Synpunkter

Verklighet och dikt står ibland långt ifrån varandra och det är inte alltid lätt att bedöma hur saker och ting ligger till även när man är till viss del initierad. Jag är själv sedan ett antal år blind men undrar ändå över vissa myter och rena vanföreställningar om vad en blind klarar och inte klarar av. Det vore för trist om jag var den ende blinde i kvarteret som inte har de fantastiska gåvor som det så länge ryktats om. Även jag vill ha siargåvor, bättre hörsel, ett grymt luktsinne, musikalitet och absolut gehör, en inbyggd kompass mitt i pannan, en totalt tillförlitlig rumsuppfattning, språkbegåvning, ett starkt självförtroende och ett rejält tilltaget könsorgan. När jag tänker närmare på saken är kanske det sistnämnda inte något som brukar förknippas med blinda, men varför inte? Jag har ganska bra rytmkänsla och har faktiskt alltid fascinerats av boxning.

På bio kan blinda känna vilken färg föremål har genom att lägga sin otroligt välutvecklade blind näve på objektet i fråga en liten stund. Någon som har denna fantastiska förmåga i verkliga livet har jag aldrig träffat på men det kan bero på att jag bara känner obegåvade blindstyren eller också har de inte tränat nog mycket för att få ordentlig ordning på förmågan. Genom handpåläggning kan jag inte ens känna skillnad på, Cameron Diaz, Beyonce eller Lucy Lou, men jag är villig att verkligen försöka och är långt ifrån repovillig.

Jag kan däremot känna in ungefär hur stort ett rum är men färgen på tapeterna vet jag föga om. Det finns förstås de som är mycket skickligare på detta än jag och har en enormt utvecklad rumskänsla, men även de går bet på tapeterna.

Jag har några blinda vänner med absolut gehör men trots myten så hör inte blinda bättre än icke blinda och om man som jag är musiker är detta tyvärr ännu mer sant. Det är snarare en fråga om att utnyttja de hörselresurser man har då synen inte längre är herre på täppan. Synen lär hos en fullt seende människa uppta ungefär 70 % av koncentrationsförmågan, vilket bara ger de andra sinnena 30 % att dela på. Kanske vi måste revidera den sista siffran ifall man också måste tänka en tanke, röra på sig och kanske tugga på ett tuggummi. Det är i alla fall helt logiskt att hörseln får mer av kakan hos en synskadad person. Jag har lärt mig höra var saker jag tappar hamnar och i trafiken är mina öron vitt uppspärrade efter, bilar, mopeder och fotgängare. Smärta, het ilska och rädsla kan blixtsnabbt infinna sig genom cyklar, som jag hatar innerligt eftersom de är nästan omöjliga att höra men kommer ruskigt fort.

När man som jag spelar i band lyssnar man på sina medmusiker för att vi gemensamt ska kunna åstadkomma välljud för eventuell publik. I Synliga, där alla ser kryckigt, har vi utarbetat koder och knep för att veta vad som skall hända härnäst i låten och vart vi är på väg. När det är dags att avsluta låten, och den inte har ett inövat slut, så skriker sångaren eller sångerskan,

 ”yeah.”

Då slår vi av låten vid nästa naturliga ställe och det fungerar alltid. Beatles hit, ”She Loves You”, har dock aldrig fungerat särskilt bra i Synligas tappning.

Sju par nytvättade och alerta öron uppfattar minsta textavvikelse eller nyans när Synliga musicerar. I mitt andra band Mr. Coil, där jag är den ende synskadade, är det fråga om en helt annan kopp te. Där kan jag som huvudsångare sjunga eller säga nästan vad som helst utan att mina tre medmusikanter hör eller märker något. För att få bra flyt mellan låtarna och snygga övergångar brukar jag presentera nästa låt på något fyndigt sätt i slutet på den föregående. Oftast hör trumslagaren Mattias mitt orerande och slår igång begärda låt men gitarristen Snucke vet påtagligt ofta inte vilken låt som är på gång. Han säger till sitt försvar att han har otroligt mycket att hålla reda på med otaliga pedaler och gitarrbyten men jag misstänker starkt att han är trött på mitt babblande. Det tidigare nämnda talet på 70 % som synen kräver går hos mina spelkamrater i Mr. Coil vissa kvällar till långt över 90 % skulle jag vilja påstå. Är det ovanligt många sköna damer i lokalen så spelar bandet sämre och felprocenten stiger i höjden. En vickande rumpa och,

”hoppsan där skulle jag ha bytt ackord på guran.”

”Oj vilken härlig urringning, och hur kan klänningen sitta uppe utan axelband?”

Hoppsan där skulle det ha varit en break.”

”Hon ler så sött att jag blir alldeles varm i hela magen, men oj vilken ilsken blick från Svempa.”

”Ja visst ja, så var det jag är bassist också.”

Okoncentrationen från grabbarna är ibland monumental men helt förståelig men jag borde kanske ha bättre betalt men å andra sidan är jag helt nöjd med att insupa doften av dessa ljuva kvinnor.

De riktiga kanonerna på punktskrift läser med båda händerna och snabbt som en Ford Transit i med vind. De kan lugnt läsa tjocka böcker som, ”Krig och fred”, ”Borta med vinden” eller ”bibeln”, men detta under förutsättning att de har starka armar och rygg och orkar bära hem dessa tegelstenar från biblioteket. Nämnda böcker må vara ena fetingar i svartskrift men i punktskriftsform är de fullkomliga monster.

För att du ska förstå så kan jag nämna att en låda med frågor i TP är som punktskrift tretton pärmar. Jag kan läsa punktskrift men helst inga romaner utan bara ett par ord i taget. På den här CD-skivan som jag märkt upp står det Toto och på den här står det Kate Bush, det räcker bra för mig.

Vi blinda har alltså inte bättre hörsel, känsel eller luktsinne än icke blinda och smaken borde kanske någon upplyst kannibal berätta om men inte har vi bättre smaksinne heller. Däremot kan du själv uppleva hur påtagligt starkare dessa sinnen kan upplevas genom att gå på en av Synligas Blind date föreställningar. Det är ett stort äventyr för de flesta syn kapitalister.

Om vi på kul ändå konstruerar en blind superhjälte kanske det skulle vara något åt det här hållet.

Ytterdörren slås upp och med två raska kliv står han där, mr. Wonderblind. Rak som en fura och med perfekt matchade kläder och skor lyfter han ansiktet mot himlen. Genom sitt hyperkänsliga ansiktes porer registrerar han vind och värme och ler belåtet. Han särar på läpparna och låter tungan lämna munnen då han smakar på vinden. Solen skiner nu men han vet att ett regn kommer inom någon timme. Han ler åter belåtet för han skall inte vara ute någon längre stund och hinner lugnt återvända hem innan nederbörden kommer. Med en resolut rörelse fäller han ut sin blindkäpp och glider iväg längs trottoaren med raska säkra steg. Smidig som en Iller rundar han utan besvär grann ungens trehjuling utan att för en sekund slå av på takten. Plötsligt tvärstannar han och står blick stilla. Han spettsar öronen och trettio meter fram i en av buskarna längs trottoaren hör han det stilla prasslet av en liten Näbbmus. Mr. Wonderblind fnittrar till för sig själv när han hör hur den lilla rådisen fjärtar borta i busken. Han vädrar i luften och mycket riktigt känner han strax beviset för att han hört rätt. Han återupptar promenaden glatt gnolande och ackompanjeras av en Näktergal i ett träd i närheten och han konstaterar bistert att fågeln sjunger en aning falskt för det absoluta gehör Mr. Wonderblind begåvats med är inte alltid av godo. Så är han då framme vid målet för sin lilla utflykt, Pressbyrån. Han köper kvällstidningen och ber leende om att få även bilagan och lämnar över jämna pengar. Han gör detta inköp varje dag enbart för att förvirra den medelålders dam som förestår kiosken. Hon stirrar som vanligt på hans stolta gestalt då han återvänder åt det håll han kom ifrån. Varje dag under de fem år hon jobbat här har han kommit och köpt kvällstidningen och inget annat än kvällstidningen någonsin. Ibland kan hon inte sova om natten då hon förtärs av nyfikenhet över vad detta dagliga inköp skall känna till. Genom detektivarbete har hon lyckats ta reda på att han är, ungkarl, någon slags krönikör, faktiskt helt blind, har ett förflutet som elitidrottare och enligt de rykten hon hört har han mediala gåvor, men varför detta tidningshandlande. Mr. Wonderblind känner kvinnans förbryllelse och frustration och det fyller honom dagligen med en varm känsla av munterhet. Han når åter fram till trehjulingen på trottoaren och bestämmer sig för att flytta den åt sidan. När han lyfter den känner han att den är blå så då vet han att det är den lille grannpojkens cykel och inte grannflickans. Slarvig liten gynnare tänker Mr. Wonderblind och kliver in i sin port. På vägen upp för de tre trapporna till sin lägenhet förpassar han kvällstidningen till den platts där den passar bäst, i sopnedkastet. Han låser upp sin dörr och kliver in och då dörren sakta glider igen bakom honom börjar ett stilla regn falla utanför. Ett par kvarter bort ler en pressbyråföreståndarinna förstrött och dagdrömmer om hur ett förhållande med en stilig blind man skulle kunna sätta fart på hennes alltför rutin artade tillvaro.

”Han har nog känsliga händer”,

Mumlar hon för sig själv när hon plockar fram en påse med bilar och en Hemmets Journal åt en kund. En bit bort i en buske fjärtar en ilsken liten Näbbmus med magknip för vad som känns som hundrade gången denna dag och svär dyrt och heligt för sig själv att aldrig mer äta upphittat vitt bröd.

Det började en ny programserie på burken om kvinnors sexualitet och jag satt som klistrad eftersom jag alltid försöker bejaka kvinnan i mig, så man jag är. När det handlar om den kvinnliga sexualiteten är det förstås svårt att undvika även den manliga dito någon längre stund. Det spörsmål som verkligen fick ut min lilla hjärna på irrfärder var uttalandet att flitigt masturberande motverkar uppkomsten av prostatacancer hos män.

”Hur genomfördes denna undersökning?”

Tror inte att jag vill veta det när jag tänker närmare efter.

”Hur vet man att det är just vid en handtralla som de goda effekterna inträffar?”

”Går det lika bra med ett vanligt samlag eller är det ett fullständigt slöseri med tid och energi?”

”Har bieffekter av för mycket lekande med sig själv såsom blindhet utträtts på ett tillfredställande sätt?”

Nog är det väl själva sjutton att man inte kan lära sig något lite utan att det genast väcks nya frågor. När ska jag någonsin få äta mig riktigt proppmätt av kunskapens träd?

Läste att man har börjat bekämpa vissa ögonsjukdomar med en medicin som sprutas in direkt i ögongloben. Medicinen i fråga har tidigare använts för att motverka diarré hos grisar. Det stod i artikeln att den inte hade några biverkningar men man kunde inte heller påvisa några verkningar alls. Lysande, då är någon så rädd för doktorer som jag verkligen pigg på att ställa upp som försökskanin. Tur att jag redan är helt blind och ett fullständigt hopplöst fall, ibland har man tur.

Igår meddelade min sambo Agneta att hon ställt vår nykläckta 18-åring Camilla i bostadskön. Hur kan hon bara göra på det viset? Man ska inte leka med elden och tänk om Camilla får en lya och flyttar hemifrån och lämnar sina åldrande föräldrar i sticket. Jag var förkrossad av beskedet och dessutom är det jag som får betala kö avgiften och det känns som att muta bödeln. Livet är verkligen inte någon lek.

Inte nog med detta för Camilla ska åka bort i sex veckor till sommaren. Tillsammans med sin pojkvän och hans familj skall de besöka deras forna hemland Colombia. Sex veckor är en väldigt lång tid och Colombia är oändligt långt bort. Jag kommer att gå omkring här hemma otåligt väntande på e-mail från morgon till kväll.

Känns som jag börjar tappa greppet och bara för att hon är myndig behöver hon väl inte bestämma en massa själv för det är olidligt. Tänk om hon får för sig att gå på krogen och köpa öl eller cider bara för att hon får. Hon är inte riktigt att lita på, tro mig jag har känt henne hela hennes liv, och jag har sett henne äta sand. Jag har nog varit för slapp när jag uppfostrat mina döttrar för nu verkar de växa upp till självständiga, tänkande, trygga och fullständigt anpassade individer i vårt moderna samhälle. Hur kunde jag misslyckas så kapitalt? Jag är ju beroende av att de är beroende! Min yngsta dotter Mimmi kommer verkligen att få bekänna färg och jobba dubbla pass när Camilla så hjärtlöst rest till andra sidan klotet till sommaren. Skulle också Mimmi få för sig att åka bort, kanske till landet med sin pojkvän, då djävlar ringer jag till en adoptionsbyrå eller hälsar på hos min syster som har en färsk och god liten 3-åring jag kan mysa med.

Träffade Agnetas storasyster Britten här utanför när vi kom hem från centrum för en stund sedan. Vi pratade en stund och sedan sa hon att hon måste skynda sig hem till antikrundan. Jag sa att jag tyckte att hon var elak som kallade sin man Bosse för det och om hon inte skärpte sig skulle jag tjalla på henne.

På måndagsmorgonen hörde jag på nyheterna att tonåringars hjärnor inte är riktigt som de ska. Ingen med tonåringar i sina hem är ett dugg överraskade. Det visar sig att deras hjärnor är outvecklade och de kan liknas med omogna Avokados ungefär och blir inte fullt utvecklade förrän i 20-års ålder. Det är en hel del saker de har svårt att förstå och riskbedömning är helt utanför deras kapacitet. Detta i kombination med deras rubbade dygnscykel gör dem synnerligen olämpliga att ha hemma. Vi arma föräldrar älskar dem förståss ändå så smäll i dörrarna och skrik ni bara små älskade tonåringar, puss på er.

Vädret i början av veckan var i Åre helt förfärligt och tävlingarna kunde inte komma igång. Arrangörerna var bedrövade, frustrerade och förvånade men ortsbefolkningen sa på nyheterna att vädret var helt normalt för februari. Kan det möjligen föreligga en informationsmiss eller går Åres kommunalpolitiker omkring med Pinocchio näsor efter att ha ljugit arrangörerna fulla om traktens fördelar.

I min inkorg har det på sistone börjat komma skräpmail. Alla dessa handlar om samma produkt och det är tydligt att nyheten om min stundande 50 årsdag läckt ut för nu vill man kursa på mig Viagra. Just den potens höjaren nr. 1 Viagra men i dessa mail stavat på alla upptänkliga sätt utom det korrekta. Jag berättade för min sambo Agneta om mail floden och hennes reaktion var.

”Du behöver inget Viagra för du är tillräckligt besvärlig som det är.”

Tack älskling, det finns inget så uppbyggligt som en kvinnas kärlek. På tal om kärlek så fyllde min äldsta dotter Camilla 18 år i veckan och påstår att hon börjar bli vuxen. Snart får hon väl för sig att flytta hemifrån också men det säger jag bara att det parti som får fart på lägenhetsbyggandet i länet får inte min röst. Min lilla bäbis ska bo kvar hemma och förgylla tillvaron för sina ömma föräldrar i många år till, så det så.

Så kom då tävlingarna i Åre igång till slut och Anja tog guld direkt. Guldfeber uppstod i nationen och hon vilade en dag, tittade på ”Time Out” på TV 4 och sedan smällde hon till och tog ett guld till. Första delen av åket sjöng hon,

”tänk om jag hade en liten liten apa”

För sig själv och var oslagbar med en sådan repertoar. Jag satt framför burken och tjöt och gjorde vågen. Tur att jag inte är intresserad av sport för då har jag kunnat bli riktigt upphetsad och det kan vara farligt.

På tal om farligt så rapporterades det på nyheterna om en undersökning som visade att det är farligare att hoppa studsmatta än att färdas i trafiken. Att färdmedel som bilar, bussar och mopeder är överlägsna när det gäller att ta sig från punkt a till punkt b sades det ingenting om i undersökningen i fråga. Det var främst fot och vrist skador som uppstod vid studsmattehoppandet så även om man lagstadgade om att man måste ha säkerhetsbälte, hjälm, flytväst, knäskydd, skottsäker väst, munskydd, visir, plockhandske, suspensoar och myggstift så lär inte den dåliga skadestatistiken rubbas en millimeter.

Jag ser fram emot fler härliga jämförelser som att det är farligare att odla Bananer än att måla tavlor eller vådan av att titta på störtlopp jämfört med att kasta vatten på morgonen.

På fredagskvällen efter att ha haft intimt umgänge med min motionscykel hamnade jag till min förtvivlan framför programmet ”Let’s Dance” med delar av familjen.” Jag beklagade mig över hur utomordentligt svårt det var att få ut något som helst underhållningsvärde ur det som blind. Sambon Agneta hade full förståelse för detta men tyckte själv att det var kul. Jag fortsatte med att ifrågasätta själva programidén med par som dansar fast de inte kan. Den nyblivna 18-åringen tittade lite förstrött upp från TV-tidningen och undrade vad det var för skillnad på det och ”Idol?

På lördagskvällen hade Camilla en liten 18-årsbjudning för släkt och de närmaste vännerna så jag missade schlagerfestivalomgång nr. 2. Min vän Tom ringde och undrade om jag tittade på eländet. Han ifrågasatte om detta var det bästa i låt väg man kunnat vaska fram med 3500 inskickade bidrag i bagaget. På söndagen såg jag reprisen och förstod vad han menade för startfältet var i sanning patetiskt. Inget bra sätt att förvalta ett program som för några år sedan var helt utdömt men på senare år blivit otroligt populärt igen. Kanske jag helt sonika borde hoppa över dessa usla deltävlingar och gå direkt på Pudelns kärna, finalen. Låtmaterialet är av alldeles för låg kvalitet för att programmet ska få ockupera lördagskvällarna i min TV. Jag undrar i mitt stilla sinne om mutor, överdriven önskan att uppnå genrebreddning, ost i öronen hos urvalsjuryn eller kanske ren utmattning hos de fem låtskrivare som totat ihop hälften av bidragen för tionde året i rad, är orsak till den usla kvaliteten. Bäst som jag satt där och undrade bytte jag kanal och fann damernas störtlopp och Anja tog guld igen. Hon flåsade och log, jag gjorde åter vågen och schlagertävlingen förpassades dit den hör hemma, i glömskans land. Hade däremot,

”Tänk om jag hade en liten Apa”

Varit med i schlagern hade tävlingen fått en helt annan dignitet. Artisten skulle vara den läckert höftvickande sångerskan Anja P. endast iklädd bastkjol, två strategiska vantar och pjäxor.

Jag har just läst ut boken, ”Tillsammans är man mindre ensam” av den franska författarinnan Anna Gavalda. Vissa böcker griper tag i mig så att jag medvetet börjar läsa långsammare för att den ska räcka längre och detta hände mig bara några få kapitel in i denna fantastiska bok. Vanligtvis läser jag oerhört fort för att komma framåt i storyn och få svar på alla frågor som berättelsen väckt men här var det varje liten händelse i sig och själva känslan i berättandet som var huvudsaken. Huvudfigurerna i Anna Gavaldons bok är visserligen några väldigt udda existenser men det är ändå vardagliga händelser och problem som för handlingen framåt. Det är känslor som är nyckelordet och jag var vid ett par tillfällen tvungen att torka bort en tår från ögat och skrattade även rätt ut vid ett par dråpliga sekvenser. Det händer mig nästan aldrig utan brukar stanna vid ett leende eller en djup suck men Anna Gavaldons stora berättarkonst och brillianta språkbruk gjorde mig värnlös. Skulle boken omarbetas till ett filmmanus skulle filmen bli otroligt fascinerande trots avsaknaden av biljakter, ond bråd död, heta sexscener och huvudrollsinnehavare som uppfyller gängse skönhetsideal.

Vill du läsa en bok utan action men där i stort sett varje liten mening och händelse är fängslande, roande, tankeväckande och oändligt vacker kan jag varmt rekommendera ”Tillsammans är man mindre ensam”. Jag fick i viss mån tillbaka tron på människans förmåga att visa medmänsklighet, omtanke och värme även när den egna tillvaron är långt ifrån enkel. Jag inser, inte för första och förhoppningsvis inte för sista gången, att vi alla är mångbottnade och komplexa varelser oavsett hur vi verkar utåt.