Synpunkter

I tisdags så var sambo Agneta och jag med i publiken då nästa avsnitt av humorserien ”Time Out” spelades in.

Inspelningen tog 1 timme och 10 minuter som sedan klipps ner till de 22 som är allt som får plats i programtid då den trängs med reklam och programinformation.

Gissa om det blir massor av bra tv som hamnar på golvet i klipprummet, bildligt talat. De fyra komikerna var i högform och även så gästerna. Jag ser verkligen fram emot att se programmet söndag kväll, och undrar om det är de skämt som jag tyckte var pärlor som kommit med eller vilken linje producenten valt.

Om du tittar på ”Time Out” söndag kväll och ser en otroligt stilig och smärt man på första raden med en bedårande snygg kvinna vid sin sida så är det inte jag. Jag sitter högt upp i den ena trappen med min kära sambo precis bakom mig.

Jag har snöat in på gräslök. Älskar smaken, konsistensen, formen och i princip allt med denna ljuva växt.

Är gräslök et gräs eller en lök?

Om det är ett gräs så är det i alla fall inte ett lökigt gräs, men inte heller ett gräsligt gräs.

Jämfört med andra lökar så kan gräslök kanske betraktas som en lökig lök, men samma gäller här aldrig en gräslig lök.

Agneta får lite spader på mig eftersom jag gör av med en kruka på 2 dagar, men jag tycker att det är så gott att jag gör en heltäckande garnering på allt jag äter just nu utom när jag trycker i mig en chockladbar. Varje macka jag tillverkar liknar slutligen en gräsmatta och jag njuter hejdlöst.

Idag hämtade vi en spjälsäng som vi fått av våra grannar mitt över gården. Jag skrev ett sms till min lilla, nåja så jäkla liten är hon inte längre, dotter Mimmi att hon nu kunde värpa när hon vill för vi är beredda.

”Grymt!”

Var det svar jag fick och då skrev jag tillbaka och undrade när hon lärt sig att tala som en gris. Lamt skämt det medger jag men det är sådant som man kan unna sig som förälder mot sina barn.

Det är inte bara dottern som just nu är under luppen här i familjen. Vår ena katt som löpte för några veckor sedan synas misstänksamt av Agneta och undertecknad.

Stora tuttar har hon fått, hon är enormt kelig, har en tendens att lägga sig i korgar och andra små mysiga utrymmen för att storsova, men nu var det ju inte min sambo vi skulle avhandla.

Nästa vecka så ska vi till veterinären för att vaccinera dem igen och då kan man tycka att vi har ett gyllene tillfälle att kolla om hon är på smällen men det kommer inte att ske. Det räcker att vi gjorde bort oss förra gången och kom med en tjock katt till ultraljudsundersökningen. Inte med småkissar alltså men alltför fet. Det var rodnande pinsamt och det vill jag inte vara med om igen. Är lilla Lola verkligen på gång så lär vi märka det under de närmaste veckorna ändå.

Nu får det räcka med plitande för idag för jag måste äta. Blev faktiskt akut hungrig då dotter Camilla ringde och ville låna vårt våffeljärn. Tandvattnet började genast rinna på mig och jag sa åt henne att hon gärna fick ge järnet och komma och hämta järnet men om hon gräddade några våfflor innanför våra väggar så skulle jag bruka våld mot henne.

Nu ska jag laga till min ynkliga lilla pastarätt och tänker garnera ihjäl den med gräslök, timjan och oregano. Dessa ljuva kryddor har vi i blomkrukor mitt på bordet med en liten sax bredvid. Jag som har ett begränsat intellekt tipsade min kära sambo om hennes möjlighet att ställa dit en giftig växt bland de ätliga. Jag som familjens jourhavande blindstyre skulle klippa mig en rejäl kvist att garnera mackan med och sedan skulle det vara adjö. Jag är så oerhört korkad ibland!

Jag låg i godan ro utsträckt på soffan i mitt musikrum och avnjöt de ljuva reggaerytmerna från den fantastiska plattan med gruppen ”Superheavy.” Jag tänkte på att jag liggande på rygg inte längre liknade ett bergsmassiv utan snarare Skåne. Då skred sambo Agneta in i rummet och jag lyfte genast fjärrkontrollen och tystade stereon och därmed också Mick Jagger mitt i ett av hans karakteristiska och sköna kväkanden.

”Nu blir det gubbröra!”

Tillkännagav hon och jag blev jätteförvånad. Gubbröra, hur skulle jag tolka det? Vankades det månde sex mitt på blanka eftermiddagen?

Nog för att jag är en smula optimistiskt lagd men det här var ändå i överkant.

Stereon må ha varit avstängd men nu hörde jag klart och tydligt låten, ”The Stripper.” Ni som är tillräckligt gamla för att minnas radioprogrammet ”Kvällstoppen” vet vilken låt det är eftersom denna skabrösa trudelutt var dess signaturmelodi.

För min inre blinda blick så började Agneta att förföriskt vagga på höfterna och le menande. Kunde det vara den nya sunda kosten som inverkat på hennes sexdrive på ett sådant positivt sätt?

Nu slog det uppenbarligen gnistor om henne och jag log förväntansfullt.

”Nu har jag blandat till en gubbröra åt dig som du kan äta imorgon.”

I mitt huvud kunde jag höra hur mina fåfänga manliga fantasier sprack, men verkligheten var inte så pjåkig den heller.

”Å tack, vad härligt!”

Fick jag flämtande fram och samlade blixtsnabbt ihop mig och återvände till verkligheten.

Det skulle kulinariskt bli en bra dag imorgon, det var en sak som var säker. Jag var också rörd, gubbrörd, över att hon gjort sig besväret att svänga ihop denna maträtt åt mig trots att hon själv inte får äta sådana läckerheter ännu.

Jag har gått ner fortare än henne, för som allom bekant så brukar det gå fortare för män, och det innebär att hon måste plåga sig vidare med dietmaten ännu ett tag medan jag får äta mer och mer för var vecka.

Jag har lovat mig själv att bjuda min rara sambo på något fantastiskt så fort vi åter får inmundiga något roligare än vår nuvarande svältkost. Finns det något dyrt och gott som heter gummröra så ska hon få en sådan.

Det brukar sägas att det är livsfarligt att bo i de stora städerna och att bovar och våldsverkare lurar bak varje hörn. Själv har jag bott i närheten av vår vackra huvudstad sedan mitten av 70-talet och har ytterst sällan stött på eller utsatts för någon större kriminalitet eller våldsbrott.

Till min och sambo Agnetas stora förtjusning så flyttade vår dotter Camilla ner till lilla trygga Hultsfred för högskolestudier. Hultsfred är faktiskt så litet att det inte ens är en stad utan en köping, och det är litet det!

Trots sagda plats litenhet så finns det delar där man inte vill bo och det förstod vi efter att ha gjort ett besök för att titta på lägenhet. Inte trevligt alls men som tur var så fick hon tag i en annan lägenhet i centrala Hultsfred där det var lugnt och stillsamt för att inte säga heldött.

Igår ringde min mobil och det var en upprörd Camilla som utbrast i mitt öra.

”Fan, jag tror att jag måste ringa polisen!”

Jag undrade förståss oroligt varför och då berättade hon att det var ett hiskeligt liv i hennes trappuppgång och att några personer beväpnade med kofot skrek ilsket och bankade på hos grannen på våningen ovanför. Vi kom överrens om att hon nog borde ringa genast, men jag erkänner att jag övervägde att be henne låta bli eftersom det sällan brukar leda till något bra när man försöker vara en god medborgare och göra sin plikt. Vi la på och hon lovade att höra av sig när hon underrättat lagens långa arm.

”Nu har jag ringt polisen och jag kunde vara anonym.”

Var det första Camilla sa när hon åter ringde upp mig. Hon viskade eftersom det var fullt av arga människor precis utanför hennes dörr och hon ville inte dra åt sig någon som helst uppmärksamhet.

Det visade sig nu att det kommit ytterligare upprörda människor och det verkade vara två uppretade gäng som nu rök ihop. Det var handgemäng både i trappuppgången och i lägenheten ovanför Camillas där de nu lyckats att ta sig in.

Med ögat tryckt mot titthålet i sin dörr såg min skärrade dotter en kille som kom ramlande nerför trappen och som sedan blev liggande framför hennes dörr. Han förlorade massor av blod och det skulle inte gå att passera förbi utan att få blod på skorna. På väggen var det fullt av blodstänk och avtrycket av en handflata i blod, Camilla stirrade både skrämd och fascinerad.

Polisen dröjde ännu ett tag och min arma dotter tyckte att det tog alldeles för lång tid och när två av lagens tappra väktare äntligen anlände så hade de stridande redan försvunnit därifrån.

”Polisen är här nu så jag går ut och pratar med dem.”

Tillkännagav min tappra avkomma och vi la på.

När Camilla åter ringde upp mig berättade hon att hon ångrat sig och faktiskt inte gett sig till känna. Vi dryftade sakernas tillstånd en stund och la slutligen på efter att ha garvat åt eländet.

Det gick någon kvart men sedan hade jag åter Camilla i luren men denna gång via ett sms. I meddelandet berättade hon att grannen på våningen ovanför hade förts bort av polisen.

Nästa information till mig var att det nu var fem poliser på plats och att den nedblodade trappuppgången fotograferades, troligen av kriminaltekniker.

Det knackade på Camillas dörr och det var polisen som ville låna en nyckel. När Camilla skulle låsa upp dörren för att öppna så upptäckte hon till sin förfäran att den varit olåst hela tiden.

Camilla som trott att hon klarat sig ifrån att vara vittne fick någon stund senare åter ett besök av bylingarna som berättade att det nästa dag skulle komma en utredare för att ta upp hennes vittnesmål. Camilla passade på att berätta att hon ringt till den ansvarige för bostadsbolaget för att göra honom uppmärksam på att det behövdes en städning av den blodiga trappuppgången. Hon fick veta att någon sådan sanering var helt utesluten och hon fick vackert ringa upp och avboka.

Det sista som hände under kvällen, och detta bara några få minuter efter vårt senaste samtal, var att nyheten om knivdramat i Hultsfred låg ute på Aftonbladets nätupplaga. Vid en kontroll visade det sig att nyheten även låg på Expressens dito.

Idag var Camilla hos polisen och vittnade om vad hon sett och hört. Hon fick veta att trappen nu skulle spärras av men att hon och de av de boende som inte var arresterade fick komma och gå men inga andra.

När hon i dagsljus nu såg trappuppgången i all sin prakt var hon nära att kräkas. Ofantliga mängder med blod hade spillts och hon var evigt tacksam att det inte luktade. Den järnaktiga doften av blod hade garanterat fått min synnerligen kräsmagade dotter att genast lägga en pizza mitt i brottsplatsen.

Det här var inte första gången som Camilla upplevt våldsamheter i Hultsfred.  Hon hann inte mer än flytta ner så var hon med om en skottlossning i parken och hon undrade om hon hamnat i vilda västern.

På måndag börjar hon som tur är på sin praktikplats, och den ligger i det lugna fina Stockholm. Då kan hennes arma föräldrar åter sova om nätterna i trygg förvissning om att hon inte befinner sig på någon farlig plats. Det året vi hade yngsta dottern Mimmi i Australien bland giftormar, krokodiler, hajar och annat otyg var rena barnleken jämfört med Camillas månader i ”Hultan.”

Det som oroar Camilla mest av allt just nu är om postmannen får leverera brev till hennes trappuppgång. Hon inväntar ett otroligt viktigt brev som hon behöver innan hon beger sig till den kungliga huvudstaden.

”Hur ska det gå?”

När min dotter Camilla var riktigt liten och vi bodde i Upplands Väsby så började hon alltid att storgråta när vi var i centrum och jag besökte den lokale plattlangaren Micke. Jag blev som oftast avlämnad vid skivaffären och när sambo Agneta shoppat klart så kom hon för att återföra mig till verkligheten. Hon han aldrig mer än rulla kundvagnen över tröskeln förrän camilla började böla. Det slog aldrig fel och det var bara för mig att snabbt betala för de dyrgripar Micke och jag vaskat fram och snabbt lämna butiken.

Nu ska sagda dotter praktisera på ett av världens största film och skivbolag. Jag funderar på att skriva en lapp att skicka med henne adresserad till hennes handledare. Där kan jag förklara att det nog är bäst att genast skicka hem Camilla om hon påvisar tendenser till melankoli eller om hon får till synes opåkallade gråtattacker.

Det som är mest förbryllande med hennes praktikplats är att hon själv valt den och är glad som en lärka. Verkar som om högskolestudier är personlighets danande och kan få in de mest svåra fall på den rätta stigen.

Jag håller på att plöja mig igenom alla Michael connellys böcker i kronologisk ordning och det är väl värt mödan. Harry Bosch och de andra karaktärerna blir efter ett tag som familjemedlemmar, men det är en sak som retar gallfeber på mig och ibland får mig att vilja kasta spelaren i väggen. Karaktärerna har en tendens att gå på fina restauranger där de beställer in fantastiska maträtter. Så långt är det helt okej, men det händer minst en gång i varje bok att de under måltidens gång samtalar med någon, blir upprörda över vad de får höra och tappar aptiten. Jag som de senaste 8 veckorna varit på diet får generalspader då de skjuter ifrån sig tallriken efter bara några få tuggor. Senare klagar de på att de är hungriga och jag kokar av ilska över deras dumhet.

”Ät när du har chansen idiot!”

Jag är nu som jag tidigare berättat i upptrappningsfasen vad gäller ätande. Åt idag för andra dagen en riktig måltid och dagens inmundigande var betydligt bättre än gårdagens.

Då satt sambo Agneta mitt emot och såg för mitt inre blinda öga ut som en ledsen hund som försöker psyka husse till att bjuda på lite godsaker. Idag var jag mol allena och kunde tugga, smaska och humma av välbehag utan at plåga någon.

En av de mer försigkomna av barnen på gården heter Karla, är 6 år och är en ständig källa till munterhet.

Häromdagen ringde dörrklockan och sambo Agneta gick intet ont anande för att öppna. Utanför på trappen stod lilla söta Karla och strax bakom henne en kamrat. Karla berättade för Agneta, som hon är förtjust i, att hon och hennes kamrat var ute för att tjäna lite pengar och undrade om Agneta hade några sopor som behövde bäras bort till soprummet.

”Vi vill ha 20 kronor, 10 var.”

Sa affärskvinnan in spe, och påvisade både entreprenörsanda och ett bra sinne för matematik.

Agneta tyckte att en tjuga var lite häftigt för bortforslandet av en ynka soppåse och förhandlade ner priset till en femma. Varken Karla eller hennes kompanjon verkade speciellt nedslagna av det hårda förhandlingsbudet och ilade strax iväg med både pengar och sopor.

Igår när Agneta och jag var på väg till bilen för att bege oss iväg att inhandla matvaror så träffade vi på Karla och hennes lillebror utanför deras hus. Brodern hade fått en ny cykel och detta tillkännagav Karla med tydlig stolthet. Vi stannade till och småpratade med henne och jag frågade artigt vad det var för färg på den nya cykeln. En udda fråga av en blind kan tyckas men vi är sådana.

”Den är svart och orange.”

Berättade Agneta och Karla instämde och fortsatte efter några sekunders tvekan.

”Kan inte du se?”

Jag tillstod att så var fallet men Karla hade fler funderingar.

”Inte ens på ett öga?”

Jag skrattade och sa att inte något av mina ögon fungerade. Nu tänkte inte Karla bara ta mitt ord på sakernas tillstånd och höll upp handen och frågade hur många fingrar hon höll upp.

”Jag kan inte se det, men jag tror att du håller upp 2 fingrar.”

Karla lät som om hon nästan trillade omkull när jag sa så och utbrast förvånat.

”Hur kunde du veta det?

”Jag bara gissade!”

Sa jag och hade riktigt roligt åt hela situationen och åt min egen slutledningsförmåga. Rent logiskt så är chansen stor att det är just 2 fingrar som hålls upp eftersom det är en naturlig handling att förvandla handen till en liten kanin. I alla fall när det är ett litet oskyldigt barn som gör fingerposen, som vuxen tror jag tyvärr att vi med åren lär oss ett helt annat tecken som bara inkluderar ett, om än väldigt styvt, finger.

När vi igår passerade Karla och hennes bror så var vi på väg at bege oss till affären, för att för första gången på 8 veckor, inhandla lite riktig mat.

Idag åt jag 2 knäckebrödsmackor med en röra av keso, tonfisk, dijonsenap, gräslök och 3 cocktailtomater. Jag blev fullständigt proppmätt och det var något av det godaste jag ätit, någonsin!

Nu vägande 76,4 så törs jag inte gå ner mer och ska nu vänja kroppen med vanlig mat igen.

Ser fram emot att även Agneta uppnår viktens nirvana så att vi tillsammans kan utforska stationerna längs den nyttiga matens tågsträcka. Faktum är att jag vid det här laget är så omprogrammerad att jag till och med kommer att försöka att äta sådant som broccolipaj. De som känner mig får nog nästan yrsel av ett sådan uttalande från min sida, och kan känna att deras världsbild rubbas.

Imorgon till lunch så får jag åter sätta tänderna i en ljuvlig tonfiskmacka, och jag längtar så att tandvattnet rinner.

Till min förtjusning hörde jag på nyheterna att tvillingar löper mindre risk att hamna i delo med lagen och att bli missbrukare.

Vad gällde det kriminella så var risken 18 % lägre, och då särskilt beträffande våldsbrott, och gällande missbruk så var risken 21 % lägre än för genomsnitts medborgare.

Otroligt upplyftande siffror på min ära, och tänk vilken tur att just jag är född i ett sådant toppenbra stjärntecken.

I tyckarpanelerna i morgon-tv idag så hånades integrationsministern och hans stabs tilltag att för en vecka flytta ut verksamheten till rinkeby. ”Löjeväckande” och liknande tillmälen var den genomgående reaktionen från proffstyckarna med något undantag när. Man ansåg att det var ungefär samma sak som bussturerna för att beskåda de välbärgade på Solsidan, fast tvärtom.

Konstigt ändå att när politiker gör som vi säger åt dem och beger sig ut i verkligheten så får de skit även för det!

Vad en vecka i Rinkeby kan ha för inverkan på dessa politiker vet jag inte men jag tror ändå att det är bättre till än ifrån. De är där och alltid är det något som gör intryck på dem och i förlängningen kanske leder till en något ökad förståelse för människors olika villkor.

Jag tror att det är alltför lätt att underskatta vad personliga upplevelser betyder när det gäller insikt och djupare förståelse. Mitt eget arbete med mitt band Synliga i helt mörklagda lokaler där besökaren får sig en måltid till livs och en noga genomtänkt och specialskriven musikalisk buffé kryddad med tänkvärda prator, har ett genomslag som är svårt att förstå om man inte upplevt det själv. Vi kan tillsammans med vår publik i mörkret på några få minuter tydliggöra tillvaron och situationen för blinda och synskadade på ett mer effektivt sätt än vad en föreläsare skulle kunna åstadkomma på veckor av orerande, hur proffsigt han eller hon än lägger upp det hela.

Att uppleva på plats är helt enkelt väldigt starkt!

Jag skickade ett sms med födelsedagsgratulationer till en vän i England idag och önskade henne en bra dag idag och varje dag. Det är något med födelsedagar som automatiskt förvandlar mig till en riktigt usel poet. Kan helt enkelt inte förmå mig till att bara skriva grattis eller annat liknande och fullständigt adekvat, utan måste börja orera och bre ut mig.

Hon blev i alla fall glad av min gratulation och skrev att hon faktiskt hade en väldigt bra dag så här långt. Det var trevligt att höra men jag blev orolig när hon också skrev att hon inte ens kunde minnas hur gammal hon blev denna dag. Hon är yngre än jag och kan ändå inte håla ordning på sitt shit! Undrar hur länge jag själv kommer att ha koll på grejorna, suck!

På söndag så ska jag börja äta igen. Då har det gått 8 veckor och jag vågar inte gå ner mer, så nu ska jag trappa upp. Första veckan så byter jag ut en av dietmåltiderna mot ”riktig” mat och efter 7 dagar byter jag sedan ut 2.

Med hjälp av sambo Agneta så har jag valt ut 3 rätter som förhoppningsvis är rätt. De lär i alla fall vara rätt för mig eftersom jag är totalt oduglig i köket och inte ens kan svänga ihop en omelett. Är en jävligt dålig fotograf också så det är dubbelt uselt på just omelettens område.

Vad jag förhoppningsvis ändå ska klara av är att blanda ihop en rad kalla ingredienser, och jag brukar blanda ihop saker och ting så det ska nog gå bra.

Blir mycket keso framöver, och det har jag aldrig gillat, men nu ser jag fram emot denna mesiga maträtt med tandvattnet rinnande av förväntan. Kommer att blanda upp den med tonfisk, gräslök, senap och får därtill 3 cocktailtomater. Det blir som min vän från Örebro, numera boende i Helsingfors, brukar säga.

”Vilken bjudning!”

Ovanstående mening bör för full genomslagskraft helst sägas med Örebrodialekt.

Jag blir till min egen förtrytelse ofta höggradigt irriterad över det sätt som vissa saker behandlas språkligt. Exempel på vad jag menar är ord som, mello, mallis, fejan och donken.

Det är ofta nonsens eller rent skit som får denna form av familjära epitet och jag har försökt analysera mina egna starka känslor inför denna till synes oskyldiga företeelse.

Jag tror att det inte är orden i sig utan vad det förespeglar i fråga om inblandning med de omdöpta sakerna eller händelserna.

Att kalla den stora mygelcirkusen på tv för mello tyder på alltför många bortkastade timmar framför dumburken. Smaken är som baken och man får gilla vilken sorts musik eller underhållning man vill, men faktum är att denna tävling i nuvarande form är ett hot mot svenskt musikutbud. När schlagergeneralen och hans mannar på piratskeppet HMS Myglaren sagt och gjort sitt är marknaden rejält mättad och alla stålar har runnit ner i samma fickor. 4,1 miljoner glada tv-tittare lär genast utbrista i indignation över detta mitt påhopp men jag känner personligen till en hel del talangfulla artister ute i buskarna och de har inte en sportmössa när det gäller att ta sig fram efter det att marknaden mättats och blockerats av schlagerfestivalen, Idol, True Talent och The Voice. Kom ihåg att artister som Bob Dylan, Tom Waits, Joe Cocker, Eric Clapton, Janis Joplin, Jimi Hendrix, Mick Jagger eller ens George Harrison aldrig skulle haft skuggan av en chans i sådana tävlingar.

Här kan det nog med rätta påpekas att jag bara har sura rönnbär eftersom jag själv aldrig fått medverka i tävlingen som i Sverige envisas med att kallas för schlagerfestivalen, och det kan du ha förbaskat rätt i. Får jag och mitt band vara med så lovar jag att genast upphöra med min bittra kritik. Jag är musiker vilket faktiskt är en form av prostitution, och tyvärr inte en mild form.

Vad gäller mallis så är det nog bara så att jag tycker att det är synd när människor åker så ofta till en liten ö att den förvandlas från Mallorca till ett mallis. Det är en stor och fantastisk värld därute så varför åka om och om igen till en och samma plats bara för att man känner igen sig och därför att köttbullarna smakar lika bra eller bättre än hemma i gamla svedala?

Själv borde jag skämmas som kommer med ett sådant här uselt påhopp på de glada resenärer som gång efter gång får uppleva igenkännandets ljuva sötma vid sina återkommande besök. Har själv bara varit på Mallorca en enda fjuttig gång, och en gång är som bekant ingen gång så jag borde nog knipa käft.

När Facebook förvandlats till fejan så tillbringar man definitivt för mycket tid där. Jag kan med stolthet meddela att jag sällan eller aldrig kallar sagda sociala företeelse för fejan, men erkänner samtidigt att jag tillbringar alldeles för mycket tid inne på sidan. Finner mig själv kollande om det kommit upp några nya spännande statusuppdateringar minst en gång i timmen och inser att jag är en patetisk fåne.

Till mitt försvar kan jag bara säga att jag är synnerligen road och att jag numera alltid gratulerar vänner och bekanta på deras bemärkelsedagar, i alla fall om de finns på Facebook för annars finns de inte.

Donken är ett uttryck som jag oftast hör ur mina döttrars munnar och det är helt och hållet mitt eget fel. Det var jag som i egenskap av dålig förälder tillsammans med min lika usla medbrottsling, sambo Agneta, som i en alltför tidig ålder körde mina stackars intet ont anande små skyddslingar till den helruttna hamburgersyltan. Det gick så långt at min yngsta dotter Mimmi sa sitt barnaord för hamburgare, ”bujja”, så fort vi satte ner henne i bilens barnstol. Pinsamt så det förslår och därför får jag ta mitt straff och inte säga ett enda ord i protest när mina nu ganska vuxna döttrar snackar om donken. De var faktiskt från början inte särskilt fascinerade över utbudet på McDonalds men de stackars barnens ömma föräldrars dragning till de näringsfattiga ”gummipuckarna” och leksakerna som ingick i barnmenyn hade snart nog fått de små töserna att överkomma sin aversion mot smaken på maten. Idag är flickorna stormförtjusta i hamburgerkedjans mat och jag borde klä mig i säck och aska och prygla mig själv med ett rep med knutar på.

I Stockholm kan man dialektalt säga följande fantastiska mening.

”Dutt rutt kutt under futterna.”

Att ha det är nog inte roligt men det är enligt dagens nyhetsrapportering inte heller bra att äta rött kött alls. Över ett halvt kilo om dagen så förkortar man tydligen sitt liv.

Om det inte vore för alla renlevnadsmänniskor runtom i världen och i min närmaste bekantskapskrets som drabbats av cancer under de senaste åren så skulle jag ta varningarna om köttet på större allvar. Sila mygg och svälja elefanter är något som vi är otroligt duktiga på. Vänta bara tills undersökningarna om mobiltelefonernas skadliga inverkan på våra känsliga hjärnor publiceras. Jag tror personligen att vi blir sakta friterade och du får tro vad du vill men jag kan bara inte få in i min arma skalle att det är ett gott tecken när man blir svettig i örat efter ett mobilsamtal. Jag inbillar mig däremot inte att vi nämnvärt skulle ändra våra vanor om en sådan rapport kom ut eftersom det är alldeles för roligt med de spel och appar som vi laddat ner. Efter att ha tillbringat en vecka med tre glada musiker beväpnade med smart phone och dator har jag inga illusioner kvar. Jag som inte hade varken dator eller någon särskilt smart telefon, för min gamla Nokia är dummare än tåget, så kändes det mest som om jag var ett störmoment som ibland ville umgås och konversera.

Nu vet vi alltså att kött är dåligt för oss och detsamma kan sägas om, cigaretter, alkohol och droger, men det är på sådant som vi lägger ner oändliga summor. Ibland på laglig väg och ibland hamnar stålarna rätt i fickan på skurkar och banditer, men vi bryr oss inte eftersom vi vill ha det. Detta trots att vi vet att det inte bara är onyttiga produkter utan rent livsfarliga dito. Samtidigt så har vi våra partners hemmavid och skulle kunna idka könsumgänge några gånger extra istället för att fördärva våra kroppar med farliga substanser. Sex är gratis, nyttigt, ger bra motion, gör oss till bättre människor, men istället tar vi ett järn, ett bloss, trycker ner ändan i tv-soffan, fyller truten med chips, retar upp oss på författare som inte kan låta bli att hoppa omkring i rutan med alltför kraftig solbränna och känner hur blodtrycket stiger till en farligt hög nivå. I magen ligger den stora köttbiten och vänslas med den friterade potatisen och vinet ur lådan i köket. Det sägs att summan av lasterna är konstant så det är kanske lika bra att hoppa över det där med kärleksakten denna kväll då en infarkt kan bli följden av för många goda ting.

Här är det åter igen ganska lätt att hitta min agenda. Jag är sedan ett antal veckor, orkar inte räkna ut hur många, på diet och jag är helt enkelt bara avundsjuk på er som får stoppa i er vad ni vill. Jag har gått ner 12,6 kg och liknar numer mest en ledsen piprensare. Dags att trappa upp ätandet snart med keso och andra magra produkter men det blir aldrig mer ett liv fyllt av chips och hamburgare. Lite vemodigt känns det allt, för det osunda livet är trotsallt ett härligt liv.

 För er som har aktier i Ormingegrillen så är mitt grundtips att sälja genast. De guldår som ni haft tidigare som aktieägare kommer aldrig tillbaka. All världens odlare av blomkål kan däremot se framtiden an med tillförsikt för här kommer jag!