Synpunkter

Jag blir till min egen förtrytelse ofta höggradigt irriterad över det sätt som vissa saker behandlas språkligt. Exempel på vad jag menar är ord som, mello, mallis, fejan och donken.

Det är ofta nonsens eller rent skit som får denna form av familjära epitet och jag har försökt analysera mina egna starka känslor inför denna till synes oskyldiga företeelse.

Jag tror att det inte är orden i sig utan vad det förespeglar i fråga om inblandning med de omdöpta sakerna eller händelserna.

Att kalla den stora mygelcirkusen på tv för mello tyder på alltför många bortkastade timmar framför dumburken. Smaken är som baken och man får gilla vilken sorts musik eller underhållning man vill, men faktum är att denna tävling i nuvarande form är ett hot mot svenskt musikutbud. När schlagergeneralen och hans mannar på piratskeppet HMS Myglaren sagt och gjort sitt är marknaden rejält mättad och alla stålar har runnit ner i samma fickor. 4,1 miljoner glada tv-tittare lär genast utbrista i indignation över detta mitt påhopp men jag känner personligen till en hel del talangfulla artister ute i buskarna och de har inte en sportmössa när det gäller att ta sig fram efter det att marknaden mättats och blockerats av schlagerfestivalen, Idol, True Talent och The Voice. Kom ihåg att artister som Bob Dylan, Tom Waits, Joe Cocker, Eric Clapton, Janis Joplin, Jimi Hendrix, Mick Jagger eller ens George Harrison aldrig skulle haft skuggan av en chans i sådana tävlingar.

Här kan det nog med rätta påpekas att jag bara har sura rönnbär eftersom jag själv aldrig fått medverka i tävlingen som i Sverige envisas med att kallas för schlagerfestivalen, och det kan du ha förbaskat rätt i. Får jag och mitt band vara med så lovar jag att genast upphöra med min bittra kritik. Jag är musiker vilket faktiskt är en form av prostitution, och tyvärr inte en mild form.

Vad gäller mallis så är det nog bara så att jag tycker att det är synd när människor åker så ofta till en liten ö att den förvandlas från Mallorca till ett mallis. Det är en stor och fantastisk värld därute så varför åka om och om igen till en och samma plats bara för att man känner igen sig och därför att köttbullarna smakar lika bra eller bättre än hemma i gamla svedala?

Själv borde jag skämmas som kommer med ett sådant här uselt påhopp på de glada resenärer som gång efter gång får uppleva igenkännandets ljuva sötma vid sina återkommande besök. Har själv bara varit på Mallorca en enda fjuttig gång, och en gång är som bekant ingen gång så jag borde nog knipa käft.

När Facebook förvandlats till fejan så tillbringar man definitivt för mycket tid där. Jag kan med stolthet meddela att jag sällan eller aldrig kallar sagda sociala företeelse för fejan, men erkänner samtidigt att jag tillbringar alldeles för mycket tid inne på sidan. Finner mig själv kollande om det kommit upp några nya spännande statusuppdateringar minst en gång i timmen och inser att jag är en patetisk fåne.

Till mitt försvar kan jag bara säga att jag är synnerligen road och att jag numera alltid gratulerar vänner och bekanta på deras bemärkelsedagar, i alla fall om de finns på Facebook för annars finns de inte.

Donken är ett uttryck som jag oftast hör ur mina döttrars munnar och det är helt och hållet mitt eget fel. Det var jag som i egenskap av dålig förälder tillsammans med min lika usla medbrottsling, sambo Agneta, som i en alltför tidig ålder körde mina stackars intet ont anande små skyddslingar till den helruttna hamburgersyltan. Det gick så långt at min yngsta dotter Mimmi sa sitt barnaord för hamburgare, ”bujja”, så fort vi satte ner henne i bilens barnstol. Pinsamt så det förslår och därför får jag ta mitt straff och inte säga ett enda ord i protest när mina nu ganska vuxna döttrar snackar om donken. De var faktiskt från början inte särskilt fascinerade över utbudet på McDonalds men de stackars barnens ömma föräldrars dragning till de näringsfattiga ”gummipuckarna” och leksakerna som ingick i barnmenyn hade snart nog fått de små töserna att överkomma sin aversion mot smaken på maten. Idag är flickorna stormförtjusta i hamburgerkedjans mat och jag borde klä mig i säck och aska och prygla mig själv med ett rep med knutar på.

I Stockholm kan man dialektalt säga följande fantastiska mening.

”Dutt rutt kutt under futterna.”

Att ha det är nog inte roligt men det är enligt dagens nyhetsrapportering inte heller bra att äta rött kött alls. Över ett halvt kilo om dagen så förkortar man tydligen sitt liv.

Om det inte vore för alla renlevnadsmänniskor runtom i världen och i min närmaste bekantskapskrets som drabbats av cancer under de senaste åren så skulle jag ta varningarna om köttet på större allvar. Sila mygg och svälja elefanter är något som vi är otroligt duktiga på. Vänta bara tills undersökningarna om mobiltelefonernas skadliga inverkan på våra känsliga hjärnor publiceras. Jag tror personligen att vi blir sakta friterade och du får tro vad du vill men jag kan bara inte få in i min arma skalle att det är ett gott tecken när man blir svettig i örat efter ett mobilsamtal. Jag inbillar mig däremot inte att vi nämnvärt skulle ändra våra vanor om en sådan rapport kom ut eftersom det är alldeles för roligt med de spel och appar som vi laddat ner. Efter att ha tillbringat en vecka med tre glada musiker beväpnade med smart phone och dator har jag inga illusioner kvar. Jag som inte hade varken dator eller någon särskilt smart telefon, för min gamla Nokia är dummare än tåget, så kändes det mest som om jag var ett störmoment som ibland ville umgås och konversera.

Nu vet vi alltså att kött är dåligt för oss och detsamma kan sägas om, cigaretter, alkohol och droger, men det är på sådant som vi lägger ner oändliga summor. Ibland på laglig väg och ibland hamnar stålarna rätt i fickan på skurkar och banditer, men vi bryr oss inte eftersom vi vill ha det. Detta trots att vi vet att det inte bara är onyttiga produkter utan rent livsfarliga dito. Samtidigt så har vi våra partners hemmavid och skulle kunna idka könsumgänge några gånger extra istället för att fördärva våra kroppar med farliga substanser. Sex är gratis, nyttigt, ger bra motion, gör oss till bättre människor, men istället tar vi ett järn, ett bloss, trycker ner ändan i tv-soffan, fyller truten med chips, retar upp oss på författare som inte kan låta bli att hoppa omkring i rutan med alltför kraftig solbränna och känner hur blodtrycket stiger till en farligt hög nivå. I magen ligger den stora köttbiten och vänslas med den friterade potatisen och vinet ur lådan i köket. Det sägs att summan av lasterna är konstant så det är kanske lika bra att hoppa över det där med kärleksakten denna kväll då en infarkt kan bli följden av för många goda ting.

Här är det åter igen ganska lätt att hitta min agenda. Jag är sedan ett antal veckor, orkar inte räkna ut hur många, på diet och jag är helt enkelt bara avundsjuk på er som får stoppa i er vad ni vill. Jag har gått ner 12,6 kg och liknar numer mest en ledsen piprensare. Dags att trappa upp ätandet snart med keso och andra magra produkter men det blir aldrig mer ett liv fyllt av chips och hamburgare. Lite vemodigt känns det allt, för det osunda livet är trotsallt ett härligt liv.

 För er som har aktier i Ormingegrillen så är mitt grundtips att sälja genast. De guldår som ni haft tidigare som aktieägare kommer aldrig tillbaka. All världens odlare av blomkål kan däremot se framtiden an med tillförsikt för här kommer jag!