Synpunkter

Jag vaknade utan hjälp och härligt utsövd efter en god natts sömn och det är bara att konstatera att det är hämmande för sömnen att upprepade gånger bli biten i foten på morgonen. Det är inte sambo Agneta som är kelsugen utan vår kvarvarande lilla kattunge som vill leka och är hungrig, men eftersom jag och sagda sambo vaknade på ett hotell i Göteborg denna arla morgonstund så slapp vi nafsandet på våra vandringsverktyg.
Varför befann vi oss då så långt ifrån den kungliga huvudstaden denna regniga dag?
Svaret är enkelt, ”The Beach Boys.”
Etta 50 års jubilerande gäng av strandraggare hade kvällen innan lirat ett mastodontset på 2,5 timmar och 48 låtar på Trädgårdsföreningen. Min bandkollega och vän från ”Synliga” och jag blev fulla av entusiasm när vi först hörde att strandpojkarna skulle besöka vårt avlånga land och bestämde oss genast för att åka och bevista vad som garanterat skulle bli bandets sista turné. Att åka själva var både opraktiskt och tråkigt, så vi lurade våra damer att följa med.
Agneta hade köpt sig en ny bil samma vecka och hon och Ulfs flickvän Maria turades om att ratta ekipaget sydväst. Hade Ulf och jag styrt hade det inte varit lätt att bestämma passriktningen och blinda är som regel inte så intresserade av den sortens rattar.
Resan ner gick i en behaglig lunk med många pauser och chaufförsbyten. I ärlighetens namn så var det en smula frustrerande för mig eftersom jag är van att åka ”ut på vägarna” med band och då går det undan på ett helt annat vis. Bussen packas, bandet packar sig in, bussen packar sig iväg mot utsatt mål med maximalt två stopp och förberedelserna inför kvällens gig, inför en ofta ganska packad publik, kan påbörjas. Som Rysk klapp-klapphockey ungefär, men den här utflykten var mer som det effektiva resandets motsvarighet till gärdsgårdsserien. Vi kom dock fram i god tid tack vare goda marginaler och stress var aldrig en ingrediens i anrättningen.

Jag har varit på ett försvarligt antal konserter men det är påfallande sällan som de har börjat på utsatt tid. Denna kväll tillhörde undantagen och precis som när jag lyssnade på det tyska hårdrocksbandet Accept i Stockholm för många år sedan så började ”Beach Boys” exakt på utsatt tid. Att väldrillade tyska gossar gör det var inte förvånande men att loja gamla gubbar från Kalifornien skulle vara så precisa förvånade mig. Kanske fick de inte vara uppe för sent på kvällen för sina läkare och behövde komma i säng i en något så när tid på kvällen, vad vet jag?
Bandet bjöd på alla sina största hits och även ett gäng mer obskura alster. Det var ömsom vin och ömsom vatten vad gäller framförandet. ”Beach Boys” signum är stämsång och den var mestadels brilliant. Det var i huvudstämmorna det ibland fallerade och blev en smula krokigt och jobbigast av alla hade bandets stora musikgeni och mesta låtskrivare Brian Wilson. Rösten bar inte och jag hade ofta känslan av att det var en gammal kär släkting som tar ton på fyllan på en fest ungefär.

”Hjälp nu sjunger farbror Brian igen, men han är allt lite söt ändå.”

Att det annonserade femmannabandet på scen i praktiken var 13 gjorde dock att det ibland var himmelskt vackert och en mycket hörvärd konsert.

När låt 48, ”Fun Fun Fun” klingat ut var det dags att nöjd lämna Trädgårdsföreningen?
Vi hade parkerat bilen i ett parkeringshus vid Nordstan och hittade efter ett visst besvär tillbaka dit Till ”hjälp” hade vi en GPS i Marias mobil. Tack vare den hade vi redan både åkt och gått vilse ett par gånger och nu var det alltså dags igen. Vi irrade runt i över en timme, en ganska lång tid med tanke på att det skulle ta 20 minuter att gå från hotellet till Trädgårdsföreningen. Det krävs faktiskt avancerad modern teknik för att kunna åstadkomma något sådant!
Under vårt oändliga snurrande på Göteborgs gator fick Maria plötsligt syn på en skylt som väckte stor munterhet i den av 08: or fullproppade bilen.

”Där sitter en förbudsskylt mot traktorer.”

Förkunnade Maria och hångarv uppstod.

”Ja, utan sådana där skyltar så skulle trafiken i Göteborg bli olidlig när alla bönder tar traktorn till staden.”

Spädde jag spydigt på och hade som vanligt glömt mitt ursprung i den lilla oansenliga staden Härnösand. Det borde alla ute i landet tänka på när de blir upprörda på någon gräslig 08 att det faktiskt bara är att flytta till Stockholmsområdet så blir man en.
En inföding upphittades slutligen på gatan och Agneta frågade efter vägen till hamnen.

”Hamnen?”

Sa den infödde och på hans röst kunde jag klart och tydligt höra att vi då rakt inte var på rätt väg.
Med hjälp av nya instruktioner och en nu avstängd GPS lyckades vi än en gång köra rejält fel. Maria som är en fin människa sa tröstande.

”jag har hört att det är otroligt svårt att köra och hitta rätt i Göteborg.”

Strax efter hennes vänliga ord så återfann vi äntligen vårt hotell.

Nästa dag begav vi oss tillbaka mot civilisationen och den kungliga huvudstaden där bara blåbär till taxichaufförer kör fel.
Jag hade träningsvärk i benen efter att ha stått i den Göteborgska parken i närmare 3 timmar. Faktum är att det kändes som en bakvänd träningsvärk. Då jag gick loss på crosstrainern fick jag till en början ont i mina vader, men nu hade jag värk på underbenens framsida. Kan det vara så eftersom Göteborg kallas för Sveriges framsida. Jag vet då rakt inte, men ont gjorde det i flera dagar.
Hur var då resan hem?
Mycket stressbefriad, mycket långsam och mycket mycket bra!
På hemmafronten hade dotter Camilla och hennes pojkvän Joel sovit hos oss för att hålla den oerhört sällskapssugna lilla kattungen på gott humör. Han uppskattade verkligen att de var där och han busade som en hel rockorkester för att visa sin tacksamhet.
Allt gick som smort tills det mitt i natten blev helknas.
På något outgrundligt sätt så hade dörren till toaletten på mellanvåningen råkat stängas, och där står katternas toalådor. Den lille stackaren försökte förtvivlat at ta sig in men den förhatliga dörren förblev stängd hur mycket han än pep och ylade. Slutligen kunde han inte hålla sig och en liten pöl bildades på helt fel plats. Då sprang han det snabbaste han kunde för att genast väcka någon av de tvåbenta i flocken eftersom de är ena fenor på att öppna dörrar.
Joel fick strax därefter besök av en ivrig och synnerligen desperat kissnödig kisse, men den unge mannen sov tungt och ihärdigt på ett sätt som bara mycket unga människor på semester kan. Då brast slutligen fördämningarna för den arma kattungen och han kissade på Joel.
När Camilla och Joel slutligen vaknade så trodde de att Joel gjort på sig, men den skyldige kunde snart gripas och tröstas.
Camillas korståg för att förmå Joel att gå med på att skaffa katt gick därmed på grund. Det blev tillbaka till ruta 1, gå i fängelse utan att passera gå, eller vilken metafor du vill, men projektet lär under överskådlig tid vara kört. Jag tror allvarligt talat at hon i nuläget inte får så mycket som en vandrande pinne över tröskeln till Joels nyrenoverade lägenhet.

Fick häromdagen höra att en tävling i att släppa väder ska gå av stapeln i vårt östra granland Finland den 28 juli. FM, finska mästerskapen i att lägga av en brakare alltså. Jag hade ingen aning om att man kunde tävla i något så naturligt, och dessutom väcker denna nyhet en rad frågor.

”Hur bedöms deltagarnas prestation?

Om det är ljudstyrkan så är det bara att hålla upp en decibel mätare, men det kanske även finns andra bedömningsgrunder?
Spelar längden på själva luftutsläppet in, då krävs det även att domarna har tidtagarur. Redan här är arbetsbördan alltför stor för bara en domare, men är det även mer avancerat än så?
Ger det bonuspoäng om utövaren även kan säga något genom att hålla tillbaka eller genom att trycka på lite extra och därmed ändra även tonhöjden. En rejäl rökare med orden, ”Koskenkorvaaaaa” eller ”hyvvä Suomiiii” borde vara en säker vinnare.

Nästa kritiska fråga är om även aromen räknas?

Om så är fallet så blir bedömningen genast mer subjektiv. Vad är då en bra arom kan man undra?
Är det bättre med en nästan luktfri, eller är det tuffare med en som luktar gorgonzola? Är det överhuvudtaget lönt att ställa upp med en vanlig äggmök?
Oavsett vad som gäller så undrar jag självklart om tävlingen hålls inomhus eller i guds fria natur? Om utomhus så undrar jag om speciellt tillstånd krävs från lämplig myndighet, och om även utsläppsrättigheter måste inhandlas? Kanske kan man snacka sig ur det sistnämnda genom att hävda att deltagarna skulle ha släppt sig oavsett om det var tävling eller inte?

En annan sak jag undrar över är hur vinnaren av tävlingen kommer att bete sig efteråt?
Kommer vederbörande att skryta om vinsten och utgjuta sig på finsk morgon-tv om hur han laddat upp och tränat inför sin storslagna seger i FM?

Är tävlingen öppen för både män och kvinnor?
Kommer deltagarna att ha underbyxorna på som en extra säkerhetsåtgärd för både sig själva och åskådarna? Frågan om hur bromsspår ska bedömas vill jag inte alls tänka på.

Som ni märker så har jag fler frågor än svar och rent journalistiskt så är detta inlägg mycket dåligt underbyggt. Jag ber om ursäkt för detta, men jag har aldrig hört talas om en sådan här sport tidigare. Om jag efter den 28: e får reda på hur det gått i tävlingen så lovar jag att genast återkomma. Då kanske jag även fått svar på några av mina frågor om själva bedömningsförfarandet.
Kan bli svårt att få reda på resultatet dock eftersom jag är tämligen säker på att sportnytt på tv inte kommer att knysta ett ord om saken.

Skulle Sverige kunna ställa upp?
Som jag ser det så har vi en del hemliga vapen i vår arsenal som skulle kunna blåsa bort motståndarna, deras fisar med sisu till trots. En diet på sill, bruna bönor, brännvin och surströmming borde med lätthet sopa banan med finnarnas renkorv och morotslådor.
Att vi svenskar faktiskt kan är jag ibland ett direkt vittne till i min egenskap av musiker på vårt lands krogar. Sedan det underbara rökförbudet infördes så har frekvensen av näsbrännande dunderbrakare ökat drastiskt.
Där står jag intet ont anande och sjunger en vacker ballad eller en rocklåt då näbben plötsligt fylls av hiskelig odör. För att kunna fortsätta att sjunga så brukar jag tänka att det är en underskön mö som mökat. Det kan visserligen anses vara en smula sexistiskt men då kan jag i alla fall fortsätta mitt framträdande. Att i detta läge vara blind är till stor hjälp, för då ser jag inte den stora snubben som står mitt framför scenen och ler illmarigt.
De andra i bandet kan hålla andan en stund tills det värsta har lagt sig, men jag har ännu inte lärt mig att bemästra konsten att sjunga utan att andas.
Vilken kvalitet det är på dessa smygdeltagare i sportgrenen prutt kan jag alltså inte bedöma än då det bara är lukten som märks i den stökiga krogmiljön. Här kan med rätta bandet anses vara hämmande för blivande stormästares resultat. Det kan vara så illa att det är frustrerade utövare som sitter på tjänster där man bestämmer hur högt och hur sent band får framföra sitt oväsen på vårt lands etablissemang med livemusik. De skriver med hämndlysten hand på order om decibel gränser och uppsättande av mätare. Enda trösten i eländet för oss musiker är att dessa tjänstemäns fisiga beteende i slutänden bara kommer att innebära att de binder ris åt egen rygg. När musiken tystnat och de på krogen lägger av en rejält tilltagen vinnare så kommer decibel mätaren genast att visa rött. Chansen är då stor att förövaren inte får beröm och en ståtlig pokal utan istället på grund av sin prutt utan prut finner sig utslängd på gatan.
Jag vill här även ta chansen att påvisa hur fina människor vi musiker i grunden är. När en ovälkommen doftsensation drabbar oss på scenen så är det alltid så att vi i första hand misstänker en av våra egna i första hand. Det är faktiskt inte förrän vi vid låtens slut beskyllt varandra en stund och alla blånekat som publiken pekas ut som skyldig. Vi tror alltså våra medmänniskor om gott tills motsatsen bevisats, varje kväll!

Vårt hem är just nu otroligt smutsigt och stökigt då våra kattungar på 10 veckor för en outtröttlig kamp för att förvandla vårt bo till ett katastrofområde. Allt som går att välta omkull får sig en omgång, gärna nattetid, och går det att tugga på eller låter sig bäras så blir det genast förvandlat till byte och leksak. Jag ligger sent på kvällen och försöker förtvivlat att somna till ljudet av saker som ramlar omkull, en snarkande sambo till höger och en talbok från vänster. Ibland fallerar min simultanförmåga totalt och jag blir tvungen att spola tillbaka något kapitel då jag helt tappat tråden i boken på grund av kakofonin.
Att gå upp för att undersöka vad för skadegörelse de ställt till med är inte att tänka på eftersom de då kan få för sig at dra igång hungerkravaller då åsynen av oss tvåbenta genast inspirerar till matkalas, eller än värre att efteråt följa med upp till sovrummet. De må vara små söta kissemissar men när de hoppar runt i vår säng med klorna ute så är det som att ha ett gäng trimmade igelkottar i bingen. Att de dessutom finner stort nöje i att bita oss i tårna underlättar inte heller det sovandet.
Det är så illa att jag faktiskt smyger när jag måste besöka hemlighuset på natten så att inte någon av de pälsklädda ska höra mig och komma sättande.

I fredags letade jag hela förmiddagen efter fjärrkontrollen till min cd-spelare som jag visste exakt var jag lagt. Den var emellertid borta och upphittades strax före lunch under soffan i mitt skivrum dit den släpats av någon busig kattunge.
Eftersom jag är blind är jag ofta tvingad att vara ordningssam om jag någonsin ska kunna hitta rätt på mina grejor. Att då ha fyra illgärningskissar rännande runt i huset är en sällsynt dålig kombination.
Att ibland få leta efter mina bortsläpade saker är dock ingenting som får mig att tappa humöret, men när odjuren försöker sno min mat så blir jag upprörd. De 4 små hårbollarna har inga halsband med pingla som de vuxna katterna och är för mig i praktiken osynliga. Plötsligt är de där och gör sitt yttersta för att knycka mitt käk. De kan komma från vilket vädersträck som helst och anser nog, med rätta, att jag är ett lätt byte. Att jag gör ajabajaljud och puttar iväg dem tycks bara göra leken än roligare. Allra svårast blir det för mig när en kisse gör en framryckning från ett håll och när jag avhyser illbattingen kommer en annan mattjuv från annat håll. Med 4 busungar på språng så kan jag titta mig i månen efter matro och det är påtagligt hur framgångsrikt det kan vara att jaga i flock!
Trots småfisarnas raider mot min tallrik så är det kattmamman Lolas beteende som är värst. Även hon knycker allt ätbart hon kan komma över och hon verkar vara konstant hungrig.
Henne har jag bättre koll på eftersom hon har den avslöjande pinglan runt halsen, men hon är oerhört skicklig på att röra sig ljudlöst när det finns något ätbart att vinna. Oftast blir jag tvungen att kasta ut henne för att få någon matro alls, en metod som jag tyvärr inte kan tillämpa på de små. Lika bra det förresten eftersom jag redan nu känner mig som Fred Flinta som släpper av Dino utanför ytterdörren var gång jag avhyser stackars Lola.
När jag som förste diskare i vårt hushåll fått undan allt porslin och kastruller så brukar jag avsluta med att stoppa undan resterna. Det är nästa dags lunch och mången maträtt är till och med godare dagen efter. På med plast, som någon idiot till reklammakare döpt till glad pack, och in i kylskåpet. Ibland är det dock så att maten fortfarande är för varm för kylskåpet och då blir det stående på köksbänken tills det svalnat.
Så var det i alla fall förr men inte nu. Ställer jag inte genast undan maten dröjer det inte många minuter förrän den stulits och fördelats mellan medlemmarna i brottsligan. Två läckra bitar vitlöksmarinerad kyckling stals häromdagen och Lola gav den ena biten åt ungarna och åt den andra själv. Jag blev utan lunch och läste bittert luslagen för stöldligan och lät dem i skarpa ordalag veta att de skulle vara glada och tacksamma att de hade så pass hög charmpotential för annars hade de fått sluta sina dagar som pälsmössor.
Att Lola inte kan motstå kyckling, fisk och kött har jag trotsallt förståelse för, men när hon ger sig på broccoli och blomkål blir jag förvånad. Hur hungrig måste en kisse bli för att förvandlas till en vegetarian?
Det mest förvånande den utsvultna kattmamman satt i sig är en halv disktrasa. Då blev sambo Agneta och jag så oroliga att vi googlade frågan och fick veta att det var relativt vanligt förekommande med ätande av disktrasor eftersom de luktar mat. Konsistensen lär dock inte vara något att skriva hem om!
Nu kanske du som läser detta får för dig att vi inte ger våra husdjur tillräckligt med mat men inget kunde vara längre från sanningen. Det går åt mängder med foder och de får föda så fort de piper, men den stackars diande mamman tycks vara helt utan botten.
Som den omtänksamma och duktiga mor som Lola är så bär hon även omkring med maten till olika platser i huset. Tanken är nog god, även om småpluttarna redan för länge sedan lärt sig hitta till de ställen där det finns käk. Konsekvensen för mig är att jag kan få uppleva hur skönt det är att kliva i kladdig kattmat som ligger på de mest oväntade platser. Denna upplevelse kan bara bräckas av känslan av att sätta ner sin fot i
En koskit som ser torr ut, men som sedan visar sig vara rejält lös och kladdig inuti. I båda fallen så är det överraskningsmomentet som gör det hela så oerhört spännande. Doftmässigt är kattmaten bättre, men bara marginellt.
En annan sak med att ha en kattfamilj är att mamma Lola vill att de små ska få lära känna levande byte. Det står på schemat och inget att klaga på, men det är svårt att låta bli när Lola släpar in levande möss och fåglar. Ingen trevlig sida hos katten men naturen har singång och ungarna är klart roade var gång det händer.
Häromdagen stod sambo Agneta framför vårt radhus och samtalade med grannfrun Nadja då de fick se den tappra jägaren Lola jaga en fågel.

”Byte till ungarna!”

Tänkte nog Lola, men det tänkte inte fågeln som istället blev fly förbannad. Den tvärvände i luften och attackerade ilsket den förvånade katten. Istället för att stolt hembringa ett fett byte fick kattskrället nu fly för sitt liv.
Agneta och Nadja tittade storögt på när Lola slog nytt kortdistansrekord för att undkomma den flygande bråkmakaren.
Hade det varit en stor fågel som en kråka, skata eller fiskmås så hade det inte varit så skämmigt, men det var på sin höjd en stare. En ännu mindre pippi som en sädesärla eller bofink hade säkerligen föranlett vår stackars katt, att förödmjukad, kasta sig på svärdet.
Katten sköt iväg som en pil uppåt gångvägen framför huslängan men den arga fågeln var den ständigt hack i häl. När Lola nått hela vägen upp så fanns det ingenstans att fly vidare så hon fick helt sonika sno runt och gallopera samma väg tillbaka. Den vreda flygaren var fortfarande rosenrasande och tänkte då rakt inte låta kattuslingen komma undan och vände även den som vore den en målsökande missil.
Agneta och Nadja stod dubbelvikta av skratt vid åsynen av den lilla pippin som fortsatte att driva den många gånger större katten på flykt i vild panik.
Fågeln gav sig inte förrän den vettskrämda Lola gömt sig under utomhusmöblerna på vår tomt.
Det lär dröja innan just den härkattmamman kommer hemsläpande med några fåglar igen. Jag tror inte heller att hon kommer att berätta för sin pigga avkomma att det kan gå så illa under ett jaktpass. Här är det färghållning som gäller om myten om den oförvägne jägaren skall kunna bibehållas.

Det gick inte att skjuta upp det hela längre. Det var dags att bära korset, bita i det sura äpplet, svälja den beska medicinen, den bittra kalken eller vilken metafor du vill.
Klockan hade redan blivit 21.08 på måndagskvällen då jag klev på den nya crosstrainern för ett första motionspass och min vilja var obändig och min tillförsikt obruten.
Jag brukade cykla 45 minuter på motionscykeltiden men visste inte vad jag skulle klara av på den nya manicken. Jag är inte någon stålman, inte ens Plåt-Nicklas, utan i bästa fall Aluminium-Svempa. Jag var ändå relativt säker på att jag skulle kunna prestera en bra stund på grund av mitt myckna cyklande.

”Jag kör lika länge som jag brukar på hojen!”

Tänkte jag morskt och klev ombord och greppade manligt handtagen inför ett härligt pass på 45 minuter.
Det kändes underbart då jag gick loss och mitt självförtroende växte med mina ivriga steg. Nästan ofrivilligt ökade jag kaxigt tempot lite och drog och gick i en rasande fart.
3 minuter senare landade verkligheten i min arma kropp med en imaginär inre duns.

”Kanske jag borde börja med att köra en kvart den här första gången?”

Var min förfärade tanke då mitt mod sjönk som en sten i takt med att min puls gick upp och jag frustade som en blåsbälg. Mitt självförtroendes trupper var på vild flykt och jag var skrämmande nära att hissa kapitulationens vita flagg.
Crosstrainern var helt tystgående men jag lät som vargen som jobbar upp sig till en jätteblåsning mot grisarnas hus. Svetten rann i floder, ben och armar kändes allt stummare och det var ren tjurighet som fick min protesterande kropp att fortsätta röra på sig.
Jag ångrade att jag inte satt igång någon medryckande musik att förgylla mitt träningspass med, men å andra sidan så hade nog sprallig country, gladpop eller hårdrock med dubbla baskaggar troligen tagit livet av mig.
Talboken jag valt istället för musik var en höjdare, som alla böcker av Adler-Olsen, men inte ens den rafflande slutuppgörelsen i ”Fasanjägarna” kunde avleda mina tankar från pinan i min kropp.

”Vid nästa kapitelbyte tänker jag kolla hur mycket tid det gått.”

Tänkte jag bistert, men det var det längsta kapitel jag någonsin varit med om och efter vad som kändes som en evighet kollade jag tiden ändå. 21.32 sa den lilla damen i min talande klocka och jag stönade förtvivlat.

”1 minut kvar tills jag gått en kvart!”

Räknade jag flåsande ut, men insåg strax efter att jag var fullkomligt usel på att räkna. Att jag faktiskt klarat av över 20 minuter redan ingav mig genast nytt mod och jag strävade vidare.
På något outgrundligt vis lyckades jag trampa på i 40 minuter och därefter gjorde jag en kvart av maggymnastik. Aluminium-Svempa är en tuff jäkel, tro inget annat!

Idag vaknade jag och var löjligt nöjd med mig själv. Skönt att ha kommit igång och att ha fått ett mått på var jag står efter alla otaliga timmar på motionscykeln.
Med ett leende klev jag ur sängen och rätt in i verkligheten. Mina ben känns som vore de gjorda av trä och vaderna gör rejält ont.
Min crosstrainer kommer uppenbarligen att ge full valuta för pengarna och det tycker jag är helt förträffligt, aj!

Det förväntade stålhingsthaveriet inträffade en dag förra veckan med ett ljudligt knak. Den gamla motionscykeln hade under en längre tid väsnats allt värre och växlat, vare sig jag växlade eller inte, mellan tungt och lätt på ett synnerligen oförutsägbart och irriterande vis då jag stånkade, stönade och i största allmänhet slet ut mig på den.
Det var som det amerikanska uttrycket, ”to go out with a bang”, som blev verklighet. Det sa pang, och sedan erbjöd tramporna inte längre något motstånd alls.
Jag som var inställd på ytterligare 30 minuter av svett och tårar blev både besviken och förvånad.
Skulle jag nu utan ett träningsredskap sakta men säkert förvandlas tillbaka till den kolossala bjässe på 90 kg som jag lämnat bakom mig i mars?
Sedan slog mig en annan tanke och den fyllde mig med stolthet. Det var jag som arbetat så hårt på det robusta träningsverktyget att det till slut brakat ihop av pur utmattning. Jag vann till slut över materia och var nog i praktiken tuffare än vad somliga tror.
Ett brett leende prydde strax min nuna men det ramlade av då jag insåg att min seger nog skulle bli dyrköpt eftersom jag var tvungen att öppna lädret och investera i något nytt pinoredskap.
För att rensa mitt huvud klev jag av den springare jag sprängt och lyfte vikter en stund men tanken svindlade och jag gjorde vad vilken förståndig man som helst i min situation skulle gjort, skrev ett nödmeddelande till min dotter.

”Stålhingsten har dött, behöver råd från dig och Joel.”

Jag visste nämligen att Camilla och hennes pojkvän hade ett förslag på en träningsmaskin värdig en svagfis som jag. Svarsmeddelandet löd som följer.

”Vad är en stålhingst?”

Camilla var skitskraj att det var min dator som gått hädan, vilket i praktiken skulle innebära åtskilliga timmars slit för henne att fixa i ordning den åt mig igen, men hon blev snart lugnad av ännu ett tydligt och rejält sms från sin far.

Redan samma kväll beställde vi ett nytt tortyrredskap att pina min kropp till underkastelse med, en crosstrainer.
Jag undrade genast hur det stavades eftersom mitt livliga sinne direkt började leka med det nya ordet.
Jag tyckte att det borde vara crosstrainer och inte cross trainer. Crosstrainer eftersom man tränar både armar och ben samtidigt i en spänstig fram och återrörelse. Som skidåkning ungefär, men med löjligt stora stavar.
Cross trainer fick mig genast att tänka på filmen, ”Life of Brian”, och scenen där de dödsdömda själva fick bära sina stora träkors längs Via Dolorosa till Golgata. Genom att släpa på dessa säkerligen hiskeligt tunga kors tränade de upp sina muskler till fin form lagom till det att det var dags att kasta in turbanen efter en positiv sång om livets förgänglighet. I den förra meningen var det för en gångs skull lätt att förstå det där med särskrivning. Hade jag i min iver plitat ner positivsång hade alla läsare genast sett en positivhalare och en apa för sin inre syn och det hade totalt förstört feelingen av svett, svårmod och vedermödor jag försökt skapa. Särskrivning är svårt och man får ständigt vara på sin vakt.
En annan betydelse på engelsk engelska är en arg tränare, som i.

”The trainer got very cross with us and was therefore a cross trainer. Ord är då verkligen att leka med!

Några dagar senare anlände ett stort och tungt paket till min dörr och till kvällen kom Camilla och Joel som, om inte räddande så, monterande änglar
Hantverkaren Joel fick ihop alla maskinens beståndsdelar i rätt ordning och på rekordtid. Min dotter och jag drog en lättnadens suck när vi insåg vilken match vi sluppit tack vare den snälle och hjälpsamme pojkvännen. Vi höll dock färgen rätt bra och nickade förnumstigt och sa kaxigt.

”Vi hade garanterat fått ihop den, men det kunde ha tagit en liten stund.”

Lycklig över att så snabbt ha fått den nya maskinen på plats och den gamla utslitna cykeln ur huset bjöd sambo Agneta och jag genast det unga paret på en middag på ett steak house.

På söndagen var jag lite ur form och kände mig både förkyld och allergisk och hade fortfarande inte fullt ut bestigit min crosstrainer men var full av tillförsikt inför den kommande veckans tränande. Jag hade placerat den på samma plats i mitt skivrum där cykeln stått tidigare men den nya manicken kändes mer som en stålgiraff eller möjligen en stålälg.
Jag låg på soffan och avnjöt den förnämliga nya platan med den amerikanska orkestern ”Strandgossers”, mer kända som ”Beach Boys”, när Agneta gjorde entré och sa följande förvånande mening.

”Jag lånar din nya maskin lite.”

”Nu jävlar kommer även Agneta igång med träningen”, tänkte jag och var djupt imponerad.

”Jag hänger några lakan här.”

Kom det sedan och till min lättnad var alltså tillvaron tillbaks i det normala, nästan. Jag lär i alla fall ha en av Sveriges dyraste tvättställningar i mitt rum.