Synpunkter

Jag har med stort intresse just läst skandalboken om kungen. Har nu detta gjort mig till republikan? Nej om något skulle gjort mig till republikan så är det att min kära sambo undantagslöst tittar på alla tv-program där någon ur kungahuset förekommer. Inte för att hon är rojalist utan därför att, som hon envist hävdar, ”det är så kul att titta på klänningarna.” Kanske dags för kungen att stiga åt sidan då till förmån för kronprinsessan och maximal klänningsexponering i dumburken.

Boken börjar logiskt nog från början och man får en skön inblick i majestätets tidiga liv och även en hel del fakta om hans föräldrar. Är det enhetlighet man vill ha så matchar kungens föräldrar och morföräldrar med lätthet nazistkvoten satt av drottningens farsa. Nu är fädrens synder något vi moderna och sekulariserade människor inte behöver släpa med oss i bagaget och jag tror inte för en sekund att varken kungen eller hans gemål har några som helst nazistsympatier. Faktum är att kungaparet inte ska ha några bestämda politiska åsikter alls, det står i jobbeskrivningen. Ungefär samma som landets alla soffliggare alltså.

Något man inte får veta i boken är vilken slags cykel kungen hade som barn. Hade han en Monark, eller hade någon talanglös hovman inhandlat en DBS åt gossen? Själv hade jag, trots min ringa börd, en Rex. Ingen annan än jag hade en sådan och det gav mig en intressant inblick i utanförskap och betydelsen av ordet åtlöje.

Majestätets skolgång och militärtjänstgöring skulle präglas av normalitet och det var meningen att han inte skulle särbehandlas. Detta gjordes genom att hans skrivningar antingen brändes eller hemligstämplades och då fanns det i alla fall inga bevis på att han var så måttligt begåvad som man befarade. Jag skulle också ha velat bränna mina prov, faktiskt hela skolan ibland, men nu står min brist på begåvning alltför klar. Även när det gällde militärtjänstgöringen såg man till att hans majestät inte tog sig vatten över huvudet och med maximalt flyt så blev han amiral på rekordtid. Jag fick frisedel, vilket trotsallt bör ses som ett fall framåt jämfört med att bli blindgångare.

Allt ovanstående, utom de helt onödiga jämförelserna mellan vår monark och jag, utspelar sig i del 1 av boken. Den är mer seriöst betonad än den andra delen och ger sken av att boken bör tas på allvar. När man sedan sätter tänderna i del 2 blir det genast en annan ton i skällan. Nu blir det jugoslaviska skumraskfigurer, tvålfagra hallicktyper, ett festglatt kompisgäng med stålar och anor, älskarinnor och kaffeflickor på löpande band. Inte långt ifrån de flesta böcker jag läst om moderna rockband alltså. Samma usla kvinnosyn och en bedövande insikt om hur kul man kan ha om man har gott om pengar, makt och en lagom låg moral för att avnjuta det hela. Enda skillnaden är att ingen skulle ens komma på tanken att avsätta Rolling Stones, Ozzy Osbourne, Guns N Roses eller Mötley Crue för att de festar och sätter på brudar efter kaffet. Jag medger att det skulle innebära en viss skillnad om någon av dessa förvuxna buspojkar skulle representera Sverige. Faktum är att tanken på att Ozzy skulle vara Sveriges ansikte utåt får till och med en gammal rocker som jag att darra på manschetten.

Kungen och hans glada gäng ville alltså gärna ha lite kvinnlig underhållning till kaffet och striptease och fåniga spritlekar tillhörde tydligen vanligheterna. Det vore kanske därför lika bra att kungen abdikerar till förmån för sin godartade äldsta dotter. Med Victoria på tronen lär det inte festas alls på samma sätt och jag är tämligen övertygad om att även om Vickan drar ihop ett gäng bestående av hennes bästa tjejkompisar så kommer det inte att begäras fram några kaffegossar när det är fikadags. Finska pinnar, munkar och dammsugare kommer inte att betyda något nytt bara för att Victoria haft kalas. Det kommer nog att gå lugnt och städat till och det enda som blir lidande är framtida skandalböcker om hennes regeringstid som kommer att bli mördande trista.

De av oss som trodde att kungen skulle göra en pudel, måste bli en kungspudel då, vid bokens publicerande blev djupt besvikna. Han gav mer en naturfilosofisk bild av det hela och talade om att vända blad. Alltså mer av att kratta löv än att krafsa kastanjerna ur elden.

Visste ni att det är Hasse & Tage som skrivit kungssången? När jag fick reda på det så utbrast jag.

”Det var det jävligaste, det hade jag ingen aning om.”

För er som inte på rak arm kan erinra er texten så får ni nedan början.

”Efter kaffet vill man ha små läckra damer…”

Som jag tidigare berättat uppsökte sambo Agneta och jag en jurist för att göra ekonomin något säkrare för den kvarvarande vid den andres bortgång. De alternativ vi fick var att upprätta ett inbördes testamente eller att gifta oss, och efter moget övervägande, vi är båda rätt mogna vid det här laget, så bestämde vi oss för att inte heller nu ingå äktenskap. Det skulle alltså bli svart på vitt i ett dokument istället, kyskt och bra.

Idag hade vi tid hos juristen och jag skulle åka hemifrån och Agneta skulle komma från stan, kungliga huvudstaden alltså, och så skulle vi mötas utanför porten. Eftersom jag tänkte ta en taxi så behövde jag en exakt adress och strax före 10 ringde Agneta och sa gatans namn och nummer. Hon blev alldeles tyst i luren när jag brast ut i gapskratt när hon gav mig den.

”Romansvägen 6, så otroligt passande.”

”Romans, jag tänkte inte på det.”

Fnittrade Agneta roat.

”Ja, och sex.”

Skrattade jag ur mig.

”Oj, det tänkte jag inte på, men det är så mycket här på jobbet nu.”

Ursäktade sig Agneta skrattande. Vi sa hej, la på och jag tänkte på det där som brukar sägas om att kvinnor är från Venus och män från Mars.

Ett par timmar senare satt jag i en taxibil som snurrade runt Nacka Forum som en humla runt en ovanligt läcker blomma. Adressen visade sig, som jag befarat, svårhittad och chauffören hissade ner rutan och började förståndigt nog fråga sig fram. Ingen hade en susning om var Romansvägen 6 låg, men väldigt många visste var nummer 12 låg för det var vårdcentralen. När min chaufför för fjärde eller femte gången fick information om sagda vårdcentral på nummer 12 hörde jag honom frustrerat mumla.

”Jag har 12, behöver inget 12.”

Som alla luttrade medborgare visste jag att romantik och sex skulle bli svårt att finna men det här var ju löjligt. Efter ett samtal till en äldre åkare fick min taxichaufför reda på att Romansvägen inte längre bar det namnet. Någon garanterat manlig tjänsteman hade nu ändrat romans till forum, men till ingens förvåning så var sex kvar. Det var alltså på Forumvägen 6 jag nu inväntade hon som jag inte skulle gifta mig med.

Vi var tidiga och hann därför med både lunch och en liten shoppingrunda. Jag köpte en cd med Mavis Staples med den passande titeln, ”Your Not Alone”, denna romantiska dag.

Mötet hos juristen tog inte många minuter, och då hann hon ändå med att än en gång påpeka fördelarna med ett giftermål. Ingen av storgäddorna i hennes besöksstolar högg dock på detta bete.

Nu är det bara att invänta ett utkast på det inbördes testamentet, godkänna detta och därefter hitta två vittnen som är skrivkunniga så är saken biff. Om vi mot förmodan måste besöka juristen på hennes kontor ännu en gång så vet vi numera att adressen inte är Romansvägen 6 utan faktiskt Forumvägen 14, tänk vad saker och ting förändras.