Synpunkter

Vi har två egna katter, som visade sig vara honor, men är nu uppvaktade av en stor präktig hane som gett sig den på att adoptera oss.

Han heter Svante men om han skulle fått namn enligt samma princip som mina honor, rockmusiker och huvudfigurer i låtar, så borde han heta Demis Roussos eller Meat Loaf. En söt men rejält stadig kastrerad hane alltså och som det har visat sig även listig.

Eftersom Svante ibland hamnar i kurr med min hona Lola har jag som husse tagit parti för min lilla kisse och hela familjen försöker nu mota Olle, eller Svante då, i grind. Så fort han dyker upp inne hos oss blir han genast utburen och hinner nu oftast inte som tidigare äta tomt i kattflickornas matskålar. Han kör med alla katt trix han har i sin arsenal och spinner högt, sitter vackert och gör allt för att vara oemotståndlig. Jag är tröstlöst blödig när det gäller katter men försöker härda mitt hjärta och förpassar honom ständigt till bron. Varje gång jag gör det ser jag för mitt inre Fred Flintstone som på kvällen sätter ut Dino.

Alla i familjen utom yngsta dottern Mimmi försöker hålla Svante borta ur vår boning men kampen är lång och svår.

Idag satt Svante på vårt fönsterbleck och tjöt. Han tycker uppenbarligen att han bor hos oss och att vi var jättedumma som inte släppte in honom. Vi försökte ignorera hans serenad men det är fasligt vad en liten kisse kan låta, och det var tydligt att det var oerhört synd om honom.

Efter en bra stund gav han upp och olåten tystnade. Vi nickade förnumstigt till varandra och kände att den här striden skulle vi vinna. Det är härligt när man som förälder eller djurägare finner att uppfostringsmetoderna är väl fungerande och ger ett snabbt och tydligt resultat.

Plötsligt stod Svante mitt i rummet. Vi blev minst sagt förbryllade men äldsta dotter Camilla räknade snart ut att Svante trots sin rondör klättrat upp en våning och tagit sig in genom hennes fönster. Hon låter det ofta stå öppet både för att få ett ökat inflöde av frisk luft och för att våra kattflickor ska kunna ta sig in och ut på egen tass.

Camilla bar resolut ut den klotformade kattgubben och gick därefter upp och stängde sitt fönster.

En liten stund senare skulle Camilla bort till garaget några minuter och öppnade misstänksamt ytterdörren. Vi hörde ingen Svante men han kanske bytt taktik så Camilla synade omgivningen noga och med stor misstänksamhet. Ingen kattgubbe i sikte så hon smet ut och gick mot garaget men då hon kastade en flyktig blick upp mot sitt sovrumsfönster fick hon hela ögat fyllt av olycklig katt. Han hade sin kroppsform till trots åter lyckats med mästerstycket att klättra upp men när han funnit fönstret stängt inte kunnat eller vågat ta sig ner. Bönfallande ledsen tog han nu kontakt med Camilla som suckande var tvungen att gå in och upp på rummet för att åter släppa in den envisa kissen.

Hon bar ut honom till framsidan och bad sin ömma moder att hålla ett öga på inkräktaren. Sambo Agneta som förvandlats till en soffpotatis och glodde ivrigt på ”Cityakuten” på dumburken mumlade något ohörbart och gnuggade ner stjärten än djupare.

Nu sover Svante i vår soffa och familjen suckar uppgivet. Vi försvarar oss lamt angående vår oförmåga att freda oss mot kattskrället med att han är så söt och rar.

Imorgon är det en ny dag och kampen går vidare.

Jag stod häromdagen bredvid det stora bord som satts upp utanför centrum till jordgubbsförsäljningens fromma. Jag var på gott humör eftersom det var lagom varmt och mysigt och jag än en gång sluppit följa med in i matvarubutiken. Få saker är så tråkiga som att handla mat och jag ser det som en seger var gång jag slipper undan.

Där stod jag alltså förnöjt och började min vana trogen att tjuvlyssna på det som hände runtomkring mig. Vid försäljningsbordet för jordgubbar stod uppenbarligen en ung tjej och vad jag förstod skulle hon sköta denna syssla en timme för att sedan bli avlöst av en annan ung dam. Lagom långa pass tänkte jag syrligt, men man kan inte begära för mycket av dagens ungdom. Riktiga gamla gubbstruttankar alltså.

Sedan började jag inse hur den stackars försäljningstjejen hade det.

 

”Är jordgubbarna söta?”

 

Vad skulle den stackars tjejen svara på den frågan från en gammal dam?

 

”Nej, vi har speciellt valt ut en leverantör som garanterar att gubbarna är beska och osmakliga.”

 

Så sa hon självklart inte utan var artig och väluppfostrad. Hon hann dock inte mer än lugna kund ett då kund två kom med ännu en 10000 kronorsfråga.

 

”Var kommer de ifrån?”

 

Nu tror inte jag at hon ville få klarhet i detta för att veta om hon kunde konversera dem, men det fanns en skylt med informationen att de var svenska. Är det verkligen någon som är en sådan expert på jordgubbar att de om de får en absolut geografisk information direkt kan avgöra om det är läge att slå till med en låda eller inte?

Det var flera som var intresserade av just denna information och vad de då gjorde när de fick veta att den ena sorten kom från Öland och en andra från Skåne var att köpa en av varje.

 

”Vad stora gubbarna är!”

 

Sa en annan dam buttert. Jordgubbsflickan var tjänstvillig och frågade vänligt.

 

”Det finns lådor med lite mindre bär här bakom som jag kan plocka fram om damen vill ha.”

 

”Nej tack, det spelar ingen roll.”

 

Om det inte spelade någon roll undrar jag varför hon kritiserade bärstorleken till att börja med.

Hela bordet var fyllt av enliterslådor med gubbar och var kund fick själv välja vilken de ville ha.

 

”Är även bären som ligger underst fina?”

 

Undrade en misstänksam äldre dam. Det var uppenbart att hon starkt misstrodde jordgubbsnasare och ville ha klarhet i frågan. Tjejen bakom bordet var fortsatt artig men jag anade att hon skulle ha velat bita ifrån med någon dräpare.

 

”Nej frun, det är bara det övre lagret som är presentabelt och det undre är både ruttet och maskstunget.”

 

Om det nu är en sådan jättegrej att inhandla en liter jordgubbar så undrar jag hur svårmodigt det måste vara att sälja en bil, en lägenhet eller hus, exklusiva skor eller något annat som faktiskt kostar några spänn. Maken till tjafs som vid jordgubbsbordet vid centrum får man leta efter. Inte undra på att de stackars försäljerskorna bara hade entimmespass.

I veckan hörde jag ett äldre par vid fiket i centrum som orerade om förpackningar. I sanningens namn så var det mest han som utgöt sig över ämnet i fråga och hon la mest in ett och annat litet försynt pip.

 

”I det här landet är de experter på att plasta in allting!”

 

Sa han högt och var tydligt irriterad.

 

”Fyra varv plast som är som pansarplåt!”

 

Vad han försökte få upp var en väl paketerad sax. Det fåniga i sammanhanget var att han egentligen skulle behövt en sax för att få upp sitt paket med den nyinköpta saxen.

Han slet och drog och tanten pep av och till uppmuntrande. Hennes uppbackning av sin gubbe var helt logisk eftersom det var för hennes skull han införskaffat sagda verktyg. Det skulle han nämligen använda för att klippa de skavsårsplåster han också inhandlat åt sin pipiga lilla gumma.

Han slet och drog i den förhatliga förpackningen och förde ett sådant oväsen att alla omkring flinande iakttog den ilskna gubben. Han planerade ljudligt hur han skulle plåstra om sin lilla fru, bara den förbannade saxen kunde lösgöras ur sin plastkokong.

Det gamla paret verkade vara helt ovetande om den underhållning de bjöd på och föreställningen var fortfarande i full gång när sambo Agneta och jag var färdiga vid disken med bageriprodukter och gav oss iväg mot Agnetas mor på äldreboendet för att bjuda henne på en hallonbakelse.

 

På tal om att bjuda på så är det påfallande ofta som katter bara slickar av såsen då de får mjukmat. Kvar blir själva köttbollarna i en oaptitlig liten hög. Om det nu ändå är såsen som är aptitligast för en katt undrar jag varför tillverkarna inte säljer burkar med kattsoppa. En garanterad succé och var husse och matte skulle slippa irritera sig över hårbollarnas kräsna beteende vid matskålen.

 

På tal om irriterande så var vi som bekant tvingade att åka till Västerås för att registreringsbesiktiga den bil min dotter Camilla fått av sin farfar i Spanien. Gurkstaden var betydligt bättre för oss än Kristianstad som var alternativ ett, men det var ändå lite som att gå över ån efter pickles.

Jag följde med eftersom jag bodde i Västerås några år i slutet av 60-talet och därför tycker att det är kul att komma dit ibland så jag kan konstatera att det var skönt att jag kom därifrån. Verkade som om staden var lite på dekis och i stort behov av mekaniker och reparatörer. När vi gled in mot centrum så var alla trafikljus ur funktion och blinkade gult. Nog känns det som om det lurar en titel till en ny låt med Adolphson-Falk i den förra meningen? Lite småjobbigt för sambo Agneta vid korsningar men ingen riksolycka. Bakslaget för Camilla kom på McDonalds då hon svårt sugen på en Milkshake blev blåst då maskinen var ur funktion.

På bilbesiktningen fungerade allting som det skulle men den bild jag ville ta vägrade Camilla att vara behjälplig med. Det satt en skylt på väggen där det stod.

 

”Besikta synen.”

 

Jag tyckte att det skulle bli ett festligt foto om jag stod under skylten med utfälld blindkäpp och ett brett leende. Min dotter tyckte att min ide och dess genomförande var så otroligt pinsam att jag fick skrinlägga mina planer.

 

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att läget i riket är följande. Dagens ungdom har ingen humor, moderna katter är bortskämda, äldre människor kan inte ens få upp ett vanligt emballage utan att ställa till med ett spektakel och Västerås är i stort behov av reparationer.