Synpunkter

Det här inlägget kan läsas av vem som helst men är riktat till mina barn då den 9: e november rycker allt närmare med allt vad det förpliktigar för denna min avkomma. Jag skulle varmt uppskatta om ni använder er fantasi och ert starka intellekt inför detta brännheta datum och inte låter er luras till förhastade och kanske rent felaktiga beslut beträffande den present jag nog bör få om den kommande julen skall vara till belåtenhet för er. Som varande er far har jag ert välbefinnande i främsta rummet och är därför nu så tydlig som det är mänskligt möjligt. Jag vill inte, jag upprepar inte, ha 2 par boxershorts, skrynkelfria skjortor eller en sidenslips från Dressman på farsdag. Ni av mina barn som jag känner till har nu uppnått den formidabla åldern av 18 och 19 år och har även till viss mån börjat tjäna egna pengar och dessa faktorer gör att jag förväntar mig stordåd från ert håll detta år. Om ni nu mot förmodan inte anser er ha råd med eller inte kan komma på någon lämplig farsdagspresent åt mig så föreslår jag att ni anammar samma metod ni nyttjat tidigare år och låtsas glömma bort dagen i fråga. Jag lovar att inte tjura eller visa olämpligt starka känsloyttringar, någon av era kamrater skulle ju kunna vara i närheten och se det hela, utan helt enkelt ta det som en man, en oälskad far och helt utan bitterhet i mitt hjärta se det inträffade som en besparing till jul.

Min generositet och kärlek till er kära barn har inte varit något skådebröd utan äkta vara och till kaffet den 9: e november förväntar jag mig därför en rejält tilltagen tillbakakaka.

Kram från pappa och kom ihåg att tomten ser och hör allt och är visserligen ålderstigen men glömmer ingenting.

"Va, slutsålt redan, det är inte möjligt?"

Min dotter Camilla stirrade på bildskärmen och kunde inte tro sina ögon då det stod slutsålt efter bara 11 minuter. Hon skulle på uppdrag av mig boka några biljetter till de gamla rockrävarna AC/DC som ska spela på Globen i februari. Tji fick vi och även extrakonsertens plåtar försvann i ett nafs så där slocknade hoppet lika fort som det tändes. Att nu biljetterna går åt som smör i solsken var inte någon direkt överraskning eftersom bandets popularitet efter 8 års frånvaro och en formidabel ny platta ute, men 11 minuter var ändå skumt fort. Det visade sig också vara just så och i ett debattprogram på TV 4 igår sa bokningsbolaget Live Nation, tidigare EMA, att det var representanter för Ticnet som myglat och låtit orimligt många plåtar gå till vad som förr skulle kallats för svartabörshajar men som idag är fullt lagliga spekulationsbolag. Dessa glada aktörer köper upp så många biljetter de kan och lägger sedan ut dem till försäljning på nätet med grovt saltade priser. Redan 5 minuter efter det att Camilla försökt boka AC/DC biljetter fanns det sådana att köpa på Blocket och av andra mer eller mindre seriösa aktörer och redan då till dubbla priset och nu har de gått upp ytterligare.

Den representant från Ticnet som medverkade i programmet var inte det minsta ångerköpt över hans bolags usla hantering av både AC/Dc och Metallicas biljettförsäljning utan snackade om att det var så många som ville ha så få biljetter. Han tyckte uppenbarligen att det var helt i sin ordning att marknaden fick råda men tyckte att det var förfärligt att skumma aktörer som troligen inte ens betalade skatt skulle göra sig stora avanser och det kröp snart fram att det som Ticnet tyckte var värst var att det var någon annan än Ticnet själva som gjorde denna sköna vinst. Mig som vanlig musikintresserad kvittar det lika vem som ockrar eller myglar så att jag blir utan biljett eller får betala ett fantasipris.

Vad gäller biljettpriserna de senaste åren så har de stigit även utan påslag av svartabörshajar och fiffiga näthandlare och det kära medborgare är rätt åt dig. Artisterna måste känna pengar någonstans och det som förr var promotionsturnéer för nya album är idag ämnat att dra in stora pengar. Egentligen är det bara min polare Hasse och jag som i egenskap av superflitiga skivköpare fortfarande gör rätt för oss gentemot artisterna och borde nog egentligen ha billigare plåtar. Ni andra omoraliska nedladdare kan gott pröjsa de stigande biljettpriserna med ett leende på läpparna för ni går ändå med vinst era djävla snålvargar.

Det verkligen kryllar av både dramaserier och dokumentärer i sjukhusmiljö på TV just nu och jag undviker dem alla eftersom jag tycker de är hemska, och det var enklare förr när det bara fanns MASH. Däremot har jag de senaste dagarna varit ganska trendig och rent av lite hemmapysslig då jag varit sjuk med feber och halsont. Så trendig att jag behövt uppsöka läkare har jag inte varit och tur är väl det för läkare gör mig minst sagt ängslig och jag anser att man i möjligaste mån bör undvika nålar och andra läskiga verktyg som ingår i läkarens arsenal. Resten av familjen är betydligt modigare än jag och min sambo Agneta går gärna till läkare och ser TV: s alla sjukhusprogram med sjukligt intresse. Min äldsta dotter har börjat jobba lite extra på dagis samtidigt som hon pluggar och bygger hemsidor och gick häromdagen frivilligt och tog en spruta mot Vattkoppor, modigt. Familjens pris för mod och tålande av smärta går dock till min yngsta dotter Mimmi som var hos en halsläkare förra veckan. Hon har alltid haft stora halsmandlar och vid det senaste besöket på vårdcentralen för en grov förkylning tyckte de att hon borde ses av en expert och fick en remiss till öron näsa hals. Där klev hon då in förra veckan och läkaren var som hon uttryckte saken, "en gammal gubbe", men eftersom hon är 18 innebär det nog bara att han var över 35, men i alla fall ingen ung spoling utan en meriterad läkare med några år i branschen. Han stirrade storögt ner i Mimmis öppna gap och utbrast flämtande.

"Å herre gud, det är de största halsmandlar jag någonsin sett på en frisk person."

Han frågade Mimmi varför de inte opererats bort för länge sedan och hon talade lite förläget om att det var snack om saken när hon var en 5 6 år men att det sades att man borde vänta tills hon blev lite äldre. Läkaren tyckte att det väntats väl länge eftersom hon hunnit bli 18 och att hon faktiskt inte kunde gå omkring med så stora halsmandlar då det var rent farligt. Mimmi flinade gott när hon hörde läkaren gasta i telefon att ett halvårs väntetid inte var acceptabelt och han ville minsann ha förtur för sin patient, nä mer än så, dubbel förtur. Det fick han också och den 13 november är Mimmi inbokad för operation. Vad kan vi som är rädda för doktorer och medicinmän lära oss av detta då? Jo visa aldrig upp inre eller yttre kroppsdelar för läkekunnig personal för då kan de finna något fel och i värsta fall föreslå att du låter dem ta bort dem, otänkbart. Nu måste jag gå och lägga mig en liten stund för jag har fortfarande lite feber och vi män är mycket känsliga varelser och bör inte överbelastas i onödan.

Tänk att USA är ett sådant härligt föregångsland i kampen mot rasism. Det senaste exemplet gäller rasismen på arbetsmarknaden där två av de grupper som har det svårast, äldre och människor med invandrarbakgrund, nu verkligen får chansen. De får inte bara chansen de har möjlighet att kamma hem USA: s och kanske världens viktigaste jobb, posten som president. Valet står sensationellt mellan en gammal gubbe och en färgad snubbe och hela världen tittar storögt på. USA har haft åldringar i vita Huset förr så där finns en viss beredskap, tradition och rutin men en färgad man blir något nytt att bita i. Den färgade mannen har inte bara en i presidentsammanhang oprövad hudfärg utan även ett ytterligare handikapp när man söker jobb, ett otroligt konstigt och svåruttalat namn. Att han tagit sig så här långt i kampen bör nog ses som ett smärre mirakel och hade det varit i Sverige hade han med största sannolikhet inte kunnat skaffa sig något annat jobb än som städare eller på McDonalds oavsett meriter och utbildning. Snubben har uppenbarligen talang men självklart finns det kritiska röster och kritiken går ut på att han inte är färgad nog, självklart då från andra färgade amerikaner. Några liknande missnöjesyttringar mot den andra kandidaten från amerikanska PRO om att han inte är gammal nog har dock inte hörts.

Nu ställer man sig frågan om det amerikanska folket är redo för en färgad president och det är mycket som tyder på det. Det är hedrande för landet och att stämningen på Klu Klux Klans möten kanske inte kommer att vara helt på topp går nog att kompensera med några extra flak öl till dansen runt det brinnande korset.

Nu är det en vecka kvar till presidentvalet och jag följer med intresse dessa titaners kamp och jag hoppas att också alla de som är anställda på världens arbetsförmedlingar gör detsamma, och även alla arbetsmarknadsministrar runt klotet, för här finns det massor att lära sig av föregångslandet USA.

När jag som ung och grön gick på bio var det underhållande med de reklamfilmer som visades innan huvudfilmen och det vore otänkbart att gå in senare i salongen för att slippa se dem. Månget viktigt budskap som att, "glassen heter GB", och att Flora var det rätta att smeta på mackan mottogs vällustigt av mig som välvillig biobesökare.

Jag var en ivrig förespråkare för reklam på TV och radio men kunde då inte i min vildaste fantasi tro att jag med tiden skulle bli så trött på eländet som jag är nu. Det är helt olidligt och dessutom håller reklaminslagen i TV-sändningarna på i vad som känns som all evighet. Det oroar mig också att jag finner 99 % av varorna helt ointressanta. Är det något fel på mig? Värre är att jag ibland blir lite orolig över mitt val av program då jag av de varor som presenteras i reklamavbrotten kan konstatera att jag sitter och njuter av ett program som tydligen är ämnat för kvinnor. Hårvårdsprodukter, dambindor, tvättmedel, choklad och smink känns inte alls ämnade för mig men det kanske bara visar att jag är en mullig mansgris och då blev allt med ens ännu värre.

Även i min mobil har det börjat dyka upp reklam men ännu så länge endast ifrån min operatör Telia. De erbjudanden de ger mig är så dåliga att jag blir skitsur varje gång, faktiskt så pass sur att jag allvarligt funderar på att byta teleoperatör. Det är dessutom så att jag egentligen blir glad varje gång jag får ett sms enligt principen, jag har fått ett sms, alltså finns jag. Då vill jag fan inte hitta ett meddelande om att jag kan få 200 kronor att ringa för om jag binder mitt abonnemang i 12 månader, apdåligt!

Numera kan man inte ens läsa en bok utan att bli utsatt för smygreklam. Det senaste exemplet på detta som jag råkat på är i Helen Turstens polisromaner där hon mot troligen schyst betalning envisas med att kalla mobiltelefoner för Nokia. Nu retade det mig ändå mindre än det sakfel jag fann i en av hennes böcker där det stod att huvudpersonen hörde John Lennon sjunga Hey Jude. Mig veterligen har John Lennon aldrig sjungit denna Paul McCartneylåt och om den inspelningen finns skulle jag vilja äga den så att jag kunde kursa av den för att ha fett med pengar för min ålders höst.

Nu är jag inte heller själv oskyldig när det gäller reklam och har skrivit otaliga reklamskrifter för Synliga. På vår föreställning Blind Date är det dessutom jag som i slutet av showen gör reklam för våra skivor och kläder som publiken kan köpa efter giget eller på nätet. Nästa steg är nog, om vi skall vara moderna, att redan på manusstadiet skriva in sponsorernas produktnamn och att avbryta showandet vid minst 3 tillfällen och då spela upp jinglar med reklam för lämpliga varor och tjänster. Synligas föreställningar sker i mörkret så du kanske har just den vara som skulle passa för detta koncept. En väl fungerande produkt som har allt man kan önska sig i fråga om funktionalitet och prestanda men som är skitful eller också är det så att du erbjuder rent ljusskygga tjänster.

Nu har jag och bandet Mr. Coil åter igen tillbringat en vecka på krogen i Finland med allt vad det innebär av möten med människor i olika stadier av berusning. Berusade rökare tänder gärna på sina rökverk ofta men som ni säkert vet är det rökförbud på krogarna även i vårt östra granland nuförtiden så de är hänvisade till rökrummet eller på just denna krog även utomhusverandan. Rökarna tar detta med jämnmod och påstår även att det är skönt att det inte är så rökigt inne på puben men kl. 02.00 inträder ett litet problem. Det är nämligen inte bara svenska myndigheter som har kufiska regelverk utan detta gäller även i högsta grad Finland och i just detta fall är det så att man inte får ha alkoholhaltiga drycker utomhus vid puben efter kl. 2 på natten enligt gällande utskänkningstillstånd. Nu borde inte det här vara något problem men den berusade rökaren verkar ha en benägenhet att inte upptäcka att hon eller han har en nyinköpt öl i näven förrän de blir stoppade i dörren ut till verandan sent på natten. Då står de där förvirrat svajande och tanken på att göra en helomvändning och gå en trappa upp till rökrummet verkar sällan eller aldrig komma över dem och de står där istället och bryr sina omtöcknade hjärnor för att hitta en smidig lösning. Killarna chansar oftast och ställer helt sonika ifrån sig sitt glas vid närmsta bord och håller tummarna att det står kvar när de bolmat klart men damerna har med rätta fått lära sig att aldrig låta drinkarna stå obevakade eftersom droger kan göra dem mer potenta än de tänkt sig. Jag och två andra medlemmar i bandet satt bredvid utgången till verandan en natt mellan det tredje och sista fjärde setet när några röksugna damer med nävarna fulla med drinkar blev motade i dörren. De vände slokörat åter in i puben för att hitta en lösning på det uppkomna problemet och fick ganska snart syn på orkestern. De verkade bara kunna finska så det blev vår storståtlige bassist Heikki som språkade med damerna och han fick ganska omgående frågan om vi kunde vakta deras drinkar. Snacka om tillit till skumma musikertyper annars mest kända för skörlevnad och utsvävningar i synd och fördärvligt leverne i största allmänhet. Vi vaktade damernas glas och stoppade faktiskt inget otillbörligt i deras drinkar men det kanske beror på att vi inte hade några partydroger till hands. Med tanke på att vaktstyrkan bestod av två skinnhuvuden och en hippieliknande blind hade damerna änglavakt eller också var de större människokännare än vad man skulle kunna tro för Tomas Ledin har rätt, "du kan lita på mig."

Det känns som om allting jag gör just nu möts av motgångar och jag blir ständigt besviken på tillvaron. Glad i hågen kastar jag mig personligen eller tillsammans med mina bandkamrater in i nya djärva projekt och det är ibland så många bollar i luften att det svindlar för mina ack så blinda ögon, men ibland är det som förgjort att ro saker och ting iland. Orsaken till alla dessa projekt är att skapa möjligheter och även att tillfredställa den kreativa ådran så det går liksom inte att låta bli trots att det allt som oftast leder till besvikelser. Just nu är jag alltså i besvikelsens djupa grop och tycker att livet är rätt motigt och att det mesta jag presterar är dåligt. Jag skall nu till Finland en vecka med Mr. Coil och med en, om än en bra sådan, vikarie på trummor, något jag aldrig uppskattar eftersom jag tycker att bandet underpresterar.

Jobbet med den nya mörkershowen med synliga går stadigt framåt men den föreställning som nu växer fram liknar mycket lite den jag tänkt mig och det gör att mitt engagemang är i ständigt sjunkande. Den manspillan den nya showen orsakat bandet är magnifik och vi har gått från ett 8 mannaband till 5 och ännu har vi inte sett slutet.

Jag har ännu inte fått några positiva besked om det manus till bok som jag skickat ut till några förlag men det kan vara så att förläggarna förlagt manuset.

Synliga har även detta år skickat in låtar till melodifestivalen men i år verkar även de mest positiva av bandets medlemmar ha låg tilltro till våra chanser.

Det finns mer som tynger ner mig i svarta gropen men jag ska inte tråka ut er med fler detaljer för jag inser att kaoset i mitt känsloliv är en västanfläkt jämfört med det elände som just nu drabbar världen på den plats där det gör som mest ont, i plånboken. Det har kallats för en banksunami och andra innovativa tidningsuttryck och världen har med spänning följt den amerikanska inrikespolitiken. Nu blev det till slut på samma sätt där som tidigare här och på andra platser att staten går in och räddar upp situationen med enorma summor. Det finns en ny lag som bör skrivas in i samma bok som Murphys lag, nämligen klantarsel lagen. Den bör lyda något åt det här hållet. "Ska du bli ett klantarsel, se då till att bli ett stort klantarsel." Om du eller jag ställer till det som cheferna på alla dessa företag och finansinstitut har gjort så skulle vi få en sådan spark i baken så vi inte skulle kunna sitta på eviga tider annat än i fängelse men dessa gossar har garanterat kvar sina gyllene fallskärmar och deras företag räddas från konkurs och hålls om ryggen tills de åter blir vinstmaskiner i stor skala. Nu är jag faktiskt inte så naiv så att jag tror att det finns någon rättvisa och orättvisorna är faktiskt större än så här eftersom det varje dag finns människor som svälter ihjäl. När jag tänker närmare på saken så borde jag nog skämmas som sitter här och gnäller när det finns så mycket som är krokigt på vår arma planet men av någon anledning blir jag inte gladare av den tanken. Jag borde kanske starta en blogg där jag bara skriver glada och uppmuntrande inlägg som hjälper läsarna att samla kraft, suga i sig positivitet, känna kärlek och värme och få hjälp med att få en tilltro till framtiden och livet. Egentligen är jag lite för sur för att klara detta just nu men jag ska ändå göra ett försök för det sägs att det man osjälviskt ger till andra kommer förr eller senare tillbaka till avsändaren. Därför kära läsare, en stor, varm och hjärtligt innerlig kram på dig, för det är du värd!