Synpunkter

En man fastnade på något oförklarligt sätt med sin bil i en snödriva och blev sittande i två månader. Han överlevde genom att äta det enda han hade att tillgå, nämligen just snö.

Detta är riktigt illa och kan i förlängningen leda till ett elände för mången medborgare i vårt avlånga land. Nu vet nämligen regeringen att det går att överleva på en sådan mager kost och det lär inte dröja länge förrän nya direktiv utgår till de sociala myndigheterna. Det finns miljoner att spara då snö finns att tillgå utanför husknuten för en stor del av befolkningen under många av årets månader.

Diskussioner om en höjd a-kassa och andra kostnadskrävande åtgärder lär dö i sin linda.

När jag var liten så fick jag höra att man kunde få mask i magen om man åt snö, men föga anade jag att det bara var kommunistisk propaganda. Innan vi vet ordet av så kommer det direktiv från socialstyrelsen om att äta 6 till 8 skopor snö om dagen för att hålla svälten från dörren, och allvarligt talat så lär snö smaka betydligt bättre än barkbröd.

Vi kommer att få oerhört slimmade och snygga kroppar av en sådan kylslagen diet. Alla andra viktminskningsmetoder lär bli helt förlegade och metoder som bygger på att trycka i sig fett med fett stämplade som orimliga.

Om alla fattiglappar ser till att suga i sig sin beskärda del så finns det miljoner att spara in även vad gäller snöröjningen.

 

”Skotta och ät dig till en sund kropp!”

 

Kan bli vår nya slogan och vi som tvingas inmundiga det vita helvetet bör inte vara så småaktiga att vi är avundsjuka på de rikare människornas fula ovana att äta oxfilé. Vårt samvete är vitt som snö samtidigt som de är ena usla miljöbovar. De kommer att ångra sig!

Fattigsveriges matsedlar är snart helt förändrade. Köttbullar byts ut mot snöbollar, korv mot istappar, ärtsoppa mot snömodd, jordgubbar mot snögubbar men Frank Zappas varning är fortfarande relevant.

 

”Don’t eat that yellow snow…”

 

Till alla som nu känner sig djupt oroade over den möjliga utvecklingen så kan jag lugnande säga att vissa saker kommer att vara sig helt likt. Vår magra budget kommer ändå att räcka till de saker vi allra mest vill stoppa i oss. Chips, godis, ostbågar, läsk och andra livsuppehållande substanser som vi lärt oss att älska, kommer även i fortsättningen att ligga innanför våra budgetramar. Den sämsta skiten är som allom bekant alltid den billigaste. Våra helger skulle annars bli helt förstörda och politisk oro skulle kunna bli följden. Du kan även i fortsättningen stoppa i dig skräp som kommer att förkorta ditt liv och därmed lär du inte bli en belastning för samhället och vårt hårt ansträngda pensionssystem någon längre tid. Detta är självklart även bra för miljön då det blir en mindre som går omkring och fiser söner klimatet på vår stackars hårt ansträngda planet.

Nu kan det faktiskt vara så att jag är otroligt orättvis mot vår regering i denna epistel. Moderaterna gick i veckan ut och talade om att det är de som ser och värnar om människan. Detta mina vänner sätter allt i en helt ny dager! Inget annat parti har sagt något liknande och kanske har jag totalt missbedömt vad som skett de senaste åren från politiskt håll. Antagligen är det precis som när jag var en liten parvel och mamma och pappa visste bäst. Regeringen vet nog vad de gör och fattar betydligt bättre än jag vad som är nödvändigt för ett fungerande samhälle. Det är nog helt nödvändigt med nedskärningar på alla fronter så att skattelättnader kan ges till de rikaste. Visst har även de vanliga knegarna fått någon hundring mer i plånboken och jag hoppas att ni tycker att det var värt det när sjukvården, äldre och barnomsorgen blir ännu sämre.

 

På tal om barnomsorgen så har det varit en diskussion om att låta bli att könsbestämma barn. Alltså inga han och hon utan snarare hen. Att det betyder höna på engelska verkar inte vara ett problem.

Jag visste i min enfald inte att det var ett sådant stort problem att det finns pojkar och flickor på våra barnstugor. De bemöts tydligen olika och eftersom det finns de som påstår att det inte är någon skillnad på könen så bör de istället behandlas på ett likvärdigt sätt.

Jag kan inte fatta att jag trodde att problemet för vår barnomsorg var att det inte var tillräckligt stor personaltäthet, för få manliga medarbetare, för låga löner och alltför stora barngrupper. Jag blir så trött på att ständigt feltolka verkligheten och på att vara en dummerjöns!

Det är i sanning häpnadsväckande vad man kan lära sig bara av att titta på lite tv.

I ett ständigt återkommande reklaminslag på ”Sjuan” där jag hamnar de flesta vardagskvällar vid halvsjutiden, för att avnjuta en stund med ”Judge Judy” när hon domderar och pekar med hela armen mot oftast lindrigt begåvade käranden och svaranden i sin domstol, har jag fått lära mig att de flesta kvinnor faktiskt gör fel. Det är inte vilket fel som helst utan en grov fadäs gällande handväskor.

 

”De flesta kvinnor gör den malören att de bara har en handväska och då sliter de ut den.”

 

Detta sägs av en dam med samma efternamn som en känd förläggarsläckt och hon ger verkligen intryck av att veta vad hon talar om.

Jag blev så förvånad över hennes utsago att jag satt där i tv-soffan med munnen vidöppen av pur förvåning.

 

”Hur kan Sveriges kvinnor bara ha en handväska?”

 

Mumlade jag förvirrat, och fick mig strax en fortsättning till livs.

 

”Det är bättre att ha flera handväskor i olika färger som man kan matcha med sina olika ensembler.”

 

Eller något åt det hållet kom härnäst, och jag nickade instämmande för så måste det vara, och tänkte upprört.

 

”Skärp er kvinnor, ni borde veta bättre år 2012!”

 

Vilket företag som står bakom reklamen vet jag inte, för det sägs inte och alltså vill man inte sälja några dito till blinda kvinnor och män, men jag är tämligen säker på att det kommer att leda till att Sveriges alltför slarviga, ja rent okunniga, kvinnor nu kommer att bättra sig och genast drar iväg mot närmaste shoppingcenter för inhandling av väskor i allehanda kulörer.

 

Jag läste på Aftonbladets nätupplaga att Sven Wolter blivit censurerad i sitt eget radioprogram på P4. Hans krönika blev helt bortklippt då han hade mage att kritisera regeringen för det ljusblå, förlåt mörkblå ska det vara, förslaget att låta alla jobba tills de blir 75 för att få ut en vettig pension. Den upprörde skådespelaren kallade även politikerna för, ”småljugande äggskallar”, och det var väl lite väl elakt? Det hade kanske räckt med att påstå att statsministern liknar Alfons Åbergs pappa.

Sven Wolter har sagt upp sig med omedelbar verkan efter censureringen, och det med rätta. Passa er medborgare för att öppet kritisera våra makthavare även om du i vårt moderatstyrda fosterland upplever att de är fullständigt flängda i roten ibland. Det finns gränser för vad som får förekomma i en demokrati.

 

På tal om demokrati och att utgjuta sig så löper min ena katt. Hon sitter större delen av dygnet utanför vårt hem och skriker efter manligt bistånd.

Nu verkar det inte längre ha någon betydelse vad det är för väder när behovet tränger på. Regn, snö eller snålblåst så sitter hon där och tjuter av brunst.

Tur att det bara är katten och inte en otillfredsställd sambo eller, gud förbjude, någon av döttrarna.

 

För att avsluta min lilla epistel så vill jag övergå till något viktigare, nämligen min vikt. Det är söndag och jag har gjort min veckovägning. 4 veckors diet har nu förvandlat mig från en bamse på 90 kg till en fjutt på 81,7.

Det råder inget tvivel i mitt sinne att jag leder en borttynande tillvaro, men jag är pigg som en pelikan.

Det är dag 22 och vi kämpar på. De senaste 3 veckorna har gått i pulvrets tecken, men för ovanlighetens skull har det inte mitt ädla jag som avsetts.

Pulversopporna har absolut inte smakat räv, men så där otroligt tillfredsställande har de inte heller varit i längden. Man får helt enkelt till slut en sådan lust att tugga på något smaskens att det nära nog ger en hallucinationer.

Jag har under de 3 veckorna mått oförskämt bra och har varit förbluffande pigg. Har jobbat mycket och i mitt fall innebär det att stå och yla i coverband till sena natta, eller att skråla och att servera mat och dryck i mörkret på någon av de två svartklubbar jag jobbar på. Även det har gått som en dans och inga symptom på svaghet eller humörsvängningar har drabbat mig eller därmed min omgivning.

Den enda krämpa jag fått är en ond tå, vilket jag känner igen som gikt, men det får jag med ojämna mellanrum ändå.

Dessa 21 dagar har krympt mig med 7,2 kg och det gör att jag tycker att det varit värt det, och att jag känner mig allt bättre i kroppen.

 

Jag försökte som jag berättat tidigare att träna men det har visat sig vara svårare än jag befarade. Efter att ha konsulterat en mycket vältränad vän tillika trumslagare så fick jag rådet att inte ta i så förbannat eftersom min kost var så knapp, utan att istället cykla eller promenera i lagom takt någon timme var dag. Eftersom det varit kallt som en eskimånäsa runt husknuten, och min sambo är ganska svårstartad när det gäller nya projekt, så är det min motionscykel som gällt. Detta är gott och väl men de dagar då jag tränat och bränt fett för kung och fosterland så har jag osvikligen fått plikta på natten. Min ständigt krympande mage har kurrat, gurglat och en gnagande tomhetskänsla har plågat mig i timmar. Det säger de ingenting om när de hävdar att det är jättebra att motionera.

 

Igår hade vi tårtkalas för min dotter Camilla och min systerdotter Emma. Jag åt ingen tårta men fick å andra sidan äran att betala för den.

Sambo Agneta gjorde en snabb sökning på nätet och räknade ut att hon kunde byta ut en av pulverpåsarna mot en halv tårtbit. Hon tyckte nu inte att tårtan var lika god som hon föreställt sig, och på kvällen var hon så hungrig att hon höll på att gå åt.

För att ytterligare stärka oss så åkte Agneta och jag idag till äldreboendet och hälsade på Agnetas mamma. Med oss hade vi som vanligt en smaskig hallonbakelse som vi bjöd henne på. Där satt vi sedan min älskade och jag och lyssnade och tittade på medan Agnetas mor mumsade i sig med stor belåtenhet. Det var djupt inspirerande och påsen med mat som jag tillagade vid hemkomsten smakade, som det så vackert heter, fågel.

 

Det går trotsallt inte att förneka att mat är en stor del av livets goda, och idag blev jag larvigt lycklig då vi provianterade för den nya fasen i vår avmagringskur.

Vi går nu upp från den tunna 600 kaloridieten till den häpnadsväckande 800 kalorivarianten.

Nu finns det ett helt annat utbud på matfronten och de tänder som de senaste veckorna legat på latsidan och bara vispat soppa ska än en gång få göra nytta. Nu finns det påsar med pasta, chili sin carne, couscous och någon mer sort, som är som små huvudrätter. Vi prövade nyss den med pasta och grönsaker och den var smarrig. Både sambo Agneta och undertecknad smackade belåtet och var påtagligt nöjda med att få inmundiga något som mer liknade vår vanliga föda. Lite extra kryddning skulle nog inte skada men annars var betyget ett klart mvg.

Vi köpte också hem olika sorters bars och samplade även utbudet av smoothies. Misstänker att innan de nästkommande 9 veckorna passerat så kommer vi att vara rejält trötta på det nya utbudet, men just nu är jag ivrig som ett barn i en godisbutik över vårt nya förråd. Kan knappt vänta tills nästa måltid då jag tänker sätta gaddarna i en bar med choklad och nötter, mums!

 

Fick beskedet om Whitney Houstons tragiska bortgång inatt då jag kom hem från ett gig på en privatfest i Stockholm. Hon var enligt min åsikt en av de bästa sångerskorna i vår generation, och så pass unik att hon var en på miljonen vad gäller talang och artisteri.

Blev rejält ledsen när jag fick beskedet och tycker att det är alltför många som går bort i en alltför tidig ålder.

Whitney Houston och jag hade sången och pulvret som en gemensam nämnare, men hon sjöng oerhört mycket bättre men hade sämre urskiljning vad gäller just valet av pulver.

Dag 15 närmar sig nu sitt slut och min mage kurrar och gurglar påtagligt högt. Inte så konstigt eftersom det bara är en halvtimme tills jag åter får avnjuta en god och stärkande pulversoppa.

Vid morgonens vägning så visade det sig att jag gått ner 5 kg på de första 14 dagarna. Ett par kg mer än sambo, men män går tydligen ner lite fortare än kvinnor. De ljuvliga varelserna ska ha fett lite här och där för att vara som de ska, så det får hon nog hacka i sig är jag rädd.

 

Att hålla en rutin på mattiderna lär vara nyttigt och det har också känts väldigt bra. Eldprovet kom dock i helgen då jag lirade både fredag och lördag med mitt coverband Mr. Coil i Södertälje.

Istället för att som under de senaste veckorna komma i säng vid 11, tidigt för en nattuggla som jag, så blev det nu så att jag åt sista måltiden runt 8 på kvällen och gigade därefter fram till kvart i 2 på natten. På fredagen möttes jag av gitarristen som berättade att de andra just hade beställt hamburgertallrikar och undrade om jag skulle ha. Det skulle jag inte!

Konstigt nog så hade jag inga hungerkänslor under kvällen och var dessutom fylld av energi. Det jag blev mest trött på var att ständigt tugga tuggummi för att inte avliva publiken och mina spelkamrater med min dubiösa andedräkt. Hade nästan träningsvärk i käkmusklerna efter det idoga idisslandet.

För att inte matintervallen skulle bli fullständigt ramponerat så var jag, både lördag morgon och idag, tvungen att sätta mobilen på väckning så att jag kunde kliva upp för att äta. Konstig känsla för en som hela sitt liv varit obenägen att äta frukost. Nu satt jag där på morgonen lite smått förvirrad och klunkade i mig en chokladshake, och gick därefter genast tillbaks till kojs.

På vardagarna däremot är det inga problem att kliva upp som vanligt, och sambo är oftast redan uppe strax efter 6 då hon har tvingats upp av huvudvärk, torr mun och en sprängfylld blåsa.

 

Nu är det 6 dagar kvar på den första delen av programmet och sedan kommer kaloriintaget att ökas på. Vi lär dock fortfarande stå långt ifrån hamburgertallrikar.

 

Nu är det dags för mig att gå upp till köket för ett möte med min nya kompis, soppan gjord av broccoli. Vi har verkligen funnit varandra efter att ha stått långt ifrån vänskapliga relationer sedan jag först mötte fröken Broccoli i matbespisningen i årskurs 5. Då var hon en sönderkokt och vämjelig subba som luktade som gamla blöjor, men idag ger hennes exotiska doft mig en rysning av välbehag längs hela ryggraden och hennes lena smak får det att pirra av njutning i hela gommen. Snacka om kovändning och mycket ska man vara med om innan smaklökarna trillar av.

Då blev jag mången lunchrast sittande med bara henne kvar på tallriken och mattanternas vakande ögon på min olyckliga varelse, nu smackar jag vällustigt och hummar belåtet när jag skickar in skedfull efter skedfull av den ljuvliga anrättningen in i mitt giriga gap.

Jag hörde på nyheterna igår att alkoholmissbruket bland äldre har ökat. Inte bara det flytande giftet utan även narkotiska preparat hade den undersökta gruppen fått ökade problem med.

Den kvinnliga nyhetsuppläsaren lät förvånad, och det förvånade mig. Klart som korvspad att missbruket ökar i takt med åldern och det är som det ska. Det enda som inte är som det ska är att det börjat för tidigt. Den undersökta gruppen var mellan 60 och 79 och det är på tok för tidigt! Vet inte dessa djupingar att det är 80 år som gäller som tidsgräns för ett rejält missbruk. Att börja slappna av och ge sig hän redan i 60-årsåldern är helt förkastligt och som pensionssystemet ser ut alldeles för tidigt om man vill ha en vettig utkomst vid sin pensionering.

Jag har hela mitt liv varit rädd för tunga droger och har även de senaste åren varit restriktiv med alkohol. Mina bandkamrater i Synliga ger inte ett vitten för denna försäkran efter att ha sett mig förorena ett badkar i Tokyo efter en whiskeyhävartävling med vår storvuxne trumslagare, men jag hävdar ändå med bestämdhet att det är på detta vis.

Efter att nu i åratal varit måttlig eller fullständigt avhållsam så kommer det enligt den plan som min sjungande kollega från Örebro, numera bosatt i Helsingfors, och jag har utarbetat åt oss själva. Hur var och en av oss gör i detalj är personligt men själva principen är att då vi fyllt 80 så tänker vi kasta all betänksamhet och sunt förnuft överbord och testa allt vi inte vågat eller velat prova hittills. Vi har båda varit väldigt förnuftiga och förståndiga men om vi lever efter vår 80-årsdag så kommer själva fan att flyga i oss.

 

Så här ser min personliga plan ut, och den träder i kraft 3 juni 2037.

Jag är vid det här laget redan en olidlig gammal surgubbe, för det har jag hotat barnen med i åratal, och de tycker säkert redan att jag borde ha vett att kasta in hatten. En ryslig gammal fjant är jag och de kommer bara på mitt födelsedagskalas i hopp om att få se mig sätta rosen från födelsedagstårtan i halsen. Barnen, barnbarnen, släkt och familj smygtittar hoppfullt då jag stoppar munnen full med tårta och slås sedan med häpnad då jag sväljer ner den sista biten och hastigt ställer mig upp och harklar mig. Det blir helt tyst och jag stirrar utan att se på var och en av de församlade och tar sedan, med en dallrande klick grädde i mungipan, till att orda.

 

”Kära vänner, jag fyller idag 80 år och från och med imorgon så kommer det att bli andra bullar av i mitt liv.”

 

De hoppas förståss alla att jag ska bli en snäll och fin människa, men då skiter de sig på tummen.

Jag berättar att jag kommer att börja var dag genom att röka en pipa crack. Från högtalarna vid frukostbordet kommer tung hip hop och rap att spelas på hög volym. Jag hoppas givetvis på att rökandet av den potenta drogen ska få mig att förstå dessa musikstilar som jag idag inte begriper mig på mer än marginellt.

 

”Varför babbla när man kan sjunga?”

 

Är den fråga jag ställt mig i åratal, och som hjälpt mig att bli en bitter gammal kuf och musikalisk reaktionär.

Efter frukost så är det dags för en stärkande promenad, men eftersom jag är gammal så tänker jag åka rullstol. Jag är dessutom så förbaskat stenad efter frukosten att jag finner det svårt att gå

Jag vill inte ha en elektrisk rullstol eftersom jag är en miljömedveten livsnjutare och inte någon teknokrat. Jag är tvingad att trycka på alltför många knappar ändå och tänker inte låta sådant förstöra min morgontur. En assistent får helt enkelt köra runt mig, gärna någon luttrad familjemedlem.

På min manuella rullstol har jag låtit montera ett par rejäla högtalare, och ur dessa ska alla topplåtarna med Bob Marley, Black Uhuru och Peter Tosh strömma ut på förödande hög volym. Då kan jag ihärdigt röka brass under hela promenaden, för jag har hört att inget går upp mot reggae när en hövding ska klippas.

Att röka dessa ”herbs” lär göra en hungrig som en varg, så det blir strax dags för lunch. Jag har vid det här laget gett upp på dieter och räknande av kalorier och tänker proppa i mig alla de godaste fettbomberna och läckerheterna som mina illvilliga barn fyllt mitt kylskåp med i fåfäng förhoppning att jag ska äta ihjäl mig.

Mätt och däven så är det tid för en tupplur, och jag stoppar genast i mig några tabletter som tar mig ner.

När jag vaknar, med hjälp av några uppåttabletter är det LSD som står på agendan. I cd-växlaren sitter Pink Floyds bästa album tillsammans med Sgt. Pepper och Smurfarnas bästa. Den sistnämnda bara för att se vad som händer med en tripp när dessa speedade låtar dyker upp efter Pink Floyds mer sävliga alster. Lite självbevarelsedrift har jag kvar och trippar bara när jag är på bottenvåningen utifall jag skulle få för mig att hoppa ut genom fönstret. Att jag ens stenad som en staty skulle tro att jag är en fågel finner jag lika osannolikt som att jag skulle börja tro på Ryan Air, men man vet aldrig!

När trippen slutligen klingat av så öppnar jag genast en flaska whiskey. Här tänker jag inte visa någon som helst måttlighet och det ska bälgas för kung och fosterland. Full som en gris kommer jag att dra i mig en lina kokain, och då nyktrar jag till så att jag åter kan börja hälla i mig sprit. Den här proceduren kommer jag att upprepa så länge det roar mig

Eftersom kokain gör att hungerkänslorna försvinner så struntar jag helt sonika i middagen.

Nu är vi framme vid dagens eldprov och jag har sparat det farligaste och härligaste till sist. Hela mitt liv har jag varit rädd för läkare och alla deras pinoredskap men nu vid 80 fyllda har jag äntligen uppammat mod att ge mig själv en spruta med heroin. Heroin betyder hjälte och jag känner mig som en modig sådan då nålen sticks in i venen.

Då kicken börjat avta och timmen blivit sen kommer jag att krypa till kojs, tillfreds med mitt nya osunda liv.

Som en sista åtgärd innan natten tar vid så kastar jag i mig ett par viagra, bara för att reta gallfeber på min sambo som egentligen vill vara ifred för att läsa talbok och klappa på sina 53 katter.

 

Annat jag kommer att ge mig på är att köra bil som blind. Snor någon lämplig kärra från någon slarvig granne som lämnat nycklarna i tändnigen och dra iväg så långt det bär. Torde inte vara särskilt farligt med tanke på krockkuddar och säkerhetsbälten.

Jag kommer kontinuerligt att snatta, och eftersom man redan idag måste plocka på sig varor för över 1300 kronor för att bli lagförd så kommer jag att kunna hålla på livet ut. Kan bli väldigt intressant och kolla upp vilka varor jag kommer hem med då blinda snattare inte lär ha någon större precision vid urvalet.

Jag kommer att ladda ner massor av porr från nätet även om jag inte kan se eländet. En och annan timme lär också tillbringas med att ringa till olika sextelefoner. Då får jag garanterat besök av barnen då de sett telefonräkningen.

Något jag blivit riktigt bra på genom åren är att montera ihop bokhyllan Billy från Ikea eftersom det är sådana som jag har min digra skivsamling i. Det kommer jag att fortsätta med, och alltid sent på natten. Tunga hammarslag kommer at driva grannarna till att skriva hatbrev och att sätta upp lappar, som jag inte kan läsa.

 

Jag kommer kanske på mer onyttigheter och djävulstyg längs vägen men det här känns som en bra start. Man kan helt enkelt inte vara en förståndig fegis och goody-goody hela sitt liv.

 

”Men vill du inte ha en värdig ålderdom?”

 

Undrar du kanske.

Det vill jag självklart, men om jag ska vanvårdas på ålderns höst så vill jag sköta om det själv och inte bli blåst på den godbiten av något skitdåligt vinstdrivande vårdföretag!