Synpunkter

I ett myllrande, kryllande, stekhett, fuktigt och doftstarkt Lagos gick jag högstadiet i en amerikansk skola.

”Nej, jag har inte tappat ännu en väsentlig skruv i förståndsarsenalen, det var ”The American International School Of Lagos Nigeria” jag tillbringade mina skoldagar.”

38 olika nationaliteter fanns representerade och det torde bräcka både Rinkeby och Tensta.

Visst blev det konflikter någon enstaka gång, men aldrig på grund av härkomst eller hudfärg utan snare småbråken och tjafset som uppstår mellan ”vanliga” pubertetskvalster.

Förutom några Nigerianer så befann vi oss alla på främmande mark och tillhörde efter några år något som brukar benämnas tck, third country kids. Gemensamt för oss är att vi ofta fått en annan syn på vårt eget land och även på omvärlden. Det är ofta positivt men det faktum att vi lärt oss ett ytterligare språk än vårt modersmål men stavar som krattor på båda är mindre lyckat. Vore det inte för rättstavningsprogram så skull jag ständigt vara långt uppe i den berömda floden utan en paddel i sikte, men i sanningens namn så kapsejsar min stavningskanot ibland ändå.

Ett annat resultat av att vara en tck är att man aldrig mer i sitt liv känner att man är helt rotad på någon speciell plats, men med tanke på hur urbota fånigt det är med lokalpatriotism så tycker jag att det är bra. Den sortens inskränkthet kan kanske tolereras när det gäller idrottslag, även om man nog måste konstatera att idrottsmän verkar vara en blandning mellan nomader, prostituerade och slavar.

Vi lämnade Nigeria några månader innan jag skulle gå ur nian och vi återvände till fostervattnet, Sverige.

Ung och med blicken riktad mot framtiden så höll jag inte kontakten med mer än en av mina forna klasskamrater. Kändes inte viktigt att byta adresser och jag tänkte nog att jag skulle skaffa nya polare på nästa anhalt av min livsresa.

Tanklöst var det under alla omständigheter och det tog inte många år förrän jag ångrade mig. Den som jag faktiskt hade hållit kontakten med, en amerikan vid namn Mark, träffade jag vid några tillfällen. Han hälsade på mig både i Skåne, när jag bodde i Skurup, och senare i den kungliga huvudstaden. Jag besökte hans föräldrar i Miami och hans familj och jag semestrade i London en vecka. Vilka upplevelser hade jag inte kunnat få om jag behållit kontakten med några fler?

Jag har alltså med tiden ångrat mig och lekt med tanken att försöka hitta några vänner från den tiden. Mark och jag har ibland talat om forna skolkamrater och båda försökt att hitta någon av de andra, men utan resultat. Då kom Facebook!

Inom loppet av några dagar lyckades vi hitta inte bara en bunt av våra tidigare klasskamrater utan även en sida på Facebook som är till för oss som gick i A.I.S. på 70-talet.

”Sesam öppna dig!”

Plötsligt hade jag kontakt med fem och fantastiska telefonsamtal inträffade. Det var en otroligt konstig känsla att tala med någon man senast bytt ord med 40 år tidigare och samtidigt kunna konstatera att de lät precis som man mindes.

Mark och jag talade om att försöka få ihop en träff, och att det borde bli snart eftersom vi började bli något ålderstigna allihop. Jag vet hur svårt det kan vara att få sådana idéer att fungera, och i de band jag lirar med är det ibland stört omöjligt att få ihop ett rep trots att vi bor så nära varandra. Hur ogörligt skulle det då inte vara att få folk från olika delar av världen att sammanstråla?

Mark är dock en ihärdig man och dessa diskussioner i januari har nu resulterat i att jag på lördag åker till den spanska staden Sevilla för en klassträff.

Jag kommer alltså från Sverige och är ledsagad av min dotter Camilla, Mark kommer från Kalifornien, en kommer från Texas med sin fru, en från Prestatyn i Wales med fru, en polack bosatt i Kanada kommer med sin dotter och en bor i Sevilla något kvarter ifrån det hotell vi valt. Det gick att få ihop och alla kommer, men det hade aldrig fungerat om inte alla varit sådana beresta globetrotters.

När jag berättade att jag var blind så erbjöd sig en av dem att komma förbi och plocka upp mig i Stockholm.

”I can swing by and pick you up in Stockholm.”

So matt ta bussen någon station extra bara! Nu behövs det inte men erbjudandet var både rörande och fantastiskt.

Undrar för vem det här mötet blir mest underligt?

När vi sist möttes allihop var vi larvigt unga pojkar, men är nu ett gäng farbröder. De andra lär detaljstudera varandra som seende människor gör, men för mig blir det ingen visuell skillnad eftersom de i mina ögon alltid kommer att se ut som de gjorde när jag sist såg dem 1972. Vad jag hört så låter de i alla fall likadana och då finns det inget i min värld som spräcker illusionen.

Jag lär återkomma i ämnet efter våra dagar i Sevilla, men så mycket kan jag säga att det var många år sedan jag såg fram emot något som jag ser fram emot det här! För mitt inre öga tror jag att vi starkt kommer att påminna om de gnälliga stofilerna på balkongen i ”Mupparna” då vi sitter och försöker komma ihåg vår svunna ungdom i mörkaste Afrika. Det lär ta en dag bara att låta var och en summera de senaste 40 åren, och särskilt om vi ständigt måste väcka varandra. Amerikanerna har i alla fall jetlag att skylla på, vi andra är bara trötta gubbstruttar.

Min dotter Camilla fick på sin praktikplats friplåtar till filmen ”The Hungergames” och begav sig ikväll iväg med pojkvännen för ett par timmars underhållning i dystopins tecken. Filmtiteln skulle kunna vara mer än passande för en dokumentär på vår bantande släkt, men det är det inte.

Sagda släkt var idag på ett födelsedagskalas för att fira sambo Agnetas mamma som häromdagen fyllde 92 år. Födelsedagsflickan Mary var med råge äldst i lokalen och yngst var hennes namne Iza Mary Linnea med sina 9 dagar.

Att det nykläckta flickebarnet var pytteliten stod klart och den något äldre Mary kunde sakligt konstatera att hon haft betydligt längre tid på sig att växa till sig, men att de små drar iväg oerhört snabbt i början. Vi kunde lika sakligt konstatera att 92 åringen nog legat lite på latsidan vad växande beträffar. Hon borde efter alla dessa år vara rejält gänglig men det är hon inte med sina ungefär 1,50.

Efter födelsedagsfirandet åkte vi för att köpa oss en stavmixer. Vi behöver nämligen en sådan för att kunna göra den blomkålsmos som ska ackompanjera kycklingfilen i det smalmatsrecept vi skall prova på idag.

Stavmixer låter som ett annat sätt att beskriva min usla förmåga att stava, men det är det inte.

Matos kan vara otroligt förföriskt och mer än lovligt inspirerande inför en kommande matstund. Just nu gör Agneta i köket något med den tidigare omtalade blomkålen och doften borde vara ett första njutningsfullt steg mot måltiden, men det är den inte! Det luktar förfärligt, ja rentutav skit! Som tur är så vet jag från vanligtvis trovärdiga vittnen att den färdiga maträtten är en ren fröjd i gommen, men just nu önskar jag mig någon annan stans.

(25 minuter senare)

Nu har jag inmundigat en portion blomkålsmos och kycklingfilé med vitlök. Den avskyvärt stinkande blomkålen borde smakat gräsligt, men det gör den inte! Det var utan överdrift det godaste jag ätit på väldigt länge. Det var omedelbar kärlek i hela munnen. Denna fantastiska maträtt vill jag äta ofta trots lidandet under tillagandet.

På långfredagen blev jag morfar då min yngsta dotter Mimmi nedkom med en liten dotter.

Någon djupsinnig person sa att så fort man blir morfar eller farfar så kan man omedelbart lägga till 25 år till sin ålder. Detta borde göra mig nedslagen och lite deppad men det gör det inte. Hela jag är uppfylld av en känsla av glädje som jag inte känt sedan jag för första gången höll mina 2 döttrar i min famn.

Välkommen till världen lilla Iza! Jag skulle vilja påstå att det är en fredlig och rättvis planet, men det är det inte. Däremot lilla vän så kan den vara full av fantastiska upplevelser, stora äventyr, kärlek, magiska sinnesintryck, varma känslor stort, smått vardag och fest. Gå dina egna vägar för det är ditt liv! Skulle mamma Mimmi någon gång klaga på ditt uppförande eller din nya fräcka frisyr så är det bara att ropa på mormor och morfar så har vi både bildbevis och förödande vittnesmål att tysta ner morsans tramsande med.

(senare på kvällen)

Min dotter Camilla var alldeles nyss här och då fick vi veta varför vi var tvungna att köpa en stavmixer idag. Den Agneta var säker på att vi redan hade någonstans hade vår kära dotter tagit med sig till sitt hem i Hultsfred för att kunna göra smoothies. Vi som trodde att vi hade en dylik pryl, men det hade vi inte!

Jag var full av entusiasm över blomkålsmosen och Camilla smakade nyfiket. Den var nu kall och hon tyckte att den smakade vedervärdigt. Pojkvännen Joel tog sig också en munfull och tyckte att det smakade rotmos och inte var så illa. Camilla som avskyr rotmos var nu totalt övertygad om maträttens oätlighet, men jag är fortfarande lyrisk.

Att ta sig från mitt hem i Nacka till Medborgarplatsen inne i Stockholm tar, om allt går som det ska, ungefär en kvart.

Vid 19.30 tiden härom kvällen påbörjade jag en resa med just det målet för att avnjuta en konsert med det nya fantastiska amerikanska bandet ”Rival Sons” som lirade på rockklubben ”Debaser Medis” med adress Medborgarplatsen 8. Eftersom blinda i möjligaste mån bör undvika att köra bil i tätort så reste jag istället med en färdtjänsttaxi. Ett beslut som jag var säker skulle innebära att jag skulle anlända både fortare och i mindre skadat skick än om jag skulle låna sambo Agnetas franska fordon. Jag hade dessutom beställt bilen i god tid för att inte missa början av ”Rival Sons” uppträdande.

Som färdtjänstkund får man alltid lov att lägga på en del tid för att vara säker på att komma i tid då det är ett samplaneringssystem som gäller. Det innebär att en gammal skruttig dator med ett mjukvaruprogram från yngre stenåldern planerar resan åt 2 kunder i stöten som ska åt samma håll. Ibland när fru fortuna ler så kan det vara riktigt bra resor som datorn, nej det heter inte datan, räknat ut, men ibland är rutten en ren katastrof och förlusten i tid kan vara betydande.

Till min lycka fann jag att gårdagens resa mot den kungliga huvudstaden inte var samplanerad, och jag kunde därför snabbt konstatera att jag med lätthet skulle komma i tid till mitt möte med min vän Heikki utanför ”Debaser.”

Chauffören visade mig vänligt men lite valhänt till bilens framsäte och resan kunde ta sin början.

Redan efter ett par minuter svängde vi av vägen och stannade. Tydligen hade det inte fungerat när färdtjänstkortet drogs i kortläsaren och nu skulle nya försök göras. Chauffören gned kortet mot sin arm och gjorde sedan nya tappra försök att få den trilskande plastbiten att ge ifrån sig den nödvändiga informationen. Samtidigt som han alternerade mellan att gnida kortet mot sina kläder och att dra det i kortläsaren så berättade han nervöst att det var hans första dag på jobbet. Jag nickade medkännande men började oroa mig för mitt korts välbefinnande, för mycket gnidande var det. Jag skulle inte blivit ett dugg förvånad om det plötsligt väst till och en kortande hade pyst ut. Undrar vad ett sådant väsen skulle ha att erbjuda, kanske tre resor utan samplanering eller rentav tre tips om var man ska placera sina pensionspengar?

Slutligen kom det förlösande pipet från kortläsaren och resan kunde fortsätta.

Vi rullade ut på vägen och genast började det klinga som om en ängel åkte med oss. Vad jag kunde förstå så var det dock ont om goda bevingade varelser i bilen, och faktum var att det inte fanns så mycket som en bofink i sikte. Nu hade det idoga plingandet börjat att ackompanjeras av elektroniska pipljud. Jag hoppades innerligt att chauffören inte satt och lirade något inbyggt dataspel, men jag hörde inga arga fåglar så jag avfärdade genast den absurda tanken. Förklaringen visade sig också vara en helt annan. På ganska bruten svenska kom en lång utläggning och det var varningssystemet som går igång om man glömt att sätta på sig säkerhetsbältet som fungerade alltför väl. Det varnade nämligen oavsett om man knäppt på sig bältet eller inte och det var ju knäppt! Så fort en växel lades i så gick larmet igång. De andra pipljuden kom sig av att taxikillen manuellt försökte stänga av eländet. Första dagen på jobbet och då i en defekt bil var i sanning oflyt. Han bad om ursäkt för olåten men jag sa att det inte gjorde något, för jag ville inte att denne nybörjare skulle ägna för mycket av sin uppmärksamhet åt något annat än framförandet av fordonet.

Plingade och pipande vinglade vi vidare mot Stockholm och jag måste medge att jag blev en smula nervös men jag ville inte att han skulle märka det så min färghållning var monumental.

Som jag tidigare berättat så borde resan ta ungefär en kvart och när det gått 25 minuter så började jag undra vart vi hamnat. Vi svängde hit och dit men ingen av svängarna kändes bekant på något vis. Han hade dessutom börjat köra väldigt ryckigt, gjorde häftiga inbromsningar och jag hörde hur andra trafikanter ilsket tutade på oss. Jag höll ut i ännu 10 minuter men var sedan tvungen att fråga vart vi var. Till svar fick jag en förvirrad utläggning om att han var nervös, gjorde sitt bästa, att det var hans första dag och annat liknande, men inget om var vi befann oss rent geografiskt. Slutligen kom också beskedet jag redan räknat ut.

”Jag har kört fel faktiskt!”

Han hade dock åtgärder på lut och strax därpå lyfte han rådigt sin mobil och påbörjade en konversation på smattrande arabiska med en kollega. Bra tänkte jag nu blir det ordning på torpet och kanske rentav en konsertupplevelse denna kväll, men plötsligt tog mitt hjärta ett skutt. Min arabiska är nästan obefintlig men jag uppfattade ord på svenska insprängda i det främmande ordflödet och det gjorde mig först lugn men sedan skärrad. Medborgarplatsen var som balsam i mitt öra men när han sa Gustavsberg blev jag skakad och kände mig föranledd att än en gång fråga vart vi var. Den här gången innehöll hans svar faktiskt informationen att vi nu skulle åka in i tunneln så nu skulle vi nog snart vara framme berättade han och gjorde uppenbarligen sitt allra bästa för att låta uppmuntrande. Om jag hade haft några dubier om hur fel vi åkt så kunde jag lägga dem bakom mig nu för han hade verkligen tagit med mig på en rejäl Stockholmssafari.

Vi kom slutligen ur den långa tunneln och han stannade för att rådgöra med en kollega. Samtidigt som han stängde av motorn så berättade han att han egentligen skulle studera på KTH men att det av familjeskäl var uppskjutet. Jag fick vidare veta att han minsann kämpat hårt för att lära sig köra taxi men att det var svårt.

Jag förklarade att stället jag skulle till var rockklubben ”Debaser Medis” men han tittade stint på sin lapp och sa att det var Medborgarplatsen 8 och lämnade skyndsamt taxin. Jag passade på att göra en tidskoll och fann till min häpnad att det gått 50 minuter sedan vi lämnat Orminge.

När han återkom så berättade han ivrigt att han skulle få hjälp av en kollega som skulle köra före och visa vägen. Sålunda begav vi oss åter iväg, denna gång som en del av en karavan.

Heikki hade ringt et par gånger och undrade vart jag tagit vägen och när han nu åter var i mitt öra så kunde jag upplysa honom om att vi nu var nära målet, eller det var i alla fall vad jag hoppades. Nu tog det emellertid ytterligare 10 minuter innan vi äntligen nådde fram men då kunde chauffören ändå inte hitta själva klubben. Han undrade om jag var nöjd med att bli avsläppt där vi stod och i hans röst fanns en tydlig bön. Jag har en utpräglad överlevnadsinstinkt och tänkte då rakt inte kliva ur bilen om jag inte var säker på att jag var på rätt plats och att bara ta honom på hans ord fanns inte ens på kartan eftersom förtroende kvoten för länge sedan var förbrukad. Jag ringde åter upp Heikki och det visade sig att han stod på andra sidan vägen och därmed kunde jag trygg och säker lämna taxin.

Jag är inte långsint, jo det är jag faktiskt när jag tänker närmare efter, men jag kunde ta mitt kort och lämna platsen i full vetskap om att blåbäret inte skulle få betalt för resan. Den skulle uppvisa en alltför lång körsträcka och eftersom han var nybörjare hade han inte en susning om att han skulle ha dragit kortet då han uppnått den ungefärliga körsträckan och sedan kört med taxametern avstängd. Läropengar och en god uppmuntran att lära sig Stockholms gator.

Det hör även till saken att trafikverket i sin oändliga visdom bestämt att det test som blivande taxichaufförer måst ta tidigare nu har slopats. Det är onödigt enligt sagda verk eftersom alla kör efter gps numera. I det nya regelverket sägs det däremot ingenting om att det då måste finnas en sådan manick i bilen. Att jag nu fick en riktig färsking till taxikille som varken hade gps eller kunde läsa en karta var nog bara otur, eller en vision av framtida helvetesresor.

Konserten då?

Jo, den var kanonbra och resan hem tog 14 minuter. Chauffören som körde mig hem var djupt troende och berättade om hur han tänkte sitta och kontemplera hela långfredagen. Ingen musik eller underhållning var tillåten utan bara tankar på vår frälsares lidande för våra synder. Det verkar inte vara helt ätt att vara troende och jag är nog mest lämpad att vara ateist så svag som jag är i köttet.

Det mest förbryllande med den sista chauffören var att det första jag hörde från bilradion då jag klivit in i bilen var sluttakterna på ”AC/DC” låten ”Highway To Hell” och jag tänkte, ”å en rocker!” Hur fel kan man ha?

I tisdags så var sambo Agneta och jag med i publiken då nästa avsnitt av humorserien ”Time Out” spelades in.

Inspelningen tog 1 timme och 10 minuter som sedan klipps ner till de 22 som är allt som får plats i programtid då den trängs med reklam och programinformation.

Gissa om det blir massor av bra tv som hamnar på golvet i klipprummet, bildligt talat. De fyra komikerna var i högform och även så gästerna. Jag ser verkligen fram emot att se programmet söndag kväll, och undrar om det är de skämt som jag tyckte var pärlor som kommit med eller vilken linje producenten valt.

Om du tittar på ”Time Out” söndag kväll och ser en otroligt stilig och smärt man på första raden med en bedårande snygg kvinna vid sin sida så är det inte jag. Jag sitter högt upp i den ena trappen med min kära sambo precis bakom mig.

Jag har snöat in på gräslök. Älskar smaken, konsistensen, formen och i princip allt med denna ljuva växt.

Är gräslök et gräs eller en lök?

Om det är ett gräs så är det i alla fall inte ett lökigt gräs, men inte heller ett gräsligt gräs.

Jämfört med andra lökar så kan gräslök kanske betraktas som en lökig lök, men samma gäller här aldrig en gräslig lök.

Agneta får lite spader på mig eftersom jag gör av med en kruka på 2 dagar, men jag tycker att det är så gott att jag gör en heltäckande garnering på allt jag äter just nu utom när jag trycker i mig en chockladbar. Varje macka jag tillverkar liknar slutligen en gräsmatta och jag njuter hejdlöst.

Idag hämtade vi en spjälsäng som vi fått av våra grannar mitt över gården. Jag skrev ett sms till min lilla, nåja så jäkla liten är hon inte längre, dotter Mimmi att hon nu kunde värpa när hon vill för vi är beredda.

”Grymt!”

Var det svar jag fick och då skrev jag tillbaka och undrade när hon lärt sig att tala som en gris. Lamt skämt det medger jag men det är sådant som man kan unna sig som förälder mot sina barn.

Det är inte bara dottern som just nu är under luppen här i familjen. Vår ena katt som löpte för några veckor sedan synas misstänksamt av Agneta och undertecknad.

Stora tuttar har hon fått, hon är enormt kelig, har en tendens att lägga sig i korgar och andra små mysiga utrymmen för att storsova, men nu var det ju inte min sambo vi skulle avhandla.

Nästa vecka så ska vi till veterinären för att vaccinera dem igen och då kan man tycka att vi har ett gyllene tillfälle att kolla om hon är på smällen men det kommer inte att ske. Det räcker att vi gjorde bort oss förra gången och kom med en tjock katt till ultraljudsundersökningen. Inte med småkissar alltså men alltför fet. Det var rodnande pinsamt och det vill jag inte vara med om igen. Är lilla Lola verkligen på gång så lär vi märka det under de närmaste veckorna ändå.

Nu får det räcka med plitande för idag för jag måste äta. Blev faktiskt akut hungrig då dotter Camilla ringde och ville låna vårt våffeljärn. Tandvattnet började genast rinna på mig och jag sa åt henne att hon gärna fick ge järnet och komma och hämta järnet men om hon gräddade några våfflor innanför våra väggar så skulle jag bruka våld mot henne.

Nu ska jag laga till min ynkliga lilla pastarätt och tänker garnera ihjäl den med gräslök, timjan och oregano. Dessa ljuva kryddor har vi i blomkrukor mitt på bordet med en liten sax bredvid. Jag som har ett begränsat intellekt tipsade min kära sambo om hennes möjlighet att ställa dit en giftig växt bland de ätliga. Jag som familjens jourhavande blindstyre skulle klippa mig en rejäl kvist att garnera mackan med och sedan skulle det vara adjö. Jag är så oerhört korkad ibland!

Jag låg i godan ro utsträckt på soffan i mitt musikrum och avnjöt de ljuva reggaerytmerna från den fantastiska plattan med gruppen ”Superheavy.” Jag tänkte på att jag liggande på rygg inte längre liknade ett bergsmassiv utan snarare Skåne. Då skred sambo Agneta in i rummet och jag lyfte genast fjärrkontrollen och tystade stereon och därmed också Mick Jagger mitt i ett av hans karakteristiska och sköna kväkanden.

”Nu blir det gubbröra!”

Tillkännagav hon och jag blev jätteförvånad. Gubbröra, hur skulle jag tolka det? Vankades det månde sex mitt på blanka eftermiddagen?

Nog för att jag är en smula optimistiskt lagd men det här var ändå i överkant.

Stereon må ha varit avstängd men nu hörde jag klart och tydligt låten, ”The Stripper.” Ni som är tillräckligt gamla för att minnas radioprogrammet ”Kvällstoppen” vet vilken låt det är eftersom denna skabrösa trudelutt var dess signaturmelodi.

För min inre blinda blick så började Agneta att förföriskt vagga på höfterna och le menande. Kunde det vara den nya sunda kosten som inverkat på hennes sexdrive på ett sådant positivt sätt?

Nu slog det uppenbarligen gnistor om henne och jag log förväntansfullt.

”Nu har jag blandat till en gubbröra åt dig som du kan äta imorgon.”

I mitt huvud kunde jag höra hur mina fåfänga manliga fantasier sprack, men verkligheten var inte så pjåkig den heller.

”Å tack, vad härligt!”

Fick jag flämtande fram och samlade blixtsnabbt ihop mig och återvände till verkligheten.

Det skulle kulinariskt bli en bra dag imorgon, det var en sak som var säker. Jag var också rörd, gubbrörd, över att hon gjort sig besväret att svänga ihop denna maträtt åt mig trots att hon själv inte får äta sådana läckerheter ännu.

Jag har gått ner fortare än henne, för som allom bekant så brukar det gå fortare för män, och det innebär att hon måste plåga sig vidare med dietmaten ännu ett tag medan jag får äta mer och mer för var vecka.

Jag har lovat mig själv att bjuda min rara sambo på något fantastiskt så fort vi åter får inmundiga något roligare än vår nuvarande svältkost. Finns det något dyrt och gott som heter gummröra så ska hon få en sådan.

Det brukar sägas att det är livsfarligt att bo i de stora städerna och att bovar och våldsverkare lurar bak varje hörn. Själv har jag bott i närheten av vår vackra huvudstad sedan mitten av 70-talet och har ytterst sällan stött på eller utsatts för någon större kriminalitet eller våldsbrott.

Till min och sambo Agnetas stora förtjusning så flyttade vår dotter Camilla ner till lilla trygga Hultsfred för högskolestudier. Hultsfred är faktiskt så litet att det inte ens är en stad utan en köping, och det är litet det!

Trots sagda plats litenhet så finns det delar där man inte vill bo och det förstod vi efter att ha gjort ett besök för att titta på lägenhet. Inte trevligt alls men som tur var så fick hon tag i en annan lägenhet i centrala Hultsfred där det var lugnt och stillsamt för att inte säga heldött.

Igår ringde min mobil och det var en upprörd Camilla som utbrast i mitt öra.

”Fan, jag tror att jag måste ringa polisen!”

Jag undrade förståss oroligt varför och då berättade hon att det var ett hiskeligt liv i hennes trappuppgång och att några personer beväpnade med kofot skrek ilsket och bankade på hos grannen på våningen ovanför. Vi kom överrens om att hon nog borde ringa genast, men jag erkänner att jag övervägde att be henne låta bli eftersom det sällan brukar leda till något bra när man försöker vara en god medborgare och göra sin plikt. Vi la på och hon lovade att höra av sig när hon underrättat lagens långa arm.

”Nu har jag ringt polisen och jag kunde vara anonym.”

Var det första Camilla sa när hon åter ringde upp mig. Hon viskade eftersom det var fullt av arga människor precis utanför hennes dörr och hon ville inte dra åt sig någon som helst uppmärksamhet.

Det visade sig nu att det kommit ytterligare upprörda människor och det verkade vara två uppretade gäng som nu rök ihop. Det var handgemäng både i trappuppgången och i lägenheten ovanför Camillas där de nu lyckats att ta sig in.

Med ögat tryckt mot titthålet i sin dörr såg min skärrade dotter en kille som kom ramlande nerför trappen och som sedan blev liggande framför hennes dörr. Han förlorade massor av blod och det skulle inte gå att passera förbi utan att få blod på skorna. På väggen var det fullt av blodstänk och avtrycket av en handflata i blod, Camilla stirrade både skrämd och fascinerad.

Polisen dröjde ännu ett tag och min arma dotter tyckte att det tog alldeles för lång tid och när två av lagens tappra väktare äntligen anlände så hade de stridande redan försvunnit därifrån.

”Polisen är här nu så jag går ut och pratar med dem.”

Tillkännagav min tappra avkomma och vi la på.

När Camilla åter ringde upp mig berättade hon att hon ångrat sig och faktiskt inte gett sig till känna. Vi dryftade sakernas tillstånd en stund och la slutligen på efter att ha garvat åt eländet.

Det gick någon kvart men sedan hade jag åter Camilla i luren men denna gång via ett sms. I meddelandet berättade hon att grannen på våningen ovanför hade förts bort av polisen.

Nästa information till mig var att det nu var fem poliser på plats och att den nedblodade trappuppgången fotograferades, troligen av kriminaltekniker.

Det knackade på Camillas dörr och det var polisen som ville låna en nyckel. När Camilla skulle låsa upp dörren för att öppna så upptäckte hon till sin förfäran att den varit olåst hela tiden.

Camilla som trott att hon klarat sig ifrån att vara vittne fick någon stund senare åter ett besök av bylingarna som berättade att det nästa dag skulle komma en utredare för att ta upp hennes vittnesmål. Camilla passade på att berätta att hon ringt till den ansvarige för bostadsbolaget för att göra honom uppmärksam på att det behövdes en städning av den blodiga trappuppgången. Hon fick veta att någon sådan sanering var helt utesluten och hon fick vackert ringa upp och avboka.

Det sista som hände under kvällen, och detta bara några få minuter efter vårt senaste samtal, var att nyheten om knivdramat i Hultsfred låg ute på Aftonbladets nätupplaga. Vid en kontroll visade det sig att nyheten även låg på Expressens dito.

Idag var Camilla hos polisen och vittnade om vad hon sett och hört. Hon fick veta att trappen nu skulle spärras av men att hon och de av de boende som inte var arresterade fick komma och gå men inga andra.

När hon i dagsljus nu såg trappuppgången i all sin prakt var hon nära att kräkas. Ofantliga mängder med blod hade spillts och hon var evigt tacksam att det inte luktade. Den järnaktiga doften av blod hade garanterat fått min synnerligen kräsmagade dotter att genast lägga en pizza mitt i brottsplatsen.

Det här var inte första gången som Camilla upplevt våldsamheter i Hultsfred.  Hon hann inte mer än flytta ner så var hon med om en skottlossning i parken och hon undrade om hon hamnat i vilda västern.

På måndag börjar hon som tur är på sin praktikplats, och den ligger i det lugna fina Stockholm. Då kan hennes arma föräldrar åter sova om nätterna i trygg förvissning om att hon inte befinner sig på någon farlig plats. Det året vi hade yngsta dottern Mimmi i Australien bland giftormar, krokodiler, hajar och annat otyg var rena barnleken jämfört med Camillas månader i ”Hultan.”

Det som oroar Camilla mest av allt just nu är om postmannen får leverera brev till hennes trappuppgång. Hon inväntar ett otroligt viktigt brev som hon behöver innan hon beger sig till den kungliga huvudstaden.

”Hur ska det gå?”

När min dotter Camilla var riktigt liten och vi bodde i Upplands Väsby så började hon alltid att storgråta när vi var i centrum och jag besökte den lokale plattlangaren Micke. Jag blev som oftast avlämnad vid skivaffären och när sambo Agneta shoppat klart så kom hon för att återföra mig till verkligheten. Hon han aldrig mer än rulla kundvagnen över tröskeln förrän camilla började böla. Det slog aldrig fel och det var bara för mig att snabbt betala för de dyrgripar Micke och jag vaskat fram och snabbt lämna butiken.

Nu ska sagda dotter praktisera på ett av världens största film och skivbolag. Jag funderar på att skriva en lapp att skicka med henne adresserad till hennes handledare. Där kan jag förklara att det nog är bäst att genast skicka hem Camilla om hon påvisar tendenser till melankoli eller om hon får till synes opåkallade gråtattacker.

Det som är mest förbryllande med hennes praktikplats är att hon själv valt den och är glad som en lärka. Verkar som om högskolestudier är personlighets danande och kan få in de mest svåra fall på den rätta stigen.

Jag håller på att plöja mig igenom alla Michael connellys böcker i kronologisk ordning och det är väl värt mödan. Harry Bosch och de andra karaktärerna blir efter ett tag som familjemedlemmar, men det är en sak som retar gallfeber på mig och ibland får mig att vilja kasta spelaren i väggen. Karaktärerna har en tendens att gå på fina restauranger där de beställer in fantastiska maträtter. Så långt är det helt okej, men det händer minst en gång i varje bok att de under måltidens gång samtalar med någon, blir upprörda över vad de får höra och tappar aptiten. Jag som de senaste 8 veckorna varit på diet får generalspader då de skjuter ifrån sig tallriken efter bara några få tuggor. Senare klagar de på att de är hungriga och jag kokar av ilska över deras dumhet.

”Ät när du har chansen idiot!”

Jag är nu som jag tidigare berättat i upptrappningsfasen vad gäller ätande. Åt idag för andra dagen en riktig måltid och dagens inmundigande var betydligt bättre än gårdagens.

Då satt sambo Agneta mitt emot och såg för mitt inre blinda öga ut som en ledsen hund som försöker psyka husse till att bjuda på lite godsaker. Idag var jag mol allena och kunde tugga, smaska och humma av välbehag utan at plåga någon.

En av de mer försigkomna av barnen på gården heter Karla, är 6 år och är en ständig källa till munterhet.

Häromdagen ringde dörrklockan och sambo Agneta gick intet ont anande för att öppna. Utanför på trappen stod lilla söta Karla och strax bakom henne en kamrat. Karla berättade för Agneta, som hon är förtjust i, att hon och hennes kamrat var ute för att tjäna lite pengar och undrade om Agneta hade några sopor som behövde bäras bort till soprummet.

”Vi vill ha 20 kronor, 10 var.”

Sa affärskvinnan in spe, och påvisade både entreprenörsanda och ett bra sinne för matematik.

Agneta tyckte att en tjuga var lite häftigt för bortforslandet av en ynka soppåse och förhandlade ner priset till en femma. Varken Karla eller hennes kompanjon verkade speciellt nedslagna av det hårda förhandlingsbudet och ilade strax iväg med både pengar och sopor.

Igår när Agneta och jag var på väg till bilen för att bege oss iväg att inhandla matvaror så träffade vi på Karla och hennes lillebror utanför deras hus. Brodern hade fått en ny cykel och detta tillkännagav Karla med tydlig stolthet. Vi stannade till och småpratade med henne och jag frågade artigt vad det var för färg på den nya cykeln. En udda fråga av en blind kan tyckas men vi är sådana.

”Den är svart och orange.”

Berättade Agneta och Karla instämde och fortsatte efter några sekunders tvekan.

”Kan inte du se?”

Jag tillstod att så var fallet men Karla hade fler funderingar.

”Inte ens på ett öga?”

Jag skrattade och sa att inte något av mina ögon fungerade. Nu tänkte inte Karla bara ta mitt ord på sakernas tillstånd och höll upp handen och frågade hur många fingrar hon höll upp.

”Jag kan inte se det, men jag tror att du håller upp 2 fingrar.”

Karla lät som om hon nästan trillade omkull när jag sa så och utbrast förvånat.

”Hur kunde du veta det?

”Jag bara gissade!”

Sa jag och hade riktigt roligt åt hela situationen och åt min egen slutledningsförmåga. Rent logiskt så är chansen stor att det är just 2 fingrar som hålls upp eftersom det är en naturlig handling att förvandla handen till en liten kanin. I alla fall när det är ett litet oskyldigt barn som gör fingerposen, som vuxen tror jag tyvärr att vi med åren lär oss ett helt annat tecken som bara inkluderar ett, om än väldigt styvt, finger.

När vi igår passerade Karla och hennes bror så var vi på väg at bege oss till affären, för att för första gången på 8 veckor, inhandla lite riktig mat.

Idag åt jag 2 knäckebrödsmackor med en röra av keso, tonfisk, dijonsenap, gräslök och 3 cocktailtomater. Jag blev fullständigt proppmätt och det var något av det godaste jag ätit, någonsin!

Nu vägande 76,4 så törs jag inte gå ner mer och ska nu vänja kroppen med vanlig mat igen.

Ser fram emot att även Agneta uppnår viktens nirvana så att vi tillsammans kan utforska stationerna längs den nyttiga matens tågsträcka. Faktum är att jag vid det här laget är så omprogrammerad att jag till och med kommer att försöka att äta sådant som broccolipaj. De som känner mig får nog nästan yrsel av ett sådan uttalande från min sida, och kan känna att deras världsbild rubbas.

Imorgon till lunch så får jag åter sätta tänderna i en ljuvlig tonfiskmacka, och jag längtar så att tandvattnet rinner.

Till min förtjusning hörde jag på nyheterna att tvillingar löper mindre risk att hamna i delo med lagen och att bli missbrukare.

Vad gällde det kriminella så var risken 18 % lägre, och då särskilt beträffande våldsbrott, och gällande missbruk så var risken 21 % lägre än för genomsnitts medborgare.

Otroligt upplyftande siffror på min ära, och tänk vilken tur att just jag är född i ett sådant toppenbra stjärntecken.

I tyckarpanelerna i morgon-tv idag så hånades integrationsministern och hans stabs tilltag att för en vecka flytta ut verksamheten till rinkeby. ”Löjeväckande” och liknande tillmälen var den genomgående reaktionen från proffstyckarna med något undantag när. Man ansåg att det var ungefär samma sak som bussturerna för att beskåda de välbärgade på Solsidan, fast tvärtom.

Konstigt ändå att när politiker gör som vi säger åt dem och beger sig ut i verkligheten så får de skit även för det!

Vad en vecka i Rinkeby kan ha för inverkan på dessa politiker vet jag inte men jag tror ändå att det är bättre till än ifrån. De är där och alltid är det något som gör intryck på dem och i förlängningen kanske leder till en något ökad förståelse för människors olika villkor.

Jag tror att det är alltför lätt att underskatta vad personliga upplevelser betyder när det gäller insikt och djupare förståelse. Mitt eget arbete med mitt band Synliga i helt mörklagda lokaler där besökaren får sig en måltid till livs och en noga genomtänkt och specialskriven musikalisk buffé kryddad med tänkvärda prator, har ett genomslag som är svårt att förstå om man inte upplevt det själv. Vi kan tillsammans med vår publik i mörkret på några få minuter tydliggöra tillvaron och situationen för blinda och synskadade på ett mer effektivt sätt än vad en föreläsare skulle kunna åstadkomma på veckor av orerande, hur proffsigt han eller hon än lägger upp det hela.

Att uppleva på plats är helt enkelt väldigt starkt!

Jag skickade ett sms med födelsedagsgratulationer till en vän i England idag och önskade henne en bra dag idag och varje dag. Det är något med födelsedagar som automatiskt förvandlar mig till en riktigt usel poet. Kan helt enkelt inte förmå mig till att bara skriva grattis eller annat liknande och fullständigt adekvat, utan måste börja orera och bre ut mig.

Hon blev i alla fall glad av min gratulation och skrev att hon faktiskt hade en väldigt bra dag så här långt. Det var trevligt att höra men jag blev orolig när hon också skrev att hon inte ens kunde minnas hur gammal hon blev denna dag. Hon är yngre än jag och kan ändå inte håla ordning på sitt shit! Undrar hur länge jag själv kommer att ha koll på grejorna, suck!

På söndag så ska jag börja äta igen. Då har det gått 8 veckor och jag vågar inte gå ner mer, så nu ska jag trappa upp. Första veckan så byter jag ut en av dietmåltiderna mot ”riktig” mat och efter 7 dagar byter jag sedan ut 2.

Med hjälp av sambo Agneta så har jag valt ut 3 rätter som förhoppningsvis är rätt. De lär i alla fall vara rätt för mig eftersom jag är totalt oduglig i köket och inte ens kan svänga ihop en omelett. Är en jävligt dålig fotograf också så det är dubbelt uselt på just omelettens område.

Vad jag förhoppningsvis ändå ska klara av är att blanda ihop en rad kalla ingredienser, och jag brukar blanda ihop saker och ting så det ska nog gå bra.

Blir mycket keso framöver, och det har jag aldrig gillat, men nu ser jag fram emot denna mesiga maträtt med tandvattnet rinnande av förväntan. Kommer att blanda upp den med tonfisk, gräslök, senap och får därtill 3 cocktailtomater. Det blir som min vän från Örebro, numera boende i Helsingfors, brukar säga.

”Vilken bjudning!”

Ovanstående mening bör för full genomslagskraft helst sägas med Örebrodialekt.

Jag blir till min egen förtrytelse ofta höggradigt irriterad över det sätt som vissa saker behandlas språkligt. Exempel på vad jag menar är ord som, mello, mallis, fejan och donken.

Det är ofta nonsens eller rent skit som får denna form av familjära epitet och jag har försökt analysera mina egna starka känslor inför denna till synes oskyldiga företeelse.

Jag tror att det inte är orden i sig utan vad det förespeglar i fråga om inblandning med de omdöpta sakerna eller händelserna.

Att kalla den stora mygelcirkusen på tv för mello tyder på alltför många bortkastade timmar framför dumburken. Smaken är som baken och man får gilla vilken sorts musik eller underhållning man vill, men faktum är att denna tävling i nuvarande form är ett hot mot svenskt musikutbud. När schlagergeneralen och hans mannar på piratskeppet HMS Myglaren sagt och gjort sitt är marknaden rejält mättad och alla stålar har runnit ner i samma fickor. 4,1 miljoner glada tv-tittare lär genast utbrista i indignation över detta mitt påhopp men jag känner personligen till en hel del talangfulla artister ute i buskarna och de har inte en sportmössa när det gäller att ta sig fram efter det att marknaden mättats och blockerats av schlagerfestivalen, Idol, True Talent och The Voice. Kom ihåg att artister som Bob Dylan, Tom Waits, Joe Cocker, Eric Clapton, Janis Joplin, Jimi Hendrix, Mick Jagger eller ens George Harrison aldrig skulle haft skuggan av en chans i sådana tävlingar.

Här kan det nog med rätta påpekas att jag bara har sura rönnbär eftersom jag själv aldrig fått medverka i tävlingen som i Sverige envisas med att kallas för schlagerfestivalen, och det kan du ha förbaskat rätt i. Får jag och mitt band vara med så lovar jag att genast upphöra med min bittra kritik. Jag är musiker vilket faktiskt är en form av prostitution, och tyvärr inte en mild form.

Vad gäller mallis så är det nog bara så att jag tycker att det är synd när människor åker så ofta till en liten ö att den förvandlas från Mallorca till ett mallis. Det är en stor och fantastisk värld därute så varför åka om och om igen till en och samma plats bara för att man känner igen sig och därför att köttbullarna smakar lika bra eller bättre än hemma i gamla svedala?

Själv borde jag skämmas som kommer med ett sådant här uselt påhopp på de glada resenärer som gång efter gång får uppleva igenkännandets ljuva sötma vid sina återkommande besök. Har själv bara varit på Mallorca en enda fjuttig gång, och en gång är som bekant ingen gång så jag borde nog knipa käft.

När Facebook förvandlats till fejan så tillbringar man definitivt för mycket tid där. Jag kan med stolthet meddela att jag sällan eller aldrig kallar sagda sociala företeelse för fejan, men erkänner samtidigt att jag tillbringar alldeles för mycket tid inne på sidan. Finner mig själv kollande om det kommit upp några nya spännande statusuppdateringar minst en gång i timmen och inser att jag är en patetisk fåne.

Till mitt försvar kan jag bara säga att jag är synnerligen road och att jag numera alltid gratulerar vänner och bekanta på deras bemärkelsedagar, i alla fall om de finns på Facebook för annars finns de inte.

Donken är ett uttryck som jag oftast hör ur mina döttrars munnar och det är helt och hållet mitt eget fel. Det var jag som i egenskap av dålig förälder tillsammans med min lika usla medbrottsling, sambo Agneta, som i en alltför tidig ålder körde mina stackars intet ont anande små skyddslingar till den helruttna hamburgersyltan. Det gick så långt at min yngsta dotter Mimmi sa sitt barnaord för hamburgare, ”bujja”, så fort vi satte ner henne i bilens barnstol. Pinsamt så det förslår och därför får jag ta mitt straff och inte säga ett enda ord i protest när mina nu ganska vuxna döttrar snackar om donken. De var faktiskt från början inte särskilt fascinerade över utbudet på McDonalds men de stackars barnens ömma föräldrars dragning till de näringsfattiga ”gummipuckarna” och leksakerna som ingick i barnmenyn hade snart nog fått de små töserna att överkomma sin aversion mot smaken på maten. Idag är flickorna stormförtjusta i hamburgerkedjans mat och jag borde klä mig i säck och aska och prygla mig själv med ett rep med knutar på.

I Stockholm kan man dialektalt säga följande fantastiska mening.

”Dutt rutt kutt under futterna.”

Att ha det är nog inte roligt men det är enligt dagens nyhetsrapportering inte heller bra att äta rött kött alls. Över ett halvt kilo om dagen så förkortar man tydligen sitt liv.

Om det inte vore för alla renlevnadsmänniskor runtom i världen och i min närmaste bekantskapskrets som drabbats av cancer under de senaste åren så skulle jag ta varningarna om köttet på större allvar. Sila mygg och svälja elefanter är något som vi är otroligt duktiga på. Vänta bara tills undersökningarna om mobiltelefonernas skadliga inverkan på våra känsliga hjärnor publiceras. Jag tror personligen att vi blir sakta friterade och du får tro vad du vill men jag kan bara inte få in i min arma skalle att det är ett gott tecken när man blir svettig i örat efter ett mobilsamtal. Jag inbillar mig däremot inte att vi nämnvärt skulle ändra våra vanor om en sådan rapport kom ut eftersom det är alldeles för roligt med de spel och appar som vi laddat ner. Efter att ha tillbringat en vecka med tre glada musiker beväpnade med smart phone och dator har jag inga illusioner kvar. Jag som inte hade varken dator eller någon särskilt smart telefon, för min gamla Nokia är dummare än tåget, så kändes det mest som om jag var ett störmoment som ibland ville umgås och konversera.

Nu vet vi alltså att kött är dåligt för oss och detsamma kan sägas om, cigaretter, alkohol och droger, men det är på sådant som vi lägger ner oändliga summor. Ibland på laglig väg och ibland hamnar stålarna rätt i fickan på skurkar och banditer, men vi bryr oss inte eftersom vi vill ha det. Detta trots att vi vet att det inte bara är onyttiga produkter utan rent livsfarliga dito. Samtidigt så har vi våra partners hemmavid och skulle kunna idka könsumgänge några gånger extra istället för att fördärva våra kroppar med farliga substanser. Sex är gratis, nyttigt, ger bra motion, gör oss till bättre människor, men istället tar vi ett järn, ett bloss, trycker ner ändan i tv-soffan, fyller truten med chips, retar upp oss på författare som inte kan låta bli att hoppa omkring i rutan med alltför kraftig solbränna och känner hur blodtrycket stiger till en farligt hög nivå. I magen ligger den stora köttbiten och vänslas med den friterade potatisen och vinet ur lådan i köket. Det sägs att summan av lasterna är konstant så det är kanske lika bra att hoppa över det där med kärleksakten denna kväll då en infarkt kan bli följden av för många goda ting.

Här är det åter igen ganska lätt att hitta min agenda. Jag är sedan ett antal veckor, orkar inte räkna ut hur många, på diet och jag är helt enkelt bara avundsjuk på er som får stoppa i er vad ni vill. Jag har gått ner 12,6 kg och liknar numer mest en ledsen piprensare. Dags att trappa upp ätandet snart med keso och andra magra produkter men det blir aldrig mer ett liv fyllt av chips och hamburgare. Lite vemodigt känns det allt, för det osunda livet är trotsallt ett härligt liv.

 För er som har aktier i Ormingegrillen så är mitt grundtips att sälja genast. De guldår som ni haft tidigare som aktieägare kommer aldrig tillbaka. All världens odlare av blomkål kan däremot se framtiden an med tillförsikt för här kommer jag!

En man fastnade på något oförklarligt sätt med sin bil i en snödriva och blev sittande i två månader. Han överlevde genom att äta det enda han hade att tillgå, nämligen just snö.

Detta är riktigt illa och kan i förlängningen leda till ett elände för mången medborgare i vårt avlånga land. Nu vet nämligen regeringen att det går att överleva på en sådan mager kost och det lär inte dröja länge förrän nya direktiv utgår till de sociala myndigheterna. Det finns miljoner att spara då snö finns att tillgå utanför husknuten för en stor del av befolkningen under många av årets månader.

Diskussioner om en höjd a-kassa och andra kostnadskrävande åtgärder lär dö i sin linda.

När jag var liten så fick jag höra att man kunde få mask i magen om man åt snö, men föga anade jag att det bara var kommunistisk propaganda. Innan vi vet ordet av så kommer det direktiv från socialstyrelsen om att äta 6 till 8 skopor snö om dagen för att hålla svälten från dörren, och allvarligt talat så lär snö smaka betydligt bättre än barkbröd.

Vi kommer att få oerhört slimmade och snygga kroppar av en sådan kylslagen diet. Alla andra viktminskningsmetoder lär bli helt förlegade och metoder som bygger på att trycka i sig fett med fett stämplade som orimliga.

Om alla fattiglappar ser till att suga i sig sin beskärda del så finns det miljoner att spara in även vad gäller snöröjningen.

”Skotta och ät dig till en sund kropp!”

Kan bli vår nya slogan och vi som tvingas inmundiga det vita helvetet bör inte vara så småaktiga att vi är avundsjuka på de rikare människornas fula ovana att äta oxfilé. Vårt samvete är vitt som snö samtidigt som de är ena usla miljöbovar. De kommer att ångra sig!

Fattigsveriges matsedlar är snart helt förändrade. Köttbullar byts ut mot snöbollar, korv mot istappar, ärtsoppa mot snömodd, jordgubbar mot snögubbar men Frank Zappas varning är fortfarande relevant.

”Don’t eat that yellow snow…”

Till alla som nu känner sig djupt oroade over den möjliga utvecklingen så kan jag lugnande säga att vissa saker kommer att vara sig helt likt. Vår magra budget kommer ändå att räcka till de saker vi allra mest vill stoppa i oss. Chips, godis, ostbågar, läsk och andra livsuppehållande substanser som vi lärt oss att älska, kommer även i fortsättningen att ligga innanför våra budgetramar. Den sämsta skiten är som allom bekant alltid den billigaste. Våra helger skulle annars bli helt förstörda och politisk oro skulle kunna bli följden. Du kan även i fortsättningen stoppa i dig skräp som kommer att förkorta ditt liv och därmed lär du inte bli en belastning för samhället och vårt hårt ansträngda pensionssystem någon längre tid. Detta är självklart även bra för miljön då det blir en mindre som går omkring och fiser söner klimatet på vår stackars hårt ansträngda planet.

Nu kan det faktiskt vara så att jag är otroligt orättvis mot vår regering i denna epistel. Moderaterna gick i veckan ut och talade om att det är de som ser och värnar om människan. Detta mina vänner sätter allt i en helt ny dager! Inget annat parti har sagt något liknande och kanske har jag totalt missbedömt vad som skett de senaste åren från politiskt håll. Antagligen är det precis som när jag var en liten parvel och mamma och pappa visste bäst. Regeringen vet nog vad de gör och fattar betydligt bättre än jag vad som är nödvändigt för ett fungerande samhälle. Det är nog helt nödvändigt med nedskärningar på alla fronter så att skattelättnader kan ges till de rikaste. Visst har även de vanliga knegarna fått någon hundring mer i plånboken och jag hoppas att ni tycker att det var värt det när sjukvården, äldre och barnomsorgen blir ännu sämre.

På tal om barnomsorgen så har det varit en diskussion om att låta bli att könsbestämma barn. Alltså inga han och hon utan snarare hen. Att det betyder höna på engelska verkar inte vara ett problem.

Jag visste i min enfald inte att det var ett sådant stort problem att det finns pojkar och flickor på våra barnstugor. De bemöts tydligen olika och eftersom det finns de som påstår att det inte är någon skillnad på könen så bör de istället behandlas på ett likvärdigt sätt.

Jag kan inte fatta att jag trodde att problemet för vår barnomsorg var att det inte var tillräckligt stor personaltäthet, för få manliga medarbetare, för låga löner och alltför stora barngrupper. Jag blir så trött på att ständigt feltolka verkligheten och på att vara en dummerjöns!

Det är i sanning häpnadsväckande vad man kan lära sig bara av att titta på lite tv.

I ett ständigt återkommande reklaminslag på ”Sjuan” där jag hamnar de flesta vardagskvällar vid halvsjutiden, för att avnjuta en stund med ”Judge Judy” när hon domderar och pekar med hela armen mot oftast lindrigt begåvade käranden och svaranden i sin domstol, har jag fått lära mig att de flesta kvinnor faktiskt gör fel. Det är inte vilket fel som helst utan en grov fadäs gällande handväskor.

”De flesta kvinnor gör den malören att de bara har en handväska och då sliter de ut den.”

Detta sägs av en dam med samma efternamn som en känd förläggarsläckt och hon ger verkligen intryck av att veta vad hon talar om.

Jag blev så förvånad över hennes utsago att jag satt där i tv-soffan med munnen vidöppen av pur förvåning.

”Hur kan Sveriges kvinnor bara ha en handväska?”

Mumlade jag förvirrat, och fick mig strax en fortsättning till livs.

”Det är bättre att ha flera handväskor i olika färger som man kan matcha med sina olika ensembler.”

Eller något åt det hållet kom härnäst, och jag nickade instämmande för så måste det vara, och tänkte upprört.

”Skärp er kvinnor, ni borde veta bättre år 2012!”

Vilket företag som står bakom reklamen vet jag inte, för det sägs inte och alltså vill man inte sälja några dito till blinda kvinnor och män, men jag är tämligen säker på att det kommer att leda till att Sveriges alltför slarviga, ja rent okunniga, kvinnor nu kommer att bättra sig och genast drar iväg mot närmaste shoppingcenter för inhandling av väskor i allehanda kulörer.

Jag läste på Aftonbladets nätupplaga att Sven Wolter blivit censurerad i sitt eget radioprogram på P4. Hans krönika blev helt bortklippt då han hade mage att kritisera regeringen för det ljusblå, förlåt mörkblå ska det vara, förslaget att låta alla jobba tills de blir 75 för att få ut en vettig pension. Den upprörde skådespelaren kallade även politikerna för, ”småljugande äggskallar”, och det var väl lite väl elakt? Det hade kanske räckt med att påstå att statsministern liknar Alfons Åbergs pappa.

Sven Wolter har sagt upp sig med omedelbar verkan efter censureringen, och det med rätta. Passa er medborgare för att öppet kritisera våra makthavare även om du i vårt moderatstyrda fosterland upplever att de är fullständigt flängda i roten ibland. Det finns gränser för vad som får förekomma i en demokrati.

På tal om demokrati och att utgjuta sig så löper min ena katt. Hon sitter större delen av dygnet utanför vårt hem och skriker efter manligt bistånd.

Nu verkar det inte längre ha någon betydelse vad det är för väder när behovet tränger på. Regn, snö eller snålblåst så sitter hon där och tjuter av brunst.

Tur att det bara är katten och inte en otillfredsställd sambo eller, gud förbjude, någon av döttrarna.

För att avsluta min lilla epistel så vill jag övergå till något viktigare, nämligen min vikt. Det är söndag och jag har gjort min veckovägning. 4 veckors diet har nu förvandlat mig från en bamse på 90 kg till en fjutt på 81,7.

Det råder inget tvivel i mitt sinne att jag leder en borttynande tillvaro, men jag är pigg som en pelikan.

Det är dag 22 och vi kämpar på. De senaste 3 veckorna har gått i pulvrets tecken, men för ovanlighetens skull har det inte mitt ädla jag som avsetts.

Pulversopporna har absolut inte smakat räv, men så där otroligt tillfredsställande har de inte heller varit i längden. Man får helt enkelt till slut en sådan lust att tugga på något smaskens att det nära nog ger en hallucinationer.

Jag har under de 3 veckorna mått oförskämt bra och har varit förbluffande pigg. Har jobbat mycket och i mitt fall innebär det att stå och yla i coverband till sena natta, eller att skråla och att servera mat och dryck i mörkret på någon av de två svartklubbar jag jobbar på. Även det har gått som en dans och inga symptom på svaghet eller humörsvängningar har drabbat mig eller därmed min omgivning.

Den enda krämpa jag fått är en ond tå, vilket jag känner igen som gikt, men det får jag med ojämna mellanrum ändå.

Dessa 21 dagar har krympt mig med 7,2 kg och det gör att jag tycker att det varit värt det, och att jag känner mig allt bättre i kroppen.

Jag försökte som jag berättat tidigare att träna men det har visat sig vara svårare än jag befarade. Efter att ha konsulterat en mycket vältränad vän tillika trumslagare så fick jag rådet att inte ta i så förbannat eftersom min kost var så knapp, utan att istället cykla eller promenera i lagom takt någon timme var dag. Eftersom det varit kallt som en eskimånäsa runt husknuten, och min sambo är ganska svårstartad när det gäller nya projekt, så är det min motionscykel som gällt. Detta är gott och väl men de dagar då jag tränat och bränt fett för kung och fosterland så har jag osvikligen fått plikta på natten. Min ständigt krympande mage har kurrat, gurglat och en gnagande tomhetskänsla har plågat mig i timmar. Det säger de ingenting om när de hävdar att det är jättebra att motionera.

Igår hade vi tårtkalas för min dotter Camilla och min systerdotter Emma. Jag åt ingen tårta men fick å andra sidan äran att betala för den.

Sambo Agneta gjorde en snabb sökning på nätet och räknade ut att hon kunde byta ut en av pulverpåsarna mot en halv tårtbit. Hon tyckte nu inte att tårtan var lika god som hon föreställt sig, och på kvällen var hon så hungrig att hon höll på att gå åt.

För att ytterligare stärka oss så åkte Agneta och jag idag till äldreboendet och hälsade på Agnetas mamma. Med oss hade vi som vanligt en smaskig hallonbakelse som vi bjöd henne på. Där satt vi sedan min älskade och jag och lyssnade och tittade på medan Agnetas mor mumsade i sig med stor belåtenhet. Det var djupt inspirerande och påsen med mat som jag tillagade vid hemkomsten smakade, som det så vackert heter, fågel.

Det går trotsallt inte att förneka att mat är en stor del av livets goda, och idag blev jag larvigt lycklig då vi provianterade för den nya fasen i vår avmagringskur.

Vi går nu upp från den tunna 600 kaloridieten till den häpnadsväckande 800 kalorivarianten.

Nu finns det ett helt annat utbud på matfronten och de tänder som de senaste veckorna legat på latsidan och bara vispat soppa ska än en gång få göra nytta. Nu finns det påsar med pasta, chili sin carne, couscous och någon mer sort, som är som små huvudrätter. Vi prövade nyss den med pasta och grönsaker och den var smarrig. Både sambo Agneta och undertecknad smackade belåtet och var påtagligt nöjda med att få inmundiga något som mer liknade vår vanliga föda. Lite extra kryddning skulle nog inte skada men annars var betyget ett klart mvg.

Vi köpte också hem olika sorters bars och samplade även utbudet av smoothies. Misstänker att innan de nästkommande 9 veckorna passerat så kommer vi att vara rejält trötta på det nya utbudet, men just nu är jag ivrig som ett barn i en godisbutik över vårt nya förråd. Kan knappt vänta tills nästa måltid då jag tänker sätta gaddarna i en bar med choklad och nötter, mums!

Fick beskedet om Whitney Houstons tragiska bortgång inatt då jag kom hem från ett gig på en privatfest i Stockholm. Hon var enligt min åsikt en av de bästa sångerskorna i vår generation, och så pass unik att hon var en på miljonen vad gäller talang och artisteri.

Blev rejält ledsen när jag fick beskedet och tycker att det är alltför många som går bort i en alltför tidig ålder.

Whitney Houston och jag hade sången och pulvret som en gemensam nämnare, men hon sjöng oerhört mycket bättre men hade sämre urskiljning vad gäller just valet av pulver.

Dag 15 närmar sig nu sitt slut och min mage kurrar och gurglar påtagligt högt. Inte så konstigt eftersom det bara är en halvtimme tills jag åter får avnjuta en god och stärkande pulversoppa.

Vid morgonens vägning så visade det sig att jag gått ner 5 kg på de första 14 dagarna. Ett par kg mer än sambo, men män går tydligen ner lite fortare än kvinnor. De ljuvliga varelserna ska ha fett lite här och där för att vara som de ska, så det får hon nog hacka i sig är jag rädd.

Att hålla en rutin på mattiderna lär vara nyttigt och det har också känts väldigt bra. Eldprovet kom dock i helgen då jag lirade både fredag och lördag med mitt coverband Mr. Coil i Södertälje.

Istället för att som under de senaste veckorna komma i säng vid 11, tidigt för en nattuggla som jag, så blev det nu så att jag åt sista måltiden runt 8 på kvällen och gigade därefter fram till kvart i 2 på natten. På fredagen möttes jag av gitarristen som berättade att de andra just hade beställt hamburgertallrikar och undrade om jag skulle ha. Det skulle jag inte!

Konstigt nog så hade jag inga hungerkänslor under kvällen och var dessutom fylld av energi. Det jag blev mest trött på var att ständigt tugga tuggummi för att inte avliva publiken och mina spelkamrater med min dubiösa andedräkt. Hade nästan träningsvärk i käkmusklerna efter det idoga idisslandet.

För att inte matintervallen skulle bli fullständigt ramponerat så var jag, både lördag morgon och idag, tvungen att sätta mobilen på väckning så att jag kunde kliva upp för att äta. Konstig känsla för en som hela sitt liv varit obenägen att äta frukost. Nu satt jag där på morgonen lite smått förvirrad och klunkade i mig en chokladshake, och gick därefter genast tillbaks till kojs.

På vardagarna däremot är det inga problem att kliva upp som vanligt, och sambo är oftast redan uppe strax efter 6 då hon har tvingats upp av huvudvärk, torr mun och en sprängfylld blåsa.

Nu är det 6 dagar kvar på den första delen av programmet och sedan kommer kaloriintaget att ökas på. Vi lär dock fortfarande stå långt ifrån hamburgertallrikar.

Nu är det dags för mig att gå upp till köket för ett möte med min nya kompis, soppan gjord av broccoli. Vi har verkligen funnit varandra efter att ha stått långt ifrån vänskapliga relationer sedan jag först mötte fröken Broccoli i matbespisningen i årskurs 5. Då var hon en sönderkokt och vämjelig subba som luktade som gamla blöjor, men idag ger hennes exotiska doft mig en rysning av välbehag längs hela ryggraden och hennes lena smak får det att pirra av njutning i hela gommen. Snacka om kovändning och mycket ska man vara med om innan smaklökarna trillar av.

Då blev jag mången lunchrast sittande med bara henne kvar på tallriken och mattanternas vakande ögon på min olyckliga varelse, nu smackar jag vällustigt och hummar belåtet när jag skickar in skedfull efter skedfull av den ljuvliga anrättningen in i mitt giriga gap.

Jag hörde på nyheterna igår att alkoholmissbruket bland äldre har ökat. Inte bara det flytande giftet utan även narkotiska preparat hade den undersökta gruppen fått ökade problem med.

Den kvinnliga nyhetsuppläsaren lät förvånad, och det förvånade mig. Klart som korvspad att missbruket ökar i takt med åldern och det är som det ska. Det enda som inte är som det ska är att det börjat för tidigt. Den undersökta gruppen var mellan 60 och 79 och det är på tok för tidigt! Vet inte dessa djupingar att det är 80 år som gäller som tidsgräns för ett rejält missbruk. Att börja slappna av och ge sig hän redan i 60-årsåldern är helt förkastligt och som pensionssystemet ser ut alldeles för tidigt om man vill ha en vettig utkomst vid sin pensionering.

Jag har hela mitt liv varit rädd för tunga droger och har även de senaste åren varit restriktiv med alkohol. Mina bandkamrater i Synliga ger inte ett vitten för denna försäkran efter att ha sett mig förorena ett badkar i Tokyo efter en whiskeyhävartävling med vår storvuxne trumslagare, men jag hävdar ändå med bestämdhet att det är på detta vis.

Efter att nu i åratal varit måttlig eller fullständigt avhållsam så kommer det enligt den plan som min sjungande kollega från Örebro, numera bosatt i Helsingfors, och jag har utarbetat åt oss själva. Hur var och en av oss gör i detalj är personligt men själva principen är att då vi fyllt 80 så tänker vi kasta all betänksamhet och sunt förnuft överbord och testa allt vi inte vågat eller velat prova hittills. Vi har båda varit väldigt förnuftiga och förståndiga men om vi lever efter vår 80-årsdag så kommer själva fan att flyga i oss.

Så här ser min personliga plan ut, och den träder i kraft 3 juni 2037.

Jag är vid det här laget redan en olidlig gammal surgubbe, för det har jag hotat barnen med i åratal, och de tycker säkert redan att jag borde ha vett att kasta in hatten. En ryslig gammal fjant är jag och de kommer bara på mitt födelsedagskalas i hopp om att få se mig sätta rosen från födelsedagstårtan i halsen. Barnen, barnbarnen, släkt och familj smygtittar hoppfullt då jag stoppar munnen full med tårta och slås sedan med häpnad då jag sväljer ner den sista biten och hastigt ställer mig upp och harklar mig. Det blir helt tyst och jag stirrar utan att se på var och en av de församlade och tar sedan, med en dallrande klick grädde i mungipan, till att orda.

”Kära vänner, jag fyller idag 80 år och från och med imorgon så kommer det att bli andra bullar av i mitt liv.”

De hoppas förståss alla att jag ska bli en snäll och fin människa, men då skiter de sig på tummen.

Jag berättar att jag kommer att börja var dag genom att röka en pipa crack. Från högtalarna vid frukostbordet kommer tung hip hop och rap att spelas på hög volym. Jag hoppas givetvis på att rökandet av den potenta drogen ska få mig att förstå dessa musikstilar som jag idag inte begriper mig på mer än marginellt.

”Varför babbla när man kan sjunga?”

Är den fråga jag ställt mig i åratal, och som hjälpt mig att bli en bitter gammal kuf och musikalisk reaktionär.

Efter frukost så är det dags för en stärkande promenad, men eftersom jag är gammal så tänker jag åka rullstol. Jag är dessutom så förbaskat stenad efter frukosten att jag finner det svårt att gå

Jag vill inte ha en elektrisk rullstol eftersom jag är en miljömedveten livsnjutare och inte någon teknokrat. Jag är tvingad att trycka på alltför många knappar ändå och tänker inte låta sådant förstöra min morgontur. En assistent får helt enkelt köra runt mig, gärna någon luttrad familjemedlem.

På min manuella rullstol har jag låtit montera ett par rejäla högtalare, och ur dessa ska alla topplåtarna med Bob Marley, Black Uhuru och Peter Tosh strömma ut på förödande hög volym. Då kan jag ihärdigt röka brass under hela promenaden, för jag har hört att inget går upp mot reggae när en hövding ska klippas.

Att röka dessa ”herbs” lär göra en hungrig som en varg, så det blir strax dags för lunch. Jag har vid det här laget gett upp på dieter och räknande av kalorier och tänker proppa i mig alla de godaste fettbomberna och läckerheterna som mina illvilliga barn fyllt mitt kylskåp med i fåfäng förhoppning att jag ska äta ihjäl mig.

Mätt och däven så är det tid för en tupplur, och jag stoppar genast i mig några tabletter som tar mig ner.

När jag vaknar, med hjälp av några uppåttabletter är det LSD som står på agendan. I cd-växlaren sitter Pink Floyds bästa album tillsammans med Sgt. Pepper och Smurfarnas bästa. Den sistnämnda bara för att se vad som händer med en tripp när dessa speedade låtar dyker upp efter Pink Floyds mer sävliga alster. Lite självbevarelsedrift har jag kvar och trippar bara när jag är på bottenvåningen utifall jag skulle få för mig att hoppa ut genom fönstret. Att jag ens stenad som en staty skulle tro att jag är en fågel finner jag lika osannolikt som att jag skulle börja tro på Ryan Air, men man vet aldrig!

När trippen slutligen klingat av så öppnar jag genast en flaska whiskey. Här tänker jag inte visa någon som helst måttlighet och det ska bälgas för kung och fosterland. Full som en gris kommer jag att dra i mig en lina kokain, och då nyktrar jag till så att jag åter kan börja hälla i mig sprit. Den här proceduren kommer jag att upprepa så länge det roar mig

Eftersom kokain gör att hungerkänslorna försvinner så struntar jag helt sonika i middagen.

Nu är vi framme vid dagens eldprov och jag har sparat det farligaste och härligaste till sist. Hela mitt liv har jag varit rädd för läkare och alla deras pinoredskap men nu vid 80 fyllda har jag äntligen uppammat mod att ge mig själv en spruta med heroin. Heroin betyder hjälte och jag känner mig som en modig sådan då nålen sticks in i venen.

Då kicken börjat avta och timmen blivit sen kommer jag att krypa till kojs, tillfreds med mitt nya osunda liv.

Som en sista åtgärd innan natten tar vid så kastar jag i mig ett par viagra, bara för att reta gallfeber på min sambo som egentligen vill vara ifred för att läsa talbok och klappa på sina 53 katter.

Annat jag kommer att ge mig på är att köra bil som blind. Snor någon lämplig kärra från någon slarvig granne som lämnat nycklarna i tändnigen och dra iväg så långt det bär. Torde inte vara särskilt farligt med tanke på krockkuddar och säkerhetsbälten.

Jag kommer kontinuerligt att snatta, och eftersom man redan idag måste plocka på sig varor för över 1300 kronor för att bli lagförd så kommer jag att kunna hålla på livet ut. Kan bli väldigt intressant och kolla upp vilka varor jag kommer hem med då blinda snattare inte lär ha någon större precision vid urvalet.

Jag kommer att ladda ner massor av porr från nätet även om jag inte kan se eländet. En och annan timme lär också tillbringas med att ringa till olika sextelefoner. Då får jag garanterat besök av barnen då de sett telefonräkningen.

Något jag blivit riktigt bra på genom åren är att montera ihop bokhyllan Billy från Ikea eftersom det är sådana som jag har min digra skivsamling i. Det kommer jag att fortsätta med, och alltid sent på natten. Tunga hammarslag kommer at driva grannarna till att skriva hatbrev och att sätta upp lappar, som jag inte kan läsa.

Jag kommer kanske på mer onyttigheter och djävulstyg längs vägen men det här känns som en bra start. Man kan helt enkelt inte vara en förståndig fegis och goody-goody hela sitt liv.

”Men vill du inte ha en värdig ålderdom?”

Undrar du kanske.

Det vill jag självklart, men om jag ska vanvårdas på ålderns höst så vill jag sköta om det själv och inte bli blåst på den godbiten av något skitdåligt vinstdrivande vårdföretag!