Synpunkter

På fredagskvällen stördes plötsligt friden i vår boning av att dörrklockan skrällde. Min alltid lika gladlynta sambo Agneta ropade ett välkomnande och ljudstarkt, ”kom in!” dörrhandtaget rörde sig upp och ner några gånger men den eller de som ville komma in verkade oförmögna att forcera ytterdörren. Agneta mumlade något, som jag tror var en sirligt vacker dikt om kärleken till medmänniskorna, och öppnade intet ont anande dörren. Utanför stod ett par ruskiga ungjävlar. Nu ska ni inte tro att varken Agneta eller jag har någonting emot barn, tvärtom faktiskt, och i sanningens namn så var det nog inte ett par ungjävlar utan snarare ett par mycket unga djävlar. Den ruskiga duo som parkerat sig på vår farstukvist var grannflickor i femårsåldern men var nu utrustade med spetsiga öron och horn i pannan. Det var alltså dags för bus eller godis och det var precis vad den mer talföre och betydligt gladare av de två småmonstren sa.

 

”Vad händer om ni inte får något godis då?”

 

Undrade vi och fick genast veta att vi då skulle få toapapper nedstoppat i vår brevlåda. Vi tillstod att det skulle vara nästan lika hemskt som räkningar i fönsterkuvert och att vi genast skulle leta fram något smaskens att muta marodörerna med. Som tur är för oss så har Agneta koll på sådana här ting och hade köpt hem godis. Hade det hängt på mig så hade vår brevlåda snart besudlads med toapapper för jag har oftast nollkoll på sådana här företeelser, utom då det gäller påsken då jag gömmer mig och ser till att inga lampor är tända för att det ska se ut som att ingen är hemma.

Jag har full förståelse om ni tolkar detta mitt beteende som att det faktiskt inte är någon hemma.

Agneta ville att även vår dotter Camilla skulle fåbeskåda det söta oknyttet så hon vrålade av sina lungors fulla kraft till övervåningen där Camilla befann sig. En av djävlarna går på dagiset där hon jobbar extra så det skulle vara kul för henne tyckte Agneta. Vår oerhört renliga dotter befann sig dock i duschen och tyckte inte att det var något bra förslag att komma ner. Då vände sig Agneta till spökflickorna och sa.

 

”Ni kan väl komma tillbaka om 10 minuter så att Camilla kan få se hur söta ni är?”

 

Det gick däremot inte för sig och de unga djävlarnas talesperson förklarade.

 

”Jag har ingen klocka så jag kan inte veta när klockan är 10.”

 

Detta argument var omöjligt att bemöta så vi ropade bara hejdå när de försvann ut i mörkret för att förgylla tillvaron för några fler och för att fylla på sitt godisförråd.

Det var sent på natten mellan lördag och söndag och sambo Agneta och jag var på väg hem till Nacka i hennes bil från en fest i Upplands Väsby. Eftersom jag saknar körkort och dessutom är blind så var det Agneta som framförde fordonet. Allt var lugnt och den trafik som i vanliga fall är bedrövlig i Stockholm var vid denna tidpunkt i stort sett obefintlig. Enda smolket i glädjebägaren var att backspegeln på förarsidan var helt felvinklad och i praktiken obrukbar. Agneta upptäckte självklart detta sakernas tillstånd redan då vi lämnade Väsby men valde att strunta i saken till senare trots att jag uppmanade henne att helt enkelt veva ner rutan och sticka ut armen för att rätta till spegeln i fråga.

Jag hade spelat med mitt coverband Mr. Coil på festen och nu följde vi tätt efter basisten Heikki och de andra musikerna som rullade iväg med orkesterbussen. Allt var väl och vi samtalade om hur kul kvällen varit och hur mysigt och upplyftande det är att träffa gamla vänner och eftersom jag inte längre kan se dem så är de i mina ögon alla sig lika. Agneta som ser betydligt bättre än jag var inte riktigt av samma åsikt som jag beträffande den inverkan tidens tand haft på varken dem eller oss. Hon hade dessutom haft väldigt roligt åt den klädsel som rådde på tillställningen. Det var nämligen så att Kjell-Arne som hade festen firade 5 decennier i Upplands Väsby då han och frun nu flyttat till Uppsala. Detta var självklart en omskrivning för att fira hans 50-årsdag men det fattade inte min tröga hjärna förrän vi kom in i festlokalen och upptäckte presentbordet. Kvällens klädkod var att man fick välja ett decennium och styra ut sig därefter. Jag hade utsvängda läderbrallor och en t-shirt med Led Zeppelin, men förutom att jag inte brukar gå omkring i brallor av läder till vardags utan jeans så var det ungefär så som jag alltid är klädd. Agneta däremot hade hittat en sparkdräkt från 80-talet som då var ganska rymlig men nu betydligt mer åtstramande. Till detta hade hon gjort en håruppsättning som var tidstypisk för samma decennium med scarfs och en stor knut högst upp på huvudet.

Nu var vi alltså på väg hem och Heikki och pojkarna hade försvunnit åt Södertäljehållet och vi befann oss i södra länken.

 

”Oj då!”

 

Sa Agneta.

 

”Det ligger en polisbil precis bredvid oss.”

 

Det är aldrig så att polisens närvaro gör en lugnare och jag undrade om Agneta kört för fort. Hon tillstod att hon körde ungefär 20 kilometer för fort eftersom det inte fanns ett enda fordon i närheten. Ända tills nu då lagens långa arm plötsligt materialiserat sig. En lång sträcka åkte polisbilen nästan parallellt med oss då den plötsligt slog på både siren och blåljus.

 

”Jag tror att han vill att jag ska stanna men jag tänker fan inte stanna mitt i tunneln.”

 

Morrade Agneta och höll foten stadigt på gaspedalen. Väl utanför tunneln körde hon in till sidan och stannade till. Bakom oss stannade även polisbilen och ut ur densamma kom 4 poliser fram emot förarsidan. Genom hålet efter den nedvevade rutan stirrade nu bylingarnas talesman illsket på Agneta och bad om körkortet. Agneta informerade honom om att hon hade det i handväskan i bagageluckan och hon ombads genast att ta fram det. Min första tanke gällde vad snutarna skulle tro om oss när de såg Agnetas klädsel i all sin prakt. Vi var just ett snyggt par och måste i deras ögon gett intrycket av att vara ”white trash.”

Agneta ombads att sätta sig igen och fick strax därefter blåsa i alkoholmätaren. Jag är säker på att de blev förvånade då hon var spiknykter. Den vägen kunde lagens väktare inte komma åt oss men de hade i det här fallet en mindre sjö av förseelser att ösa ur. Varför hade hon inte stannat direkt när hon uppmanats till det? Varför hade hon kört för fort? Varför var backspegeln i en sådan vinkel att den var obrukbar? Agneta svarade ångerfullt och enstavigt på denna kaskad av frågor och anklagelser. I ett försök att förklara bort det där med backspegeln så sa hon att hon inte märkt hur dumt den var vinklad förrän hon var ute på motorvägen. Jag fick bita ihop hårt när polismannen då sa att det väl bara var att veva ner rutan och sticka ut armen. Hon höll med om att det var en god ide men att hon inte tänkt på det. Agneta fortsatte att visa sig underdånig och att spela upp hela registret i rollen som en ångerfull dålig människa men den ettriga bylingen var inte klar med henne ännu.

 

”Vad lärde du dig egentligen på körskolan?”

 

Till min och snutarnas stora förvåning svarade Agnetablixtsnabbt.

 

”Jag har inte gått i någon körskola.”

 

”Hur har du fått det här då?”

 

Undrade bylingen och viftade med hennes körkort.

 

”Privatist!”

 

Spottade Agneta ur sig och jag höll på att sjunka genom jorden. Det enda jag kunde tänka i de sekunder av tystnad som följde på hennes uttalande var, ”gör en pudel Agneta för fan, gör en pudel nu.” Jag som redan höll min hopfällda blindkäpp tydligt i knäet lyfte den nu ytterligare lite för det kunde nog inte skada med lite extra sympatipoäng då allt pekade på att vår hemresa skulle bli en dyr affär. Visserligen var nog Agnetas utspel inte nattens smartaste men polismannen verkade ändå tappa fart, trots att en poliskvinna strax bakom honom börjat komma med bjäbbiga och cyniska kommentarer. Ytterligare en föreläsning skulle Agneta dock ha och vådan av obrukbara backspeglar, för snabbt framförande av sitt fordon och att inte stanna när Tusse Batong uppmanar till detta drogs än en gång. Vid det här laget började nog Agneta att ledsna på att få sina fiskar varma och bad helt enkelt om att få veta vad kalaset skulle gå på. Hon fick då frågan om hon fått böter tidigare och hon sa att hon kört i över 30 år utan att råka ut för det. Då blev plötsligt farbror polisen snäll på rösten och sa att han inte heller denna kväll skulle göra livet surt för oss och att vi fick gå med en varning denna gång. En sista liten uppläxning om hur illa det skulle gå om hon krockat med backspegeln i obrukbart skick fick hon dock och sedan vände han sig till mig och frågade om jag var nykter och vad vi gjort under kvällen. Min första tanke var, ”skit i det du”, men jag svarade att jag varit och jobbat på ett party med gamla vänner men att jag var spiknykter. De önskade oss en trevlig fortsatt resa och bunten med bylingar drog sig tillbaka till sin bil.

Vi fortsatte hemåt och Agneta tyckte att det var något av ett overkill med 4 poliser på en liten blondin och en blinning. Eftersom vi båda var pinsamt medvetna om att hon gjort dum dum så var vi lättade att inte fått bötesblocket kastat i pannan. Det hade garanterat blivit rejält dyrt och det är få utgifter som känns så bittra som fortkörnings och parkeringsböter. Att det var så många som 4 poliser berodde nog på att det var ett par färskingar med från polishögskolan. Agneta sa att de inte såg ut att vara en dag över 25.

Några dagar senare så var Agneta på väg hem från sitt jobb i Hässelby och åkte än en gång via södra länken. Nu höll hon den föreskrivna hastigheten 70 och kunde sakligt konstatera att de flesta körde mellan 90 och 100 kilometer i timmen. Ingen blev heller särskilt glad åt hennes åtlydande av hastighetsbegränsningen eller hennes fullt korrekt vinklade backspegel. Hon mumlade lite uppgivet över detta tills hon fick syn på en polisbil en liten bit fram. Den hade stoppat en bilist och nu stod 4 ilskna bylingar med upp upp uppfingrarna viftande i luften som flaggstänger i svår blåst. Då fnittrade Agneta nöjt och tyckte att hon kunde känna sig nöjd då hon nu körde längs den smala stigen och någon annan bilist fick tampas med trafikpolisens ungdomssektion.     

Min dotter Mimmi ringde från Australien och var pratsugen. Hon var också i trängande behov av råd från sin ömma moder om hur hon skulle tillaga till den maträtt hon tänkt ut för hon hade inte en susning om hur hon i praktiken skulle genomföra sin vision. Inget nytt eller förvånande som vi såg det för hennes kapacitet vad gäller matlagning brukar vara att koka nudlar och steka på en och annan köttbulle av den färdiga och hemköpta sorten, men nu skulle hon alltså imponera på pojkvännen och då körde det genast ihop sig.

Mimmi berättade också att det hade gått ut en varning på Australisk radio om en rejäl baddare till haj i vattnen utanför Cairnes, den plats där hon för tillfället bor på. Hon hade varit nere på beachen och sakligt konstaterat att det var hajnät uppspända men med tanke på att den enorma besten till haj även gett sig på andra hajar tyckte hon att näten såg alldeles för ynkliga ut. Hon kastade inte mer än en flyktig blick på det inbjudande vattnet och begav sig sedan med en suck hem till en kompis med pool. Mycket skit kan man stöta på i en bassäng, kanske även simmande bockar i minimala badbyxor och vältrimmade kroppar, men inga hajar på 11 meter, så hon kände sig trygg. Jag hennes orolige far har inte samma känsla av trygghet och undrar lite stilla om man skulle kunna informera de australienska myndigheterna om att Mimmi ännu inte jobbat häcken av sig precis och att det kanske skulle vara en god ide att utvisa henne ur landet. Då måste hon väl i alla fall återvända till fostervattnet och sina kärleksfulla föräldrar? Törs nog inte vidta denna finurliga åtgärd eftersom hon då med säkerhet skulle ta med sig något krälande och giftigt eller med massor av sylvassa tänder utifall hon kom på mig så jag får allt lov att skrinlägga mina listiga planer och istället luta mig mot mitt oändliga tålamod.