Synpunkter

Jag hade mina önskningar inför skivåret 2008 och en hel del av dem gick i uppfyllelse. Whitesnake släppte en ny studioplatta och den var ett rejält fall framåt och milsvida bättre än de studiolåtar som ingick i den förra liveplattan.

Även min önskan om en ny platta med It Bites slog in och det är en mycket bra sådan och borde inte göra några av bandets fans besvikna. Något nytt från den forne sångaren Francis Dunnery har dock inte sett dagens ljus och får stå kvar på önskelistan.

Något som också står kvar på listan är en ny studioplatta med teaterrockarna Tubes. Däremot är de klara för Sweden Rock Festival nästa sommar och de som ska dit och ännu inte fått uppleva detta fullkomligt fenomenala liveband lär få en högtidsstund av stora mått.

Ph. D och Lake står fortfarande högt på min re-releaselista så snälla skivbolag kolla upp vilka dyrgripar ni har liggande på hyllorna.

Till min outsägliga glädje släpptes ett par tidiga John Milesskivor äntligen på CD och jag fick åter avnjuta Zaragon och More Miles Per Hour, och särskilt den förstnämnda är en riktig pärla.

På tal om pärlor så kom äntligen plattan Black Pearl med Pat Travers ut på CD. Den är fullkomligt lysande och har klarat tidens tand otroligt bra. Samtidigt med denna återutgivning släpptes även resten av Pat Travers 80-talsutgåvor, skivorna före och efter, Radio Active och Hot Shot, men trots några bra spår är dessa båda inte alls i klass med Black Pearl.

Mina personliga storfavoriter Kansas har inte heller detta år släppt något nytt i studioväg men re-masteringen av liveskivan Two For The Show med en hel extrakonsert är ändå någon form av plåster på såret. Snälla Kansas masa er in i en studio nu och kreera något för era musiktörstande fans.

Jag hade en ny platta med Pink Floyd på önskelistan men eftersom Richard Wright avled tidigare i år får jag nog stryka denna önskan för tid och evighet. Två härliga gitarrister och musiker vi förlorat detta år är Mel Galley och Jeff Heley, båda till cancer. Mel galley med ett förflutet i grupper som Trapeze och Phenomena och som jag personligen såg live med Whitesnake. Jeff Heley för er som missat denna gitarrfantom från Kanada hade en säregen spelstil med gitarren liggande i knäet eftersom han, blind från födseln, trodde att man skulle lira så. En sista skiva kom ut ett par månader efter hans bortgång med mestadels livematerial och är i mitt tycke det bästa han släppt sedan debuten "See The Light."

Förutom denna tillbakablick vad vill jag då få ut av skivåret 2009?

1 Som Hasse Alfredsson sjöng i visan, "efter kaffet vill man ha små läckra damer", och det är så sant som det är sjunget och gäller även mig. Det första jag önskar mig är nya alster med underbara Amanda Marshall och den gamla rockdrottningen Pat Benatar. Det var alldeles för länge sedan dessa två lyckliggjorde sina fans med något nytt.

Nu när Kate Bush är tillbaka på banan får hon gärna prestera ännu ett album och helst inte ta ett decennium på sig. Jag väntar otåligt för hennes sorts originalitet växer inte på träd.

Den totala motsatsen till Kate Bush väna stämma kan vara Sass Jordan vars rockskrål är synnerligen efterlängtat av mig för det är i sanning ont om tjejer som kan sjunga rock som en hel karl. Har ni inte hört henne så kan jag varmt rekommendera låten "High Road Easy", gillar ni den så är det bara att köpa de två senaste plattorna som rockar fett.

Jag vill också ha skivor från band ledda av damer och framförallt nya alster med systrarna Wilsons Heart och från Baby Jean Kennedy och hennes mannar i Mothers' Finest.

2 Här en riktigt reaktionär önskning för jag vill ha en ny CD med Gino Vannelli och den ska låta stilmässigt som hans skivor Brother To Brother och Nightwalker från sent 70 och tidigt 80-tal. Faktum är att det är de gamla hjältarna jag går och längtar efter och må alla dessa stofiler hasa sig till närmsta studio för presterande av storverk trots ledvärk, håravfall, minnesluckor, darrningar, inkontinens eller ren senilitet, för gammal är äldst.

3 Det vore självklart roligt med några nya friska band och artister världen aldrig tidigare skådat som kan glida in och slå knockout på oss. Någon ny brukar alltid dyka upp men kanske får vi även här lita på de gamla ringrävarna och en intressant ny konstellation är det nya bandet med Sammy Hagar och Joe Satriani.

2008 var ett bra skivår och jag ser fram emot ett strålande 2009. Det ser ljust ut bara man inte slutar att sälja skivor och övergår helt till downloads så är jag nöjd.

Köp en skiva då och då men välj med omsorg så försöker min kompis Hasse och jag under tiden att upprätthålla bolagens försäljningssiffror så gott vi kan. På tal om gott, gott nytt år på er Music lovers!

Slutet gott, allting gott men bara nästan för en sista tanke måste jag ändå ge till tullverket och EU. Löste igår ut de senaste skivorna med Joseph Williams (Toto) och Eric Martin (Mr. Big) eftersom jag beställt dem från Japan och de självklart fastnade i tullen. Paralellimport kallar EU och tullverket detta mitt skivinköp men hur i fridens namn ska jag annars få tag i dessa två plattor då de bara finns att köpa i just Japan. Jag och även min kompis Hasse, som råkade ut förr precis samma sak, är storsinta och fina människor och önskar även de tjänstemän som infört dessa idiotiska skyddstullar och alla övernitiska tulltjänstemän ett riktigt gott nytt år, men huvudvärk och lite magknip på nyårsdagen kan ni gott ha.

Årets skiva för mig blev förvånansvärt nog en platta i en genre som jag vanligtvis inte är benägen att göra vågen för men när något är oemotståndligt så är det. Årets vinnare i mina öron heter Boo! och gruppen är Was(not)Was. Don was och hans tappra crew har här gjort ett fullkomligt mästerverk i soul/funk/rock/popgenren och till dessa trotsallt vanliga stilar har lagts stor humor och oväntat kufiska vändningar. Texterna är genomgående otroligt underhållande och behandlar ovanliga ämnen med en ständig glimt i ögat även när de övergår i burleskerier. Ett exempel är versen som handlar om lillasyster som är pacifist och inte skulle göra en fluga förnär men blir kär i en livstidsdömd mördare och besöker honom i fängelset varje helg. Familjen förfasar sig och är djupt oroade men fängelsekunden blir stucken till döds med en vässad tandborste i duschen och med ens ser framtiden ljusare ut. Bisarrt så det förslår men jätteroligt.

Sånginsatserna och instrumentalisternas ekvilibrism gör lyssnandet till en ren fröjd och det svänger så att en motsträvig gammal träbock som jag får ryckningar i benen av danslusta. Ljudet är fett och bra och vad annat är väl att vänta sig när det gäller en sådan här kanonproduktion. Bara på kul plockade jag fram bandets greatest hits CD och gissa vad? Den här nya skivan med Was(not)Was är bättre med en hästlängd.

Årets låt för mig är hämtad från Rick Springfields senaste skiva, Venus In Overdrive. Det är en rejält bra skiva han fått till och den är i stil med några av hans klassiska utgåvor som Living At Oz och Big Life, och som alltid med en stark produktion. Låten som fullkomligt slagit knockout på mig heter Warning Shots och handlar om det eländiga kräket som mördade John Lennon på öppen gata i New York 1980. Skulle gärna sett att en mer kärleksfull låt blivit årets favorit men den här Beatlesdoftande rockarenfullkomligt grym och lånen från George Harrison sitter som en smäck.

Årets platta i västkustfacket avdelning Steely Dan trodde jag skulle bli Robbie Duprees skiva Time & Tide men så kom den nya supergruppen Jar med plattan Scene 29 och då var loppet kört. Skivan kryllar av starka melodier och originella och ofta kluriga och roliga texter som om det faktiskt vore en Steely Dan platta. Jay Graydons gitarrsolon är väl värt skivpriset i sig även om jag inte är särskilt förtjust i själva gitarrljudet.

Årets musikbok är utan tvivel för mig Rick Wakemans självbiografi, Grumpy Old Rockstar. Den tidigare klaviaturspelaren från progrockbandet Yes bjuder här på anekdoter från sitt liv som artist och alkoholist. Det är inga gränser för de tokigheter han hamnar i, eller alltsomoftast lyckas försätta sig i. Det är inte ofta som jag faktiskt skrattar rätt ut när jag läser något roligt men den här boken försatte mig i skrattparoxysmer mest hela tiden. Jag läste den givetvis som talbok och den var inläst av herr Wakeman själv vilket gjorde upplevelsen än större då han läser otroligt bra och faktiskt skulle kunna göra sig en karriär som komiker. Jag kan även rekommendera DVD versionen med titeln, Grumpy Old Pictureshow, men då mer för hans scennärvaro och komiska ådra än det rent musikaliska.

På god andra plats i kampen om årets musikbok kommer i min värld en självbiografi av trumslagaren i Mountain, Corky Laing, med titeln, Stick It. Även här läste jag talboksutgåvan och Corky har läst in den själv med stor bravur och sprucken stämma. Den här utgåvan är kryddad med musikinslag och kortare intervjuavsnitt. Vad jag förstår så är den här boken ett komplement till en annan bok med titeln, Nantucket Sleighride and other Mountain on the road stories, som är skriven av Corky och den omfångsrike mästergitarristen tillika sångaren i Mountain, Leslie West.  den har jag inte hittat på talbok ännu så jag vet inte hur den är men om Corkys bok var det som blev över att berätta så bör huvudboken vara helt fantastisk. Man ska samtidigt komma ihåg att dessa herrar inte har helt klara minnen från vissa perioder så det som fastnat i hjärnbarken är rätt underhållande. Av samma anledning är det nog troligt att det aldrig kommer att komma ut någon självbiografi från någon av medlemmarna i Aerosmith, men skulle det trotsallt göra det så är trovärdigheten noll. Glöm det där sista föresten för Lemmy i Mötörhead verkar faktiskt minnas en hel del och är även han mycket slagfärdig i sin bok. Finns det komihåg i ett sådant huvud så är miraklens tid faktiskt inte förbi.

En rad härliga återkomster från gamla hjältar damp ner i skivhyllorna och det är kul när gamla hjältar visar god form. Whitesnake, Uriah Heep och Queen släppte alla pigga album. De sistnämnda, nu med den otrolige och legendariske Paul Rodgers på sång, kan nog tyvärr missas av många som tycker att ett Queen utan Freddy Mercury inte är något Queen alls. Synd för det är en mycket bra skiva och Paul Rodgers, med ett förflutet i Free, Bad Company och The Firm, är en av alla tiders bästa rocksångare.___

Årets stora återkomst blir för mig och massor av andra ändå Black Ice, den nya plattan med AC/DC och den första på 8 år. Det är inget nytt under solen som bandet bjuder på, och det skulle fansen heller inte stå ut med, men låtskrivandet är på topp och AC/DC uppvisar stor glöd och uppenbar spelglädje. Rockar bandet så här fett på Sverigekonserterna i februari och juni så lär ingen bli besviken. På tal om besviken så fick jag inte tag i några biljetter till gigen på Globen men jag såg på det glada 70-talet gruppen Geordie i Stockholms konserthus och det var AC/DCs nuvarande sångare som sjöng och frontade, smaka på den ni_______.

En sak kan du vara riktigt säker på i denna osäkra värld och det är att företag, och de människor som är anställda av dem för att göra deras produkter synliga, gör allt för att just du ska se deras varunamn med slogans och positiva produktfakta. Detta sker överallt och inte minst då i biofilmer, böcker och liknande. Det är nog illa när en författare lite krystat försöker få in produkten i sin storyline eller när ett visst mobil eller bilmärke är totalt överrepresenterat i en spelfilm, men när produktplaceringen sker per automatik blir det riktigt dråpligt. Även lilla jag här på min blogg har vid några tillfällen råkat ut för detta och det har inte blivit riktigt som det var tänkt är jag rädd. Det senaste exemplet är det blogginlägg jag skrev häromdagen beträffande den urusla chauffören på Taxi Kurir jag hade oturen att åka med. Mitt inslag är minst sagt kritiskt mot sagda bolag och deras låga standard vad beträffar service och chaufförer. I direkt anslutning till mitt inlägg hamnade en annons om att ta taxilegitimation. En huvudlös placering som bara leder till ett extra garv åt vår sjuka värld men hur har det gått till. Jag är tämligen säker på att det fungerar så här. Företag köper reklamplats på bloggbolagets sidor och i ett försök att ge produkterna en så bra annonsplats som möjligt så används en sökmotor som letar efter lämpliga ord som associerar till produkten. I mitt blogginlägg och även i rubriken fanns ordet taxi och vipps så hamnade annonsen om taxilegitimation bredvid mitt inlägg. Skitsmart, förutom det faktum att jag i mitt inlägg mest av allt spydde galla över taxi, i alla fall Taxi Kurir.

Det som jag ändå kan konstatera som något positivt i det hela är att det den här gången inte var den mänskliga faktorn som ställde till det utan den omänskliga faktorn, i alla fall indirekt.

Humöret kan som bekant bli riktigt uselt vid blodsockerfall och jag undrar om det kanske är just det som händer när veganerna blir militanta. De får helt enkelt inte i sig vad kroppen behöver för att funktionera och blir därför arga och drar ut i strid. En korvsmörgås skulle så klart göra dem på bättre humör men de vill inte äta sådant så de förblir upprörda.

Djurens rätt står högt på agendan och det är berömvärt men trots detta tycks det mig att dessa tappra veganer silar mygg och sväljer elefanter om uttrycket ursäktas. Förstörelse av egendom, hot och allehanda illvilliga aktioner mot pälsbutiker och andra småskuttare hör till de vanligaste aktionerna från dessa militanta veganer men är inte det för fjuttigt för människor med ett sådant brinnande intresse för djurens rättigheter? Nu är det jultider och en mer värdig kamp vore för dessa kämpar att ge sig ut och slåss för de djur som verkligen ligger risigt till just nu. Grisar och kalkoner kämpar för sin överlevnad och det går skitdåligt. Låt nu den stackars pälshandlaren få en fridfull jul och ge er på en värdigare motståndare, någon som förtjänar er fulla uppmärksamhet. Konsum, ICA, Vivo, Willys, ja listan kan göras hur lång som helst och inte en enda representant från er har setts till utanför dessa butiker. Visa mod nu och bege er ut i julhandeln och berätta för folket hur grisarna och kalkonerna lider bara för att vi vill smörja kråset. Spraya slagord om nätterna, blockera ingångarna till butikerna om dagarna, dela ut pamfletter med ideologiska tankar och gå i cirklar med stora plakat med slagord. Förslag till text på skyltarna.

"De som äter grisar är grisar."

"Att äta kött är en kalkon."

Hjälper inte dessa åtgärder får ni helt enkelt bli mer militanta, ni är ju ändå veganer, och fixa pyspunka på bilarna på parkeringarna. Tänk till, visa mod och glöm inte att berätta för alla dessa olidliga skinkätare att det faktiskt går lika bra med selleri.

Påven, ni vet killen med alla tiders lyxigaste stjärngossestrut, uttalade sig häromdagen i ämnet världens undergång. Han påstod att det är ett lika stort hot mot vår fortsatta existens att vi accepterar homosexualitet och den formen av partnerskap och att det i förlängningen är ett lika stort hot som skövlingen av Brasiliens regnskogar. Han sa det inte i precis de ordalagen men det var så jag tolkade hans uttalande. Det känns i min värld inte särskilt farligt och även om killen med struten skulle få rätt så måste det väl ändå ta miljoner med år innan alla blir bögar och lever i parförhållanden som är ofruktsamma? Regnskogarna däremot mejas ner med en oroande fart men det är alltså enligt potentaten inte ett lika stort problem.

Kanske är påvens uttalande inte riktat till oss vanliga människor utan till prästerskapet inom den katolska kyrkan som i alltför stor grad tycks ägna sig åt hobbyn småpojksjakt. Jag har funderat på det där med celibat för präster och här är min tes. Tänk dig att du som ung man känner en stark religiös dragning och allvarligt funderar på att ägna ditt liv åt gud. Du finner den katolska läran vara den som passar dig bäst och du ger dig hän och börjar dina teologistudier för att verkligen fördjupa dig och känna efter. Det känns bra och du gillar vad du fått fram vid dina studier och vid samtal med utövande präster. Så kommer då frågan om celibat upp och det tar du dig en rejäl funderare på och utsätter dig även för närkontakt med det täcka könet. Det visar sig vara en ren vandring i parken för dig att avstå från sexuellt samröre med kvinnor för det rycker inte det allra minsta i svansen och det är kanske även så att du tycker att de är lite läskiga. Lite skärrad av denna upptäckt kollar du genast om du känner dig dragen till män men även där är reaktionen i svansen obefintlig. Det står med ens klart för dig att du är ämnad att ägna ditt liv och din energi åt vår herre.

Allt går bra och du blir med tiden en präst och får även med tiden ditt eget stift med en liten men trogen församling som tycker att du är en bra och lagom progressiv själavårdare. Åren går och en dag står du där inne i kyrkans allra heligaste då din blick fastnar på korgossens lilla runda bak då han böjer sig fram för att plocka upp någonting från golvet. Då rycker det plötsligt till i svansen, du fylls av åtrå och det allra heligaste får en helt ny mening för dig. Så börjar åratal av tafsande på korgossar och otillbörligt, omoraliskt och faktiskt även olagligt beteende tills även du avslöjas som en pedofil i prästkappa. Du inser att det hade varit bättre med en fru som ville samma sak som du.

Nu vill jag inte påstå att alla katolska präster är pedofiler för så är det självklart inte men det har varit påfallande många fall och det talar sitt tydliga språk mot sexuell avhållsamhet som jag anser totalt onaturligt.

Tre beslöjade damer i tv-rutan har också lett till debatt i media och i stugorna. Halal-tv provocerade men min tanke är att HAlal-radio inte skulle väcka lika starka reaktioner. Det vore inte samma sak med tre beslöjade damer i P3 och för de tre damernas egen del är det kanske ännu bättre då de i radiosammanhang faktiskt är dubbelt beslöjade.

Nu ska ni inte tro att jag är ute efter att smutskasta religion i allmänhet för det är inte mitt syfte men jag har svårt att fördra människofientliga åsikter i guds namn. Det är som vanligt inte fel på kärleksbudskapet utan tolkningen, eller som jag tycker feltolkningen, från sådana som tror sig stå närmare gud än oss andra.

Idag är det julafton och det är inte jultomtens dag utan faktiskt Jesus. Denne guds son var en schysst kille med ett renodlat kärleksbudskap så honom spikade vi upp på ett kors tills han dog. Om jag var jultomten så skulle jag inte känna mig helt trygg bara därför att jag åker omkring i ett vrålåk draget av urtjusiga renar och är jovialisk, snäll och delar ut massor av fina presenter till höger och vänster. Det finns massor av sjuka människor därute och passar han sig inte så kan även han möta en ond bråd död för vi människor är inte riktigt att lita på.

Tomten är redo

God Jul!

Min yngsta dotter Mimmi jobbar några kvällar i månaden i ett ungdomsprojekt kallat "Nacka Polarna" och förtjänar på detta en blygsam summa pengar och hon konstaterade snabbt att hon inte skulle tjäna så mycket pengar i år att hon skulle behöva betala någon skatt. Vi hennes ömma föräldrar hjälpte henne genast att införskaffa de nödvändiga papper som krävdes för skattejämkning. De kom och blev sedan liggande tills igår kväll när Mimmi synade det papper hon fick med posten från sin bank och kunde konstatera att full skatt dragits på hennes lön då hon inte gett de erforderliga papperen om skattejämkning till sin arbetsgivare. Hennes selektiva minne hade än en gång firat en triumf.

Min andra dotter Camillas pojkvän Emmanuel och hans familj flög till Madrid nu på morgonen för att fira jul och nyår i Spanien. Igår kväll stack Camilla iväg för att möta sagda pojkvän vid Orminge centrum varefter de skulle bege sig hem till Emmanuel i Hammarbysjöstad för att han skulle packa sin väska och så att de kunde ha lite mys och lite gullegull innan hans avfärd mot Paellans förlovade land. Camilla sa innan hon gick hemifrån att hon trodde att de nog skulle komma tillbaka hem eftersom Emmanuel alltid brukar glömma något hemma hos oss. Så blev det också och mindre än en timma efter det att hon gått hemifrån var hon tillbaka hemma med pojkvännen i släptåg. Han hade glömt något till sin kamera men med den nerstoppad i fickan kunde de äntligen bege sig mot hans hem och lite farvälmys.

Några timmar senare ramlade det in ett sms i min mobil där Camilla undrade om det möjligen kunde vara så att Emmanuels pass fanns hos oss. Min sambo Agneta tittade i lådan där vi förvarar våra pass och där låg mycket riktigt det försvunna passet. Ett par timmar senare kom Camilla hem och hämtade passet åt sin käraste men hade gett stränga order om att han skulle vara färdigpackad när hon återkom med vändande buss. Ska jag ut och resa så är passet det första jag tänker på och kollar men i Emmanuels fall var det åter det selektiva minnet som gjorde sig gällande.

Idag åkte Camilla till Forum Nacka för en sista julklappshandlingsinsatts. Vi körde henne först till posten, i vårt fall Q8, för att hämta ut ett paket och släppte henne sedan vid en busshållplats vid Björknäs. Agneta och jag åt lunch och åkte sedan hem. Precis när Agneta kört in bilen i garaget ringer min mobil och det är Camilla som undrar om hennes plånbok ligger i baksätet. Det gör den och bilen körs än en gång ut ur garaget för avfärd mot shoppingcentrum och glömsk dotter. Vid sagda shoppingcenter är det fullkomlig kaos och efter mycket strul inkluderande, bilkö, radioskugga i parkeringshus och allmän otrivsel i trafiken hittar dotter och föräldrar slutligen varandra och plånbok kan överlämnas. Agneta kunde inte låta bli att skratta när Camilla hittade oss vid parkeringen och log ett, jag är en dålig människa leende, med hela nyllet. Då är det svårt att inte förlåta ungdomarnas selektiva minne.

Jag hade också tänkt berätta om en grej jag glömt men minns inte vad det var. Det beror inte på ett ungdomligt och selektivt minne utan på att jag är en glömsk gammal gubbstrutt. Livet är faktiskt orättvist, glöm inte det!

Jag är sedan ett antal år blind och är därför berättigad till att åka färdtjänst. Vad denna min rättighet betyder för min personliga frihet och rörlighet går knappast att beskriva men tanken på att jag skulle klara mig utan gör mig fullständigt kallsvettig. I det stora hela fungerar färdtjänstsystemet i Stockholms län bra trots vissa brister i samplaneringssystemet och att telefonväxlarna numera är placerade i länder långt borta. Dessa två brister gör att man ibland får åka ganska konstiga kringelkroksresor och att det ibland blir en härlig begreppsförvirring vid telefonbeställningen, men det fungerar trotsallt ganska väl. En annan kontinuerlig strid är antalet resor i den årliga tilldelningen men även där tycker jag mig skönja en viss ljusning i horisonten. Många tror att resandet är helt gratis men som all annan samhällsservice av idag är det en kostnad och det finns ett kostnadstak som gör att man vet hur stor kostnaden blir som störst. Jämfört med att betala taxin enligt vanlig taxa så är det givetvis väldigt billigt och det är även så att avtalet mellan färdtjänsten och taxibolagen gör att taxan är lägre vid en färdtjänstkörning än annars. Det har fått vissa konsekvenser och den mest uppenbara är att det blir billigare för färdtjänsten, vilket är bra, och en annan att taxichaufförerna i de bolag som skrivit avtal med färdtjänst tycker att marginalerna är för små och att avtalen är dåliga. Detta är tyvärr också ibland uppenbart i attityden gentemot färdtjänstresenärerna som vissa taxichaufförer upplever som en andra klassens kunder och människor.

Efter ett möte på söder igår klev jag in i en förbeställd bil strax före fem för en färd mot mitt hem i Östra Orminge som ligger i Nacka. Allt gick väl ända fram till efter Skurubron där man kan svänga av mot Björknäs och det gjorde chauffören innan jag hann stoppa honom då detta är en krånglig, krokig och besvärlig väg som både är längre och tar c. tio minuter längre än om man fortsätter fram till Orminge avfarten. Jag påpekade detta men sa också att det var väl inte hela världen. Föraren sa att han bara följde sin GPS och jag sa skämtsamt att det var ju synd. Efter ytterligare en stunds åkande och faktiskt en fel åkning trots det fantastiska navigeringssystemet kom vi fram till min väg som ligger i en lång uppförsbacke. Från denna långa backe utgår små avfarter och vid varje sådan finns en skylt som upplyser om vilka nummer som därefter ligger inne på de rundade gårdarna med radhus, infarten dit spärras av en bom. När vi var en bra bit upp i backen så upplyste jag chauffören att det skulle stå 226-288 på skylten vid den avfart vi skulle till. Föraren som var man och därmed troligen besatte en låg simultanförmåga verkade inte vilja lyssna på vad jag sa och sa bara, ja ja jag ska bara leta rätt på ditt nummer. Jag som tyckte att resan redan hållit på alldeles för länge och kände att ytterligare en fel åkning med komplikationer var i antågande talade åter om vad det skulle stå på den korrekta skylten. Han replikerade åter att han bara skulle leta rätt på mitt nummer och jag sa att jag förstod det men att vad han skulle leta efter var den skylt jag tjatade om. Då skrek han åt mig att hålla käften för han kunde minsann sitt jobb. Det var första gången jag blivit ombedd att hålla käften i en taxi då jag försökt hjälpa chauffören på traven och jag blev tvärarg. Jag kan mitt jobb fortsatte föraren men jag avbröt honom med att ifrågasätta om han verkligen kunde det när han bad kunderna att hålla käften. Du ska inte lägga dig i mitt jobb sa han och jag skrek att han inte ska be kunder att hålla käften. Det gick väl bra att hitta hit fortsatte han men nu var jag förbannad så jag sa att det hade det inte eftersom han bara kunde köra efter GPS och att resan tagit onödigt lång tid. Nu var föraren ordentligt uppretad och sa att om jag betalade för resan så kunde jag klaga men som det var nu så skulle jag bara vara nöjd. Jag skulle minsann inte tro att jag kunde få åka vilka vägar jag ville bara för mitt höga nöjes skull och han hade minsann kört efter Navigator som visar den kortaste vägen. Till saken hör att den väg jag ville åka och som i stort sätt alla andra taxichaufförer tar är kortare och delvis så därför att man kan åka en buss och taxiväg som inte finns inlagd i de flesta navigatorer.

Vad tycker du att jag ska göra, kasta bort navigatorn? Det var precis vad jag tyckte och sa också det.

Det som retade mig mest var det faktum att han ansåg att jag var dum i huvudet eftersom jag var blind och därför i hans värld var totalt oförmögen att hitta hem. Hur djävla svårt är det att hitta hem till en plats där man bott i tio år? Vem vet sannolikt den bästa vägen dit, navigatorryttaren eller den som bor där?

Som vanligt vid problem av det här slaget så är det Taxi Kurir som verkar ha anställt den värsta samlingen ljushuvuden inom Stockholms taxinäring och det praktexemplaret jag hade lyckan att få åka med måste ha trott att han var astronaut och inte taxichaufför, för hans jobb var oändligt svårt och mig behandlade han som en Alien.

Det är faktiskt inte mitt fel att deras avtal med färdtjänst inte är till chaufförernas belåtenhet och missnöjet borde de vädra med bolagets ledning eller helt enkelt byta till ett annat. Vill de inte köra färdtjänst så kan de söka jobb på Taxi Stockholm eller andra bolag som inte har tecknat något avtal med färdtjänst.

Taxi Kurir borde nog se över utbildningen av sina förare och låta ämnen som bemötande och respekt ingå för på dessa punkter är bristerna ute på fältet monumentala.

Nu behöver nog inte du oroa dig för att åka med Taxi Kurir om du inte är en färdtjänstkund för dessa buttra grinollar till chaufförer blir lena som ett babyarsel när du viftar med kort eller cash för som bekant, money talks bullshit walks!

Av någon outgrundlig anledning så kopplar min hjärna ur när jag försöker titta på väderleksrapporter på TV och jag antar att det tyder på ett monumentalt ointresse från min sida. För det mesta är det ju så att vädret är lite mitt emellan sådär och är egentligen varken dåligt eller bra. Med rätt kläder är upplevelsen från dag till dag sig ganska lik och är det så att det är storm, kraftigt snöfall eller grymt varmt så lär jag märka det på någon sekund då jag sticker ut min långa näsa genom ytterdörren.

En del av min svårighet at koncentrera mig under väderleksrapporterna kan vara det sätt de framförs på. Norskan på TV 4 lär vara ganska snygg men jag är blind och för mig blir det bara så att rapporten framförs av någon som inte ens kan uttala ämnet. Med henne är det inte väder, det är vader.

Denna morgon upptäckte jag till min egen stora förvåning att jag faktiskt lyckades uppfatta hela rapporten och undrade genast vad detta berodde på. Efter ytterligare en stunds intensivt lyssnande stod svaret klart för mig, sagotant. Både på 4: an och på 1: an lät väderleksrapportörerna som sagotanter. Särskilt hon på 4: an fick den ganska gråmulna rapporten att låta som "Hans och Greta" eller med tanke på årstid och innehåll som "Snövit och de sju dvärgarna". Det kändes konstigt att gå på ett sådant lömskt trick vid min mogna ålder men fakta är fakta, jag hörde hela inslaget och begrep nästan allting. Jag är något av en geografisk analfabet och tappar lätt bort mig när det snackas om Svealand och Götaland men norrland fattar jag. Det händer att jag måste fråga min sambo vilket väder vi ska få trots att jag nyss lyssnat på en väderleksrapport av just denna anledning.

Idag skakades Skåne av en jordbävning och det var den kraftigaste i landet på över 100 år. 4,7 på Richterskalan satte Skåne i darrning med Ystad i epicentrum men jag tror inte att det var den småfete Wallander som trillade omkull och inte heller Carolina Gynning som skakade om landets södra delar för hon är inte ett jordskalv utan ett bombnedslag.

Som ni kanske minns så berättade jag för en tid sedan om hur min dotter Mimmi kom hem med något som liknade Lussebullar men som hade konsistensen av betong. Hon ville revanschera sig och lyckades till slut övertala sin ömma moder att baka nya tillsammans med henne och denna kväll gick baket av stapeln. Med tanke på att Mimmi har tusen järn i elden och är en minst sagt rörlig måltavla så ringde jag i eftermiddags upp henne och frågade om de verkligen skulle baka denna dag. Absolut, blev det rappa svaret, och du kan väl be mamma svänga ihop degen? Det kunde jag visst göra men så ändrade Mimmi sig och bestämde sig för att själv be mamma om detta. Agneta skrattade uppgivet när Mimmi någon timma senare gjorde just detta och Agneta menade med rätta att just ihopkleggandet av degen är mer än halva jobbet. Båda döttrarna var i Nacka Forum för att handla julklappar och när de väl kom hem satt Agneta och jag och åt middag men Mimmi ville genast ge sig på att forma bullar av den vackert jästa degen. Sagt och gjort bullar knådades ihärdigt och Mimmi undrade hur stor satts det var och hur många bullar det skulle kunna bli. Agneta informerade att c. 35 Lussekatter kunde vara ett troligt antal. Mimmi som var stressad knådade på och berättade samtidigt att hon inte kunde varken pensla bullarna eller bevaka gräddningen eftersom hon var tvungen att springa iväg på ett politiskt möte och dessutom hade hon en otroligt viktig läxa. Första gången i år jag hört henne berätta om en viktig läxa, otur att den dök upp just idag. Efter en liten stund deklarerade Mimmi stolt att nu var bullarna färdiga för en slutjäsning och pensling. Hur många blev det? Både Agneta och jag hade våra dubier om antalet med tanke på den korta tidsrymd det tagit att forma dem. Mimmi räknade stolt och berättade uppenbart nöjd med sig själv att det blivit 14 stycken. Agneta synade mästerverken och kunde sakligt konstatera att de var aningen stora även om vi inte vet vad EU standarden för Lussebullar är. Mimmi tvättade snabbt händerna, rev åt sig jackan, ropade ett glatt hej och försvann ut genom ytterdörren som ett skott. Agneta suckade uppgivet och ställde bort bullarna för ytterligare en timmas jäsning inför pensling och gräddningsfasen.

En och en halvtimma senare hörde jag hur Agneta ropade i köket. Att jäsningen fått fortgå lite längre än som tänkt var får nog skyllas på Nobelfestligheterna med uppvisning av Drottningens klänningar genom åren, vilket fick Agneta att sitta som klistrad framför TV: n. Nu hade hon lösgjort sig från festligheterna och stod i köket och ylade muntert. Camilla, Hennes pojkvän Emmanuel och jag kom genast ångande för att få reda på vad som stod på och fick då uppleva Lussekatterna som nu blivit ännu större och kanske mer liknade Lusselejon. Jag tänkte att en fördel ändå är att man nu kan klämma i sig en tre fyra stycken och då låter inte det så mycket även om det i praktiken då rör sig om en åtta tio.

Gräddningsfasen inleddes och huset fylldes med förföriskt härlig bulldoft. Lussekatterna togs ut ur ugnen och sedan var det bara att vänta på att de svalnat tillräckligt för inmundigande. Bara föresten, denna väntan är det svåraste i hela bullbaket om man frågar mig. Det lustigaste av allt är att Mimmi faktiskt fortfarande är lika dålig på att baka som innan och att det i praktiken var Agneta som gjorde i stort sett hela jobbet. Jag antar att hon visste att det skulle bli på det viset när Mimmi började tjata om att de skulle baka ihop. Den kvinnliga intuitionen var klar och tydlig. Min manliga intuition var däremot helt satt ur spel vid tanken på hur goda bullarna skulle kunna bli. Om nu det viktiga är att Mimmi ska lära sig baka Lussebullar så bör nog hon och Agneta baka minst två gånger till så att Mimmi kan vara med om alla moment i bulltillverkningen. Denna tes törs jag dock inte lägga fram för ett sådant mod besitter inte jag, men det vore bra ur ren uppfostrings och kunskapssynpunkt.

Hur var då dessa nya och härligt stora bullar? Helt underbara, fluffiga, mjuka, smakliga och jag fick nästan lov att hålla i med båda händerna. De två bullar jag tryckte i mig liknade mest en kvinnas bakdel och var mycket tillfredställande.

Sitter här och dreglar och dagdrömmer om ljuvliga skinkor. Förföriskt rundade, uppenbart greppvänliga, läckra så att man vill bita i dem och himmelskt griljerade så doften får tandvattnet att rinna. Skinkan är för mig julbordets största fröjd men nu stundar den årliga striden med min kära sambo som får spader vid blotta tanken på den förhatliga skinkdjäveln. Hon har i flera år hävdat att den färdigkokade skinkan som finns att köpa är precis lika god som den hemgjorda och jag hävdar bestämt motsatsen. I ett par år har hon årligen gjort blindtest på mig, och vad annat skulle fungera, där hon gett mig både hemgjord och hemköpt skinka att avsmaka. Jag har ofelbart pekat ut den hemgjorda vid varje tillfälle och bestämt hävdat att den är godast. Agneta blir lika putt varje gång då hon tycker att det är en ökenvandring av stora mått att tillaga skinkeländet och att det är superäckligt att skära bort fettet. Jag tror faktiskt inte att hon kommer att göra skinkan själv detta år och nu stundar för min kräsna gom den färdigkokta grisröven. Agneta är faktiskt mer än lovligt känslig detta nådens år 2008 och skriker faktiskt upprört så fort jag bara säger ordet skinka. Jag tänker inte strida för min sak detta år för jag är i grunden en fredlig och faktiskt ganska snäll person så hon lär få slippa. Jag kan bara garantera att jag inte kommer att gruffa om saken men att helt avhålla mig från att ge henne den lidande hundvalpsblicken kan jag inte garantera. Agnetas egen personliga favorit på julbordet är tunga. Jag har föreslagit att vi ska hångla istället men jag har inte riktigt fått den respons detta härliga erbjudande förtjänar.

Jag brukar med bestämdhet hävda att jag inte försökt påverka mina barns musiksmak men det är en ren och skär lögn som leder till att jag stup i kvarten mest liknar en berömd liten trädocka. Vad gäller dockor och andra leksaker så var min medvetna påverkan mindre uppenbar och mina döttrar fick även radiostyrda bilar och annat som vanligtvis betecknas som leksaker för killar. Som små söta töser var det i musikväg det vanliga utbudet med visor om spindlar på trådar, ekorrar i granar, tomtar kikande ut ur hus vid skogens slut och bussar som åkte runt vår dåvarande kommun Upplands Väsby men vid första antydan till intresse i rockmusik så blev det andra bullar av. Jag plockade demoniskt fram ett gammalt videoband med blandade rockvideos inspelade från TV och spolade fram till videon "I Love It Loud" med Kiss. I videon visas Kiss, som fortfarande är kvar i sin första sminkperiod, lockande med dånande rockmusik i fjärran och hur en ung pojke som ser väldigt skötsam och välvårdad ut lockas att lämna familjens trygga hamn, matbordet och föräldrarnas varma omsorg för att dras emot det kittlande och oemotståndligt farliga som vill ta honom till sig därute. Barnen åt upp denna video med ögon och öron och ville genast se den en gång till och ville också genast att jag skulle lägga med låten på de kassettband de lyssnade på vid läggdags. Där den inte särskilt diskret smög sig in bland barnlåtarna och eurodiskon de annars lyssnade på.

Nu några år senare och i en annan kommun är min äldsta dotter både en konsument och utövare av rockmusik i stora mått. Ikväll ska hon och hennes pojkvän Emmanuel båda för andra gången vara gästmedverkande på en spelning med bandet "The Theory Is Sound." Första gången var på ärevördiga Mosebacke för några veckor sedan där 6 arga band blåste rent i örongångarna från vax och spindelväv på den entusiastiska publik som strömmat dit och fyllt stället. Giget gick väl hyfsat för "The Theory Is Sound" men mitt grundtips till bandet är att de kanske borde vänta med ölkonsumtionen till efter giget så kanske det spretar mindre i gitarrspelet och trumslagaren och basisten kanske kan befinna sig på samma ställe i låten vid fler tillfällen. Annars var det just trumslagaren som lyste som bandets starkaste instrumentalist och Camillas kör och soloinsatser på sången var ett rejält lyft. Det var i det stora hela ett bra men lite otight framträdande och jag tyckte att det var väl värt besöket för att höra dem även om de djävlarna aldrig gav tillbaka den kazoo jag lånade dem.

Ikväll ska de alltså giga igen och denna gång blir det ännu rockigare eftersom de ska lira på en MC-klubb. Jag som precis håller på att läsa boken "Svensk maffia" blev lite skeptisk vid beskedet och hoppades vid det fortsatta läsandet att namnet på motorcykelklubben inte skulle dyka upp som en av de som tillhör "Hells Angels" eller "Bandidos" men det har den inte gjort, ännu så länge. Det är nu som min medvetna påverkan av mina barns musiksmak verkligen bär frukt då Camilla ska sjunga ett par klassiska pärlor av "Black Sabbath". När Camilla ikväll framträder med "The Theory Is Sound" bevisas enligt mitt förmenande att min teori är sund vad beträffar barn och musikalisk påverkan. Är du som förälder bara tålmodig, listig, målmedveten och skrupelfri så kan du till slut få dina barn att lyssna på vilken avart ur det musikaliska spektret som helst, lycka till!

Vill du lyssna på "The Theory Is Sound" gå in på www.myspace.com/ttisband

Och jag rekommenderar varmt låtarna "Time will end" "Insects" och "Walking World"

Idag är det den 5: e december och min alldeles egen namnsdag eftersom mitt stolta namn är Sven. Sven lär betyda ung man men det är inte längre så passande som det en gång var. Oftast är det bara min svärmor Mary som kommer ihåg min namnsdag men hon är krasslig så jag tror inte att telefonen kommer att gå varm med gratulanter som är glada att jag finns och är en del av deras liv. Faktum är att det är just på födelse och namnsdagar som jag känner mig tvungen att ifrågasätta min egen existens. Ingen ringer och sjunger och kvittrar i mitt öra, inget e-brev med glada tillrop landar i min inkorg och inte heller något muntert sms bekräftar att jag finns så det är bittert. Att det nu kanske bara är så enkelt att alla mina "vänner" helt enkelt är lika usla på att komma ihåg bemärkelsedagar som jag själv är tänker jag inte på i mina bittraste stunder. Det kan faktiskt vara så illa att jag vill tycka lite synd om mig själv en stund och vill dricka djupt av självömkans bitterljuva brygd.

Jag tänker i alla fall tillbringa dagen med att stirra, i den mån blinda kan det, på telefonen, men oj nu ringer det.

Det var mamma som ville gratulera på namnsdagen och jag fick även en gratulation från min far på mors uppmaning men jag hörde på hans röst att han inte hade en susning om vad saken gällde. Skönt, jag finns och i slutändan kan man alltid förlita sig på mor och far och denna slutledning ska jag under dagen förmedla till mina döttrar, som helt säkert glömt min namnsdag.

Familjen köper en söt liten katt att älska och vårda. Den lilla hanen får en alldeles egen matskål, som ständigt hålls fylld med läckerheter, som står på hans alldeles egen matplatts där även hans vattenskål finns med färskt och gott vatten. En egen toalett får han också där han kan gå när han inte vill gå ut för att uträtta sina behov. Han är en fri liten själ så han går ut och in när han vill dag som natt. Hela familjen stryker honom medhårs och han blir smekt, klappad, kliad buren och bortskämd i största allmänhet helt på egna villkor. Han är kung och familjens absoluta medelpunkt och allt sker när han vill, som han vill, om han vill. Den lilla kattgubbens tillvaro är helt perfekt och spinnande paradisisk och det är då familjen stoppar honom i en kattbur, kör till veterinären som kastrerar honom. Chop-chop och inte ens två ton Viagra kan någonsin få fart på honom igen.

Vad kan vi nu dra för lärdom av denna lilla berättelse? Antingen det att livsvillkoren kan drastiskt förändras från en dag till nästa så missa aldrig ett bra tillfälle till mysig och uppbygglig älgskog. Det som däremot oroar mig är att min egen lilla kastrerade kattgubbe verkar precis lika nöjd och lycklig efter kastreringen som före. Är det kanske så att vi män skulle vara lika lyckliga om...

Våran söta lilla katt