Synpunkter

Mina små kattflickor Alice och Lola börjar bli stora nu och är nog att betrakta som vore de i yngre tonåren. Snabba, nyfikna och allestädes närvarande är det svårt att göra någonting här hemma utan att genast få påhälsning av någon eller båda katterna. Det är mycket roande och det går inte en dag utan att man får sig ett gott skratt åt något av deras upptåg.

Tillgivna och oerhört keliga är de också och ibland blir jag sittande med en gullegris i knäet och får absolut ingenting gjort. De har utarbetat metoder för att finta bort mig och när de kommer springande nedför trappen till mig när jag sitter vid datorn så skriker de uppfodrande för nu ska det smekas. Om jag då lutar mig fram för att klappa på den kisse som stryker sig mot mitt ben så slinker den rackaren runt och hoppar upp på stolen bakom mig. Där lägger hon sig sedan och förväntar sig hela mysprogrammet med strykningar över kroppen, kli på magen, krafsande under hakan och pillande bakom öronen. Det brukar efter en kvart sluta med att hon somnar och jag kan inte sitta bekvämt. De andra i familjen säger att jag är blödig och det är nog sant för jag kan inte förmå mig at putta ner henne. Får göra något annat en stund helt enkelt.

Mina två tigrar tycker nog själva att de blivit stora nu och busar vilt på gården. De har självklart mött andra kissar men inget som inneburit någon större överraskning tills igår. Troligen välte då deras världsbild helt över ända och allt de lärt sig om andra katter fick hastigt och lustigt revideras.

Dottern till våra grannar tvärsöver gården har en dotter som har två riktigt fina katter. Vi hade blivit lovade att få hälsa på kissarna nästa gång de var på besök och igår ringde det på dörren och vi fick äntligen stifta bekantskap med katterna i fråga.

Jag trodde inte min hand när jag satte den på den ”lilla” kissemissen, den var jättestor. En hane och en hona var det, en på 6,5 kg och en på 7,5 kg. Tror inte mina väger mer än 2kg än och förvandlades plötsligt från tigrar till mygg.

Grannfrun Lotta tyckte att mina fjuttar skulle få bekanta sig med dotterns ”små” raringar och lyfte upp Alice. För första gången i sitt halvåriga liv så fann sig Alice öga mot öga med en Main Coon. Precis som matte brukar göra fräste Alice kaxigt åt denna kattvärldens motsvarighet till Hulk Hoogan. Alice blev grundligt ignorerad.

Så var det Lolas tur och hon blev så rädd inför den nära anblicken av den stora katten att hon genast kissade. Det var med nöd och näppe Lotta undvek att bli nedkissad av kissen. Personligen tycker jag att Lolas reaktion var mer sund även om man måste beundra Alice för hennes mod, eller möjligen misströsta över att hon är ett pucko.

Efter middagen gick hela vår familj över till grannarna för att beskåda de fina katterna. Sambo Agneta, våra två döttrar och jag vandrade tvärsöver gården och fick genast följe av våra två tigrar. Det är det enda problemet vi har med dem just nu att de obönhörligen följer efter den i familjen som försöker lämna gården. Det är hur bökigt som helst och katterna måste ständigt fångas in för att sedan släppas så fort vi tror att den som ska ge sig iväg hunnit tillräckligt långt bort för att kissarna inte ska reagera.

Efter att vi gått in och påbörjat vår beundran av jättekatterna upptäckte Lotta att båda våra satt på fönsterbrädan och tittade in. Det gjorde även en av Main Coon bjässarna och den gav ett olycksbådande väsande ifrån sig. Mina två brudar satt kvar men hade jag varit en katt så hade jag sprungit för livet. En ynka fönsterruta skulle inte ha varit tillräckligt för att få mig att känna mig säker.

Jag fick hålla i honan och det var en rejäl bit. Härligt skön päls hade hon och var lugn även om det var fyra främlingar i köket och en av dem höll henne.

Lottas dotter Sofie visade hur man håller i katten när man visar upp dem på mässor. Det var hanen Triton och han var inte road. Han började tjuta, morra och sjunga på ett helt fantastiskt vis. Jag skulle ha kunnat lyssna på honom i timmar vilket är mer än vad man kan säga om de flesta idoldeltagare jag hört. Ring Bert och ge storsångaren ett skivkontrakt med det snaraste!

Det är en lugn och snäll ras men om jag vore inbrottstjuv och stötte på en morrande Main Coon så skulle jag lägga benen på ryggen fortare än kvickt.

Mina två kattflickor har inte vuxit färdigt än men någonting säger mig att jag aldrig kommer att uppfatta dem som stora.

Det heter så vackert att, ”tålamod är en dygd, men det finns faktiskt gränser. Idag sattes vårt på ett svårt prov då min dotter Camilla försökte få en tid att registreringsbesikta en bil hon fått av sin farfar. Mina föräldrar som bor i Spanien tyckte sig inte längre behöva två bilar och då skänkte de sin Nissan Primera till sitt enda barnbarn med körkort. Det är en 89; a i mycket gott skick och klimatet i Spanien har garanterat varit mer skonsamt mot kärran än om den rullat på salta svenska vägar.

Så snart hon hade bilen på plats i Nacka, med hjälp av ett par oerhört hjälpsamma vänner till min mor och far, så kastade sig Camilla över det digra pappersarbetet för att få tillstånd att nyttja sin röda klenod. Den dag som idag är fick hon då äntligen svart på vitt från transportstyrelsen att det nu är grönt att göra en registrationsbesiktning.

Ivriga som chimpanser med klåda i baken kastade vi oss över telefonen för att boka tid. Det visade sig då att det i Stockholmsområdet inte går att få någon förrän i slutet av september. Det ante mig att det kunde vara på det viset eftersom jag hörde på nyheterna förra veckan att det sedan avregleringen av besiktningsverksamheten blivit kaos och att det i vissa delar av landet är omöjligt att få en tid. Min uppbragta dotter bad då om tider lite längre ifrån Stockholm och kunde då möjligen få en tid i Falun i juli.

Vi har nu att välja emellan att hoppfullt vänta på en tid hemmavid, dra till Dalarna i juli eller att bita i den sura bokskogen och bege oss ner till Kristianstad eller i värsta fall Ystad om vi är seriöst intresserade av en tid riktigt snart.

Länge leve alla avregleringar som ger oss en sådan bra service och stor valfrihet!

 

Några skräckfyllda nyheter hördes nyss på tv 4, i alla fall för en 08: a. Kraftiga störningar på flygtrafiken råder på Landvetter på grund av Islands största exportvara, askmoln. Det berättades om inställda flyg och folk som inte kunde lämna Göteborg, rysligt!

Det var ändå inte den mest omskakande nyheten. Ryan Air har gjort testflygningar genom askmolnet och enligt det stolliga bolaget så är det bara att göra en Stenmark.

 

”Ä bar å åk”

 

Anser de och jag hoppas att ni känner lika lugnade av det beskedet som jag gör. Eftersom uttalanden och affärsidéer från sagda bolag alltid verkar vettiga, väl genomtänkta och uppenbarligen alltid sätter kundens väl i första rummet så är det stört omöjligt att inte ta deras undersökning av det askfyllda luftrummet på största allvar.

Sambo Agneta, dotter Camilla och undertecknad besökte igår en nykläckt bebis. Vi stod alla runt vagnen med den sovande raringen och alla lovprisade den lilla flickan och det rådde inget tvivel om att det var jordens sötaste unge vi hade framför oss. Jag som inte såg något fick ta de andras ord på saken, även om vittnena knappast kunde betraktas som ojäviga då skaran innehöll både den nyföddas mor och plastmormor.

Efter en stund började det lilla livet ge små babyljud ifrån sig. Inte så konstigt om hon blev störd i sin obehövliga skönhetssömn då fem beundrare så närgånget studerade hennes nannande.

 

”Vad söt hon är!”

 

Sa en och log betaget.

 

”Ja och hon är ännu sötare när hon tittar på en.”

 

Sa en annan mer insatt och rutinerad stalker och tillade.

 

”Hon är så duktig och kan redan lyfta på huvudet.”

 

Alla var djupt imponerade av en sådan bedrift och spanande in tösen med förnyat intresse.

Det var ungefär här som tanken slog mig att det skulle vara kul att som vuxen få uppleva samma sorts uppvaktning runt sängen. Jag inser utan större tankemöda att det är en stor skillnad mellan en lite bedårande söt Elvira på några få veckor och en uråldrig, stor och ful Sven Bertil, men ändå!

Jag skulle som vanligt lägga mig på kvällen, lyssna någon timme på en bra bok och därefter mötas av John Blund. Lugnt sovande och med ljuva drömmar så skulle jag så smått börja uppfatta röster omkring mig. Glada, viskande och fnittrande röster fulla av beundran och kanske rentav förundran.

 

”Vad söt han är!”

 

Här skulle jag inte kunna låta bli att le i sömnen. Det samfällda å från min publik gör mitt leende än bredare.

 

”Han är ännu sötare när han öppnar ögonen.”

 

Någon i beundrarskaran har alltså kollat in mig i vaket tillstånd, jo jo!

 

”Han kan till och med lyfta på huvudet fast han är så gammal.”

 

Hallå, hur svårt kan det vara? Mitt leende dör för en sekund men är snart tillbaka brett och charmigt.

Plötsligt känner jag ett styvt finger i magen och hör till min förvåning.

 

”Tittut lilla plutt!”

 

Är det verkligen ett bra sätt att tilltala en vuxen man? Denna min tanke försvinner lika fort som den kommit då det styva fingret förvandlas till fem smutsiga små fingrar på min mage. Nu vankas det omoraliska aktiviteter det är jag bergis på, ler förväntansfullt och vaknar med ett ryck.

Deppig inser jag att det hela var en dröm och rullar, bitter och inåtvänd på sidan. Innan jag åter faller i sömn kan jag sakligt konstatera att jag inte ens har en napp att trösta mig med, men att jag inte heller med någon större sannolikhet kommer att göra på mig i sömnen. Med ett varggrin somnar jag åter in, det finns dåliga drömmar att återuppta och John Blund är en säker leverantör oavsett om man har en mobil bredbandsuppkoppling eller inte.