Synpunkter

Jag är åter hemkommen från en veckas gigande i Finland. Dessa gig föregicks av logistiska skäl av en båtresa och även denna gång med Silja och färjans namn var Serenad. Det var inte många ord på varken svenska eller finska som hördes under denna överresa då färjan verkade vara fylld till bredden med ryssar. Vi fick senare veta att det var en något senkommen form av ryskt julfirande som gjorde att de var så otroligt många ombord. Med tanke på världens alla tidszoner och dåligt synkade almanackor så är det ett rent under att någonting fungerar på planeten Tellus. Egentligen var det ett franskt tema ombord och mina bandkamrater i Mr. Coil var mycket imponerade av damerna i midnattsshowen som uppvisade stor talang i dans och skönhet. Grabbarna mumlade uppskattande och sa om och om igen. ”Det var den bästa showen hittills”, vilket på ren svenska betyder, ”fan vad sexiga de var.” Jag som inte såg tyckte att den här föreställningen luktade ungefär som de tidigare.

Vid ett tillfälle under kvällen så behövde vår bassist Heikki besöka vår hytt belägen på våning 11. Det var dessutom tack vare honom vi hade denna A-hytt som låg i en otroligt lång korridor. Han vandrade glad i hågen iväg, klev ur hissen och påbörjade promenaden längs korridoren. Av en ren tillfällighet så hamnade Heikki bakom två ryska damer och de tre stegade på. Efter en stund började den bakre av de två ryskorna bli lite besvärad av att ha Heikki knatande efter och eftersom Heikki märkte detta så blev även han en smula besvärad. Slutligen fick ryskan nog och stannade till så att Heikki kunde passera henne. Med denna nya tågordning trampade trion vidare. Plötsligt stannade ryskan som gick först och vände sig hastigt om. Hon gjorde detta eftersom hon uppenbarligen ville byta några ord med sin väninna. Nu fann hon sig istället öga mot öga med en skäggig och flintskallig finsk musikertyp. Hon skrek rätt ut i pur förskräckelse och den stackars Heikki blev så rädd att han nästan fick en hjärtinfarkt. Han bad henne med klappande hjärta att för guds skull sluta skrika. Till hans lättnad gjorde hon det och han ville genast lätta upp den uppjagade stämningen med ett litet skämt. ”Det var i alla fall tur att du inte var beväpnad” sa han och log mot de två nervösa ryskorna. Samtidigt som hans mun uttalade orden så kom han på att det kanske inte var världens smartaste sak att säga, men till hans lättnad skrattade båda damerna.

Nästa morgon då vi klev in i bussen för att köra av färjan så sågs inte en enda rysk skitbil till. De hade alla förvandlats till stora tyska lyxbilar, konstigt.

På en förstasida i en finsk tidning stod en artikel om en stackars finsk kvinna som blivit attackerad av en ekorre. Kvinnan var svårt chockad då den otäcke lille gynnaren hoppat upp och rivit henne i ansiktet. Vad som orsakat en sådan illvilja hos en ekorre vet jag inte men kanske blir man ett nöt av att äta för många nötter. Mannen i huset skyndade på kvinnans uppmaning hem och nedlade modigt odjuret. Hennes ansikte skulle nog inte få några men efter mötet med mördarekorren men kanske får hon psykiska men efter händelsen. Heter det måhända korrefobi när man är sjukligt rädd för ekorrar, eller betyder det sjuklig rädsla för korrekturläsare?

På måndagen då vi packade ut våra instrument till bussen för färd till färja och hemland så började man att vårstäda krogen. Att städa är inte den roligaste sysselsättningen man kan ägna sig åt men mitt under utförandet så påträffades ett förråd med dräkter. Där fanns allehanda utstyrslar som personalen haft på sig på St. Patricks och Halloween. Nu städades plötsligt den irländska puben av vampyrer, tomtar med gröna skägg, blommor och allehanda mystiska figurer. Hade någon törstig kund klivit över tröskeln just då så hade de skrikande lämnat haket och troligen aldrig mer rört en droppe starkt.

Nu är jag som sagt åter hemma och som det står i det uråldriga nordiska ordspråket, ”Helsingfors bra men fostervattnet bäst.”