blind man med ångan uppe och jag var redan på väg genom svängdörren. Väl inne i byggnaden häktade jag och Camilla åter ihop oss och med Mimmi och syrran trampade vi fram till en rulltrappa och åkte upp en våning. Då upptäckte Marie köerna men han inte ens tveka förrän en vakt viftade fram oss och förbi alla människor som stod där. Vi slussades från vakt till vakt förbi kö efter kö och fram till en säkerhetskontroll, en biljettlucka och därefter en hiss. Innan vi riktigt fattat vad som hänt var vi på 80: e våningen. Visst brukar jag ha nytta av min käpp men denna dag kändes den guldpläterad. Utsikten betittades och vi tog en hiss ännu högre upp i byggnaden och när vi klev ut ur hissen kände jag hur hela byggnaden svajjade påtagligt. Jag är höjdrädd och den här gungande kåken gjorde mig klart oroad. Jag vädrade mina känslor till min så ofta förstående syster men ombads vänligt men bestämt att hålla klaffen då hon inte heller tilltalades av golvets rörelser. Camilla och Mimmi gick modigt mot ytterdörren till utkiksplattan och syrran och jag följde tvekande efter. Flickorna gick iväg och tittade på den fantastiska utsikten men Marie och jag kände blåsten, skräck och vände efter ett par steg tillbaka in i värmen och vad som vi då uppfattade som säkerheten. Vägen ner och ut gick med hjälp av min magiska käpp lika bra som in och inte en kö kunde hejda vår raska framfart. Nere vid markplan tog det emellertid stopp vid svängdörren ut. Vakterna viftade ivrigt åt höger och vi var inte omöjliga utan tog genast den högra dörren ivriga att vara till lags. Väl ute på gatan förstod vi varför de vinkat åt höger för där hade de öppnat en specialdörr men jag hade än en gång varit för snabb för dem och som jag sagt så är det inte lätt att stoppa en blind man med ångan uppe.

 

Hörde på de amerikanska nyheterna att det är olagligt att dansa på de amerikanska krogar och pubar som inte har vad som kallas för cabaret lisens. Det är svårt och ibland rent omöjligt att åtlyda lagen när medryckande och svängig musik spelas och en lagändring är på gång.

 

 
Mums på Hard Rock Cafe, New York
Fettbildande och fett gott.

Att promenera i New York är en riktig höjdare och ibland är det som att gå från land till land när man passerar igenom Chinatown till Little Italy och vidare. Besöket i Central Park med gulliga ekorrar, illaluktande hästar och is rink var riktigt trivsamt. Vi promenerade flera mil om dagen och lika bra var väl det för maten är riklig, förföriskt god och garanterat fettbildande.

Allt promenerande gjorde också att vi kom förbi otaliga affärer av varierande slag beroende på vilken gata eller stadsdel vi befann oss i. Det var alltifrån fynd bodar till otroligt exklusiva lyxbutiker och jag besökte under några dagar i New York fler klädes och sko butiker än sammanlagt i hela mitt långa liv. Tro inte att jag klagar för jag hade otroligt kul även om det sved betänkligt i plånboken. Själv tittade jag förståss efter skivor men gjorde inga större fynd utom i country fåran där jag hittade allt jag letade efter. Det jag blev gladast över shopping mässigt var två DVD boxar med säsong 1 och säsong 2 av min alla tiders TV favoritserie ?Hill Street Blues?.

 
Times Sqare, New York
Times Sqare, New York

 

Vårt hotell låg helt nära Times Square som Camilla älskade innerligt. Det var härligt att bo så mitt i smeten och ha nära till allt. Här ligger gigantiska affärer dörr i dörr och vi tyckte att skivaffären ?Virgin? var enorm men när vi klev in på ?Toys?R?Us? fick vi veta den sanna betydelsen av stort. Inne i denna mastodontaffär hade de placerat ett Pariserhjul i vestibulen där man kunde få sig en åktur för 4 dollar, respect. Vi hade bestämt oss redan innan vi åkte att se åtminstone en musikal och den vi spetsat in oss på var ?Wicked? eftersom Camilla sjungit ett nummer ur den på scengymnasiet hon går på. ?Wicked? är inne på andra säsongen så att få tag i biljetter skulle nog inte bli något problem. Den kväll vi ville gå åkte vi efter att ha shoppat klart direkt till teatern med en taxi och stegade resolut fram till biljettluckan. Några plåtar fanns det dock inte och det var slutsålt ända fram till onsdag och då skulle vi vara tillbaka i Sverige. Biljettmannen sa att vi förståss kunde chansa på att några biljetter skulle avbokas och om vi ville det skulle vi ställa oss under klockan på andra sidan rummet. Vi var lite bedrövade och visste inte vad vi ville men medan vi tänkte efter ställde vi oss i kön under klockan med sju personer före oss. Klockan var halv fem, mimmi mådde inte riktigt bra, syrran var trött och det var nog egentligen bara Camilla och jag som var beredda att köa någon längre stund. Ingen av oss visste hur systemet gick till men genom flitigt tjuvlyssnande på folket i kön lyckades vi ta reda på att själva kön öppnades kl. Fem så vi bestämde oss för att ge köandet en liten stund. Strax efter fem kom en teateranställd och flyttade hela kön närmare biljettluckan och började ge instruktioner och information. Vi som ville köa för återlämnade plåtar fick stå längs ett par väggar och fick inte sitta ner eller lämna kön för då var vår platts förverkad. Han sa att han inte visste när luckan skulle öppnas och att det under hans tid aldrig hänt på samma tid två gånger. Set kunde dröja fem minuter eller de tre timmarna fram till det att föreställningen skulle börja sa han och uppmanade till tålamod. Vi bestämde oss åter igen att ge det hela en liten stund till. Luckan öppnades dock ganska snart och några lyckans ostar framme i kön fick loss några plåtar och vi längre bak fick nytt hopp men sedan stängdes luckan åter med en smäll. Över en halvtimme förflöt och att köa är inte helt kul ens i världens roligaste stad så tiden kröp fram och jag började mentalt ställa in mig på besvikelsen och smida alternativplaner då luckan än en gång gick upp. Plåtar bytte ägare och plötsligt var det syrrans och Mimis tur att köpa och de kunde få loss två platser. Medan Marie betalade och vi pratade om att vi undrade hur det skulle gå att får fram fler biljetter kom det plötsligt in två plåtar till och vi var i hamn. Kostar det så smakar det och mina tre platser gick loss på 310 dollar och jag släppte genast tanken om att se ytterliggare en musikal. Glada och uppsluppna gjorde vi till amerikanernas stora munterhet en storkram mitt i vestibulen. ?Wicked? visade sig med råge hålla måttet och är en av de bästa musikaler jag varit på med fantastisk musik, oerhört bra text, makalösa sångerskor och sångarespännande koreografi, vass orkester med en riktigt bra trumslagare och specialeffekter med flygande häxor och läskig trollkarl. Jag rekommenderar varmt ?Wicked? som nu även satts upp i London och kan du inte se den där eller i New York så står sig skivan väldigt bra bara den. Finalen, en vacker och dramatisk ballad om vänskap, fick mig nästan i tårar men jag lyckades bita ihop så jag inte behövde pipa som på ?Kristina från Duvemåla?. Det är inte lätt att vara man för vi är så känsliga varelser.

 

När vi för hemresan åter stod i sista kontrollen på Newark Liberty Airport och kände oss rutinerade och kanske lite luttrade efter alla dessa säkerhetskontroller vi passerat de senaste dagarna skrattade syrran till och sa,

 

?Det är i alla fall inte som i Dublin där man var tvungen att ta av sig skorna också.?

 

En minut senare ombads vi ta av även skorna.


Vilken värld!

Det började en ny programserie på burken om kvinnors sexualitet och jag satt som klistrad eftersom jag alltid försöker bejaka kvinnan i mig, så man jag är. När det handlar om den kvinnliga sexualiteten är det förstås svårt att undvika även den manliga dito någon längre stund. Det spörsmål som verkligen fick ut min lilla hjärna på irrfärder var uttalandet att flitigt masturberande motverkar uppkomsten av prostatacancer hos män.

 

”Hur genomfördes denna undersökning?”

 

Tror inte att jag vill veta det när jag tänker närmare efter.

 

”Hur vet man att det är just vid en handtralla som de goda effekterna inträffar?”

 

”Går det lika bra med ett vanligt samlag eller är det ett fullständigt slöseri med tid och energi?”

 

”Har bieffekter av för mycket lekande med sig själv såsom blindhet utträtts på ett tillfredställande sätt?”

 

Nog är det väl själva sjutton att man inte kan lära sig något lite utan att det genast väcks nya frågor. När ska jag någonsin få äta mig riktigt proppmätt av kunskapens träd?

  

Läste att man har börjat bekämpa vissa ögonsjukdomar med en medicin som sprutas in direkt i ögongloben. Medicinen i fråga har tidigare använts för att motverka diarré hos grisar. Det stod i artikeln att den inte hade några biverkningar men man kunde inte heller påvisa några verkningar alls. Lysande, då är någon så rädd för doktorer som jag verkligen pigg på att ställa upp som försökskanin. Tur att jag redan är helt blind och ett fullständigt hopplöst fall, ibland har man tur.

  

Igår meddelade min sambo Agneta att hon ställt vår nykläckta 18-åring Camilla i bostadskön. Hur kan hon bara göra på det viset? Man ska inte leka med elden och tänk om Camilla får en lya och flyttar hemifrån och lämnar sina åldrande föräldrar i sticket. Jag var förkrossad av beskedet och dessutom är det jag som får betala kö avgiften och det känns som att muta bödeln. Livet är verkligen inte någon lek.

Inte nog med detta för Camilla ska åka bort i sex veckor till sommaren. Tillsammans med sin pojkvän och hans familj skall de besöka deras forna hemland Colombia. Sex veckor är en väldigt lång tid och Colombia är oändligt långt bort. Jag kommer att gå omkring här hemma otåligt väntande på e-mail från morgon till kväll.

Känns som jag börjar tappa greppet och bara för att hon är myndig behöver hon väl inte bestämma en massa själv för det är olidligt. Tänk om hon får för sig att gå på krogen och köpa öl eller cider bara för att hon får. Hon är inte riktigt att lita på, tro mig jag har känt henne hela hennes liv, och jag har sett henne äta sand. Jag har nog varit för slapp när jag uppfostrat mina döttrar för nu verkar de växa upp till självständiga, tänkande, trygga och fullständigt anpassade individer i vårt moderna samhälle. Hur kunde jag misslyckas så kapitalt? Jag är ju beroende av att de är beroende! Min yngsta dotter Mimmi kommer verkligen att få bekänna färg och jobba dubbla pass när Camilla så hjärtlöst rest till andra sidan klotet till sommaren. Skulle också Mimmi få för sig att åka bort, kanske till landet med sin pojkvän, då djävlar ringer jag till en adoptionsbyrå eller hälsar på hos min syster som har en färsk och god liten 3-åring jag kan mysa med.

  

Träffade Agnetas storasyster Britten här utanför när vi kom hem från centrum för en stund sedan. Vi pratade en stund och sedan sa hon att hon måste skynda sig hem till antikrundan. Jag sa att jag tyckte att hon var elak som kallade sin man Bosse för det och om hon inte skärpte sig skulle jag tjalla på henne.


Tidigare inlägg
RSS 2.0