Synpunkter

Jag vaknade utan hjälp och härligt utsövd efter en god natts sömn och det är bara att konstatera att det är hämmande för sömnen att upprepade gånger bli biten i foten på morgonen. Det är inte sambo Agneta som är kelsugen utan vår kvarvarande lilla kattunge som vill leka och är hungrig, men eftersom jag och sagda sambo vaknade på ett hotell i Göteborg denna arla morgonstund så slapp vi nafsandet på våra vandringsverktyg.
Varför befann vi oss då så långt ifrån den kungliga huvudstaden denna regniga dag?
Svaret är enkelt, ”The Beach Boys.”
Etta 50 års jubilerande gäng av strandraggare hade kvällen innan lirat ett mastodontset på 2,5 timmar och 48 låtar på Trädgårdsföreningen. Min bandkollega och vän från ”Synliga” och jag blev fulla av entusiasm när vi först hörde att strandpojkarna skulle besöka vårt avlånga land och bestämde oss genast för att åka och bevista vad som garanterat skulle bli bandets sista turné. Att åka själva var både opraktiskt och tråkigt, så vi lurade våra damer att följa med.
Agneta hade köpt sig en ny bil samma vecka och hon och Ulfs flickvän Maria turades om att ratta ekipaget sydväst. Hade Ulf och jag styrt hade det inte varit lätt att bestämma passriktningen och blinda är som regel inte så intresserade av den sortens rattar.
Resan ner gick i en behaglig lunk med många pauser och chaufförsbyten. I ärlighetens namn så var det en smula frustrerande för mig eftersom jag är van att åka ”ut på vägarna” med band och då går det undan på ett helt annat vis. Bussen packas, bandet packar sig in, bussen packar sig iväg mot utsatt mål med maximalt två stopp och förberedelserna inför kvällens gig, inför en ofta ganska packad publik, kan påbörjas. Som Rysk klapp-klapphockey ungefär, men den här utflykten var mer som det effektiva resandets motsvarighet till gärdsgårdsserien. Vi kom dock fram i god tid tack vare goda marginaler och stress var aldrig en ingrediens i anrättningen.

Jag har varit på ett försvarligt antal konserter men det är påfallande sällan som de har börjat på utsatt tid. Denna kväll tillhörde undantagen och precis som när jag lyssnade på det tyska hårdrocksbandet Accept i Stockholm för många år sedan så började ”Beach Boys” exakt på utsatt tid. Att väldrillade tyska gossar gör det var inte förvånande men att loja gamla gubbar från Kalifornien skulle vara så precisa förvånade mig. Kanske fick de inte vara uppe för sent på kvällen för sina läkare och behövde komma i säng i en något så när tid på kvällen, vad vet jag?
Bandet bjöd på alla sina största hits och även ett gäng mer obskura alster. Det var ömsom vin och ömsom vatten vad gäller framförandet. ”Beach Boys” signum är stämsång och den var mestadels brilliant. Det var i huvudstämmorna det ibland fallerade och blev en smula krokigt och jobbigast av alla hade bandets stora musikgeni och mesta låtskrivare Brian Wilson. Rösten bar inte och jag hade ofta känslan av att det var en gammal kär släkting som tar ton på fyllan på en fest ungefär.

”Hjälp nu sjunger farbror Brian igen, men han är allt lite söt ändå.”

Att det annonserade femmannabandet på scen i praktiken var 13 gjorde dock att det ibland var himmelskt vackert och en mycket hörvärd konsert.

När låt 48, ”Fun Fun Fun” klingat ut var det dags att nöjd lämna Trädgårdsföreningen?
Vi hade parkerat bilen i ett parkeringshus vid Nordstan och hittade efter ett visst besvär tillbaka dit Till ”hjälp” hade vi en GPS i Marias mobil. Tack vare den hade vi redan både åkt och gått vilse ett par gånger och nu var det alltså dags igen. Vi irrade runt i över en timme, en ganska lång tid med tanke på att det skulle ta 20 minuter att gå från hotellet till Trädgårdsföreningen. Det krävs faktiskt avancerad modern teknik för att kunna åstadkomma något sådant!
Under vårt oändliga snurrande på Göteborgs gator fick Maria plötsligt syn på en skylt som väckte stor munterhet i den av 08: or fullproppade bilen.

”Där sitter en förbudsskylt mot traktorer.”

Förkunnade Maria och hångarv uppstod.

”Ja, utan sådana där skyltar så skulle trafiken i Göteborg bli olidlig när alla bönder tar traktorn till staden.”

Spädde jag spydigt på och hade som vanligt glömt mitt ursprung i den lilla oansenliga staden Härnösand. Det borde alla ute i landet tänka på när de blir upprörda på någon gräslig 08 att det faktiskt bara är att flytta till Stockholmsområdet så blir man en.
En inföding upphittades slutligen på gatan och Agneta frågade efter vägen till hamnen.

”Hamnen?”

Sa den infödde och på hans röst kunde jag klart och tydligt höra att vi då rakt inte var på rätt väg.
Med hjälp av nya instruktioner och en nu avstängd GPS lyckades vi än en gång köra rejält fel. Maria som är en fin människa sa tröstande.

”jag har hört att det är otroligt svårt att köra och hitta rätt i Göteborg.”

Strax efter hennes vänliga ord så återfann vi äntligen vårt hotell.

Nästa dag begav vi oss tillbaka mot civilisationen och den kungliga huvudstaden där bara blåbär till taxichaufförer kör fel.
Jag hade träningsvärk i benen efter att ha stått i den Göteborgska parken i närmare 3 timmar. Faktum är att det kändes som en bakvänd träningsvärk. Då jag gick loss på crosstrainern fick jag till en början ont i mina vader, men nu hade jag värk på underbenens framsida. Kan det vara så eftersom Göteborg kallas för Sveriges framsida. Jag vet då rakt inte, men ont gjorde det i flera dagar.
Hur var då resan hem?
Mycket stressbefriad, mycket långsam och mycket mycket bra!
På hemmafronten hade dotter Camilla och hennes pojkvän Joel sovit hos oss för att hålla den oerhört sällskapssugna lilla kattungen på gott humör. Han uppskattade verkligen att de var där och han busade som en hel rockorkester för att visa sin tacksamhet.
Allt gick som smort tills det mitt i natten blev helknas.
På något outgrundligt sätt så hade dörren till toaletten på mellanvåningen råkat stängas, och där står katternas toalådor. Den lille stackaren försökte förtvivlat at ta sig in men den förhatliga dörren förblev stängd hur mycket han än pep och ylade. Slutligen kunde han inte hålla sig och en liten pöl bildades på helt fel plats. Då sprang han det snabbaste han kunde för att genast väcka någon av de tvåbenta i flocken eftersom de är ena fenor på att öppna dörrar.
Joel fick strax därefter besök av en ivrig och synnerligen desperat kissnödig kisse, men den unge mannen sov tungt och ihärdigt på ett sätt som bara mycket unga människor på semester kan. Då brast slutligen fördämningarna för den arma kattungen och han kissade på Joel.
När Camilla och Joel slutligen vaknade så trodde de att Joel gjort på sig, men den skyldige kunde snart gripas och tröstas.
Camillas korståg för att förmå Joel att gå med på att skaffa katt gick därmed på grund. Det blev tillbaka till ruta 1, gå i fängelse utan att passera gå, eller vilken metafor du vill, men projektet lär under överskådlig tid vara kört. Jag tror allvarligt talat at hon i nuläget inte får så mycket som en vandrande pinne över tröskeln till Joels nyrenoverade lägenhet.

Fick häromdagen höra att en tävling i att släppa väder ska gå av stapeln i vårt östra granland Finland den 28 juli. FM, finska mästerskapen i att lägga av en brakare alltså. Jag hade ingen aning om att man kunde tävla i något så naturligt, och dessutom väcker denna nyhet en rad frågor.

”Hur bedöms deltagarnas prestation?

Om det är ljudstyrkan så är det bara att hålla upp en decibel mätare, men det kanske även finns andra bedömningsgrunder?
Spelar längden på själva luftutsläppet in, då krävs det även att domarna har tidtagarur. Redan här är arbetsbördan alltför stor för bara en domare, men är det även mer avancerat än så?
Ger det bonuspoäng om utövaren även kan säga något genom att hålla tillbaka eller genom att trycka på lite extra och därmed ändra även tonhöjden. En rejäl rökare med orden, ”Koskenkorvaaaaa” eller ”hyvvä Suomiiii” borde vara en säker vinnare.

Nästa kritiska fråga är om även aromen räknas?

Om så är fallet så blir bedömningen genast mer subjektiv. Vad är då en bra arom kan man undra?
Är det bättre med en nästan luktfri, eller är det tuffare med en som luktar gorgonzola? Är det överhuvudtaget lönt att ställa upp med en vanlig äggmök?
Oavsett vad som gäller så undrar jag självklart om tävlingen hålls inomhus eller i guds fria natur? Om utomhus så undrar jag om speciellt tillstånd krävs från lämplig myndighet, och om även utsläppsrättigheter måste inhandlas? Kanske kan man snacka sig ur det sistnämnda genom att hävda att deltagarna skulle ha släppt sig oavsett om det var tävling eller inte?

En annan sak jag undrar över är hur vinnaren av tävlingen kommer att bete sig efteråt?
Kommer vederbörande att skryta om vinsten och utgjuta sig på finsk morgon-tv om hur han laddat upp och tränat inför sin storslagna seger i FM?

Är tävlingen öppen för både män och kvinnor?
Kommer deltagarna att ha underbyxorna på som en extra säkerhetsåtgärd för både sig själva och åskådarna? Frågan om hur bromsspår ska bedömas vill jag inte alls tänka på.

Som ni märker så har jag fler frågor än svar och rent journalistiskt så är detta inlägg mycket dåligt underbyggt. Jag ber om ursäkt för detta, men jag har aldrig hört talas om en sådan här sport tidigare. Om jag efter den 28: e får reda på hur det gått i tävlingen så lovar jag att genast återkomma. Då kanske jag även fått svar på några av mina frågor om själva bedömningsförfarandet.
Kan bli svårt att få reda på resultatet dock eftersom jag är tämligen säker på att sportnytt på tv inte kommer att knysta ett ord om saken.

Skulle Sverige kunna ställa upp?
Som jag ser det så har vi en del hemliga vapen i vår arsenal som skulle kunna blåsa bort motståndarna, deras fisar med sisu till trots. En diet på sill, bruna bönor, brännvin och surströmming borde med lätthet sopa banan med finnarnas renkorv och morotslådor.
Att vi svenskar faktiskt kan är jag ibland ett direkt vittne till i min egenskap av musiker på vårt lands krogar. Sedan det underbara rökförbudet infördes så har frekvensen av näsbrännande dunderbrakare ökat drastiskt.
Där står jag intet ont anande och sjunger en vacker ballad eller en rocklåt då näbben plötsligt fylls av hiskelig odör. För att kunna fortsätta att sjunga så brukar jag tänka att det är en underskön mö som mökat. Det kan visserligen anses vara en smula sexistiskt men då kan jag i alla fall fortsätta mitt framträdande. Att i detta läge vara blind är till stor hjälp, för då ser jag inte den stora snubben som står mitt framför scenen och ler illmarigt.
De andra i bandet kan hålla andan en stund tills det värsta har lagt sig, men jag har ännu inte lärt mig att bemästra konsten att sjunga utan att andas.
Vilken kvalitet det är på dessa smygdeltagare i sportgrenen prutt kan jag alltså inte bedöma än då det bara är lukten som märks i den stökiga krogmiljön. Här kan med rätta bandet anses vara hämmande för blivande stormästares resultat. Det kan vara så illa att det är frustrerade utövare som sitter på tjänster där man bestämmer hur högt och hur sent band får framföra sitt oväsen på vårt lands etablissemang med livemusik. De skriver med hämndlysten hand på order om decibel gränser och uppsättande av mätare. Enda trösten i eländet för oss musiker är att dessa tjänstemäns fisiga beteende i slutänden bara kommer att innebära att de binder ris åt egen rygg. När musiken tystnat och de på krogen lägger av en rejält tilltagen vinnare så kommer decibel mätaren genast att visa rött. Chansen är då stor att förövaren inte får beröm och en ståtlig pokal utan istället på grund av sin prutt utan prut finner sig utslängd på gatan.
Jag vill här även ta chansen att påvisa hur fina människor vi musiker i grunden är. När en ovälkommen doftsensation drabbar oss på scenen så är det alltid så att vi i första hand misstänker en av våra egna i första hand. Det är faktiskt inte förrän vi vid låtens slut beskyllt varandra en stund och alla blånekat som publiken pekas ut som skyldig. Vi tror alltså våra medmänniskor om gott tills motsatsen bevisats, varje kväll!

Vårt hem är just nu otroligt smutsigt och stökigt då våra kattungar på 10 veckor för en outtröttlig kamp för att förvandla vårt bo till ett katastrofområde. Allt som går att välta omkull får sig en omgång, gärna nattetid, och går det att tugga på eller låter sig bäras så blir det genast förvandlat till byte och leksak. Jag ligger sent på kvällen och försöker förtvivlat att somna till ljudet av saker som ramlar omkull, en snarkande sambo till höger och en talbok från vänster. Ibland fallerar min simultanförmåga totalt och jag blir tvungen att spola tillbaka något kapitel då jag helt tappat tråden i boken på grund av kakofonin.
Att gå upp för att undersöka vad för skadegörelse de ställt till med är inte att tänka på eftersom de då kan få för sig at dra igång hungerkravaller då åsynen av oss tvåbenta genast inspirerar till matkalas, eller än värre att efteråt följa med upp till sovrummet. De må vara små söta kissemissar men när de hoppar runt i vår säng med klorna ute så är det som att ha ett gäng trimmade igelkottar i bingen. Att de dessutom finner stort nöje i att bita oss i tårna underlättar inte heller det sovandet.
Det är så illa att jag faktiskt smyger när jag måste besöka hemlighuset på natten så att inte någon av de pälsklädda ska höra mig och komma sättande.

I fredags letade jag hela förmiddagen efter fjärrkontrollen till min cd-spelare som jag visste exakt var jag lagt. Den var emellertid borta och upphittades strax före lunch under soffan i mitt skivrum dit den släpats av någon busig kattunge.
Eftersom jag är blind är jag ofta tvingad att vara ordningssam om jag någonsin ska kunna hitta rätt på mina grejor. Att då ha fyra illgärningskissar rännande runt i huset är en sällsynt dålig kombination.
Att ibland få leta efter mina bortsläpade saker är dock ingenting som får mig att tappa humöret, men när odjuren försöker sno min mat så blir jag upprörd. De 4 små hårbollarna har inga halsband med pingla som de vuxna katterna och är för mig i praktiken osynliga. Plötsligt är de där och gör sitt yttersta för att knycka mitt käk. De kan komma från vilket vädersträck som helst och anser nog, med rätta, att jag är ett lätt byte. Att jag gör ajabajaljud och puttar iväg dem tycks bara göra leken än roligare. Allra svårast blir det för mig när en kisse gör en framryckning från ett håll och när jag avhyser illbattingen kommer en annan mattjuv från annat håll. Med 4 busungar på språng så kan jag titta mig i månen efter matro och det är påtagligt hur framgångsrikt det kan vara att jaga i flock!
Trots småfisarnas raider mot min tallrik så är det kattmamman Lolas beteende som är värst. Även hon knycker allt ätbart hon kan komma över och hon verkar vara konstant hungrig.
Henne har jag bättre koll på eftersom hon har den avslöjande pinglan runt halsen, men hon är oerhört skicklig på att röra sig ljudlöst när det finns något ätbart att vinna. Oftast blir jag tvungen att kasta ut henne för att få någon matro alls, en metod som jag tyvärr inte kan tillämpa på de små. Lika bra det förresten eftersom jag redan nu känner mig som Fred Flinta som släpper av Dino utanför ytterdörren var gång jag avhyser stackars Lola.
När jag som förste diskare i vårt hushåll fått undan allt porslin och kastruller så brukar jag avsluta med att stoppa undan resterna. Det är nästa dags lunch och mången maträtt är till och med godare dagen efter. På med plast, som någon idiot till reklammakare döpt till glad pack, och in i kylskåpet. Ibland är det dock så att maten fortfarande är för varm för kylskåpet och då blir det stående på köksbänken tills det svalnat.
Så var det i alla fall förr men inte nu. Ställer jag inte genast undan maten dröjer det inte många minuter förrän den stulits och fördelats mellan medlemmarna i brottsligan. Två läckra bitar vitlöksmarinerad kyckling stals häromdagen och Lola gav den ena biten åt ungarna och åt den andra själv. Jag blev utan lunch och läste bittert luslagen för stöldligan och lät dem i skarpa ordalag veta att de skulle vara glada och tacksamma att de hade så pass hög charmpotential för annars hade de fått sluta sina dagar som pälsmössor.
Att Lola inte kan motstå kyckling, fisk och kött har jag trotsallt förståelse för, men när hon ger sig på broccoli och blomkål blir jag förvånad. Hur hungrig måste en kisse bli för att förvandlas till en vegetarian?
Det mest förvånande den utsvultna kattmamman satt i sig är en halv disktrasa. Då blev sambo Agneta och jag så oroliga att vi googlade frågan och fick veta att det var relativt vanligt förekommande med ätande av disktrasor eftersom de luktar mat. Konsistensen lär dock inte vara något att skriva hem om!
Nu kanske du som läser detta får för dig att vi inte ger våra husdjur tillräckligt med mat men inget kunde vara längre från sanningen. Det går åt mängder med foder och de får föda så fort de piper, men den stackars diande mamman tycks vara helt utan botten.
Som den omtänksamma och duktiga mor som Lola är så bär hon även omkring med maten till olika platser i huset. Tanken är nog god, även om småpluttarna redan för länge sedan lärt sig hitta till de ställen där det finns käk. Konsekvensen för mig är att jag kan få uppleva hur skönt det är att kliva i kladdig kattmat som ligger på de mest oväntade platser. Denna upplevelse kan bara bräckas av känslan av att sätta ner sin fot i
En koskit som ser torr ut, men som sedan visar sig vara rejält lös och kladdig inuti. I båda fallen så är det överraskningsmomentet som gör det hela så oerhört spännande. Doftmässigt är kattmaten bättre, men bara marginellt.
En annan sak med att ha en kattfamilj är att mamma Lola vill att de små ska få lära känna levande byte. Det står på schemat och inget att klaga på, men det är svårt att låta bli när Lola släpar in levande möss och fåglar. Ingen trevlig sida hos katten men naturen har singång och ungarna är klart roade var gång det händer.
Häromdagen stod sambo Agneta framför vårt radhus och samtalade med grannfrun Nadja då de fick se den tappra jägaren Lola jaga en fågel.

”Byte till ungarna!”

Tänkte nog Lola, men det tänkte inte fågeln som istället blev fly förbannad. Den tvärvände i luften och attackerade ilsket den förvånade katten. Istället för att stolt hembringa ett fett byte fick kattskrället nu fly för sitt liv.
Agneta och Nadja tittade storögt på när Lola slog nytt kortdistansrekord för att undkomma den flygande bråkmakaren.
Hade det varit en stor fågel som en kråka, skata eller fiskmås så hade det inte varit så skämmigt, men det var på sin höjd en stare. En ännu mindre pippi som en sädesärla eller bofink hade säkerligen föranlett vår stackars katt, att förödmjukad, kasta sig på svärdet.
Katten sköt iväg som en pil uppåt gångvägen framför huslängan men den arga fågeln var den ständigt hack i häl. När Lola nått hela vägen upp så fanns det ingenstans att fly vidare så hon fick helt sonika sno runt och gallopera samma väg tillbaka. Den vreda flygaren var fortfarande rosenrasande och tänkte då rakt inte låta kattuslingen komma undan och vände även den som vore den en målsökande missil.
Agneta och Nadja stod dubbelvikta av skratt vid åsynen av den lilla pippin som fortsatte att driva den många gånger större katten på flykt i vild panik.
Fågeln gav sig inte förrän den vettskrämda Lola gömt sig under utomhusmöblerna på vår tomt.
Det lär dröja innan just den härkattmamman kommer hemsläpande med några fåglar igen. Jag tror inte heller att hon kommer att berätta för sin pigga avkomma att det kan gå så illa under ett jaktpass. Här är det färghållning som gäller om myten om den oförvägne jägaren skall kunna bibehållas.

Det gick inte att skjuta upp det hela längre. Det var dags att bära korset, bita i det sura äpplet, svälja den beska medicinen, den bittra kalken eller vilken metafor du vill.
Klockan hade redan blivit 21.08 på måndagskvällen då jag klev på den nya crosstrainern för ett första motionspass och min vilja var obändig och min tillförsikt obruten.
Jag brukade cykla 45 minuter på motionscykeltiden men visste inte vad jag skulle klara av på den nya manicken. Jag är inte någon stålman, inte ens Plåt-Nicklas, utan i bästa fall Aluminium-Svempa. Jag var ändå relativt säker på att jag skulle kunna prestera en bra stund på grund av mitt myckna cyklande.

”Jag kör lika länge som jag brukar på hojen!”

Tänkte jag morskt och klev ombord och greppade manligt handtagen inför ett härligt pass på 45 minuter.
Det kändes underbart då jag gick loss och mitt självförtroende växte med mina ivriga steg. Nästan ofrivilligt ökade jag kaxigt tempot lite och drog och gick i en rasande fart.
3 minuter senare landade verkligheten i min arma kropp med en imaginär inre duns.

”Kanske jag borde börja med att köra en kvart den här första gången?”

Var min förfärade tanke då mitt mod sjönk som en sten i takt med att min puls gick upp och jag frustade som en blåsbälg. Mitt självförtroendes trupper var på vild flykt och jag var skrämmande nära att hissa kapitulationens vita flagg.
Crosstrainern var helt tystgående men jag lät som vargen som jobbar upp sig till en jätteblåsning mot grisarnas hus. Svetten rann i floder, ben och armar kändes allt stummare och det var ren tjurighet som fick min protesterande kropp att fortsätta röra på sig.
Jag ångrade att jag inte satt igång någon medryckande musik att förgylla mitt träningspass med, men å andra sidan så hade nog sprallig country, gladpop eller hårdrock med dubbla baskaggar troligen tagit livet av mig.
Talboken jag valt istället för musik var en höjdare, som alla böcker av Adler-Olsen, men inte ens den rafflande slutuppgörelsen i ”Fasanjägarna” kunde avleda mina tankar från pinan i min kropp.

”Vid nästa kapitelbyte tänker jag kolla hur mycket tid det gått.”

Tänkte jag bistert, men det var det längsta kapitel jag någonsin varit med om och efter vad som kändes som en evighet kollade jag tiden ändå. 21.32 sa den lilla damen i min talande klocka och jag stönade förtvivlat.

”1 minut kvar tills jag gått en kvart!”

Räknade jag flåsande ut, men insåg strax efter att jag var fullkomligt usel på att räkna. Att jag faktiskt klarat av över 20 minuter redan ingav mig genast nytt mod och jag strävade vidare.
På något outgrundligt vis lyckades jag trampa på i 40 minuter och därefter gjorde jag en kvart av maggymnastik. Aluminium-Svempa är en tuff jäkel, tro inget annat!

Idag vaknade jag och var löjligt nöjd med mig själv. Skönt att ha kommit igång och att ha fått ett mått på var jag står efter alla otaliga timmar på motionscykeln.
Med ett leende klev jag ur sängen och rätt in i verkligheten. Mina ben känns som vore de gjorda av trä och vaderna gör rejält ont.
Min crosstrainer kommer uppenbarligen att ge full valuta för pengarna och det tycker jag är helt förträffligt, aj!

Det förväntade stålhingsthaveriet inträffade en dag förra veckan med ett ljudligt knak. Den gamla motionscykeln hade under en längre tid väsnats allt värre och växlat, vare sig jag växlade eller inte, mellan tungt och lätt på ett synnerligen oförutsägbart och irriterande vis då jag stånkade, stönade och i största allmänhet slet ut mig på den.
Det var som det amerikanska uttrycket, ”to go out with a bang”, som blev verklighet. Det sa pang, och sedan erbjöd tramporna inte längre något motstånd alls.
Jag som var inställd på ytterligare 30 minuter av svett och tårar blev både besviken och förvånad.
Skulle jag nu utan ett träningsredskap sakta men säkert förvandlas tillbaka till den kolossala bjässe på 90 kg som jag lämnat bakom mig i mars?
Sedan slog mig en annan tanke och den fyllde mig med stolthet. Det var jag som arbetat så hårt på det robusta träningsverktyget att det till slut brakat ihop av pur utmattning. Jag vann till slut över materia och var nog i praktiken tuffare än vad somliga tror.
Ett brett leende prydde strax min nuna men det ramlade av då jag insåg att min seger nog skulle bli dyrköpt eftersom jag var tvungen att öppna lädret och investera i något nytt pinoredskap.
För att rensa mitt huvud klev jag av den springare jag sprängt och lyfte vikter en stund men tanken svindlade och jag gjorde vad vilken förståndig man som helst i min situation skulle gjort, skrev ett nödmeddelande till min dotter.

”Stålhingsten har dött, behöver råd från dig och Joel.”

Jag visste nämligen att Camilla och hennes pojkvän hade ett förslag på en träningsmaskin värdig en svagfis som jag. Svarsmeddelandet löd som följer.

”Vad är en stålhingst?”

Camilla var skitskraj att det var min dator som gått hädan, vilket i praktiken skulle innebära åtskilliga timmars slit för henne att fixa i ordning den åt mig igen, men hon blev snart lugnad av ännu ett tydligt och rejält sms från sin far.

Redan samma kväll beställde vi ett nytt tortyrredskap att pina min kropp till underkastelse med, en crosstrainer.
Jag undrade genast hur det stavades eftersom mitt livliga sinne direkt började leka med det nya ordet.
Jag tyckte att det borde vara crosstrainer och inte cross trainer. Crosstrainer eftersom man tränar både armar och ben samtidigt i en spänstig fram och återrörelse. Som skidåkning ungefär, men med löjligt stora stavar.
Cross trainer fick mig genast att tänka på filmen, ”Life of Brian”, och scenen där de dödsdömda själva fick bära sina stora träkors längs Via Dolorosa till Golgata. Genom att släpa på dessa säkerligen hiskeligt tunga kors tränade de upp sina muskler till fin form lagom till det att det var dags att kasta in turbanen efter en positiv sång om livets förgänglighet. I den förra meningen var det för en gångs skull lätt att förstå det där med särskrivning. Hade jag i min iver plitat ner positivsång hade alla läsare genast sett en positivhalare och en apa för sin inre syn och det hade totalt förstört feelingen av svett, svårmod och vedermödor jag försökt skapa. Särskrivning är svårt och man får ständigt vara på sin vakt.
En annan betydelse på engelsk engelska är en arg tränare, som i.

”The trainer got very cross with us and was therefore a cross trainer. Ord är då verkligen att leka med!

Några dagar senare anlände ett stort och tungt paket till min dörr och till kvällen kom Camilla och Joel som, om inte räddande så, monterande änglar
Hantverkaren Joel fick ihop alla maskinens beståndsdelar i rätt ordning och på rekordtid. Min dotter och jag drog en lättnadens suck när vi insåg vilken match vi sluppit tack vare den snälle och hjälpsamme pojkvännen. Vi höll dock färgen rätt bra och nickade förnumstigt och sa kaxigt.

”Vi hade garanterat fått ihop den, men det kunde ha tagit en liten stund.”

Lycklig över att så snabbt ha fått den nya maskinen på plats och den gamla utslitna cykeln ur huset bjöd sambo Agneta och jag genast det unga paret på en middag på ett steak house.

På söndagen var jag lite ur form och kände mig både förkyld och allergisk och hade fortfarande inte fullt ut bestigit min crosstrainer men var full av tillförsikt inför den kommande veckans tränande. Jag hade placerat den på samma plats i mitt skivrum där cykeln stått tidigare men den nya manicken kändes mer som en stålgiraff eller möjligen en stålälg.
Jag låg på soffan och avnjöt den förnämliga nya platan med den amerikanska orkestern ”Strandgossers”, mer kända som ”Beach Boys”, när Agneta gjorde entré och sa följande förvånande mening.

”Jag lånar din nya maskin lite.”

”Nu jävlar kommer även Agneta igång med träningen”, tänkte jag och var djupt imponerad.

”Jag hänger några lakan här.”

Kom det sedan och till min lättnad var alltså tillvaron tillbaks i det normala, nästan. Jag lär i alla fall ha en av Sveriges dyraste tvättställningar i mitt rum.

Igår var det midsommarafton och jag liksom större delen av befolkningen firade därför något av det viktigaste vi har i det mörka nord, den sköna sommaren.
Sverige är ett naturskönt land, för det har tyskarna sagt, och därför begav sig sambo Agneta, vår dotter Mimmi, hennes snubbe Joakim och deras dotter Iza ut på landet. Tranarö vid havet och Agnetas systers och hennes mans lantställe.

Att som en utpräglad inomhusmänniska som jag plötsligt befinna sig ute på bystan och ute i det vackra sommarvädret en hel dag kan få sina konsekvenser.
Något som kallas för en solbränna är ett exempel på något sådant. Ens redan fagra utseende kan ytterligare förgyllas av en dylik, som gör att man ser frisk och kry ut. I mitt fall ledde dagens vistelse i solen at jag har en flammande röd mittbena, men resten av mig är fortfarande lika blek som alltid. Ser nog mest ut som om någon svag typ försökt ta mig av daga med en osedvanligt slö yxa.
En annan konsekvens av det myckna vistandet i den friska lantluften var att jag blev oerhört sömnig. Är helt enkelt inte van med så mycket syre istället för avgaser.
Min hösnuva firar också oanade triumfer och jag känner mig idag fullmatad med gräspollen. Mådde igår prima, även om jag var sömnig, men idag är jag helt under isen. Tung i bröstet, snuvig och nyser som en värsta tomtegubbe. Jag tror att det är mitt eget fel som åker ut på landsbygden alltför sällan för att kroppen någonsin ska kunna vänja sig. Få kanske lov att ändra mitt beteende, men ni har säkert hört hur svårt det är för gamla gubbar att göra någon som helst ändring i tillvaron?
Hösnuva eller kliande mittbena förändrar dock inte att det var otroligt trevligt att tillbringa dagen på bystan.

Eftersom jag visste att det låg oemotståndlig mat och efterrätter i försåt i köksregionerna så bestämde jag mig för att gå med bort till festplatsen för det traditionella midsommarfirandet. Kanske en promenad skulle motverka kalorierna från att genast börja bygga om mitt numera ganska spinkiga jag till en fettklump.
Det var härligt at vandra längs den slingrande lantvägen och temperaturen var så där ”lagom” som det bara kan vara på en svensk sommardag. Nästan ingen trafik och fåglarnas glädjefulla kvitter och suset i träden invaggade mig i ett bedrägligt lugn. Det var då jag kom på vad jag hört på nyheterna tidigare samma dag. Antalet olyckor, ofta med dödlig utgång, var betydligt högre på landet än i tätorterna. Fullt logiskt tyckte jag eftersom sämre vägar, dålig kollektivtrafik och stora avstånd obönhörligen måste leda till ökat användande av bil, oavsett nyktert eller onyktert tillstånd. Nästan omedvetet ökade jag på steglängden på den just då bilfria vägen, varför ta risken längre än nödvändigt? Mina spända öron försökte höra bortom susande träd, gräs och sjungande fåglar efter ljudet av rytande motorer och galna fyllestyrningar.
Lyckligt och väl framme vid festplatsen klev vi ner från vägen och jag frågade förbryllat Agneta vid min arm vad det var för konstigt underlag vi gick på.

”Det är gräs!”

Sa hon med en röst som inte dolde att hon tyckte att jag var något av en idiot. Även en blind borde väl känna igen känslan av att gå i gräs sa hennes underton, men det som vi gick på var mer som granris. Det var kanske äkta lantgräs, vad vet väl en stadsbo som jag?
I hela mitt liv har jag försökt att undvika dylika firanden då de får mig att känna mig som en besökare från en annan planet.
Det är inte så att jag vill missunna någon att skutta runt och skråla om att grodor inte har svansar och öron, men jag kan inte för mitt liv förmå mig att delta. Det går bara inte eftersom jag är alldeles för självmedveten och vill inte göra bort mig. Som jag ser det, sa den blinde, så förklarar skuttandet runt midsommarstången de gigantiska dagskassorna på systembolaget en sådan här dag, eller tvärtom.
Undrar hur exotiska och annorlunda människor från andra länder anser svenskarna vara när de ser oss härma grodor eller sjungande Grinolles visa? Vad är väl då en burka eller slöja jämfört med att bete sig som en fullkomlig tok runt en uppenbar fallossymbol?
Djupt i mitt inre inser jag att det är jag som är inskränkt och inte kan släppa loss, men det får mig som sagt att känna mig som en alien på besök i det mystiska landet Sverige
Jag tänker att alla känner som jag och bara håller färgen där de ylande skuttar runt, men så hör jag rösterna och inser att de låter glada och uppsluppna. Inte bara barnen, som enligt instruktionsboken ska gilla knasiga grejor, utan även vuxna kvinnor och män.
Jag tror att ett bra trix att ta till nästa gång man löneförhandlar med chefen är att tänka sig den strikta gubbstrutten i ett par gröna brallor och skrikig sommarskjorta i full färd med att försöka likna en svans och öronlös groda runt en lövad stång. Då kan du nog stå på dig lite bättre och kräva ett omedelbart lönelyft.
Samma princip kan användas när du som kärlekskrank, och oss emellan rätt desperat yngling, försöker uppamma mod att närma dig den vackra flickan du fått span på inne på krogen. Skräckinjagande skön är hon mön men som skuttande groda eller Grinolle inte alls lika svår att komma till tals med.

Beträffande låtvalet till midsommarfirandet så har jag bara en liten invändning och den gäller det där med räven. Visserligen kan vädret vara vanskligt vid midsommartid i vårt avlånga land men det är trotsallt sällan det är isbelagt på våra vattendrag. Att då en räv skulle raska över isen känns inte ett dugg sommaraktigt i min värld. Kanske är det så roligt och befriande rent själsligt att få skratta och grina ohämmat att denna julklassiker för evigt spikat sig fast i även en renodlad sommarrepertoar?
En annan reflektion är hur vi i festens yra plötsligt struntar i att prägla våra barn på ett positivt sätt beträffande könsroller.
När vi gör rörelserna till gummornas visa så syr vi, och till gubbarnas visa lägger vi in en rejäl pris. Det förstnämnda är bara gammalmodigt men det andra kan även strida emot EU: s regler. Är det inte rentav emot svensk lag om det är reklam för snus? Det skulle inte förvåna mig ett dugg om det kommer krav från Bryssel att stryka versen med det flagranta tobaksförhärligandet.

Avslutningsvis så vill jag utbringa en skål för den underbara svenska sommaren och firandet som ger oss möjligheten att träffas i familj och med vänner. Alla måsten och fulltecknade kalendrar läggs åt sidan och den för en frusen nordbo så viktiga årstiden får sin välförtjänta hyllning. Vill vi dessutom lovprisa prisen så är det vår ensak vare sig vi är med i den europeiska gemenskapen eller inte!

Hörde på de lokala Stockholmsnyheterna att några nattsvarta skurkar sprängt ett hål i väggen på en skola i Fittja.

Polisen var brydd och hade svårt att förstå motivet för ogärningen, men trodde att det kanske var en träningssprängning eftersom metoden var mycket lik den som används vid bankomatsprängningar.

Min första tanke var att de pyrotekniska bovarna borde veta hut och ge tusan i att försöka jämna vårt lands skolor med marken, men så slog det mig att de kanske bara gjorde som de lärt sig att man ska. Det är i skolan man ska lära för det riktiga livet och lägger grunden till ett framgångsrikt arbetsliv.

Den vidare polisutredningen får väl utvisa om skuld ska beläggas någon väl ambitiös kemilärare.

Jag tror i alla fall att vi kan konstatera att svenskt utbildningsväsen just nu smäller högst i världen och att våra elever visar rejäl laddstake.

Min yngsta dotter Mimmi och hennes 10 veckor unga baby har bott hos oss i några dagar. Stor njutning förväntades av mormor och morfar men mysfaktorn blev ovanligt hög.

Att äta frukost på morgonen med en liten krabat gurglande och skrattande strax intill var i sanning helt fantastiskt. Att lilla Iza spyr, hickar och presterar ganska väldiga 2: or i både luft och fast form gjorde inget för att dämpa hur underbar hon är. Skulle en vuxen göra likadant så skulle vederbörande både bli utan vänner och troligen få sig ett rejält kok stryk.

 

Idag passade vi på att besöka sambo Agnetas mor Mary på äldreboendet och som de otroliga generaler vi är så planerades vårt fälttåg minutiöst.

Iza matades och fick nya blöjor för att hon skulle uppnå högsta möjliga beredskap inför besöket hos mormors mor.

Väl framme stegade vi resolut in och Mimmi tog ur Iza ur barnstolen för att bära med henne upp till Marys våning och rum. Inte nog med att Mary då skulle få glädjen att möta det lilla barnbarns barn tidigare än hon förväntat sig, men hon skulle även ha något att skryta med gentemot de andra gamla damerna och gubbarna på hennes avdelning. Vi hade alltså en lysande plan men den började gå i stöpet redan under tiden som Mimmi, Iza och jag väntade på att Agneta skulle parkera bilen.

Vi satt i fiket på entréplan och ur högtalarna i taket strömmade ljuv musik. Alltför ljuv som det verkade för Iza började genast klippa med ögonen och nicka till. Thorstein Bergman sjöng Dan Andersson med känsla och darr och den lilla babyn blev allt sömnigare. Hade det varit musik med någon sprallig höna som Siv Malmkvist eller Lill-Babs, eller några medryckande tongångar från Sven-Ingvars hade situationen antagligen varit en annan men nu lurade John Blund obönhörligen i vassen.

Den lilla tösabiten hann inte somna in fullständigt så Mimmi plockade resolut upp henne och begav sig som den ömma moder hon är med sin ömma moder mot dennes ömma moder. Själv satt jag kvar och tog bort tejpen från kartongen med den obligatoriska bakelsen. Denna delikatess, oftast i form av en hallonbakelse, är det näst viktigaste som vi har med oss. Det allra översta på listan är en kvällstidning och det ska vara Expressen.

 

Då tre generationer mammor anlände till fikarummet placerades den yngsta lilla guldklimpen i sin morfars knä, och småpratandet och attackerna mot bakelserna och kaffet kunde ta sin början.

När det fikats klart var det dags att logga in sig på datorn i det angränsande rummet för ett besök på Facebook. De gånger vi inte kan genomföra ett sådant blir Mary uppenbart putt, för hon vill se alla nya bilder och läsa statusuppdateringarna från den gångna veckan.

Agneta, Mimmi och Mary begav sig av till datorn och jag satt där som en lycklig fåne med lilla älsklingen i mitt knä.

Thorstein Bergman sjöng vidare ur högtalarna i taket och Iza sov så det knakade. När någon äldre, men även de yngre också, fick syn på henne så hörde jag exakt när det hände. Ett o eller a slapp alltid ur deras munnar vid anblicken av sötnosen som sov en fullständigt överflödig skönhetssömn.

Till min förvåning så upptäckte jag att musiken i taket var helt rätt. Jag började lyssna på Dan Anderssons formidabla texter och insåg med full tydlighet vilket fullkomligt geni han hade varit. Vackra, målande, sorgsna och ganska raka dikter med ett stort djup. Jag njöt och saknade varken Black Sabbath, Toto, Frank Zappa eller någon av de tusentals skivor jag belamrat mitt hem med. Det var Thorstein Bergman som gällde och ingen kunde bräcka honom just då. I mitt knä sov mitt lilla barnbarn allt djupare och jag fylldes av en värme som gjorde mig sprickfärdig av lycka. Det fanns ingenting jag hellre ville göra just då än att få hålla detta fantastiska nya liv i min famn.

Man kan sammanfatta situationen med att Iza vilade i mina armar medan stackars Thorstein fick vila vid sin mila.

 

Efter besöket åkte vi hem till vårt bo igen med vår trötta lilla bäbis, men larvigt nog så hann vi inte mer än innanför dörren så piggnade jäntungen på sig.

Plötsligt klarvaken och glad som en bankir med dubbla fallskärmsavtal kuttrade hon och gav ifrån sig de mest bedårande små läten. Med andra ord hela det program vi tänkt att hon skulle lyckliggöra gammelmormor med.

Så är det med småttingar, de har sin egen agenda och vi kan bara hjälpligt påverka den, och när jag tänker närmare på saken så ska det nog vara så eftersom det sällan är roligt när det är förutsägbart.

 

Imorgon till frukost finns här ingen lite solstråle och om det inte vore för en snäll sambo och fyra små galna kattungar så vore det risk för en riktig ökenvandring. Blir nog bra, men jag längtar redan till nästa visit för jag är en morfar och vi är sådana.

Dörrklockan ringer och på bron står någon ung människa med hela munnen full av inövade säljfraser och famnen full av produkter.

Om det är jag som öppnar blir det sällan något köp, och som jag berättade tidigare så drev jag under min avmagringsperiod en stackars kokosbollsförsäljare på flykten.

När sambo Agneta möter upp i dörren är det däremot en helt annan kopp te som gäller. Hon har väldigt svårt att motstå de unga människornas bedjande ögon, tycker i grunden så oerhört synd om dem, att hon gång efter gång gör ett stödköp.

Det köp i välviljans tecken som mest avspeglar hennes godhjärtade natur är när hon köper tulpaner. Inte bara en bunt utan oftast två. Inget fel på dessa vackra blommor förutom det faktum att om man köper dem av en ung nasare vid sin port så dör blomsterkvasten obönhörligen redan dagen efter inköpet.

Detta vet alltså Agneta men kan ändå inte låta bli att lyckliggöra den unge försäljaren.

Nyckelordet är alltså välvilja, men det går nog att kalla det för något annat också.

 

En annan form av möjlig välvilja var när man på tv visade Sveriges förlustmatch mot Ukraina i repris.

Vem i fridens namn vill se en sådan usel uppvisning i feghet och vankelmod en andra gång? Det bör ha varit försvinnande få som inte kände till resultatet och som satt vid reprisen och upplevde gastkramande spänning.

Välvilja från tv-ledningens sida eller något annat, det är frågan?

 

Jag undrar också vilken missriktad välvilja som fick ledningen för fotbolls-EM att låta turneringen gå i Polen och Ukraina.

Båda dessa länders fotbollssupporters verkar helt intelligensbefriade och minst sagt högerextremistiska. Kanske tänkte man välvilligt att nazisthälsningar, rasistiska hatkörer, beskjutning mellan läktarna med fyrverkeripjäser och vilda slagsmål är liktydigt med bra drag på publiken.

Är det välvilja eller något annat?

 

I Syrien har nu våldet trappats upp ytterligare och är idag ett rent inbördeskrig.

Civilbefolkningen är hårt drabbad och övergreppen mot barn är ett flagrant brott mot mänskligheten. Tortyr, lemlästning och ett groteskt användande av barn som skydd för de egna soldaterna i form av mänskliga sköldar vid strid och på pansarvagnar är något den grymma regimen satt i system.

FN fördömer i de starkaste ordalag, vilket på diplomatspråk är liktydigt med ajabaja och fy. Omvärlden visar alltså ingen som helst välvilja mot den Syriska regeringen men räcker det med ett uppuppuppfinger när det är frågan om mord och kränkande av alla mänskliga rättigheter?

Jag är inte tillräckligt insatt i frågan och är rädd att det än en gång är frågan om cynisk storpolitik. Kanske tycker en del västliga ledare att det är bättre med en blodig västvänlig regim än några islamister som vill gå sina egna och koranens vägar?

Kanske är det lukrativa vapenaffärer som än en gång gör att Ryssland inte tycks tycka som resten av världen?

Jag får kanske lov att lugna ner mig ett spadtag och välvilligt se på Syriens väpnade konflikt som en inre angelägenhet?

 

Hemma i mitt bo i Saltsjö-Boo är det gudskelov inget krig, men det ser ut som om det vore ett. Fyra sjuveckors kattungar leder till en oreda som ibland är svår att förstå.

De små sötnosarna har visserligen lärt sig att gå i lådan för att uträtta sina behov men lyckas även sprätta sand över hela huset. Om de lyckas förpassa tillräckligt med sand över kanten så tror de att lådan växt och gör sin grej även utanför.

Kattmamman Lola följer sina instinkter och har börjat bära mjukmat till sina telningar. Något av en överloppsgärning eftersom tre av dem redan äter vid den vanliga matskålen. Agneta och jag försöker med största möjliga välvilja acceptera hennes piffiga tilltag att bära in illaluktande kattmat till olika platser i huset där hon gärna gömmer den under lämplig matta. Hurra, kattmat under mattorna som är så modernt och nästan lika chickt som hårdstampat jordgolv!

Jag måste medge att jag har svårt att få in den där rätta sommarkänslan när det bara är 6 grader plus och en liter jordgubbar kostar 40 spänn. Verkar som vi gått från en obefintlig vår till en rutten sommar!

Värst av allt vore om den där dysterkvisten Ledin får rätt när han skaldar om att, ”… sommaren är kort, det mesta regnar bort…”

 

När du ändå står där, ivrigt viftande med köttkniven bredvid utegrillen, med ett brett leende och med förklädet redan prydligt knutet runt midjan, och frågar din partner vad hon eller han är sugen på är risken överhängande att du får ett svar som förmörkar din dag ytterligare.

 

”limpmackor med kaviar och en kopp varm choklad vore gott!”

 

Det är helt enkelt så att din partner inte hunnit bli så där svårt grillsugen som du, oavsett vad det råkar stå för datum i almanackan.

Att bli så distraherad från idogt grillande av lite dåligt väder är självklart bara ett tecken på att man är en riktig tunnis. Det finns inget väder som inte passar till att slå igång grillen bara bristande entusiasm. Min vän Hasse i Upplands-Väsby öser på året runt om han så ska skotta fram grillen. Familjen är kanske mer än trött på vidbrända kotletter redan i mars, men inget kan stoppa min vän Hasse när han är sugen på att elda med kött.

 

Nu borde jag som boende i Stockholmsområdet inte klaga alltför högljutt eftersom vädret här bara består av kraftiga vindar, regn och kyla. I halland blåste det på betydligt värre med en tromb. Nej, en tromb är inte ett blåsinstrument utan en hel massa sekundmeter värre!

I norrland snöade det igår, och inte lite heller. Om det är guds straff för syndigt leverne så kantrar min världsbild betänkligt för så jäkla roligt kan det helt enkelt inte vara i Vilhelmmina, och att det skulle vara häftigare synd där än i Stockholm känns osannolikt, och dessutom bor det grymt många bankirer här. Om nu så ändå är fallet så kan norrlandskommunerna nog med bara minimal hjälp av reklambyråer nog få fart på inflyttningen, eller kanske det borde kallas tillbakaflytten? Finns det bara tillräckligt med tillfällen till synd att värma sig med så är människor fullt beredda att ha snö upp till naveln året om, det är jag tämligen övertygad om.

 

I kungliga huvudstaden gick igår Stockholm Maraton av stapeln. Borde det kanske heta sprangs av stapeln i det här fallet?

Blött som tusan var det och frågan är om inte loppet under sådana omständigheter borde räknas som en deletapp av Vansbrosimmet.

Den ansvarige för det långa loppet sa att det nog i det långa loppet var värre för publiken än för deltagarna. Då föreslår jag att publiken får något av märkena ”fisken” eller ”baddaren” och att de som kutat så långt i vätan som årets deltagare i maran åtminstone får ett simborgarmärke som belöning vid målgång.

 

I sanningens namn så spelar nu inte vädret någon större roll om man bara håller sig inomhus. Den höga svenska byggnormen gör att det är samma väder året om man bara undviker att gå ut. Bara att sitta tryggt tills jordgubbspriset gått ner och väderleken ser tjänlig ut igen för en nordisk blekfis.

 

En tanke angående den omtalade globala uppvärmningen har slagit mig.

Vore det inte läge att ge det ruskiga fenomenet ett nytt namn?

Jag har svårt att ta det hela på allvar då det kallas för något med ordet uppvärmning i titeln samtidigt som jag fryser så att tänderna skallrar.

Hotet om några grader upp är skitläskigt om man bor i Malaga, Kairo eller Accra, men känns lättare att tänka sig i Kiruna, Trondheim eller Åbo.

Ska vi nordbor verkligen fås att spotta i nävarna, nåja i handskarna, så tror jag på ett namnbyte med det snaraste. Information är en sak men jag tror på att bli vettlöst skrämd till full förståelse om våra illgärningar mot planeten Tellus. Som jag ser det så är det en fråga om pedagogik, och det är svårt att kollra bort att man visserligen blir varm av att cykla men man blir ändå varmare av att sitta i kupén på en BMW.

Här finns uppenbarligen en del att göra för politiker och reklambyråer innan gräsrötterna självmant klipper ner sin egen överförbrukning och seriöst anser att det är viktigare att rädda planeten än att stävja sina egna utgifter och gör avkall på bekvämligheten.

 

Nu låter jag som vore jag en engagerad miljökämpe och agitator när allt jag egentligen ville säga är att jag tycker att vädret är lite visset för att vara i juni, och att priset på jordgubbar och körsbär bär emot.

Snart är det midsommar och då lär vädret vara oförskämt härligt. Jag kanske till och med firar det genom att äta färskpotatis, även om de är äckligt proppade med kolhydrater. Kanske var det därför som dansleken ”små grodorna” uppfanns. Svårt att förstå förekomsten av något så fånigt annars, och faktum är att amfibieleken är det enda som faktiskt är värre än ”fågeldansen.” Barn gör som ni gör och inte som ni säger alla vuxna, så tänk på det när ni vickar på rumpan nästa gång till något mer än lovligt larvigt musikstycke.

Vid närmare eftertanke så föredrar jag ändå både grod och fågeldans jämfört med depparlåtar om bortregnade somrar även om jag här kan se roten till det trauma som ens barn alltid tycks drabbas av så fort någon av föräldrarna rör sig det minsta i takt med musik. Det är få saker som kan få ungarna att storkna av skam som dansande föräldrar. Kanske skulle vi få skaka rumpa utan att bli åthutade om vi undvikit att dansa runt stången och fått kidsen att förknippa vuxnas dansande med spastiskt ryckande och tappade skruvar.

Visst kan det här hävdas att groddansandet sker under festliga former och vid en ålder då barnen fortfarande tycker att mamma och pappa är bäst, men när de uppnått tonåren och reviderat sina åsikter minns de med en rysning föräldrarnas hämningslösa skuttande i barndomen. Att föreslå ett varv runt stången till ett av dina barn som befinner sig mitt i sin tonårsperiod tror jag är förknippat med stor livsfara och bör absolut undvikas.

Vad gäller annan musik så är grundregeln för en förälder att alltid stå blick stilla oavsett hur medryckande och dansant musiken än är.

Den näst sista kvällen av vårt besök i Sevilla så gick de kvarvarande av vårt kamratgäng från högstadiet i den amerikanska skolan i Nigeria till en italiensk restaurant för att bota vår hunger som var stor och svår.

Vår lilla grupp som nu bestod av endast 6 personer slog sig ned vid ett trevligt bord som vi fått oss tilldelat och började ivrigt syna matsedeln. Det fanns många härliga rätter att välja emellan och jag bestämde mig för att inmundiga fisk eftersom det lär vara bra för intelligensen.

Plötsligt förvandlades lugnet vid bordet till ett ivrigt surrande och jag hörde hur min kamrat Robert upprört undra vad min andra skolkompis Bernard sysslade med. Roberts fru Julie hade blivit anmodad av en kypare att sätta sig på en annan plats än den hon valt och trivdes utmärkt med. Hon var klart irriterad men blev ändå flyttad på. Vad som hänt var att Bernard hade plockat med sig en uteliggare i form av en ung dam från gatan utanför och hade satt sig i sinnet att lyckliggöra den olyckliga genom att bjuda henne på ett rejält skrovmål.

Det var nu som min skolkamrat nr. 3 Mark förstod vad Bernard menat när han ute på gatan förtroligt lutat sig fram mot honom och viskat.

 

”Litar du på mig?”

 

Att Bernards sociala kompass och kodläsare var ur funktion denna kväll var helt klart.

Robert var fortfarande upprörd över sin frus bryska förflyttning och lyckades med torr engelsk humor klargöra detta utan att orsaka ett större uppträde än vad en total konfrontation med Bernard skulle inneburit. Bernard försökte förklara sin handlingsplan och vi inså alla att han var mer godhjärtad än klarsynt.

Robert kunde inte hejda sin mun när den unga damen inte åt upp sin portion av spagetti. Han menade med visst fog att en uthungrad kvinna från gatan nog borde visa större aptit om hon nu var så fattig och inte ätit ordentligt på länge.

När sedan den ”svältande” unga kvinnan plockade fram en mobiltelefon gick det inte att stoppa Roberts sarkasmer.

 

”Världen håller på att bli en bättre plats för nu har uteliggarna mobiltelefoner!”

 

Bernard gick förståndigt nog inte i svaromål då han vid det här laget insåg att hans i grunden godhjärtade tilltag inte var den ljusaste iden han kommit upp med. När folk åkt från världens alla hörn för att åter få träffas och utbyta minnen och framtidsplaner så var främlingar vid bordet inte vad som stod högst på agendan.

 

Nu var det inte just det här jag tänkt berätta om, men det var på det här viset som kvällen tog sin början.

Vi andra som knappast var att betrakta som svältfödda hade prydligt satt i oss våra rätter och lutade oss dästa tillbaka. Min fisk hade varit utsökt och de andra verkade även de nöjda. Det var då som min dotter Camilla fick se hur kyparen försökte ta min tallrik. Han böjde sig sakta fram på min högra sida och stack sakta fram handen för att greppa den, men så fort jag rörde mig det minsta så drog han hastigt åt sig näven igen. Camilla tittade storögt på och började skratta åt skådespelet. Gång efter gång kom näven smygande men drogs åter hastigt tillbaka då jag sa något eller rörde mig det minsta. Min dotters munterhet visste sig nu inga gränser och slutligen lyckades kyparen greppa min tallrik och ryckte den snabbt åt sig. Med ett triumferande uttryck i hela ansiktet flydde han sedan fältet med sin svårfångade trofé.

Själv var jag självklart helt ovetande om dramatiken kring min disk och fortsatte att umgås med den lilla skaran vänner. Den fattiga flickan hade avlägsnat sig med några sedlar från Bernard, troligen till för att betala mobilräkningen med, och förhoppningsvis något mättare.

Trivselnivån höjdes genast men vi bestämde oss ändå för att gå någon annanstans för att hitta en god efterrätt. Mark hade snöat in på en chokladglass som fanns på en bar en bit därifrån och vi gjorde oss klara att bege oss dit.

Innan vi kunde gå vidare så behövde jag uppsöka hemlighuset och Camilla och jag gick in i restauranten och frågade vart det var beläget. En av de saker jag allra mest uppskattar med att besöka Spanien är att toaletterna är så rena och i så gott skick, som det var i Sverige innan vi sjangserade och blev landet lortgris.

Vi blev vänligt hänvisade vart vi skulle gå och Camilla visade mig fram till dörren. Jag hade precis klivit in på den lilla herrtoaletten och vände mig om för att stänga dörren då en av kyparna kom rusande in och lyfte på toasitsen. Därefter backade han hastigt ut och sa med överkroppen framåtböjd som i en bugning.

 

”Excuse me por favor!”

 

Eller något liknande, med underdånig stämma.

Jag blev så förvånad över hans tilltag att jag först bara stängde dörren och påbörjade att vattna guldfisken. Så slog det mig hur urbota fånig hela situationen var. Att rusa in som en virvelvind och lyfta upp sitsen var en aning magstarkt. Trodde han att jag skulle pinkat på för glatta livet och förpestat hela muggen för dem annars? Om jag nu istället skulle gjort 2: an så skulle det bara ha varit en björntjänst och tvingat mig att fälla ner locket istället. Tror att jag var den första blinda gästen på just den restaurangen, och dessutom behövde denna premiärblinning gå på muggen också, jädrans otur!

Fylld av muntra tankar började jag skratta allt högljudare, och i sanningens namn så var detta mitt kroppsskakande flabb nog ett större hot mot renheten på sanitetsinrättningen än några upp eller nedfällda toalettsittsar.

Utanför dörren stod min stackars dotter Camilla och hörde hur hennes tramsiga gubbe till farsa gapflabbade så att alla inne på restaurangen kunde höra det. Hon bad till högre makter om att jag måtte slås av stumhet och namngav hin håle med många av hans tillmälen i ilska över mitt pinsamma beteende.

När jag en stund senare kom ut och glatt småfnittrande tog hennes arm så morrade hon bara något om tystnad och skämmas över gamla farsgubbar. Varför fick hon garva men inte jag?

Tänk dig att du tar ett hastigt farväl av dina vänner, klasskamrater eller arbetskamrater idag och sedan inte får chansen att kontakta eller möta dem igen förrän om 40 år. Hur många tror du att du kommer att minnas mer än namnet på, om ens det?

Själv kunde jag knappt påminna mig hälften av namnen i de två årsböckerna jag hade att tillgå från högstadiet i den amerikanska skolan i Lagos Nigeria. Bilderna kunde jag självklart inte tillgodogöra mig med min obefintliga synförmåga, troligen som ett straff för otroligt fett partajande i Sodom och Gomorra i ett tidigare liv, men att namnen helt kunde trilla ur kortregistret i skallen var en smula omskakande. Vissa namn var en aning bekanta men att hitta ett ansikte eller någon händelse att para ihop namnet med var helt omöjligt.

Frågan jag bittert fick ställa mig själv var, ”är jag normalt glömsk, dum i hela huvudet eller smått senil, eller kanske en kombination av de 3?”

Vad jag med stor ackuratess kommer ihåg är exceptionellt snygga tjejer och rejält busiga killar. Kommer ni damer ihåg väldigt stiliga grabbar och ruskigt busiga flickor? Av någon outgrundlig anledning så tror jag inte att ni har fullt så enkelspåriga minnen.

 

 

Vi möttes alltså 6 gamla klasskamrater, 2 fruar och 2 döttrar i den fina spanska staden Sevilla.

Under heta dagar turistades det och under de fantastiska kvällarna dryftades urgamla hågkomster på härliga uteställen med god mat och dryck. Sedan länge nedgrävda restminnen lösgjorde sig ständigt i våra huvuden och flöt upp till ytan.

Lyckligtvis gillade vi varandra fortfarande och jag slogs av att alla var sig väldigt lika sedan sist. Personligheten verkar grundmuras tidigt och jag kunde med lätthet känna igen de 14 och 15 åringar jag umgåtts med för så länge sedan.

Insidan var sig alltså ganska lik men utsidan hade enligt min falkögda dotter som ledsagade mig skrumpnat betänkligt. Larvigt nog så var det den av oss som hade det bäst ställt vad gäller det ekonomiska som också var bäst bibehållen. Tror dock inte att det var några oegentligheter och fusk som plastikkirurgi inblandat. Han hade dessutom en ung och snygg fru och 3 barn av vilka den äldsta var bara 10. Han kommer att vara uråldrig innan han kan kicka ut dem ur boet så han får gärna vinna balsameringstävlingen vad mig beträffar.

Jag mindes alla väldigt väl utom en som bara var ett namn för mig. Det var inte förrän jag vid den första middagen frågade honom var han kom ifrån och fick svaret Colombia som polletten trillade ner och jag mycket väl mindes honom. Svårt att inte göra det eftersom han mer än ett år blev vald till klassens clown. Jag trodde att han hette något annat, så minnet är inte att lita på!

Detaljer om våra göranden och låtanden under vår Spanienvistelse skulle bara tråka ut er, men låt mig få säga att det stod helt klart för mig att jag gjorde en miss som inte bibehöll kontakten med gossarna och töserna när jag lämnade Nigeria. Skulle kunnat ha haft otroligt roliga resmål med härliga människor under alla dessa år om jag inte varit så korttänkt. Det var underbart att vara omgiven av vänner och våglängden var definitivt rätt även om frekvensen var nyligen justerad.

 

Det var inte bara när jag lämnade Afrika som jag bara stack utan att titta bakåt. Alla de 9 gånger jag bytt skola så har jag bara låtit min praktfulla näsa visa mig vägen framåt. Någon enstaka gång har tafatta försök till upprätthållande av kontakt gjorts via snigelpost, men den gamla metoden är alltför svårmodig för att fungera någon längre tid. När min syn försvann eller åtminstone blev så dålig att det var skitjobbigt att läsa och skriva så rann alla kontakter ut i sanden.

Att hålla kontakten idag är betydligt lättare för att inte säga tvärenkelt. Snabba meddelanden i telefon eller via datorn och sociala medier som Facebook har i sanning krympt världen. Utan dessa hjälpmedel så hade vi skolkompisar från 70-talets Lagos aldrig någonsin återfunnit varandra!

 

Eftersom jag bott på så många platser och under årens lopp träffat så många människor så borde jag ha ett stort antal vänner, men jag finner att jag vid snart fyllda 55 knappt har några alls. Tror faktiskt att ena handens fingrar räcker till för att räkna dem, och detta även om jag skulle råka ut för en allvarlig handskada.

De flesta jag träffar är kollegor från banden jag lirar med och få av dem skulle nog komma på tanken att ringa mig när det inte är gig bara för att umgås. Ett par gör det men de flesta står nog mest ut med mig som det känns.

Vad som gjort att min bekantskapskrets ser ut som den gör har jag inte gjort någon djupare analys av, och lika bra är väl det. Jag tror inte att jag är otrevligare än de flesta och min personliga hygien är god, eller som de säger i den gamla Beatlesfilmen.

 

”He’s a clean old man!”

 

 

Nu har jag i alla fall bärgat 5 goda vänner från forntiden och det är positivt. Endera dagen kanske jag börja jobba på att bli tillgänglig och socialt mer attraktiv i mitt närområde. Att försöka via telefon är nog inte att tänka på när alla har nummerpresentatör.

Om ni tycker att jag låter bitter så är det inte fallet. Det är inte så att jag blir vemodig och nostalgisk då jag hör Paul McCartney sjunga ”The Fool On The Hill” bara för att jag bor på Ormingehöjden i Nacka.

Om jag nu inte har alltför många vänner så kan jag med viss stolthet konstatera att jag har ännu färre ovänner. Jag kan utan fruktan gå ut i full vetskap om att ingen vendetta är riktad mot mig, och det känns tryggt. Man kan alltså säga att jag slås av att ingen vill slå mig.   

I ett myllrande, kryllande, stekhett, fuktigt och doftstarkt Lagos gick jag högstadiet i en amerikansk skola.

 

”Nej, jag har inte tappat ännu en väsentlig skruv i förståndsarsenalen, det var ”The American International School Of Lagos Nigeria” jag tillbringade mina skoldagar.”

 

38 olika nationaliteter fanns representerade och det torde bräcka både Rinkeby och Tensta.

Visst blev det konflikter någon enstaka gång, men aldrig på grund av härkomst eller hudfärg utan snare småbråken och tjafset som uppstår mellan ”vanliga” pubertetskvalster.

Förutom några Nigerianer så befann vi oss alla på främmande mark och tillhörde efter några år något som brukar benämnas tck, third country kids. Gemensamt för oss är att vi ofta fått en annan syn på vårt eget land och även på omvärlden. Det är ofta positivt men det faktum att vi lärt oss ett ytterligare språk än vårt modersmål men stavar som krattor på båda är mindre lyckat. Vore det inte för rättstavningsprogram så skull jag ständigt vara långt uppe i den berömda floden utan en paddel i sikte, men i sanningens namn så kapsejsar min stavningskanot ibland ändå.

Ett annat resultat av att vara en tck är att man aldrig mer i sitt liv känner att man är helt rotad på någon speciell plats, men med tanke på hur urbota fånigt det är med lokalpatriotism så tycker jag att det är bra. Den sortens inskränkthet kan kanske tolereras när det gäller idrottslag, även om man nog måste konstatera att idrottsmän verkar vara en blandning mellan nomader, prostituerade och slavar.

 

Vi lämnade Nigeria några månader innan jag skulle gå ur nian och vi återvände till fostervattnet, Sverige.

Ung och med blicken riktad mot framtiden så höll jag inte kontakten med mer än en av mina forna klasskamrater. Kändes inte viktigt att byta adresser och jag tänkte nog att jag skulle skaffa nya polare på nästa anhalt av min livsresa.

Tanklöst var det under alla omständigheter och det tog inte många år förrän jag ångrade mig. Den som jag faktiskt hade hållit kontakten med, en amerikan vid namn Mark, träffade jag vid några tillfällen. Han hälsade på mig både i Skåne, när jag bodde i Skurup, och senare i den kungliga huvudstaden. Jag besökte hans föräldrar i Miami och hans familj och jag semestrade i London en vecka. Vilka upplevelser hade jag inte kunnat få om jag behållit kontakten med några fler?

 

Jag har alltså med tiden ångrat mig och lekt med tanken att försöka hitta några vänner från den tiden. Mark och jag har ibland talat om forna skolkamrater och båda försökt att hitta någon av de andra, men utan resultat. Då kom Facebook!

Inom loppet av några dagar lyckades vi hitta inte bara en bunt av våra tidigare klasskamrater utan även en sida på Facebook som är till för oss som gick i A.I.S. på 70-talet.

 

”Sesam öppna dig!”

 

Plötsligt hade jag kontakt med fem och fantastiska telefonsamtal inträffade. Det var en otroligt konstig känsla att tala med någon man senast bytt ord med 40 år tidigare och samtidigt kunna konstatera att de lät precis som man mindes.

 

Mark och jag talade om att försöka få ihop en träff, och att det borde bli snart eftersom vi började bli något ålderstigna allihop. Jag vet hur svårt det kan vara att få sådana idéer att fungera, och i de band jag lirar med är det ibland stört omöjligt att få ihop ett rep trots att vi bor så nära varandra. Hur ogörligt skulle det då inte vara att få folk från olika delar av världen att sammanstråla?

Mark är dock en ihärdig man och dessa diskussioner i januari har nu resulterat i att jag på lördag åker till den spanska staden Sevilla för en klassträff.

Jag kommer alltså från Sverige och är ledsagad av min dotter Camilla, Mark kommer från Kalifornien, en kommer från Texas med sin fru, en från Prestatyn i Wales med fru, en polack bosatt i Kanada kommer med sin dotter och en bor i Sevilla något kvarter ifrån det hotell vi valt. Det gick att få ihop och alla kommer, men det hade aldrig fungerat om inte alla varit sådana beresta globetrotters.

När jag berättade att jag var blind så erbjöd sig en av dem att komma förbi och plocka upp mig i Stockholm.

 

”I can swing by and pick you up in Stockholm.”

 

So matt ta bussen någon station extra bara! Nu behövs det inte men erbjudandet var både rörande och fantastiskt.

 

Undrar för vem det här mötet blir mest underligt?

När vi sist möttes allihop var vi larvigt unga pojkar, men är nu ett gäng farbröder. De andra lär detaljstudera varandra som seende människor gör, men för mig blir det ingen visuell skillnad eftersom de i mina ögon alltid kommer att se ut som de gjorde när jag sist såg dem 1972. Vad jag hört så låter de i alla fall likadana och då finns det inget i min värld som spräcker illusionen.

 

Jag lär återkomma i ämnet efter våra dagar i Sevilla, men så mycket kan jag säga att det var många år sedan jag såg fram emot något som jag ser fram emot det här! För mitt inre öga tror jag att vi starkt kommer att påminna om de gnälliga stofilerna på balkongen i ”Mupparna” då vi sitter och försöker komma ihåg vår svunna ungdom i mörkaste Afrika. Det lär ta en dag bara att låta var och en summera de senaste 40 åren, och särskilt om vi ständigt måste väcka varandra. Amerikanerna har i alla fall jetlag att skylla på, vi andra är bara trötta gubbstruttar.

Min dotter Camilla fick på sin praktikplats friplåtar till filmen ”The Hungergames” och begav sig ikväll iväg med pojkvännen för ett par timmars underhållning i dystopins tecken. Filmtiteln skulle kunna vara mer än passande för en dokumentär på vår bantande släkt, men det är det inte.

 

Sagda släkt var idag på ett födelsedagskalas för att fira sambo Agnetas mamma som häromdagen fyllde 92 år. Födelsedagsflickan Mary var med råge äldst i lokalen och yngst var hennes namne Iza Mary Linnea med sina 9 dagar.

Att det nykläckta flickebarnet var pytteliten stod klart och den något äldre Mary kunde sakligt konstatera att hon haft betydligt längre tid på sig att växa till sig, men att de små drar iväg oerhört snabbt i början. Vi kunde lika sakligt konstatera att 92 åringen nog legat lite på latsidan vad växande beträffar. Hon borde efter alla dessa år vara rejält gänglig men det är hon inte med sina ungefär 1,50.

 

Efter födelsedagsfirandet åkte vi för att köpa oss en stavmixer. Vi behöver nämligen en sådan för att kunna göra den blomkålsmos som ska ackompanjera kycklingfilen i det smalmatsrecept vi skall prova på idag.

Stavmixer låter som ett annat sätt att beskriva min usla förmåga att stava, men det är det inte.

 

Matos kan vara otroligt förföriskt och mer än lovligt inspirerande inför en kommande matstund. Just nu gör Agneta i köket något med den tidigare omtalade blomkålen och doften borde vara ett första njutningsfullt steg mot måltiden, men det är den inte! Det luktar förfärligt, ja rentutav skit! Som tur är så vet jag från vanligtvis trovärdiga vittnen att den färdiga maträtten är en ren fröjd i gommen, men just nu önskar jag mig någon annan stans.

 

(25 minuter senare)

 

Nu har jag inmundigat en portion blomkålsmos och kycklingfilé med vitlök. Den avskyvärt stinkande blomkålen borde smakat gräsligt, men det gör den inte! Det var utan överdrift det godaste jag ätit på väldigt länge. Det var omedelbar kärlek i hela munnen. Denna fantastiska maträtt vill jag äta ofta trots lidandet under tillagandet.

 

På långfredagen blev jag morfar då min yngsta dotter Mimmi nedkom med en liten dotter.

Någon djupsinnig person sa att så fort man blir morfar eller farfar så kan man omedelbart lägga till 25 år till sin ålder. Detta borde göra mig nedslagen och lite deppad men det gör det inte. Hela jag är uppfylld av en känsla av glädje som jag inte känt sedan jag för första gången höll mina 2 döttrar i min famn.

Välkommen till världen lilla Iza! Jag skulle vilja påstå att det är en fredlig och rättvis planet, men det är det inte. Däremot lilla vän så kan den vara full av fantastiska upplevelser, stora äventyr, kärlek, magiska sinnesintryck, varma känslor stort, smått vardag och fest. Gå dina egna vägar för det är ditt liv! Skulle mamma Mimmi någon gång klaga på ditt uppförande eller din nya fräcka frisyr så är det bara att ropa på mormor och morfar så har vi både bildbevis och förödande vittnesmål att tysta ner morsans tramsande med.

 

(senare på kvällen)

 

Min dotter Camilla var alldeles nyss här och då fick vi veta varför vi var tvungna att köpa en stavmixer idag. Den Agneta var säker på att vi redan hade någonstans hade vår kära dotter tagit med sig till sitt hem i Hultsfred för att kunna göra smoothies. Vi som trodde att vi hade en dylik pryl, men det hade vi inte!

Jag var full av entusiasm över blomkålsmosen och Camilla smakade nyfiket. Den var nu kall och hon tyckte att den smakade vedervärdigt. Pojkvännen Joel tog sig också en munfull och tyckte att det smakade rotmos och inte var så illa. Camilla som avskyr rotmos var nu totalt övertygad om maträttens oätlighet, men jag är fortfarande lyrisk.

Att ta sig från mitt hem i Nacka till Medborgarplatsen inne i Stockholm tar, om allt går som det ska, ungefär en kvart.

Vid 19.30 tiden härom kvällen påbörjade jag en resa med just det målet för att avnjuta en konsert med det nya fantastiska amerikanska bandet ”Rival Sons” som lirade på rockklubben ”Debaser Medis” med adress Medborgarplatsen 8. Eftersom blinda i möjligaste mån bör undvika att köra bil i tätort så reste jag istället med en färdtjänsttaxi. Ett beslut som jag var säker skulle innebära att jag skulle anlända både fortare och i mindre skadat skick än om jag skulle låna sambo Agnetas franska fordon. Jag hade dessutom beställt bilen i god tid för att inte missa början av ”Rival Sons” uppträdande.

Som färdtjänstkund får man alltid lov att lägga på en del tid för att vara säker på att komma i tid då det är ett samplaneringssystem som gäller. Det innebär att en gammal skruttig dator med ett mjukvaruprogram från yngre stenåldern planerar resan åt 2 kunder i stöten som ska åt samma håll. Ibland när fru fortuna ler så kan det vara riktigt bra resor som datorn, nej det heter inte datan, räknat ut, men ibland är rutten en ren katastrof och förlusten i tid kan vara betydande.

Till min lycka fann jag att gårdagens resa mot den kungliga huvudstaden inte var samplanerad, och jag kunde därför snabbt konstatera att jag med lätthet skulle komma i tid till mitt möte med min vän Heikki utanför ”Debaser.”

Chauffören visade mig vänligt men lite valhänt till bilens framsäte och resan kunde ta sin början.

Redan efter ett par minuter svängde vi av vägen och stannade. Tydligen hade det inte fungerat när färdtjänstkortet drogs i kortläsaren och nu skulle nya försök göras. Chauffören gned kortet mot sin arm och gjorde sedan nya tappra försök att få den trilskande plastbiten att ge ifrån sig den nödvändiga informationen. Samtidigt som han alternerade mellan att gnida kortet mot sina kläder och att dra det i kortläsaren så berättade han nervöst att det var hans första dag på jobbet. Jag nickade medkännande men började oroa mig för mitt korts välbefinnande, för mycket gnidande var det. Jag skulle inte blivit ett dugg förvånad om det plötsligt väst till och en kortande hade pyst ut. Undrar vad ett sådant väsen skulle ha att erbjuda, kanske tre resor utan samplanering eller rentav tre tips om var man ska placera sina pensionspengar?

Slutligen kom det förlösande pipet från kortläsaren och resan kunde fortsätta.

Vi rullade ut på vägen och genast började det klinga som om en ängel åkte med oss. Vad jag kunde förstå så var det dock ont om goda bevingade varelser i bilen, och faktum var att det inte fanns så mycket som en bofink i sikte. Nu hade det idoga plingandet börjat att ackompanjeras av elektroniska pipljud. Jag hoppades innerligt att chauffören inte satt och lirade något inbyggt dataspel, men jag hörde inga arga fåglar så jag avfärdade genast den absurda tanken. Förklaringen visade sig också vara en helt annan. På ganska bruten svenska kom en lång utläggning och det var varningssystemet som går igång om man glömt att sätta på sig säkerhetsbältet som fungerade alltför väl. Det varnade nämligen oavsett om man knäppt på sig bältet eller inte och det var ju knäppt! Så fort en växel lades i så gick larmet igång. De andra pipljuden kom sig av att taxikillen manuellt försökte stänga av eländet. Första dagen på jobbet och då i en defekt bil var i sanning oflyt. Han bad om ursäkt för olåten men jag sa att det inte gjorde något, för jag ville inte att denne nybörjare skulle ägna för mycket av sin uppmärksamhet åt något annat än framförandet av fordonet.

Plingade och pipande vinglade vi vidare mot Stockholm och jag måste medge att jag blev en smula nervös men jag ville inte att han skulle märka det så min färghållning var monumental.

Som jag tidigare berättat så borde resan ta ungefär en kvart och när det gått 25 minuter så började jag undra vart vi hamnat. Vi svängde hit och dit men ingen av svängarna kändes bekant på något vis. Han hade dessutom börjat köra väldigt ryckigt, gjorde häftiga inbromsningar och jag hörde hur andra trafikanter ilsket tutade på oss. Jag höll ut i ännu 10 minuter men var sedan tvungen att fråga vart vi var. Till svar fick jag en förvirrad utläggning om att han var nervös, gjorde sitt bästa, att det var hans första dag och annat liknande, men inget om var vi befann oss rent geografiskt. Slutligen kom också beskedet jag redan räknat ut.

 

”Jag har kört fel faktiskt!”

 

Han hade dock åtgärder på lut och strax därpå lyfte han rådigt sin mobil och påbörjade en konversation på smattrande arabiska med en kollega. Bra tänkte jag nu blir det ordning på torpet och kanske rentav en konsertupplevelse denna kväll, men plötsligt tog mitt hjärta ett skutt. Min arabiska är nästan obefintlig men jag uppfattade ord på svenska insprängda i det främmande ordflödet och det gjorde mig först lugn men sedan skärrad. Medborgarplatsen var som balsam i mitt öra men när han sa Gustavsberg blev jag skakad och kände mig föranledd att än en gång fråga vart vi var. Den här gången innehöll hans svar faktiskt informationen att vi nu skulle åka in i tunneln så nu skulle vi nog snart vara framme berättade han och gjorde uppenbarligen sitt allra bästa för att låta uppmuntrande. Om jag hade haft några dubier om hur fel vi åkt så kunde jag lägga dem bakom mig nu för han hade verkligen tagit med mig på en rejäl Stockholmssafari.

Vi kom slutligen ur den långa tunneln och han stannade för att rådgöra med en kollega. Samtidigt som han stängde av motorn så berättade han att han egentligen skulle studera på KTH men att det av familjeskäl var uppskjutet. Jag fick vidare veta att han minsann kämpat hårt för att lära sig köra taxi men att det var svårt.

Jag förklarade att stället jag skulle till var rockklubben ”Debaser Medis” men han tittade stint på sin lapp och sa att det var Medborgarplatsen 8 och lämnade skyndsamt taxin. Jag passade på att göra en tidskoll och fann till min häpnad att det gått 50 minuter sedan vi lämnat Orminge.

När han återkom så berättade han ivrigt att han skulle få hjälp av en kollega som skulle köra före och visa vägen. Sålunda begav vi oss åter iväg, denna gång som en del av en karavan.

Heikki hade ringt et par gånger och undrade vart jag tagit vägen och när han nu åter var i mitt öra så kunde jag upplysa honom om att vi nu var nära målet, eller det var i alla fall vad jag hoppades. Nu tog det emellertid ytterligare 10 minuter innan vi äntligen nådde fram men då kunde chauffören ändå inte hitta själva klubben. Han undrade om jag var nöjd med att bli avsläppt där vi stod och i hans röst fanns en tydlig bön. Jag har en utpräglad överlevnadsinstinkt och tänkte då rakt inte kliva ur bilen om jag inte var säker på att jag var på rätt plats och att bara ta honom på hans ord fanns inte ens på kartan eftersom förtroende kvoten för länge sedan var förbrukad. Jag ringde åter upp Heikki och det visade sig att han stod på andra sidan vägen och därmed kunde jag trygg och säker lämna taxin.

Jag är inte långsint, jo det är jag faktiskt när jag tänker närmare efter, men jag kunde ta mitt kort och lämna platsen i full vetskap om att blåbäret inte skulle få betalt för resan. Den skulle uppvisa en alltför lång körsträcka och eftersom han var nybörjare hade han inte en susning om att han skulle ha dragit kortet då han uppnått den ungefärliga körsträckan och sedan kört med taxametern avstängd. Läropengar och en god uppmuntran att lära sig Stockholms gator.

Det hör även till saken att trafikverket i sin oändliga visdom bestämt att det test som blivande taxichaufförer måst ta tidigare nu har slopats. Det är onödigt enligt sagda verk eftersom alla kör efter gps numera. I det nya regelverket sägs det däremot ingenting om att det då måste finnas en sådan manick i bilen. Att jag nu fick en riktig färsking till taxikille som varken hade gps eller kunde läsa en karta var nog bara otur, eller en vision av framtida helvetesresor.

 

Konserten då?

Jo, den var kanonbra och resan hem tog 14 minuter. Chauffören som körde mig hem var djupt troende och berättade om hur han tänkte sitta och kontemplera hela långfredagen. Ingen musik eller underhållning var tillåten utan bara tankar på vår frälsares lidande för våra synder. Det verkar inte vara helt ätt att vara troende och jag är nog mest lämpad att vara ateist så svag som jag är i köttet.

Det mest förbryllande med den sista chauffören var att det första jag hörde från bilradion då jag klivit in i bilen var sluttakterna på ”AC/DC” låten ”Highway To Hell” och jag tänkte, ”å en rocker!” Hur fel kan man ha?

I tisdags så var sambo Agneta och jag med i publiken då nästa avsnitt av humorserien ”Time Out” spelades in.

Inspelningen tog 1 timme och 10 minuter som sedan klipps ner till de 22 som är allt som får plats i programtid då den trängs med reklam och programinformation.

Gissa om det blir massor av bra tv som hamnar på golvet i klipprummet, bildligt talat. De fyra komikerna var i högform och även så gästerna. Jag ser verkligen fram emot att se programmet söndag kväll, och undrar om det är de skämt som jag tyckte var pärlor som kommit med eller vilken linje producenten valt.

Om du tittar på ”Time Out” söndag kväll och ser en otroligt stilig och smärt man på första raden med en bedårande snygg kvinna vid sin sida så är det inte jag. Jag sitter högt upp i den ena trappen med min kära sambo precis bakom mig.

 

Jag har snöat in på gräslök. Älskar smaken, konsistensen, formen och i princip allt med denna ljuva växt.

Är gräslök et gräs eller en lök?

Om det är ett gräs så är det i alla fall inte ett lökigt gräs, men inte heller ett gräsligt gräs.

Jämfört med andra lökar så kan gräslök kanske betraktas som en lökig lök, men samma gäller här aldrig en gräslig lök.

Agneta får lite spader på mig eftersom jag gör av med en kruka på 2 dagar, men jag tycker att det är så gott att jag gör en heltäckande garnering på allt jag äter just nu utom när jag trycker i mig en chockladbar. Varje macka jag tillverkar liknar slutligen en gräsmatta och jag njuter hejdlöst.

 

Idag hämtade vi en spjälsäng som vi fått av våra grannar mitt över gården. Jag skrev ett sms till min lilla, nåja så jäkla liten är hon inte längre, dotter Mimmi att hon nu kunde värpa när hon vill för vi är beredda.

 

”Grymt!”

 

Var det svar jag fick och då skrev jag tillbaka och undrade när hon lärt sig att tala som en gris. Lamt skämt det medger jag men det är sådant som man kan unna sig som förälder mot sina barn.

 

Det är inte bara dottern som just nu är under luppen här i familjen. Vår ena katt som löpte för några veckor sedan synas misstänksamt av Agneta och undertecknad.

Stora tuttar har hon fått, hon är enormt kelig, har en tendens att lägga sig i korgar och andra små mysiga utrymmen för att storsova, men nu var det ju inte min sambo vi skulle avhandla.

Nästa vecka så ska vi till veterinären för att vaccinera dem igen och då kan man tycka att vi har ett gyllene tillfälle att kolla om hon är på smällen men det kommer inte att ske. Det räcker att vi gjorde bort oss förra gången och kom med en tjock katt till ultraljudsundersökningen. Inte med småkissar alltså men alltför fet. Det var rodnande pinsamt och det vill jag inte vara med om igen. Är lilla Lola verkligen på gång så lär vi märka det under de närmaste veckorna ändå.

 

Nu får det räcka med plitande för idag för jag måste äta. Blev faktiskt akut hungrig då dotter Camilla ringde och ville låna vårt våffeljärn. Tandvattnet började genast rinna på mig och jag sa åt henne att hon gärna fick ge järnet och komma och hämta järnet men om hon gräddade några våfflor innanför våra väggar så skulle jag bruka våld mot henne.

Nu ska jag laga till min ynkliga lilla pastarätt och tänker garnera ihjäl den med gräslök, timjan och oregano. Dessa ljuva kryddor har vi i blomkrukor mitt på bordet med en liten sax bredvid. Jag som har ett begränsat intellekt tipsade min kära sambo om hennes möjlighet att ställa dit en giftig växt bland de ätliga. Jag som familjens jourhavande blindstyre skulle klippa mig en rejäl kvist att garnera mackan med och sedan skulle det vara adjö. Jag är så oerhört korkad ibland!

Jag låg i godan ro utsträckt på soffan i mitt musikrum och avnjöt de ljuva reggaerytmerna från den fantastiska plattan med gruppen ”Superheavy.” Jag tänkte på att jag liggande på rygg inte längre liknade ett bergsmassiv utan snarare Skåne. Då skred sambo Agneta in i rummet och jag lyfte genast fjärrkontrollen och tystade stereon och därmed också Mick Jagger mitt i ett av hans karakteristiska och sköna kväkanden.

 

”Nu blir det gubbröra!”

 

Tillkännagav hon och jag blev jätteförvånad. Gubbröra, hur skulle jag tolka det? Vankades det månde sex mitt på blanka eftermiddagen?

Nog för att jag är en smula optimistiskt lagd men det här var ändå i överkant.

Stereon må ha varit avstängd men nu hörde jag klart och tydligt låten, ”The Stripper.” Ni som är tillräckligt gamla för att minnas radioprogrammet ”Kvällstoppen” vet vilken låt det är eftersom denna skabrösa trudelutt var dess signaturmelodi.

För min inre blinda blick så började Agneta att förföriskt vagga på höfterna och le menande. Kunde det vara den nya sunda kosten som inverkat på hennes sexdrive på ett sådant positivt sätt?

Nu slog det uppenbarligen gnistor om henne och jag log förväntansfullt.

 

”Nu har jag blandat till en gubbröra åt dig som du kan äta imorgon.”

 

I mitt huvud kunde jag höra hur mina fåfänga manliga fantasier sprack, men verkligheten var inte så pjåkig den heller.

 

”Å tack, vad härligt!”

 

Fick jag flämtande fram och samlade blixtsnabbt ihop mig och återvände till verkligheten.

Det skulle kulinariskt bli en bra dag imorgon, det var en sak som var säker. Jag var också rörd, gubbrörd, över att hon gjort sig besväret att svänga ihop denna maträtt åt mig trots att hon själv inte får äta sådana läckerheter ännu.

Jag har gått ner fortare än henne, för som allom bekant så brukar det gå fortare för män, och det innebär att hon måste plåga sig vidare med dietmaten ännu ett tag medan jag får äta mer och mer för var vecka.

Jag har lovat mig själv att bjuda min rara sambo på något fantastiskt så fort vi åter får inmundiga något roligare än vår nuvarande svältkost. Finns det något dyrt och gott som heter gummröra så ska hon få en sådan.

Det brukar sägas att det är livsfarligt att bo i de stora städerna och att bovar och våldsverkare lurar bak varje hörn. Själv har jag bott i närheten av vår vackra huvudstad sedan mitten av 70-talet och har ytterst sällan stött på eller utsatts för någon större kriminalitet eller våldsbrott.

Till min och sambo Agnetas stora förtjusning så flyttade vår dotter Camilla ner till lilla trygga Hultsfred för högskolestudier. Hultsfred är faktiskt så litet att det inte ens är en stad utan en köping, och det är litet det!

Trots sagda plats litenhet så finns det delar där man inte vill bo och det förstod vi efter att ha gjort ett besök för att titta på lägenhet. Inte trevligt alls men som tur var så fick hon tag i en annan lägenhet i centrala Hultsfred där det var lugnt och stillsamt för att inte säga heldött.

 

Igår ringde min mobil och det var en upprörd Camilla som utbrast i mitt öra.

 

”Fan, jag tror att jag måste ringa polisen!”

 

Jag undrade förståss oroligt varför och då berättade hon att det var ett hiskeligt liv i hennes trappuppgång och att några personer beväpnade med kofot skrek ilsket och bankade på hos grannen på våningen ovanför. Vi kom överrens om att hon nog borde ringa genast, men jag erkänner att jag övervägde att be henne låta bli eftersom det sällan brukar leda till något bra när man försöker vara en god medborgare och göra sin plikt. Vi la på och hon lovade att höra av sig när hon underrättat lagens långa arm.

 

”Nu har jag ringt polisen och jag kunde vara anonym.”

 

Var det första Camilla sa när hon åter ringde upp mig. Hon viskade eftersom det var fullt av arga människor precis utanför hennes dörr och hon ville inte dra åt sig någon som helst uppmärksamhet.

Det visade sig nu att det kommit ytterligare upprörda människor och det verkade vara två uppretade gäng som nu rök ihop. Det var handgemäng både i trappuppgången och i lägenheten ovanför Camillas där de nu lyckats att ta sig in.

Med ögat tryckt mot titthålet i sin dörr såg min skärrade dotter en kille som kom ramlande nerför trappen och som sedan blev liggande framför hennes dörr. Han förlorade massor av blod och det skulle inte gå att passera förbi utan att få blod på skorna. På väggen var det fullt av blodstänk och avtrycket av en handflata i blod, Camilla stirrade både skrämd och fascinerad.

Polisen dröjde ännu ett tag och min arma dotter tyckte att det tog alldeles för lång tid och när två av lagens tappra väktare äntligen anlände så hade de stridande redan försvunnit därifrån.

 

”Polisen är här nu så jag går ut och pratar med dem.”

 

Tillkännagav min tappra avkomma och vi la på.

När Camilla åter ringde upp mig berättade hon att hon ångrat sig och faktiskt inte gett sig till känna. Vi dryftade sakernas tillstånd en stund och la slutligen på efter att ha garvat åt eländet.

 

Det gick någon kvart men sedan hade jag åter Camilla i luren men denna gång via ett sms. I meddelandet berättade hon att grannen på våningen ovanför hade förts bort av polisen.

 

Nästa information till mig var att det nu var fem poliser på plats och att den nedblodade trappuppgången fotograferades, troligen av kriminaltekniker.

Det knackade på Camillas dörr och det var polisen som ville låna en nyckel. När Camilla skulle låsa upp dörren för att öppna så upptäckte hon till sin förfäran att den varit olåst hela tiden.

Camilla som trott att hon klarat sig ifrån att vara vittne fick någon stund senare åter ett besök av bylingarna som berättade att det nästa dag skulle komma en utredare för att ta upp hennes vittnesmål. Camilla passade på att berätta att hon ringt till den ansvarige för bostadsbolaget för att göra honom uppmärksam på att det behövdes en städning av den blodiga trappuppgången. Hon fick veta att någon sådan sanering var helt utesluten och hon fick vackert ringa upp och avboka.

 

Det sista som hände under kvällen, och detta bara några få minuter efter vårt senaste samtal, var att nyheten om knivdramat i Hultsfred låg ute på Aftonbladets nätupplaga. Vid en kontroll visade det sig att nyheten även låg på Expressens dito.

 

Idag var Camilla hos polisen och vittnade om vad hon sett och hört. Hon fick veta att trappen nu skulle spärras av men att hon och de av de boende som inte var arresterade fick komma och gå men inga andra.

När hon i dagsljus nu såg trappuppgången i all sin prakt var hon nära att kräkas. Ofantliga mängder med blod hade spillts och hon var evigt tacksam att det inte luktade. Den järnaktiga doften av blod hade garanterat fått min synnerligen kräsmagade dotter att genast lägga en pizza mitt i brottsplatsen.

 

Det här var inte första gången som Camilla upplevt våldsamheter i Hultsfred.  Hon hann inte mer än flytta ner så var hon med om en skottlossning i parken och hon undrade om hon hamnat i vilda västern.

På måndag börjar hon som tur är på sin praktikplats, och den ligger i det lugna fina Stockholm. Då kan hennes arma föräldrar åter sova om nätterna i trygg förvissning om att hon inte befinner sig på någon farlig plats. Det året vi hade yngsta dottern Mimmi i Australien bland giftormar, krokodiler, hajar och annat otyg var rena barnleken jämfört med Camillas månader i ”Hultan.”

 

Det som oroar Camilla mest av allt just nu är om postmannen får leverera brev till hennes trappuppgång. Hon inväntar ett otroligt viktigt brev som hon behöver innan hon beger sig till den kungliga huvudstaden.

 

”Hur ska det gå?”

När min dotter Camilla var riktigt liten och vi bodde i Upplands Väsby så började hon alltid att storgråta när vi var i centrum och jag besökte den lokale plattlangaren Micke. Jag blev som oftast avlämnad vid skivaffären och när sambo Agneta shoppat klart så kom hon för att återföra mig till verkligheten. Hon han aldrig mer än rulla kundvagnen över tröskeln förrän camilla började böla. Det slog aldrig fel och det var bara för mig att snabbt betala för de dyrgripar Micke och jag vaskat fram och snabbt lämna butiken.

Nu ska sagda dotter praktisera på ett av världens största film och skivbolag. Jag funderar på att skriva en lapp att skicka med henne adresserad till hennes handledare. Där kan jag förklara att det nog är bäst att genast skicka hem Camilla om hon påvisar tendenser till melankoli eller om hon får till synes opåkallade gråtattacker.

Det som är mest förbryllande med hennes praktikplats är att hon själv valt den och är glad som en lärka. Verkar som om högskolestudier är personlighets danande och kan få in de mest svåra fall på den rätta stigen.

 

Jag håller på att plöja mig igenom alla Michael connellys böcker i kronologisk ordning och det är väl värt mödan. Harry Bosch och de andra karaktärerna blir efter ett tag som familjemedlemmar, men det är en sak som retar gallfeber på mig och ibland får mig att vilja kasta spelaren i väggen. Karaktärerna har en tendens att gå på fina restauranger där de beställer in fantastiska maträtter. Så långt är det helt okej, men det händer minst en gång i varje bok att de under måltidens gång samtalar med någon, blir upprörda över vad de får höra och tappar aptiten. Jag som de senaste 8 veckorna varit på diet får generalspader då de skjuter ifrån sig tallriken efter bara några få tuggor. Senare klagar de på att de är hungriga och jag kokar av ilska över deras dumhet.

 

”Ät när du har chansen idiot!”

 

Jag är nu som jag tidigare berättat i upptrappningsfasen vad gäller ätande. Åt idag för andra dagen en riktig måltid och dagens inmundigande var betydligt bättre än gårdagens.

Då satt sambo Agneta mitt emot och såg för mitt inre blinda öga ut som en ledsen hund som försöker psyka husse till att bjuda på lite godsaker. Idag var jag mol allena och kunde tugga, smaska och humma av välbehag utan at plåga någon.

En av de mer försigkomna av barnen på gården heter Karla, är 6 år och är en ständig källa till munterhet.

Häromdagen ringde dörrklockan och sambo Agneta gick intet ont anande för att öppna. Utanför på trappen stod lilla söta Karla och strax bakom henne en kamrat. Karla berättade för Agneta, som hon är förtjust i, att hon och hennes kamrat var ute för att tjäna lite pengar och undrade om Agneta hade några sopor som behövde bäras bort till soprummet.

 

”Vi vill ha 20 kronor, 10 var.”

 

Sa affärskvinnan in spe, och påvisade både entreprenörsanda och ett bra sinne för matematik.

Agneta tyckte att en tjuga var lite häftigt för bortforslandet av en ynka soppåse och förhandlade ner priset till en femma. Varken Karla eller hennes kompanjon verkade speciellt nedslagna av det hårda förhandlingsbudet och ilade strax iväg med både pengar och sopor.

Igår när Agneta och jag var på väg till bilen för att bege oss iväg att inhandla matvaror så träffade vi på Karla och hennes lillebror utanför deras hus. Brodern hade fått en ny cykel och detta tillkännagav Karla med tydlig stolthet. Vi stannade till och småpratade med henne och jag frågade artigt vad det var för färg på den nya cykeln. En udda fråga av en blind kan tyckas men vi är sådana.

 

”Den är svart och orange.”

 

Berättade Agneta och Karla instämde och fortsatte efter några sekunders tvekan.

 

”Kan inte du se?”

 

Jag tillstod att så var fallet men Karla hade fler funderingar.

 

”Inte ens på ett öga?”

 

Jag skrattade och sa att inte något av mina ögon fungerade. Nu tänkte inte Karla bara ta mitt ord på sakernas tillstånd och höll upp handen och frågade hur många fingrar hon höll upp.

 

”Jag kan inte se det, men jag tror att du håller upp 2 fingrar.”

 

Karla lät som om hon nästan trillade omkull när jag sa så och utbrast förvånat.

 

”Hur kunde du veta det?

 

”Jag bara gissade!”

 

Sa jag och hade riktigt roligt åt hela situationen och åt min egen slutledningsförmåga. Rent logiskt så är chansen stor att det är just 2 fingrar som hålls upp eftersom det är en naturlig handling att förvandla handen till en liten kanin. I alla fall när det är ett litet oskyldigt barn som gör fingerposen, som vuxen tror jag tyvärr att vi med åren lär oss ett helt annat tecken som bara inkluderar ett, om än väldigt styvt, finger.

 

När vi igår passerade Karla och hennes bror så var vi på väg at bege oss till affären, för att för första gången på 8 veckor, inhandla lite riktig mat.

Idag åt jag 2 knäckebrödsmackor med en röra av keso, tonfisk, dijonsenap, gräslök och 3 cocktailtomater. Jag blev fullständigt proppmätt och det var något av det godaste jag ätit, någonsin!

Nu vägande 76,4 så törs jag inte gå ner mer och ska nu vänja kroppen med vanlig mat igen.

Ser fram emot att även Agneta uppnår viktens nirvana så att vi tillsammans kan utforska stationerna längs den nyttiga matens tågsträcka. Faktum är att jag vid det här laget är så omprogrammerad att jag till och med kommer att försöka att äta sådant som broccolipaj. De som känner mig får nog nästan yrsel av ett sådan uttalande från min sida, och kan känna att deras världsbild rubbas.

Imorgon till lunch så får jag åter sätta tänderna i en ljuvlig tonfiskmacka, och jag längtar så att tandvattnet rinner.