Synpunkter

Min sambo Agneta och jag hamnade till min stora förtjusning vid korvkiosken idag för att inhandla något gott och onyttigt till lunch. Hon beställde en stor ostburgare och jag en ännu större och vi stod där i folkmyllret och inväntade ivrigt våra beställda födoämnen. En ung mamma med två barn kom strosande och redan innan hon nått fram till luckan i korvkiosken hörde vi hur hon frågade ett av barnen om han ville ha en toast.

 

”Jag vill ha en glass!”

 

”Nej inte nu.”

 

”Jag vill ha en glass!”

 

”Du som var så hungrig, ska du inte ha en toast?”

 

Den lilla familjen var nu framme vid luckan och den tålmodiga mamman vände sig åter till sitt barn med vädjan i rösten.

 

”Mamma tänker äta en toast, ska inte du ha en också?”

 

”Jag vill ha en glass!”

 

”Det finns inga glassar, de är slut.”

 

Barnet pekade då på skylten med glassutbudet och försökte därmed påvisa att det visst fanns glass, massor av glass.

 

”Ja det finns bilder på glass men den är slut.”

 

Hävdade mamman tålmodigt, men en aning av desperation hade börjat krypa in i hennes röst. Då kom killarna i korvkiosken till hennes undsättning och båda hävdade bestämt att glassen var tillfälligt slut men att de skulle få påfyllning nästa vecka. Inför denna hord av vuxna som var emot ett glassinköp fick barnet motvilligt ge sig och familjen begav sig in i korvkioskens inomhusdel för att knapra på toast.

Agneta och jag hade varit mycket roade av det lilla dramat och flinade i glatt samförstånd. Jag böjde mig fram till Agneta och sa att om någon nu kommer och köper en glass så att det glassugna barnet ser det så kommer hans tilltro till vuxna att få sig en rejäl knäck. Enda tolkningen från hans synvinkel skulle vara att alla ”stora” ljuger så det hoppar grodor ur munnen på dem. Det var livlig handel i korvkiosken den här dagen och vi blev stående en liten stund i väntan på godsakerna. Inifrån kunde Agneta fortfarande höra hur barnet ville ha glass. Nu dök en annan mamma med barn upp och de gick raka vägen fram till luckan. Mamman vände sig till sitt barn och frågade högt och ljudligt.

 

”Vill du ha en glass?”

 

Agneta och jag tittade genast flinande på varandra för nu nådde detta verklighetsdrama sin kulmen. Hur skulle nu det hela gå till? Skulle korvgubbarna försöka smuggla glassen lite diskret till den nya kunden eller riskera att sabotera det andra barnets tilltro till vuxna? Agnetas och mitt intresse visste sig inga gränser och våra öron viftade nyfiket. Spänningen var olidlig och då kom svaret från barnet som erbjudits glass.

 

”Nej, jag vill ha en korv.”

Som det så vackert heter, ”räddade musiken mig från sporten”, och jag har i möjligaste mån försökt att detsamma ska gälla för mina barn. Båda töserna började tidigt musicera och min äldsta, Camilla, gör det ännu. Min oro gäller snarare lilasyster Mimmi, som trots tidigt gnidande på fiol, nu börjar visa oroväckande tecken på sportintresse. Hon slutade lira fela mitt i sitt värsta tonårsuppror då fiolen inte riktigt passade ihop med hennes punkiga uppenbarelse. Det kan jag förstå för hur det än är så är fiol i de flesta fall rätt fjolligt och inte alls att jämföras med storasyster Camillas val av gitarr som instrument.

Oavsett lirande eller inte så har sportintresset i mina döttrars fall pendlat mellan svagt och helt av och jag har förnumstigt konstaterat att min uppfostringstaktik varit särdeles lyckad. Camilla har visserligen vid ett par tillfällen uttryckt en vilja att gå på en hockeymatch live, troligen smittad av deras mors och mitt skrikande framför burken vid ishockeylandskamper. Då har Camilla som den musiker hon är tänkt att om det är spännande på tv så måste det helt enkelt vara ännu vassare på plats i arenan. Jag är stolt över min dotters stora slutledningsförmåga men gudskelov har hennes små initiativ aldrig lett fram till ett faktiskt besök på någon sportarena anat än på rockkonserter. Mimmi däremot har aldrig haft ro att sitta still framför en hel match och det tycktes mig att hon räddats från sportens förbannelse trots sin bortlagda fiol. Mina kära döttrar har alltså haft en lugn och trygg uppväxt utan hot från huliganer, onödig upphetsning, svåra besvikelser vid sportsliga nederlag, euforisk lycka vid sportsliga segrar, krav på oändlig försäljning av bingolotter eller skryt och bråk beroende på vilket lag man håller på eller är medlem i. Det var därför jag stirrade i blind förvåning på Mimmi igår när hon klev upp vid tolv och gjorde sig klar att ge sig iväg. Det var rejält tidigt för att vara Mimmi på en söndag och jag undrade därför nyfiket vart hon skulle. Svaret att hon skulle iväg med sin väninna Linnea och hennes familj för att kolla på Hammarby gjorde mig ännu mer nyfiken. De skulle inte till någon idrottsplats eller arena som jag först trodde utan till en sportbar. Gröne Jägaren, känt för sitt skumma Hammarbyklientel, var målet för nu var det match och enligt Mimmi så var hennes väninna och hela hennes familj värsta Hammarbyfreaksen. Mimmi vinkade farväl och smet iväg genom ytterdörren och jag stod undrande kvar. ”När blev Mimmi intresserad av fotboll?”

Några timmar senare fick jag ett sms där Mimmi jublade över hur kul hon hade. Jag som hade sett några glada statusuppdateringar på Facebook gällande Hammarby, skrev att det verkade som om det gick bra för laget och att det säkert bidrog till stämningen. Hon skrev tillbaka att det stod 3-1 och att folk var som galna. Det kom ytterligare ett sms från Mimmi någon stund senare där det stod, ”vi vann håll för öronen.” ”Jaha”, tänkte jag, ”så har man plötsligt en fotbollsintresserad dotter.” ”Ja ja det kunde varit värre, hon kunde varit narkoman eller prostituerad.”

På kvällen satt jag bänkad framför tv: n för att kika på ”Parlamentet” och råkade därför se några minuter av tv 4: a sporten. Det var då jag insåg att Mimmis situation var värre än vad jag först hade trott. Hon hade inte alls varit på fotboll hon hade varit på bandy. Här var det då verkligen ingen föräldrapåverkan för varken barnens mor eller jag har någonsin spanat på bandy i barnens närvaro. Om min förvåning var stor tidigare så var den monumental nu. Tänk om denna oroväckande utveckling fortsätter då Mimmi åker till Australien om några veckor! Där finns det otroligt mystiska sporter att snöa in på. Australiensisk fotboll, som mer lär likna rugby än fotboll, kanske förgiftar hennes unga sinne med sin intensitet och manliga våldsamhet. Om inte denna djuriska idrott fångar henne så kanske känguruboxning eller kram med liten koala blir hennes nya kopp med te. Med tanke på att hon faktiskt inte ens kunde åka på semester till Bali utan att bli biten av en tiger så finns det inga gränser för vad hon kan råka ut för. Jag måste nog tänka positivt istället och hänga upp mitt hopp till att hon kommer att drabbas av en sådan våldsam längtan efter bandy att hon skär ner sitt planerade år på jordens undersida med en 10 eller 11 månader. Det som talar emot är att bandysäsongen just tog slut. Jag bör med det snaraste informera Mimmi om att det finns en variant som spelas inomhus året om. Jag kan nog hävda att den är lite hippare också för det hörs på namnet, innebandy. Håll tummarna för mig människor för jag är inte bered att klippa av navelsträngen ännu, för det gör ont surru, ont!

Inte nog med att Mimmi inom kort tänker ge sig iväg till världens ände så började Camilla idag dilla om att skaffa sig en studentlägenhet när hon börjar plugga på universitetet i augusti. Studentlägenhet, nu får hon väl ge sig ändå! Jag har inte skaffat barn till världen för att de ska flytta hemifrån! Jag tycker nog att det är lite för tidigt eftersom de bara är 19 och 21. Vi ömma föräldrar har massor kvar att lära dem om den otäcka världen därute innan de är redo att lämna redet. De bör nog också betänka att pappor är känsliga varelser som inte tål hur många svåra separationer som helst. Nu står mitt sista hopp till en synnerligen långvarig flygstrejk och att Camilla inte kommer in på universitetet. Helt omöjligt är det inte för det är trotsallt löneförhandlingstider och Camilla är faktiskt en blondin.

Läste i tidningen idag om en ny uppfinning som ska revolutionera tillvaron för blinda. Det är en ´liten platta som man placerar på tungan och den innehåller 400 sensorer som är kopplade till ett par glasögon. Med hjälp av denna fiffiga manick så kan bäraren se större föremål och kan därmed orientera sig lättare. Så långt låter det som fina fisken men som vanligt med nya påhitt så är det en bit kvar tills prototypen är att tänka på för en normalbegåvad blinning.

För det första så är det inte särskilt mysigt att ha en platta på tungan som lär smaka som ett batteri, och att den dessutom är sammankopplad med brillorna via en kabel är ett ytterligare aber. Fult och lite småäckligt tycker jag.

För det andra så undrar jag verkligen om det kommer att främja relationerna mellan SRF: s medlemmar och den övriga befolkningen av att vi vimsar omkring på gator och torg och räcker ut tungan åt alla och en var.

Till uppfinningens försvar bör dock sägas att nästa steg är att göra tungplattan känsligare och med 4000 sensorer istället för 400. Då blir bilden skarpare och mer detaljerad. Man ska också göra uppkopplingen mellan tungplattan och glasögonen trådlös. En viss förbättring det medger jag men jag ger mig också fan på att en av bieffekterna blir att tungplattans signaler hamnar i alla datorer i närheten med trådlösa uppkopplingar och att varje mobil med sin blåtand på får in en massa kufiska bilder i luren.

Som handikappad är det viktigt för självkänslan att betraktas som ”normal” och att smälta in. Det är därför nya tekniska hjälpmedel betraktas med största misstro om de designmässigt sticker av för mycket eller rentutav får bäraren att se ut som ett UFO. Att gå omkring med ett par kanske i bästa fall snygga solglasögon och räcka ut tungan åt de vi möter kommer bara att leda till att vi får massor av stryk. Detta i sin tur kommer att leda till att vi får ont, högre kostnader för sjuk och tandvård men också att massor av människor får fruktansvärt dåliga samveten efter att ha förgripit sig på stackars blinda. Alla vet från barnsben att det är fel att slå glasögonbärare och hur lågt är det då inte att slå blinda med brillor, även om de jävla aporna räcker ut tungan åt dig? Samhällets kostnader för både läkare och psykvård lär raka i höjden på ett katastrofalt vis. Finns det verkligen inte en bättre placering för sensorplattan? Vad händer sedan om man kysser sin käresta eller kanske har ännu mer avancerat fuffens för sig? Vad ramlar det då in för bilder i kvarterets datorer och mobiler, för att inte tala om det egna huvudet?

Tro nu inte att jag är någon bakåtsträvare och jag är verkligen inte teknikfientlig, men det är viktigt med design och att vi inte sticker av ännu mer än vad vi ibland ändå tycker oss göra. Forska på kära vetenskapsmän och när ni kläckt en schysst ide som verkar fungera både praktiskt och mänskligt så är det dags att kalla in estetikerna som kan göra manicken i fråga attraktiv. Jag må vara blind men jag bryr mig faktiskt om hur jag ser ut. Om jag i dina ögon ser ut som en gammal hippie så är det åtminstone självvalt och som jag ser det betydligt bättre än att se ut som en rymdvarelse eller R2D2: s brorsa.

Så var då den svenska schlagerfestivalfinalen avgjord och det vanliga spekulerandet i om det var rätt eller fel låt som vann är självklart i full gång. Jag som inte röstade har inte någon rätt att tycka någonting egentligen men gör det i alla fall. Det börjar bli lite löjligt med allt detta telefonröstande i alla svindyra tv-produktioner som kanalerna inte verkar kunna finansiera annars, oavsett om det är public service eller reklamkanaler. Uppenbarligen var inte jag den ende som tyckte så eftersom röstdeltagandet, och även tittarsiffrorna i sig, gått ner betänkligt sedan förra året. Visst är det fortfarande det största som visas på dumburken men det är inte längre en uppåtspiral, tvärtom.

Där satt alltså griniga gubben Sven och bara tittade på programmet utan att skjuta till en enda krona extra förutom sin redan betalda licens, vilken förövrigt i detta hushåll betalas av sambon Agneta, och förundrades över röstandet. När man rensat bort eländet i form av riktigt undermåliga kompositioner, och detta år fanns det verkligen mycket skit att kasta över bord, så var startfältet i finalen faktiskt helt okej. Den i mitt tycke enda riktigt usla låten som var kvar var ”Manboy” som nog bara tog sig så långt som till finalen på grund av den söta artisten. Jag var personligen livrädd för Darin som åtnjuter stor popularitet. Jag tycker inte att han rent tekniskt är en dålig sångare men avskyr hans röst och jobbiga vibrato. han

Att Peter G., musikalsångaren med den stora men manierade rösten, skulle vara chanslös var jag ganska säker på eftersom musikalmusik är bra i musikaler men synnerligen ointressant utanför teatern. Hade heller inte varit helt fel om någon i hans team hade berättat för honom hur man uttalar ordet hollow eftersom det upprepades otaliga gånger i texten.

Jag läste i Expressen, så då måste det nog vara sant, att den svenska schlagergeneralen i år hade instruerat uttagningsjuryn att ta stor hänsyn till texterna. Tidigare år så har texterna varit av sekundär betydelse men det hade gått upp för snillet till schlagergeneral att de kanske hade betydelse för hur låtarna togs emot. Hur i fridens namn lyssnar han på musik egentligen? För mig har det alltid varit en kombination av text och musik som gjort att vissa låtar blivit omöjliga att leva utan genom åren. Om det inte är fråga om instrumentalmusik så är det hur texten framhäver melodin eller tvärtom som är grejen. Då spelar det heller inte någon roll om det är fråga om hårdrock eller vackra ballader, principen gäller. Alltså samma för ”Highway To Hell” med AC/DC som för ”Your Song” med Elton John. Efter att då har uppmanat till noggrant studerande av texterna så låter man en rad utländska jurygrupper delta i röstningen för att därmed mäta och höja den eventuella vinnarlåtens chanser internationellt. Den ryska och franska juryn lär ha haft stort utbyte av texterna och undrar om en irländsk jury så nära St. Patricks Day är tillräknelig överhuvudtaget?

Som så ofta förr så tyckte jurygrupperna, både de svenska och de internationella, inte lika som ”svenska folket.” Den charmiga Salem al Fakir hade vunnit om de förstnämnda hade fått råda och i den stora tävlingen tror jag att han på just sin charm och scennärvaro kunnat placera sig bra. Låten är ganska typisk för honom och är väl att betrakta som en smågiftig popbagatell som växer på en. Nu var det dock inte han som vann utan idoltjejen Anna Bergendahl. Det måste ändå ses som ett nytt grepp i vår strävan att vinna tävlingen. Hon är ung och oerfaren, verkligen ingen skönhet, en medelmåttig sångerska och låten är okej men ganska slätstruken. Vi ska nog vara glada om den klarar sig genom kvalomgången till stora tävlingens final. Vi som oroar oss för att ännu mer av våra licenspengar ska gå till tävlingen nästa år kan nog i det här fallet känna oss lugna för den här låtens vinstchanser är minst sagt minimala. Däremot så är det snack om att utöka från 6 till 10 deltävlingar nästa år. Det skulle kunna kosta en del men om ni med kliande fingrar är beredda att fortsätta ringa och rösta på mediokra låtar så tror jag att finansieringen inte blir något problem.

Av en vän på Facebook fick jag en underbart rolig uppgift häromdagen. Man skulle lista 25 låtar man inte kan leva utan och jag hade hejdlöst roligt när jag satte ihop listan. Svårt var det också för det finns massor av underbar musik som känns absolut nödvändig. Jag slogs av hur mycket jag älskar musik, både som konsument och utövare, och hur livsviktigt för mig det är med alla dessa gamla godingar och nya impulser. Min kärlek till musikens gudinna är sann och oförfalskad. Hon är ljuv och tillfredställer alla sina tillbedjare för det finns ingen bra eller dålig smak bara en personlig sådan. Om du själv listar dina 25 favoriter genom åren så märker du nog hur diverserad smak du faktiskt har. De flesta av oss berörs helt enkelt av texter och musik och oavsett vad skivbolag, radiokanaler, programmakare på tv eller andra tror så är de flesta av oss villiga att ta för oss av många olika sorters musikupplevelser från de ljuva klangernas smörgåsbord. Det sistnämnda var något av det mest pretentiösa skit jag skrivit på länge, men jag älskar verkligen musik.

Enligt gamla sägner och skrock så lär stjälandet av fågeln Nattskärrans ägg leda till blindhet. Då kanske stöld av vanliga hönsägg leda till åtminstone närsynthet eller skelande? Genom åren har det nog stulits ett och annat ägg på vårt klot och det finns en förfärlig massa närsynta typer därute i buskarna, och att stjälande leder till skelande bör nog anses som nya rön.

Undrar om detta omedelbara straff bara gäller människor? Tänk om det också gäller våra vänner djuren! En hungrig men ack så tjuvaktig ekorre får det inte lätt som varken blind eller närsynt och kan minsann inte förvänta sig någon hjälp till rehabilitering från ekorrsamhället. En störtdykning på nosen och ett bistert möte med en hungrig räv eller tv-profil är nog mer troligt.

På tal om nosar så känner vi alla till den afrikanska savannens svar på en pansarvagn, noshörningen. Den är både snarstucken och i starkt behov av glasögon eller kontaktlinser då den är extremt närsynt. Skulle inte förvåna mig ett dugg om den här ilskna köttkolossen kan bindas till en hel del av kontinentens äggstölder. Om det nu visar sig att noshörningen faktiskt inte ätit några ägg så kan kanske djurets synskada förklaras med att det beter sig som ett ägg när det kubbar omkring och knuffas och buffas utan att visa någon som helst hänsyn till gällande trafikregler.

 

Om en vandrande pinne blir blind är det då meningsfyllt att ge den en blindkäpp? Är inte det tårta på tårta eller åtminstone pinne på pinne?

 

Jag tror att naturen med stor list gjort det lättare för oss genom att ge olika arter egenskaper och kännetecken för att göra det lättare för oss eller för att förskona oss från obehag. Nu kan det med rätta hävdas att det är obehagligt att bli uppäten av ett lejon eller en krokodil men inget system är helt fullkomligt. Det är min fasta övertygelse att giraffen har en förfärligt dålig andedräkt och att det är därför den har så lång hals. Vi behöver då inte konfronteras med den obehagliga odören som istället förs bort av vinden långt ovanför allas huvuden. De enda som kan råka möta giraffens utandningsluft är fåglar och de har som bekant inga näsor utan näbbar.

Jaguarer, pantrar, lejon, tigrar och alla de andra av de stora kattdjuren har ett mycket lågfrekvent morrande vilket gör att även de mest lomhörda djur och människor vet att det är dags att springa för livet när de känner hotfulla vibrationer i marken. Det är naturens sätt att ge alla en chans att komma undan men det skiter dessa biffiga kissemissar i och jagar oschysst nog i tysthet om natten.

Sebran må se mysig ut men är synnerligen vildsint och fullkomligt otämjbar. Det är därför den är tydligt randig så att hästuppfödare inte ska ta fel på sebran och hästen och i förlängningen slösa bort otaliga timmar på den obildbara pyjamashästen.

En av de arter vår herre var mest missnöjd med var pytonormen, därav namnet. Det stackars kräldjuret känner sig därför oälskat och tillbringar hela sitt liv törstande efter ömhet, närhet, värme och kärlek och kramas därför innerligt i tid och otid.

 

Elektriska ålar, lysmaskar och eldflugor har alla inspirerat människan till nya stordåd. Först till elden och efter några brända fingrar till lampans uppfinnande.

Piggsvin och igelkottar har lett fram till att vi uppfunnit skyddshandsken och i förlängningen ishockey.

Den karakteristiskt vaggande gången, som vi hjärtans gärna vill efterhärma, hos en söt och charmig pingvin fick oss att uppfinna vitt vin och rött vin.

Det är den strävsamma myran som lärt oss flit och precis som den vill människan gärna dra det längsta strået.

 

Till sist några senkomna men ack så nödvändiga dementier och rättelser.

Ökenräven är varken bättre eller sämre än någon annan räv.

En knorrhane är faktiskt en fisk och inte en gris av hankön, och piggsvin är inte benämningen på ovanligt spralliga grisar. Fånigt nog lär även honan hos släktet knorrhanar heta knorrhane så här finns massor att göra för feministrörelsen.

Trots sitt namn så är inte en hamster särskilt förtjust i att äta skinka.

En kungspudel är inte när Carl XVI Gustav gör avbön i media efter något osedvanligt dumt uttalande.

Blodhundar hittas sällan i blodomloppet.

Lemmeltåg går förvånansvärt nog än mer oregelbundet än vanliga tåg, utom på vintern för då går det knappt några tåg alls.

Den må heta delfin men jag tycker att hela är snygg.

De som heter Tord behöver inte vara rädda för tordyvlar, men om de oförargliga insekterna istället hette tordhyvlar vore det en helt annan femma.

Jag tror faktiskt inte att överviktiga behöver vara mer rädda för späckhuggare än andra.

Det är omoraliskt att använda bältdjur som svångremmar.

En stör gör inte mycket väsen av sig.

Grilla, koka, stek eller tillaga hur du vill men det heter fortfarande rådjur. Med ett sådant namn är det nog också så att vi skulle vara livrädda för dem om de hade vassa rovdjurständer. Det är också så att en råraka är en maträtt och har absolut ingenting att göra med trimmande av hår och skägg på rådjur.

Korgossar är inte benämningen på unga pojkar som ännu inte vuxit upp till cowboys.

Sådana forskare som studerar beteendet hos möss under laboratorieförhållanden kallas inte för musiker.

Djurrättsaktivister är inte en sorts jurister för våra vänner djuren och djurskyddstyrelsen är inte till för att skydda oss mot djuren.

'

Bild: Kisse härmar husse