Synpunkter

Jag har just tillbringat en vecka i Helsingfors och till min förvåning upptäckt att man i Finland firar jul två gånger. Det kallas för pikku joulu och betyder lilla jul.

När jag lite diskret fiskade i ämnet så fick jag veta att detta rumlande redan i november är mycket uppskattat. En kvinna sa lyckligt samtidigt som hon andades ut en rejäl pust av andedräkt stinkande av öl över mig.

 

"Man får passa på att dricka när företaget bjuder."

 

Jag sa ingenting om att många företag i Sverige gör detsamma även om inriktningen verkar vara mer mat än dryck och att allt sker i december.

Kanske firar den finländska befolkningen även jul hela december och får därmed dubbelt så roligt som vi svenska tråkmånsar, vad vet jag?

 

Mitt nyfikna sinne gjorde att jag kände mig manad att vidare undersöka det finska fenomenet med pikku joulu och det här är vad jag fann.

Det har funnits en finsk Jesus vid namn Fisus. Jag inser att ni svenskar och andra ickefinnar nu sitter med hakan i knäet men håll ut så ska ni få hela den otroliga historien serverad på julbord.

Några få år innan Jesus vandrade omkring och gjorde storverk, spred sitt budskap och retade gallfeber på präster och romare så fanns det en köpman med finskt påbrå som på sätt och vis krattade i manegen åt den kommande frälsaren. Mannen i fråga var son till en köpman från det fjärran landet Finland, en plats få eller ingen hört talas om. Den främsta orsaken därtill är inte att Finland låg rysligt långt bort utan snarare att det då ännu inte fanns något land med det namnet.

Vid faderns död ärvde den då helt unge Fisus butiken med dess exotiska utbud och gick i faderns fotspår. Lite som med Jesus alltså men Fisus första uppgift i livet var inte att sprida faderns budskap utan snarare att försöka kränga iväg alla de mystiska varor hans handelsbod var sprängfylld av. En markant skillnad mellan Jesus och Fisus är att den förstnämnde var snickare som sin far emedan den andre bara ständigt blev kallad för en träskalle av sina dagars upphov. Att Jesus var en snickare är något du borde ta i beaktande nästa gång du blir arg och frustrerad på de hantverkare du allt som oftast tvingas att anlita. Det kan dölja sig en guru full av visdom och människokärlek under ytan på den olidlige snickaren eller den stöddiga elektrikern.

Utbudet i handelsboden var minst sagt brokigt och föga passande till dess geografiska läge. När fadern en gång lämnat den karga norden hade han listigt nog lastat sin båt med de mest attraktiva varorna på marknaden men anat oråd redan då han lastat över sina varor från båt till kamel. Det var försent att vända åter då och väl framme i det förlovade landet fick han stå sitt kast. Han anlände i Betlehem, öppnade en handelsbod, gifte sig med en lokal skönhet och kämpade hårt för att få fart på sin affärsrörelse. Eftersom butiken gick så dåligt var det tur att han tålde sprit så bra att han alltid vann på poker och tärning då de andra supit bort sina tankeförmågor då natten blivit sen.

Trots att fadern tack vare sitt finska ursprung tålde sprit så bra så var det ändå den som slutligen blev hans för tidiga död. När han en morgon var på väg till sin butik och var trött och bakis efter en hård men lukrativ natt vid spelborden med ett gäng japanska köpmän råkade han ut för en förfärlig olyckshändelse. En tunna tungt rött vin ur en laddning ämnad för kung Herodes föll av vagnen och kom i rullning längs bygatan. Fisus fader som var ouppmärksam blev krossad av den rullande tunnan och hans familj blev förkrossad.

Efter sorgetidens slut inventerade den nya chefen Fisus sitt digra varulager. Förutom sådant han inte för sitt liv kunde räkna ut vad det var så fanns där för medborgare i regionen fullständigt onyttiga ting som, skidor, pjäxor, renkorv, salmiak, bastustenar, tjocka tröjor, isdubbar och värst av allt en rejäl laddning med gummistövlar. Dessa om än gedigna och snygga fotdon visade sig vara minst sagt svårsålda eftersom det hade varit torka i många år och att bli blöt om fötterna knappast var något man ville betala pengar för att undvika.

Det enda som en till en början varit mer svårsålt än fotdonen av gummi var en bunt pamfletter med finsk lyrik. Den var visserligen översatt till den lokala rotvälskan men var så dyster och svårmodig att alla som råkade läsa den genast drabbades av ett enormt behov av terapi och tröst. På den här tiden var det bara de prostituerade som sysslade med sådant. Det fanns nog en och annan psykiatriker men de lömska romerska ockupanterna hade lagt beslag på alla divaner i trakten så det var helt ogörligt för hjärnskrynklarna att öppna praktik.

Byns största bordellmamma köpte upp hela Fisus lager av finska epos och delade listigt ut dem gratis i byn. Folk var redan på den här tiden benägna att ta emot gratisprover och uppsvinget i affärerna hos hororna var betydande. Faktum är att om det inte varit för den stora analfabetismen så skulle det ha blivit köer och besvärande väntetider.

Fisus själv blev nyfiken på vad allt ståhej handlade om och plockade fram sitt skyltexemplar. Det han läste slog an en ton i hans finska själ. Allra mest gripen blev han av dikterna av den finska skalden Anti Alltihopa. Denne muntergök till poet höll kärleken högst men ansåg att det alltid var för lite av den.

Fisus var helt såld, packade ner ett smörgåspaket, satte på sig ett par av gummistövlarna, kysste sin mor farväl och bommade resolut igen butiken.

Det är här som likheterna med den kommande Jesus gärning blir mest tydligt.

Dokumentationen från hans vandringar i kärlekens namn är knapphändiga men en del händelser har ändå bitit sig fast i historiens annaler.

Vid ett tillfälle så mötte han en grupp tiggare som satt vid vägkanten. Vid åsynen av deras slöa och likgiltiga blickar slet Fisus genast fram sitt dikthäfte och började med hög och klar stämma att deklamera dikten, "utan din kärlek är mitt liv svartare än salmiak om natten." Tiggarna blev efter några minuter så illa berörda at de springande uppsökte närmaste kyrka och krävde asyl.  Prästerna var däremot måttligt intresserade av en massa trashankar och lät tempelvakterna kasta ut pöbeln. Sålunda skapades ett sug efter lugn, trygghet och en högre makt. Den rådande religionen hade uppenbarligen inget att erbjuda de som kommit i kontakt med den finska skaldekonsten. Krattandet i manegen för den kommande frälsaren hade påbörjats.

 

En dag kom Fisus fram till en avlägsen by som drabbats av en orminvasion. Det kryllade av krälande reptiler och förtvivlan hos byborna var svår. Ingen vågade längre gå in i byn och värst av allt var att de inte utan livsfara kunde komma åt matförråden.

Fisus lyssnade utan kommentarer till by äldstens klagolåt utan att säga ett ord och tog därefter på sig en bestämd min och stegade resolut mot den del av byn där maten förvarades.

Byborna såg med förtvivlan i sina hjärtan hur främlingen gång på gång blev attackerad av uppretade ormar. Inget tycktes dock bekomma främlingen och det dröjde inte länge förrän han återkom med några matsäckar. Äntligen skulle d få äta, men hur kunde denne mystiske man klara av att bli ormbiten så många gånger utan att möta döden?

Det var självklart de gedigna finska gummistövlarna som var förklaringen, men det tänkt aldrig Fisus på att förklara och blev hyllad som en hjälte och mirakelman.

De församlingar som än i våra dagar använder sig av giftiga reptiler i sina religiösa ceremonier sägs vara direkt eller indirekt inspirerade av Fisus bravader. De sägs också ha minst en skruv lös, men det ena utesluter inte det andra.

 

Ryktet om den orädde och osårbare skaldeläsande vandringsmannen spred sig vida omkring och han började få en trogen skara fans. Han fick även en hel del gåvor som tack för sina gärningar eller i ett försök att få honom att upphöra med sin högläsning av de deprimerande dikterna. Det dröjde inte heller länge innan skattemyndigheterna fick upp sina giriga ögon och hans förehavanden började synas i sömmarna. Han konfronterades en dag av en nitisk tjänsteman från sagda verk som krävde uppvisande av kvitton och en fullständig redovisning. Fisus fann sig för ovanlighetens skull utan nödvändiga ord eller en passande dikt och arresterades och kastades i en av skatteverkets stinkande och mörka fängelsehålor.

Det blev genast en folklig protest och de fega tjänstemännen på skatteverket bestämde sig för att fortare än kvickt lämna över ärendet till romarna. Denna ockupationsmakt var ändå så impopulär att ännu ett bakslag vad gällde deras pr-avdelning inte skulle göra varken till eller från.

Fisus förflyttades från sin stinkande fängelsehåla till en annan men som var i romersk regi. Här fick han en kopp vattnig soppa och hängdes upp på väggen i kedjor för att göra honom samarbetsvillig och öppen för förslag.

Redan nästa dag fördes han inför romarnas högsta höns i området Pontus Pilatus.

Denne ädle romare var dödligt trött på att vara stationerad på denna post långt ifrån all ära och redlighet och längtade hem till sitt hus utanför Rom. Han var inte bara mer än lovligt less på tillvaron i obygden utan hade även börjat bli rejält nojig, och detta trots att hans hushåll hade flest divaner i hela grannskapet.  Den basillskräck han alltid lidit av hade nu blommat ut för fullt och han kände sig alltid smutsig och var säker på att allt han kom i kontakt med innehöll ruskigt farliga smittoämnen. Han hade alltid varit en renlig man, och hemma i sin villa nära Rom badade han i sin lyxiga badinrättning ett flertal gånger per dag. Här rådde vattenbrist och inte ens han kunde få fram tillräckligt med vatten för att kunna bada i den utsträckning han skulle vilja, men tvätta händerna fanns det nog till och han vaskade på minst hundra gånger om dagen.

Styrandet av den här landsändan hade han för länge sedan tröttnat på och han var helt fokuserad på sitt handhygien. När Fisus släpades in var Pontius Pilatus minst sagt ointresserad och kände sig mest störd. Åklagaren från skattemyndigheterna harklade sig och tog till orda.

 

”Vi anser att denne skattesmitare ligger under romersk domvärjo och vill härmed ha en hjälpande hand från er ädle Pilatus, för att kunna döma den kanaljen.”

 

Pontius Pilatus kastade en förskräckt blick på den äckligt smutsiga och illaluktande trashanken som släpats inför honom och backade instinktivt två steg. Han ville inte ha något med den troliga smittohärden till karl att göra. Tanken på att röra vid den vidrige mannen äcklade honom till den grad att han hasplade ur sig en snabb och direkt order.

 

”För genast ut honom härifrån och släpp honom, jag tvår mina händer.”

 

Förvånade och stukade släpade skattemyndigheternas vakter ut Fisus och försatte honom på fri fot. De ville dock markera sin ställning och återvinna något av sin värdighet och väste hotfullt åt Fisus att de minsann hade ögonen på honom och att de nog snart skulle mötas igen. När en kollega till Jesus ett par år senare kom i klorna på dessa herrar gjorde de inga misstag och fick honom snabbt dömd för att inte ha redovisat 30 silverpenningar han inkasserat för ett svartjobb åt prästerskapet .

Fisus insåg att ett smärre mirakel inträffat och att han nog bränt av större delen av si turkvot på ett bräde. Så arga som tjänstemännen och väktarna på skatteverket nu var på honom så var hans tid i frihet, och i värsta fall livet, nog synnerligen begränsat. Han skulle bli tvungen att fly landet.

 

Sålunda kom det sig att Fisus ett par dagar senare lämnade landet och begav sig mot sin faders hemland i norr. I fickan hade han de pengar han lyckats skrapa ihop genom att sälja all fast egendom och summan i hans penningpung var inte obetydlig.

Han reste i månader och vädret blev allt kallare och landskapet frodigare och grönare.

Under resans lopp köpte han upp restlager där han kom åt. Det var allt från leksaker i trä och tyg till en stor bal vackert rött tyg.

Vid ett tillfälle blev han attackerad av en svärm insekter som pinade honom så svårt att han allvarligt funderade på att ta sig själv av daga, men bet ihop och strävade vidare. Då kom han att tänka på några ord hans fader sagt honom om den flaska sprit från den höga nord som Fisus ännu hade en halvliter kvar av. Fadern hade vältaligt lovprisat den goda och stärkande Koskenkorvan som han påstod hjälpte mot i stort sett allt, så då borde den även hjälpa mot insektsplågan. Fisus tog sig en rejäl klunk men kände sig fortfarande svårt ansatt av de fördömda flygfäna. Innan han visste ordet av så hade han satt i sig hela buteljen och var nu så saligt packad att han faktiskt inte brydde sig om att han sakta blev uppäten.

Ni vet väl att Koskenkorva är den enda spritdrycken man inte kan bli alkoholiserad av att dricka?

Detta är bevisat av finska vetenskapsmän och därför använder bolaget detta faktum i sin marknadsföring.

 

”Koskenkorva, if you want a great vodka, not a lifestyle.”

 

 

Redan nästa dag anlände Fisus, bakfull och insektsbiten, till den plats som skulle komma att bli hans hem för återstoden av hans liv.

 

Vad som hände de följande 20 till 30 åren är oklart då all dokumentation blivit lågornas rov då bykyrkan brann ner vid en mycket lyckad men blöt by fest. Vi kan dock sluta oss till att Fisus slog sig ner och gifte sig med en kvinna inflyttad från Borås. Då hon hade en benägenhet att få tvillingar, trillingar och till och med fyrlingar hade de snart en rejält tilltagen barnaskara. Fisus som alltid haft svårt att komma ihåg namn lät därför döpa dem alla till Nisse.

Fisus var tacksam för sin stora tur och en gång om året fyllde han därför en stor säck med presenter som han och hans Nissar delade ut gratis till sådana de tyckte hade gjort sig förtjänta av dem.

Ortsbefolkningen som var både strävsamma och lite gnidna tyckte att Fisus visserligen var snäll men mest av allt var tokig. Han hade enligt deras sätt att se på saken en hel del besökare på loftet och de började kalla honom för tomten.

Att tomten skulle bo vid nordpolen faller på sin egen orimlighet eftersom det är en vädermässig katastrof och förbindelserna med omvärlden helt urusla. Lokaltrafiken liknar fan och om ni tycker att tågtrafiken i Sverige fungerar uselt är ni välkomna att kolla in NPJ, Nordpolens Järnvägar.

 Längre norrut än Rovaniemi är inte troligt och nog den enda platsen på jorden där en snubbe med ett vokabulär som, ”ho ho ho”, kan anses som vältalig av den ordkarga ortsbefolkningen. Tomten kommer kanske inte ifrån Rovaniemi men han bor faktiskt där.

 

Här har vi alltså förklaringen varför man i Finland firar jul två gånger. Det är i Fisus ära men vi känner och älskar honom alla som jultomten.