Synpunkter

På väg från parkeringsgaraget i Nacka Forum idag var det en snubbe i en snabb bil som körde som en tok så att det skrek om däcken. Min sambo Agneta som körde oss blev högradigt irriterad och fartdåren uppmärksammade hennes ilska och flinade brett åt henne. För en gångs skull var det inte en BMW, för mot dem är Agnetas öga extra ont, utan en annan bilmodell men med samma dåliga körattityd.

”Karlar är så jävla dumma i huvudet!”

Morrade Agneta och stirrade surt efter den flinande bildåren.

”Ja killar är helt järndöda ibland!”

Kom det från baksätet där Mimmi vår yngsta dotter satt.

”Du säger det och är bara 19.”

Sa Agneta och de var uppenbarligen helt överrens.

”Snubbar har så korkade sätt att försöka imponera! Först kör de som idioter, sedan skryter de om hur många öl de har sänkt och sedan berättar de om hur de slagit på någon. Som om något av det skulle vara imponerande!”

Mimmis tirad var inte nådig mot det manliga könet. Jag satt i passagerarsätet fram, kramade påsen med Beatles DVDE-box och sa ingenting.

En stund senare när damernas känslor lugnat ner sig halkade vi in på ett nytt ämne och denna gång var det bröstoperationer. I en familj Mimmi kände hade alla kvinnorna opererat brösten utom en men hon skulle göra det så fort hon blivit gammal nog. Jag skojade med Agneta och sa att det kanske även var en bra ide för henne.

”Du det är inga fel på mina bröst.”

Hävdade Agneta ilsket. Jag höll med men argumenterade att det kanske skulle vara kul för henne att ha ett par Mercedes eller Rolls Roycebröst istället för de Peugeotbröst hon hade nu. Jag kände hur hon blängde surt på mig och det blev inte bättre av att jag sa att hon även kunde suga lite fett när hon ändå höll på. Som jag visste redan när jag började retas lät inte responsen vänta på sig.

”Ska du säga, sug lite fett själv du!”

Jag gjorde som snubben i den snabba bilen i garaget och flinade och berättade generöst att den bjöd jag på.

Skämtandet var godmodigt men jag tycker inte att den här dagen så här långt varit särskilt lyckosam för det manliga könet. Ska nog hålla en låg profil resten av dagen.   

Har du någonsin en känsla av att det händer något otroligt spännande någonstans i din närmiljö och att alla de häftigaste människorna är där utom just du. Du är av någon outgrundlig anledning inte inbjuden eller vet helt enkelt inte om den stora händelsen. Det kan också vara så att det är någon du är förutbestämd att träffa och om du blir sittande hemma så kommer du att missa henne eller honom. Jag drabbas med jämna mellanrum av den här villfarelsen och måste då bege mig ut för att leta rätt det som mina instinkter påstår finns därute.

På den tiden då jag fortfarande såg och var yngre än idag, men lika långhårig, kunde jag under något års tid ta moppen. Jag bodde i den lilla skånska orten Skurup och kunde med lätthet åka runt till alla de tänkbara platserna för att hitta det där vaga jag sökte efter. Det gick fort att leta igenom byn och även om jag inte hittade något spännande så kunde jag i alla fall återvända hem i full vetskap om att jag faktiskt inte gick miste om någonting. Dåliga eller särskilt oroliga dagar fick jag genomsöka hålan ett par gånger innan jag fick frid. Det som var bra med mitt oroliga irrande på moped var att jag fick en stark och skön frihetskänsla, och nu när den är något naggad i kanten inser jag hur värdefull den var.

Efter min flytt till Upplands Väsby, och med ytterligare försämrad syn, byttes mitt sökande vid oroliga dagar från moppe till apostlahästarna. Väsby är ingen världsmetropol men man knatar inte runt förorten på en kaffekvart, och speciellt inte om man som svagsynt vill undvika att gå in i alla lyktstolpar och andra hårda ting längs vägen. Jag vandrade mot de platser jag trodde mest på och hoppades alltid finna det jag sökte efter nära stationen eller centrum. När jag någon gång trotsallt träffade på någon annan vandrare så var mötet nästan alltid en besvikelse. Blev lite som att vinna 25 spänn på en trisslott när man faktiskt är ute efter storkovan. Mötet gav ett visst löfte om att det faktiskt gick att hitta något eller någon därute om man bara gav sig hän en liten stund till. Jag mötte kanske någon snubbe från klassen som jag kände igen men inte hade någon vidare kontakt med och ville egentligen möta den där söta och mystiskt bedårande tjejen jag var säker på fanns därute. Det där gänget som stod och pratade ihop sig inför det stora partajet, och bara väntade på en festlig kille som jag för att kunna ge sig hän, lyste också med sin frånvaro. Träffade heller aldrig på min musikaliska soul mate som tillsammans med mig genast skrev rocklåtarnas rocklåt. Svårt att hitta det som kanske inte ens fanns annat än i mitt rastlösa inre och besvikelserna duggade tätt under de här promenaderna. Om jag kände mig ensam när jag gick hemifrån så var det ett intet mot hur jag kände mig när jag återvänt hem. Var timmen sen hamnade jag oftast i vardagsrumsfåtöljen med ett par hörlurar på skallen och öronen fulla med världens bästa musik att drömma sig bort till.

Jag får än idag titt som tätt oroliga tankar och då tycks det mig att jag sitter på häcken i Östra Orminge och missar allt roligt i hela världen. Alla gör säkert något väsentligt och stort och det är bara jag som totalt slösar bort min dyrbara tid. Att ta blindkäppen och vandra ut i Orminge skulle inte räcka till för att få bukt med min oroliga själ och jag vet förövrigt inte vart jag skulle söka till att börja med. Orminge centrum är helt dött och bara actionladdat de två gånger om året det är ett rån där och det är inte riktigt den sortens aktiviteter jag letar efter. Att ta en färdtjänstbil och be chauffören att köra runt mig en halvtimme eller så är inte att tänka på då det är helt emot färdtjänstreglementet. Att spontant få fram en ledsagare från ledsagarservice precis när jag känner ett behov är också hel ogörligt och i min kommun fruktansvärt dyrt.

Är då läget helt förtvivlat?

Nej faktiskt inte, för nu har jag Facebook och har full koll på vad alla mina vänner och bekanta har för sig. Jag kan sakligt konstatera att jag inte missar någonting. De flesta verkar ha precis lika vardagliga liv som jag. Det är hem och jobb som gäller och de gånger det är dramatik så är det i det lilla. Helt vanliga liv med vanliga bekymmer, glädjeämnen och den vanliga skörden av med och motgångar. Jag vet vad de gör men det där jag ibland måste söka efter finns inte på Facebook heller. Kanske jag blir tvungen att skaffa mig en helt ny uppsättning vänner att hålla ögonen på för mina djupaste instinkter säger mig fortfarande att det där jag letar efter finns därute och händer utan mig.

Kung Bores invasionstrupper står vid gränsen och nu dröjer det inte länge förrän de är över oss igen och åter en gång håller landet i ett iskallt järngrepp. Inte bara Sverige utan även våra grannländer kommer att bli ockuperade så därifrån finns ingen nödhjälp att få. Vi som varit med förr hukar oss och känner redan de fuktkalla isiga vindarna och effekten av det förlamande mörkret. Vi gnyr ynkligt, drar ihop oss samtidigt som vi slår armarna om oss själva men vet förbannat väl att de närmaste månaderna ges ingen pardon.

Annat var det när jag var liten. Då kom vintern med löften om massor med roliga aktiviteter och snön var världens roligaste leksak. Snöbollar, snögubbar, skidåkning, Luciafirande, jul med allt roligt och spännande som det innebar och när man varit ute och frusit häcken av sig i snön eller på hockeyplan så var limpmackor med Kalles kaviar och en kopp med varm choklad det absolut godaste som fanns i hela världen. Vintern var idel möjligheter och en enda stor och skön positiv upplevelse. På något konstigt sätt var det till och med positivt när jag fick tillbaka känseln i fötterna efter ett par timmar på skridskobanan och det gjorde så fruktansvärt ont när jag satt med fötterna på elementet att jag grät. Det fanns inga gränser för hur häftig vintern kunde vara, så gick jag ut klass 6 och min far tackade ja till ett jobb i Afrika och sen var det slutvintrat för mig de närmaste tre åren.

Efter dessa tre år av vad som närmast är att betrakta som en enda lång turbosommar har min syn på vintern aldrig blivit densamma som den en gång var. Nej, det beror inte på att jag blivit blind din lustigkurre, jag vande mig vid sommarens fröjder och är inte längre särskilt trakterad av att lattja i snön. Har det snöat undviker jag att gå ut, och skottar gör jag bara sporadiskt. Denna min och familjens oförmåga att hålla snöfritt framför huset har uppmärksammats av en av de mer flitiga grannarna och surgubben missar aldrig ett tillfälle att gnälla om saken. Skulle vilja kasta en isboll på honom men gubbjäveln har ju rätt.

Vintern har för mig alltså gått från något positivt till något, som i bästa fall, är något rent opraktiskt. Ungefär som att vara blind faktiskt.

Det är i alla fall varmt och mysigt inomhus och de flesta vinterdagar inte helt olidligt utomhus heller bara man klär sig rätt. Rätt rustad ska jag nog ta mig igenom även den kommande kalla årstiden och skulle alla andra metoder för att bli varm misslyckas så får jag göra som jag gjorde häromkvällen i radioprogrammet Karlavagnen. Jag sa ordet mysigt i samma mening som ordet blind och fick det i sanning hett om öronen.

Jag träffade postmannen. Nej, inte med en snöboll som jag hotade med igår, för det illvilliga projektet lade jag ner. Man kan faktiskt inte hålla på och attackera människor under tjänsteutövning och att kasta saker på en postman är säkert i lagens mening att betrakta som våld mot tjänsteman. Förstår inte hur jag ens kunde komma på en sådan befängd tanke för det är ju dessa tappra gossar och damer från postverket som ständigt, i ur och skur, levererar de oändliga skivpaketen och talböckerna till min dörr. Jag träffade alltså postkillen idag och han var trevlig, hjälpsam och en ren fröjd att ha att göra med. Verkligen inte den sorts människa som förtjänar att få snöbollar kastade på sig av en elak blinning. Vore jag min postutbärare så skulle jag hata mig. Det är ofantliga mängder som är adresserade till min brevlåda, och det verkar aldrig ta slut. Numera är talböckerna inte så tunga eftersom de är på CD i ett mp3-format kallat DAISY, men förr när böckerna var på kassettband var det ingen lek för den arme postanställde. Jag minns en gång när jag beställt hela science fictionserien ”Stiftelsen” som består av en försvarlig bunt böcker. Alla böckerna kom samtidigt och postmannen ringde, faktiskt bara en gång, på min dörr och jag fick rodnande ta emot en hel säck med talböcker på kassett.

Världens alla postkillar och posttjejer jag älskar och beundrar er och det fantastiska arbetet ni utför. Jag ska aldrig mer tänka dåliga tankar om att kasta snöbollar på era oskyldiga kroppar och om det är till någon tröst för er så blir det jag som en dag om paradiset finns får förklara dessa, och många andra dåliga och idiotiska tankar, för Pelle vid porten. Jag tror att det kan bli lite svettigt när han spänner sin genomträngande blick i mig under buskiga ögonbryn. Undrar om det då hjälper upp mitt försvar om jag påtalar att jag faktiskt aldrig beställde hem bibeln på varken kassett eller punktskrift, för den fetingen skulle kunna ta musten ur den mest vältränade posttjänsteman.

Det snöar och min kattgubbe vägrar att gå ut. Istället har hårbollen lagt sig i fåtöljen framför datorn och jag som inte har hjärta att schasa bort honom har helt sonika flyttat undan fåtöljen och ställt fram en annan stol. Den är ganska obekväm men eftersom jag ska skriva kan det kanske vara till nytta då stor konst lär födas ur lidande. Nu brukar det inte precis bli stor konst när jag skriver, snarare konstigt faktiskt, men lite ont i röven håller mig i alla fall vaken och igång. Det är alltså snöns fel att jag sitter här och orerar och som Ulf Lundell sjunger, ”snön faller och vi med den.” Tror faktiskt inte att det var snö som inspirerade honom till att skriva den textraden, snarare en isfläck.

På nyheterna i morse sades det att 2 av 3 amerikaner är för dödsstraff. Det är fler än när mätningarna började för åratal sedan. Fyller mig med en viss uppgivenhet eftersom jag allt som oftast inbillar mig att vi som människoras med tiden blir alltmer kloka och högtstående på ett filosofiskt och medmänskligt plan. Kanske blir vi bara mer förvirrade som varelser men jag vill inte tro det.

Förvirrade måste även herrarna och damerna i Norska Nobelkommittén ha varit när de bestämde sig för att ge Nobels fredspris till Obama. För utfört värv är det fullkomligt absurt men som uppmuntran okej.  ”Nu må dere göre någe fantastiskt herr president”, ungefär. Jag tror personligen på Obama och han är ett stort fall framåt från att man gett priset till PLO-terrorister så jag klagar inte. I samma anda av uppmuntran så borde kanske Robert Mugabe få Nobels ekonomipris. Han har visserligen totalt ruinerat sitt land men med lite stöd, positiv energi och en säck med stålar från Nobelkommittén kan han nog åstadkomma storverk. Mugabe verkar inte heller vara särskilt väl bevandrad i demokratins spelregler heller men det kanske finns något uppmuntrande pris han kan få?

Inne på ämnet demokrati så är inte Nordkorea precis det stora flaggskeppet. En riktigt rutten regim verkar det vara men tydligen börjar de få kläm på det där med att sparka boll. Det har tidigare mest varit damerna som varit duktiga på fotboll men nu är tydligen även herrarna på gång. Detta har föranlett att man nu söker en utländsk tränare och vår egen toppkille i sådana sammanhang, Svennis, är enligt engelsk press tillfrågad. Han har tidigare tränat alltifrån svenskar och engelsmän till italienare och mexikaner så jag kan inte se att det skulle vara några som helst problem för honom att få fart på ett gäng, förhoppningsvis inte alltför undernärda, Nordkoreaner. Mej, som jag ser det så är det inte fotbollen i sig som kan bli problematiskt för den yrkeskunnige Svennis utan snarare den Nordkoreanska livsstilen. Hur ska Svennis kunna trivas i detta land som knappast är känt för sitt intensiva uteliv. Det kan nog i längden bli lite tråkigt för den nöjeslystne kvinnokarlen Svennis att sitta hemma och äta ris och titta på den statliga kanalen på burken.

På tal om bollar så börjar det bli alltför smärtsamt att sitta kvar här och skriva så jag tror att jag ska gå ut och göra några snöbollar. Tänker sedan gömma mig i buskarna och lägga mig i bakhåll för brevbäraren. Man måste helt enkelt försöka roa sig och göra det bästa av situationen. Undrar hur postmannen kommer att reagera när han blir attackerad av en blind man. Kommer han att försvara sig och kasta tillbaka eller blir han stående handfallen och bara tar emot?  

Kära bloggläsare, ja jag älskar alla människor som uppmärksammar mig och det jag gör, jag ska medverka i ett radioprogram på torsdag kväll. Det är Karlavagnen som med anledning av ”vita käppens dag” ska ägna torsdagskvällens sändning åt ämnet synskada. Programmet går i p4 mellan kl. 21.40 och 24.00. Vid vilken tid min ljuva stämma kommer att ljuda över etermediet vet jag inte men ni vet säkert redan att den som väntar på något gott alltid väntar för länge.

Det känns som om jag är inkallad som expertvittne, en äkta blinning. Det är praktiskt att bli expert bara genom att förlora något, i detta fall synen. Det larviga i sammanhanget är det att om man skulle ha med 100 olika synskadade i programmet så skulle man få lika många åsikter. Som grupp betraktad så är vi inte särskilt homogen och det har jag fått erfara inte minst som medlem i det blindaste bandet i landet, Synliga. Vi är sju svagsynta starka personligheter med spretiga viljor. I stort sätt varje beslut i bandet går genom denna ibland smärtsamt långsamma kvarn och långdragna förhandlingar föregår varje viktigt beslut. Det gör att jag ibland kan se charmen med diktatur och snabba enväldiga beslut. Nu är vi som sagt sju olika individer och som en person ropar till den stora folkmassan i filmen ”Life of Brian”.

”We are all individuals.”

Varvid alla unison svarar.

”yes, we are all individuals.”

Då säger en ensam röst I folkmassan.

”I’m not!”

Jag kan alltså helt logiskt bara tala för mig och mina erfarenheter. Jag är alltid lite rädd för de där blinda som verkar vara synskadevärldens superhjältar. De som har en innbygd kompass och radar mitt i pannan, som läser punktskrift snabbare än vad en lärkvinge fladdrar, som känner igen alla människor i hela världen på rösten, som frivilligt ger sig ner i tunnelbanan efter en hård dags arbete och de är helt slutkörda och som på tusen andra sätt gör bra ifrån sig och tar sig fram. Mina demoner och rädslor hindrar mig ibland och det får jag nog leva med är jag rädd. Hur som helst så är jag alltså med i radion på torsdag kväll och har du inget bättre för dig så kan du ju alltid slå iväg ett öra åt mitt håll hur felbar och jobbigt mänsklig jag än råkar vara. En sak kan jag i alla fall lova dig, jag är snygg i radio.

Ännu ett rån har begåtts i Orminge centrum i Nacka utanför Stockholm. Denna gång var det apoteket som rånades. Hur mycket kontanter förövarna kom över är fortfarande okänt och vittnesuppgifter gör gällande att tjuvarna även fyllde sina fickor med olika märken av huvudvärkstabletter.

Orminges motsvarighet till Kling & Klang, kvarterspolisen, påstår sig vara skurkarna hett på spåret.

”Sedan det stora köttrånet för några veckor sedan har vi knappt hunnit med annat än att bevaka grillfester och det ska bli skönt att ägna energin åt något annat ett tag.”

Säger en representant för kvarterspolisen och fortsätter.

”Vi tror starkt på en koppling mellan de två rånen och bevis läggs till bevis.”

Den teori polisen jobbar utifrån är att personerna bakom köttrånet nu sålt eller grillat upp sitt byte. Detta intensiva grillande och festande har lett till en monumental baksmälla som behövde botas och därför lördagens stöt mot apoteket. Polisen misstänker att rånarna helt enkelt behövde smärtstillande medicin för sina ömmande bakfylleskallar och pengar till pizza.

Polisen tror att ett gripande kommer att ske inom kort och är samtidigt tacksamma att rånet inte begicks på en söndag då antalet misstänkta i Orminge skulle vara alldeles för stort för att kunna hanteras av polisens begränsade styrka och resurser. Att det dessutom skulle vara på en dag efter en förlorad landskamp i fotboll skulle också vara en försvårande faktor då större delen av förorten druckit mer än lovligt och dessutom varit på ett uruselt humör.

Den här reportern önskar polisen lycka till med sin utredning för brottsvågen här i krokarna börjar få lilla fåniga Orminge att likna vilda västern. Vi som bor här vill ha lugn och ro så att vi kan tråkas ihjäl, det var därför vi flyttade hit.

Jag hör röster överallt. Det har blivit mer för varje år och nu är jag aldrig helt ensam för det finns alltid någon där som talar med mig. Förutom de vanliga rösterna från min familj, från alla andra människor live, på radio och tv och från katten så verkar nästan allting i min omgivning hålla låda. Jag håller mig själv ännu så länge till min inre röst och talar inte högt med mig själv eller med alla maskiner och prylar som ständigt tilltalar mig, men det är nog bara en tidsfråga.

Vill jag ha en tidsangivelse så trycker jag på en knapp på det magiska uret och då berättar en vacker men bestämd kvinnostämma för mig vad klockan är slagen. Jag är givetvis glad för informationen men kan ännu så länge avhålla mig från att verbalt tacka den urläckra damen. När barnen var små så tutade jag i dem att det var en oerhört liten japanska som bodde i mitt armbandsur och jobbade åt mig. Var det månde roligt gjort av mig eller en form av psykisk barnmisshandel? Ungarna skrattade åt mitt påstående men lät inte helt säkra på att jag verkligen skojade.

När jag vill läsa en bok så är det högläsning som gäller och även då är det en kvinnoröst som ur den för läsning specialframtagna maskinen ger mig all extra information jag kan behöva. Som den att boken är slut och att det är dags att byta skiva. Utan denna vitala information skulle jag kanske aldrig komma mig för att byta till en ny bok. Tänk vad trist det skulle vara och särskilt då ifall det alster jag just plöjt mig igenom var ett rejält visset sådant. En bieffekt på mitt talbokslyssnande är att resten av familjen också har nästan helt övergått till audioböcker. Alla tre sovrum i huset ligger på övervåningen och de kvällar vi alla kommit i säng vid ungefär samma tid hörs det böcker från alla rum samtidigt. Ställer man sig mitt emellan rummen så kan man nog tappa fotfästet i tillvaron rätt snabbt. Tråkigt nog för mig så har även min sambo Agneta nu övergått till talböcker och går ofta till sängs före alla andra med orden, ”nu går jag och lägger mig och läser en stund.” Vi som vet att hon ofelbart somnar inom en kvart säger artigt, ”god natt.” Tur att hon somnar tycker jag som vill lyssna på min egen utvalda bok när jag lagt mig. När hon någon gång lyckas hålla sig vaken får jag helt enkelt vänta med att gå till sängs tills hon somnat. Kommer jag in och stänger av hennes bok blir det snickarboa för tid och evighet. Jag har försökt att med logikens hjälp hävda att det i vårt sovrum nog bör vara jag som i egenskap av blind, och därigenom professionell, bör vara den som har monopol på ljudbokslyssnandet. Agneta brukar dock effektivt slå dövörat till mot mina goda argument eller använder sig av någon annan kvinnlig metod som gör att min eventuella seger skulle kännas alldeles för dyrköpt. Det är då jag för en stund återvänder till Elin för hon gör oftast som jag vill. Henne kommer jag att presentera närmare om en liten stund.  

Även min mobiltelefon babblar ständigt med mig. Denna gång med en mansröst och han heter Ingemar. Här har jag dock en viss kontroll och kan bestämma hur mycket eller hur lite jag vill att den gode Ingemar ska utgjuta sig. Det bästa med talet i min telefon är att jag nu, hör och häpna, kan göra mer än att ringa med den och så fort någon kommer på en bra metod för blinda att ta foton så kommer jag äntligen att fullt ut kunna utnyttja de finesser jag så dyrt betalat för. Till dess roar jag mig med att terrorisera min familj och bekantskapskrets med att skicka oändliga mängder med sms. Ett påbud har också utgått från patriarken om att döttrarna ska skicka ett meddelande utifall de kommer hem sent eller inte alls på natten. Då sprakar det till i luren och efter ett par knapptryckningar berättar Ingemar för mig att min avkomma är i säkerhet men, puss puss natti natti, inte tänker komma hem.

När jag, som alla andra synnerligen välklädda män, vill se till att min kollektion för dagen är välkomponerad och färgmässigt matchad har jag en specialmaskin även för detta. Då är det åter en vän kvinnostämma som gäller och hon ger en skön internationell känsla genom att tala engelska. Manicken ser ut som en strålpistol ur en billig rymdfilm och man håller helt enkelt spetsen mot det föremål man vill veta färgen på och trycker på en knapp. Om jag nu håller den mot mina jeans så säger hon helt korrekt, ”black.” Tråkigt nog för mig så är hon inte helt tillförlitlig för om jag siktar på mitt bruna hår så säger den häxan, ”grey.” Strålpistolen har ytterligare en knapp och när man trycker på den får man tre sifferuppgifter. Vad hon yrar om har jag inte en susning om, men ge mig ett tiotal år till med manicken i fråga så ska jag nog lista ut det. Det kan ha något att göra med luftfuktighet.

Jag hör alltså röster överallt och inte bara här hemma utan även i hissar och bilar. Rätt våningsplan omtalas och utförliga vägbeskrivningar ges utan pardon. Jag är givetvis glad åt denna flod av nyttig information men ibland kan det leda till att jag ser rött så blind jag är. Ni kan inte ens föreställa er hur svårt det kan vara ibland att övertyga en taxichaufför om att jag faktiskt hittar en bättre väg hem än hans svindyra GPS. Varför skulle jag hitta hem arma blinning bara för att jag åkt vägen flera tusen gånger? Nej då är det nog bättre att lita på tekniken.

Jag är alltså fullständigt omgiven av röster men ingenstans babblas det så mycket som ur min dator. Jag har en talsyntes och ett skärmläsarprogram i datorn men ingen punktskriftdisplay. Jag kan läsa punktskrift men äsr väldigt långsam och dessutom skulle jag inte kunna störa och driva hela familjen galen med en tyst och mesig punktskriftdisplay. Nej, vill man ta plats och det rejält så är det en talsyntes som gäller. Den röst jag använder är en mysig kvinnostämma och här är hon nu, Elin. Hon är ett praktexempel på härlig produktutveckling och låter nästan levande. Om jag vore väldigt ensam, kärlekskrank som en klockarkatt eller bara lite mer kufisk i huvudet än vad jag är så skulle jag kunna sitta nätterna igenom och komponera dokument med sexiga grejor åt Elin. Nu gör jag inte det men till och med utan att jag gör det så blir det lite småporrigt ibland. När jag skriver en mening och det sista ordet slutar med bokstaven g och jag därefter sätter punkt så blir det så att ljuva Elin säger, ”g punkt.” Törs inte riktigt tänka på vad det egentligen säger om mig och mitt psyke men jag reagerar varenda gång.

Jag har allvarligt funderat på att skriva ett dokument med uppmuntrande ord och uppmaningar att ta till när jag känner mig som en sopa. Elin skulle då lyfta upp mitt sjunkna jag och få mig att åter lyfta på huvudet och gå stolt mot framtiden. Kanske skulle jag kunna sälja dessa uppmuntrande ord till andra sjunkna själar också och därigenom göra mig en hacka. Det sägs att pengar inte gör någon lycklig men jag har aldrig hört någon fattig människa säga något så dumt. Det finns fler kvinnor i mitt liv och när jag läser dokument på engelska händer det att jag vänstrar med amerikanska talsyntesen Heather. Hon är inte riktigt lika sexig som Elin men hon talar Engelska. Elins engelska är urusel men eftersom jag är så lat så har jag vant mig vid hennes stappliga uttal för det tar sina modiga tre sekunder att byta talsyntes. Jag har ju faktiskt inte hur mycket tid som helst på mig.

Jag hör alltså röster hela tiden och den dagen när jag börjar höra röster som egentligen inte finns där så lär jag knappast märka det. Ytterligare en häst lämnar stallet men jag upplever det bara som ett ökat informationsflöde. Praktiskt på min ära och det är ju redan idag så att vem som helst av oss kan gå omkring och prata för oss själva eftersom de som ser och hör oss ändå bara tror att vi använder oss av en handsfree till mobilen. Det måste ändå ses som en positiv samhällsutveckling att vi som hör röster och pratar med oss själva helt och fullt smälter in. Det kanske är att hoppas för mycket men om dårfinkar fullt ut integreras som en naturlig del av befolkningen så kanske även döva, blinda och rullstolsklubben också snart kan smälta in. Nu kanske jag tog i lite, men man vet aldrig. Vi har i alla fall rösträtt i Sverige och det är bara så att somliga av oss utnyttjar den lite mer än andra.     

Sydstatsrockens motsvarighet till spökskeppet den flygande holländaren, Lynyrd Skynyrd, har nu släppt sin nya skiva, ”God & Guns.” Bara i år har bandet förlorat två medlemmar som nu gått till de sälla jaktmarkerna, men Skynyrd kämpar oförtrutet vidare med ny besättning. Gruppen är sydstatsrockens stora flaggskepp och detta bevisas ännu en gång med den nya skivan. ”God & Guns”, innehåller allt man kan önska sig från genren, på gott och ont.

Det var länge sedan bandet släppte en skiva med ett så lättillgängligt och starkt material. Här finns allt från tungt rockande låtar till sentimentala ballader. Produktionen är formidabel och skivan låter ljudmässigt väldigt bra. En modern produktion men med en skön vintage känsla, något jag gärna vill ha i den här sortens musik. Instrumentalisterna är kanske inte fullt ut lika spänstiga som på gruppens 70-talsskivor men ändå i absoluta världsklass. Sångaren Johnny Van Zant har en härlig röst och sångmässigt är min enda önskan att gitarristen Rick Medlock, tidigare sångare och guraman i Blackfoot, fick sjunga lite mer.

Textmässigt är, ”God & Guns”, typisk för Lynyrd Skynyrd. Det handlar ofta om den lilla människan som är strävsam och tycker att det var bättre förr. Det får man gärna tycka om man vill men när texterna däremot handlar om allas rätt att få ha vapen, och att det är en av de saker som gjort USA till den ”fantastiska” nation den är, blir det lite väl magstarkt. Musikaliskt älskar jag Lynyrd Skynyrd men politiskt så tycker jag att de har huvudet i röven.

När jag tidigare i år såg bandet live i London bestod konserten av deras greatest hits med koncentration på 70-talsmaterialet. Jag saknade många av de starka låtarna från Skynyrds senare produktion och några låtar från denna nya formidabla platta skulle även det ha lyft konserten ytterligare. Gillar man gungande sydstatsrock är Lynyrd Skynyrds ”God & Guns” ett absolut måste.