Synpunkter

Jag gick på bio igår tillsammans med min dotter Camilla och hennes colombianske pojkvän emmanuell och rullen vi valde var den nya filmen om tempelriddaren Arn. Camilla och jag visste inte riktigt om Emmanuell skulle uppskatta en film med ett gäng nordbor iklädda konservburkar och viftande med svärd, och rent historiskt så är ett sådant beteende inte något någon från hans forna hemland borde se med blida ögon på, men han tittade på den första filmen på DVD innan vi for iväg på 2: an och han gillade faktiskt båda två. För att orka med den långa filmen stärkte vi oss på en utmärkt grönsaksrestaurant kallad Texas Burger och den kan jag varmt rekommendera.

Jag tänker här ge en resumé och för er som inte vill gå på filmen i fråga så får ni ett hum om hur den är och för er som tänkt se den så är det nog ingen fara att läsa det här eftersom jag faktiskt inte sett den.

Den tappre tempelriddaren Arn är kvar i det heliga landet men hans tjänstgöringstid är snart till ända men hans nya chef är ett riktigt praktarsel och påtvingar Arn mängder med övertid och han får inte det utlovade avgångsvederlaget. Order ges om en affärsresa som visar sig vara en riktig ökenvandring och som slutar med att araberna gör Kebab av allihop utom Arn som istället får fett med cash av arabernas ledare saladin. Kanske får Arn dessa stålar för att han inte skall vara ledsen över att han inte är ens hälften så snygg och orientaliskt mystisk som Arabledaren med de outgrundliga ögonen som är som vackra skalbaggar. Jag är som allom bekant blind och kan varken se snygga karlar eller kameler och bedömningen av herrarna kommer därför från min andra dotter mimmi som påstår sig ha god smak i män. Saladin skulle bli ett alldeles utmärkt namn på en grönsaksrestaurant och faktiskt mycket bättre än Texas burger. Med fickorna fulla med guld beger sig Arn mot norden och med sig har han et gäng välutbildade invandrare.

Hemma i kalla norden går Arns gamla flamma otåligt omkring i klostret där hennes tjänstgöringstid också snart är till ända och där hennes närmaste chef, tillika abbedissa, snart ruttnar ur totalt och dör av ilska. Plötsligt en dag står Arn utanför klosterporten och hans käresta tittar ut och ser honom och hans arabiska polare. "Jaha, han har varit i Rinkeby hela den här tiden", tänker hon och de pussas, kramas och beskådar sin nästan vuxna son. Det blir strul, släktgräl, giftermål, prassel i sänghalmen och fler barn och ny bostad.

Som komiskt inslag i filmen har regissören använt sig av ett i Sverige väl beprövat knep nämligen norrmän. En glad och käck kille från Norge är kul i sig men man har här gått ännu längre och blandat in även en Kamel och de härliga nysvenska araberna är med i nästan alla scenerna med den norska plåtburksbäraren.

Varje gång det är fest i filmen så låter det som ett gig med Nordman och även de arabiska musikerna rockar fett, men att döma av den reaktion de får blev de nog orättvist svartlistade på alla medeltida radiostationer. Musiken är genomgående spännande och kanske typisk för den musikflora som frodades i norden och mellanöstern före Gasolin, Flamingokvintetten och Ester Ofarin, men den ylande kvinnorösten som dyker upp så fort det är lite känsligt eller sorgligt blev i längden rätt påfrestande för mitt ystra svenska sinnelag.

Åren går freden tar slut och ungefär som i hockey så gör svenskarna mos av danskarna men Arn omkommer efter en O-schysst tackling. Frun gråter, sonen axlar mansrollen och den olidliga sångerskan i soundtracket ylar ännu en gång tills texten rullar och Marie Fredriksson sjunger en mesig balad.

Visst är det en bra film med många härliga och välbärgade riddare men oss emellan så föredrar jag trots allt fattiga ridare med lingonsylt.  

I väntan på att ge mig iväg till världsmetropolen Södertälje och en bandrepetition satt jag framför burken och lyssnade på stavhoppsfinalen. Precis innan jag var tvungen att ge mig iväg så vann en kille och han sprätte iväg nästan 6 meter upp i luften och det fick mig att fundera över en rad saker. När jag fortfarande såg så var jag förskräckligt höjdrädd och fånigt nog har den rädslan dröjt sig kvar i mig även om jag inte längre kan se skräckinjagande syner från höga platser som balkonger och stolar. Den ilande känslan i magen och hur ballarna dras in i kroppens skyddande inre kommer dock inte lika ofta över mig men det händer och är otroligt obehagligt så hur kan någon frivilligt använda en hävstång för att kasta sig högt upp i luften? Det är med darrande ben jag minns hur jag i badhuset skräckslaget stirrade ner de 5 metrarna fråntrampolinen och ner i poolen och vissheten att om man inte dog på fläcken vid nedslaget så skulle det göra så ont att man önskat att man gjort det. Jag dök ändå modigt och trots min rädsla även från en trampolin på 10 meter och det var som om någon bankat en paddel i huvudet på mig.

Det är lätt att förstå att en idrottsutövare väljer vissa sporter för de har sköna inslag som ger ro och är som ett balsam för själen. Ett exempel är längdhopp som sker på en helt ofarlig höjd och man behöver inte springa särskilt långt. Man tar sats, springer en kort intensiv sträcka, stampar till mot brädan, studsar iväg och när man sedan landar så är det i en sandlåda som är en trygg och varm plats man känt till och älskat sedan barnsben. Det är alltså idel njutning och har man presterat ett bra resultat kan man utan skaderisk vifta med armarna och hoppa upp och ner av glädje och om man hoppat alltför kort kan man bygga ett schysst sandslott tills det att någon ilsken funktionär schasar bort en eller några vänliga män i vita rockar leder en till en lugn och trygg plats.

Hur kommer det sig då att någon ens kommer på tanken att börja med stavhopp?

Började det månde på en gymnastiklektion där tanken från lärarens sida var att alla skulle få chansen att pröva på en friidrottsgren och den late, långsamme och inte speciellt intresserade kraken som inte snabbt nog rafsade åt sig en kula, diskus eller ett spjut plötsligt fann sig stirrande dumt på staven som var det enda verktyg som låg kvar på gräsmattan. Kanske hånflinade majjen och det var enkelt att läsa hans tanke. "Du vågar aldrig prova din ynkrygg." "Det gör jag visst", tänkte den saktmodige kanske och därmed var tärningen kastad och staven upplockad.

Om allt går som det ska vid ett hopp så åker man uppåt och framåt och landar mjukt och fint och helst inte på huvudet på andra sidan ribban men om staven går av eller om balansen är usel landar man utanför mattan och slår sig sanslös. Den smärta som detta åsamkar den oskicklige är dock ett intet mot smärtan i att vara en aktiv stavhoppare i allmänhet. Resan till och från träningen är ett rent helvete eftersom den fördömda staven är förfärligt svår att få av och på bussen. Under resans gång får den lov att ligga i bussens mittgång och alla kliver och snubblar på den och utövaren möts vid dessa transporter av idel onda ögon och hårda ord. De som du trodde var dina sanna vänner kallar dig inte längre vid ditt rätta namn utan du går numera under benämningen Ivanhoe. Att få till den rätta tekniken tar åratal och stavhoppning är inte någon brudmagnet så det är ensamt och ribban sätts alltför ofta i darrning. De tråkningar en stavhoppare utsätts för i skolan och särskilt då på rättstavningslektionerna kan ibland fylla utövaren med hopplöshet. Läget är dock inte helt förtvivlat för en dag kliver de 10-12 bästa av de tusentals utövarna runtom i världen in på OS-arenan och där sitter 90000 förväntansfulla åskådare och tittar på, åtminstone tills löparna gör entré. Dessa gyllene idrottare är hjältarna trots att de aldrig behövt släpa på mer än ett par löparskor och inte vet ett skit om hur det är att tråckla ombord en helvetes lång stav på en buss eller hur det känns att landa strax utanför mattan från 6 meter. Det är vid de här tillfällena som stavhoppare bittert brukar tänka att de borde ha lyssnat på farsan när han föreslog att de skulle ägna sig åt backhoppning, maratonlöpning eller göra karriär som bandymålvakt. På tal om smärta så kanske någon borde berätta för våra häcklöpare att det är meningen att man ska hoppa över häckarna och inte bara kubba rätt på, men det är klart att de är förvirrade för de har faktiskt inte fått några stavar av lagledningen utan möjligen bara en och annan pekpinne.

Jag berättade nyligen om hur musik innan tävling kan ge ökad prestanda och därmed bättre placeringar för de moderna sportutövarna och hur utvecklingen kan bli framöver. Tydligen är det också så att det motsatta kan göra lika stor skillnad vilket världen fick erfara idag. Den jamaicanske supersprintern Usain bolt förbjöds av sin tränare att lyssna på musik innan loppet och den snabbfotade ö mannen kutade med lätthet ifrån sina motståndare på 100 meter och fällde ut sina armar som en fågel och fullkomligt flög över mållinjen. Ett fullständigt genidrag av tränaren för hur snabb i benen och spring sugen skulle Bolt egentligen ha blivit om han innan loppet lyssnat på sitt hemlands musikhjältar som Bob Marley eller Peter Tosh och ingen kan väl på allvar tro att några rekord i snabbhet ska slås efter ett par låtar med Black Uhuru?

Som jag befarade blev vi orättvist av med medaljen i den nya grenen kast med liten medalj men kan kanske erövra nya i någon av grenarna kast med urusel domare eller kast med stelbenta IOK ledamöter där det ser riktigt ljust ut.

Svensk idrott verkar just nu vara inne i en klädkris och ingen vet hur det kommer att sluta. Killarna i GAIS glömde sina matchtröjor och fick låna för att kunna spela och på en av våra främsta simmardrottningar sprack baddräkten och därmed koncentrationen och finalchansen. Låt oss alla hålla tummarna att inte våra tappra höjdhoppare, längdhoppare och häcklöpare tappar brallorna eller andra väsentliga klädespersedlar i kritiska moment för det är svårt nog ändå.

Hörde ni att den söta lilla kinesiska flickan som sjöng på OS invigningen bara mimade och att den lilla tjej som verkligen sjöng var för ful för att visas upp? Tänk om samma tankegång anammas i de två band jag sjunger i och jag får sitta i kulisserna eller bakom ett draperi och yla alltmedan någon mer fager typ frontar och gör schyssta moves, hjälp! Nu är det inte lika känsligt med utseendet för medelålders män som för små flickor och jag har med hjälp av musikens makt faktiskt fått en och annan kvinna att bli till sig i trasorna, så det så.

På tal om kraften i musik så lär den fantastiske simmaren Mike Phelps lyssna på Hip Hop strax innan han kastar sig i bassängen och simmar ifrån allt motstånd. Musiken tycks få igång blodomloppet så att han kan prestera bättre. Då tror jag att vi i framtiden skall passa oss för det tyska lagets simmare för det är därifrån de hårdrocksband kommer som har de mest snabbfotade trumslagarna och när väl de tyska simmarna börjar lyssna på band som Helloween, Gamma Ray, Edguy och Avantasia så kommer de att simma skiten ur dem som lyssnar på fjollig Hip Hop. Nu har Phelps tagit guldmedalj nr. 6 men kanske är det inte Phelps som simmar. Jag är blind så jag har inte sett snubben men det kan vara så att den riktige Mike Phelps är för ful för att representera USA i OS och man från ledningens sida känt sig nödsakade att skicka någon annan.

Nu är det faktiskt inte bara musik som fungerar som prestations höjare i mp3-spelaren för den tidigare svenska men nu norska simmerskan Sara Nordenstam (tror att hon heter så) som tog en ärofylld tredje plats hade en Harry Pottertalbok i sin. Hade hon istället lyssnat på en bok av Tolkien eller Terry Goodkind hade hon säkert haft guldet som i en liten ask, om det nu var hon som simmade och inte hennes snygga syster.

Jag som inte hade några större förväntningar för svensk del i detta OS har blivit positivt överraskad och det är kul när det är bra att vara ute och cykla. Två härliga silverpenningar och en Emma med hela folket och en Gustav som nog gjorde underverk för tillväxten inom svensk cykelsport när han berättade hur smärtsamt och hemskt det var att cykla till sig en pallplats. Det är utan tvivel sant för det gör även ont när jag bestiger motionscykeln och jag tar garanterat inte ut mig som dessa två medaljörer utan tvivel gjorde.

Därmed är det inte slut med de svenska framgångarna för vi har klivit fram och blivit världsledande i en gren jag inte ens visste om innan detta OS, nämligen, kast med liten medalj. Vi kan dock inte vara säkra på att få behålla den utmärkelsen eftersom vi skulle kunna bli orättvist bortdömda om det vill sig illa. Det avgörs på ett möte idag och det problem den svenska lagledningen brottas med just nu är om segraren i grenen är tillräckligt snygg för att skickas till detta viktiga möte eller om en lite mer bildskön stand-in snabbt måste vaskas fram.

För några år sedan fick vi nya grannar men här hos oss är det inte alls som man ser i många amerikanska TV-serier att folk välkomnar de nyinflyttade med en paj eller en sockerkaka utan det blir, trots att våra hus sitter ihop, i bästa fall ett förstulet hej. Jag hade inte talat med någon i den nyinflyttade familjen men visste genom mina egna spioner att det var ett relativt ungt par med två ganska små barn, en av varje kön. När jag en dag skulle gå min dagliga promenad till vår brevlåda två meter bort och på utsidan av vårt förråd mötte jag de två barnen. De stod någon meter bort och avhandlade något när jag plötsligt dök upp och ivrigt började vittja brevlådan på jakt efter ljuvliga skivpaket. Jag hörde att de var där och vände huvudet åt deras håll och sa leende hej. Deras reaktion på min vänliga hälsning blev kraftig och omedelbar och de skrek rätt ut som om någon stuckit kniven i dem. Jag stirrade blint men storögt åt deras håll och då sprang de iväg som skrämda kaniner vrålande för full hals.

"Han är blind! Han är bliiind!"

Jag blev så full i skratt att jag knappt kunde ta mig tillbaka in i mitt lugna bo. Som jag påpekat tidigare så är det inte precis så att man presenterar sig i ett radhusområde som det här men om någon individ sticker av på något sätt så kan du vara övertygad om att alla vet vem det är, och som kvarterets blinde man hade nog föräldrarna pratat med barnen om mig. För att förhindra att jag av misstag skulle krocka med knattarna så hade nog deras mor och far sagt åt dem att akta sig om de såg mig komma ångande. I de nyinflyttade barnens öron blev jag kanske därmed likställd med fula gubbar och främlingar med gottpåsar som båda är något en liten parvel bör iaktta med största misstänksamhet och vore jag en av ungarna så skulle jag också efter denna varning springa för livet om den där blinde dök upp. Numera är mina grannbarn inte längre så lättskrämda då de vuxit och dessutom vant sig vid min anskrämliga uppenbarelse och låter när vi möts faktiskt mest trevliga och söta. Mer normalt, ja, men inte lika underhållande. Allt hopp om att få skrämma barn är dock inte ute eftersom det för några få veckor sedan flyttade in en ny familj på vår andra sida och de har två små gossar. Har jag bara aldrig så lite flyt så är de räddhågsna och ängsliga av naturen och då kommer den ruskiga blinda farbror som är jag att skrämma skiten ur dem och det ser jag fram emot.

Mannen i den tättsittande dräkten kastar snabba blickar omkring sig för att vara säker på att ingen iakttar honom innan han går ner på knä framför raden av manshöga skåp och låter handen treva längs undersidan. Han famlar runt en stund och ler belåtet när han finner vad han söker och drar åt sig ett stort vitt kuvert. Inne på toalettens avskildhet någon minut senare sprättar han förväntansfullt upp det mystiska kuvertet och drar fram några foton, några dokument och en liten silverglänsande bandspelare. Ett ivrigt finger hittar startknappen och en tydlig metallisk röst strömmar ur den lilla maskinen.

"Mr. Phelps, du har utvalts för att genomföra ett uppdrag som bedömts vara nära nog omöjligt. På de bilder du har framför dig är medlemmarna i ditt team och de kan om de utnyttjas rätt visa sig vara ovärderliga för ditt uppdrag. På de medföljande dokumenten står deras styrkor, svagheter och deras personbästa tider. Rätt använda kan detta team se till att du uppnår uppdragets mål och att du inte tar dig vatten över huvudet. Ditt uppdrag går i korthet ut på att ta 8 guldmedaljer och att därmed bli historisk. Det här meddelandet kommer att självförstöras om 5 sekunder, lycka till Mr. Phelps och simma lugnt."

En knackning på dörren får mannen inne på toaletten att förskräckt vända sig om.

"Är du ok Mike? Du har varit därinne en bra stund nu."

Med klappande hjärta svarar mannen i dräkten något lugnande samtidigt som han ser hur fotografier, dokument och bandspelare bokstavligen går upp i rök. Han öppnar dörren och kommer leende ut för att ta itu med det omöjliga uppdrag han ändå är säker på att klara av och spatserar, lustigt nog i 7 takt, mot uppdragets fullbordan och framtiden.

Nu är de Olympiska Spelen strax igång och de riktigt sportintresserade lär inom kort uppvisa klassiska tecken på jet lag och sömnbrist i största allmänhet. Undrar vad dessa människors bristande arbetsinsatser och oförmåga att till fokusering på sina arbetsuppgifter kommer att kosta varje enskilt land under den närmaste tiden?

Nu inser jag självklart att det är fånigt och lågt av mig att tala om ekonomiska spörsmål när det vankas sport i massor och det vet ju en var att det mer handlar om förbrödring, rent spel, viljan att slå nya rekord och att grundtesen är att, "det var ändå roligt att få vara med".

Det är ändå svårt att bortse från den ekonomiska aspekten och en sak är säker IOK gör en fet slant på kalaset och det är som det ska för är någon smart nog att ta patent på en logo med några fåniga ringar förtjänar de att göra storkovan. För kinesernas del så tros det att turismen kan gå ner med så mycket som 40 % under spelen. Lät i mina öron konstigt först men förklaringen att "vanliga" människor inte vill åka dit när det kryllar av sportfånar i varje vrå är helt logiskt men totalt felaktigt. Om man undviker huvudstaden där större delen av sportevenemangen äger rum är Kina så tomt på folk som du någonsin kan begära i ett så överbefolkat land. Rent propagandamässigt har Kina en del att ta igen då den Olympiska facklans färd igenom världen gjort att det ockuperade Tibet nämnts lika ofta men med empati.

Vad ska vi då tro om de svenska chanserna rent sportsligt?

Jag tycker det verkar som de tappra svenska damerna och herrarna lyckats med konststycket att pricka in formbotten lagom till OS. Om detta är en plan för att sänka våra förväntningar så har det lyckats, åtminstone på mig, för jag tror inte längre på en enda medalj och då kan jag faktiskt bara bli positivt överraskad. Rent teoretiskt så kan vad som helst hända, bollen är rund, hoppet är det sista som lämnar kaninen och gud hör bön. Det har trots allt varit väl många spruckna ben, trasiga lår och om man nu är bäst i världen på en hel drös av grenar blir det frustrerande för oss resultattörstare när dessa byts ut mot ett par som man bara är ganska skitbra på, inte så klyftigt. Nåja, det får vara hur det vill med allt detta för nu osar det OS.

Sur blev jag när Kansas nyligen gästade Sverige men inte den kungliga huvudstaden men glad blev jag när jag köpte den återutgivna liveplattan "Two For The Show" från 1978 i 30 årsjubileumsutgåva. I original ett dubbelalbum med ett Kansas i högform turnerande på sin formidabla skiva "Point Of No Return" som var uppföljare till mästerverket "Leftoverture". Bandet hade gjort sin karriärs två bästa plattor och gått från att spela klubbar och konserthallar till stora arenor. Som vanligt vad gäller nyutgåvor med Kansas så är ljudkvaliteten fantastisk och på just denna utgåva så är extramaterialet så bra att jag blir mörkrädd när jag tänker på att det legat på hyllan i 30 år utan att ges ut. CD 1 är i denna nyutgåva den gamla utgåvan i sin helhet men med ljudet så mycket förbättrat att det skulle vara värt att köpa om plattan bara för det men det är på CD 2 som julafton kommer tidigt. En hel skiva med fantastiska liveversioner av många av bandets lite rakare och hårdare material från de två första plattorna men även mer av det originella symfoniska material Kansas gjort sig kännda och blivit älskade för. Båda bandets huvudsångare är i toppform och det här är långt innan Steve Walsh söp och knarkade sönder sin röst. Han är fortfarande en av världens bästa sångare idag men en blek skugga av hur fullkomligt lysande han var när dessa inspelningar gjordes. Det är andra gången på kort tid som jag blivit gladast åt återutgivningen av just liveplattan då jag nyligen köpte alla de gamla Whitesnakeskivorna och också då blev positivt överraskad över extraskivans förnämliga material.

Ett betydligt mindre känt band än Kansas är italienska New Trolls som jag upptäckte på en semesterresa till Italien på 70-talet. En fantastisk låt strömmade ur en jukebox och jag kollade vad bandet hette och kutade iväg till närmaste skivaffär och köpte alla skivor de hade med bandet. Av de jag köpte då var det två skivor med titlarna "Concerto Grosso 1" och "Concerto Grosso 2" som fångade mitt lystna öra och bosatte sig i mitt hjärta. Jag lyssnade otaliga gånger på dessa men framförallt 2: an som enligt min mening är en fullkomlig progklassiker. Till min outsägliga glädje kom det nyligen en "Concerto Grosso 3" och den är välkomponerad, välspelad, välproducerad och en värdig uppföljare efter alla dessa år. Alla tre delar har nu även släppts i en konsertversion under titeln, "Concerto Grosso Trilogy Live". Då är det två CD och en DVD och ljudkvaliteten är av högsta klass och bandet gör låtmaterialet full rättvisa. Det är en samling fantastiskt skickliga och känslosamma musiker man får avnjuta och stämmsången är otroligt avancerad och sitter som en sportmössa. Av bandets tidigare skivor kan jag varmt rekommendera en annan av 70-talsskivorna, "Aldebaran". New Trolls sjunger på både engelska och italienska och har med åren blivit något bättre på det engelska uttalet men det hörs fortfarande att de är spagettikillar.

"Center Stage" heter den nya liveplattan med tommy Emmanuel och den är bra men man får inte riktigt ta del av hela artisten. När jag såg honom live var en väsentlig del av upplevelsen hans fantastiska scennärvaro, humor och det sätt på vilket han genom hela konserten lyckades hålla publikens intresse uppe. På den här skivan har man på samma sätt som på Phil Collins senaste liveplatta klippt bort större delen av snacket med publiken. En rejäl miss eftersom både Phil Collins och tommy Emmanuel är både dråpliga, varma och mästare på att bygga upp en vi känsla. Trots denna miss så blir det kvar en otrolig gitarrskiva för denne australiensare är något utöver det vanliga och gör saker med sin gitarr som de flesta inte ens skulle drömma om. Två fullmatade CD med bara akustisk gitarr borde bli lite trist men det blir det inte och hur bra skulle det då inte ha blivit om man inte klippt bort det mesta av det underhållande snacket.