Synpunkter

Det där med att bestämma sig är inte alltid helt lätt och ibland försvåras beslutet av yttre påverkan. När jag och min familj hamnar på restaurang med min mor och far vid våra besök i Spanien så uppstår nästan alltid följande scenario.

Vi har bänkat oss på en lämplig restaurant och det beslutet brukar faktisk sällan vara särkilt svårt eftersom min mor har örnkoll på de bästa matställena. Familjen fördjupar sig förväntansfullt i matsedeln, utom jag som inväntar högläsning från någon läskunnig. Jag behöver sällan vänta länge och nu är det bara för mig att bestämma mig för vad jag är sugen på. Är jag inte tillräckligt hungrig är det svårt eftersom ingenting låter gott, men om jag istället är alldeles för utsvulten vill jag ha allt på menyn.

Jag brukar trotsallt besluta mig ganska så snart och det är ungefär då som min mor tittar över kanten på sin matsedel åt mitt håll.

 

”Har du bestämt dig Svenna?”

 

Bara min mor kallar mig Svenna, som i mina öron låter lite väl kvinnligt för att vara helt bekvämt, och hon prasslar lite uppfodrande med menyn.

 

”Ja, jag vill ha en risotto.”

 

Svarar jag och är riktigt nöjd med mig själv att jag så snabbt kommit fram till vad jag vill äta.

 

”Det finns oxfilé också.”

 

Fortsätter mamma och det känns som om hon försöker få den kostsamma kötträtten att låta extra god.

 

”Ja, men jag är sugen på risotto.”

 

Försöker jag och tror därmed att diskussionen är avslutad, men så är icke fallet.

 

”Borde du inte passa på att äta oxfilé nu när mamma betalar?”

Att plötsligt tala om sig själv och sin börs i tredje person är ett gamalt mammatrick och det går jag inte på.

 

 

”Tack tack men jag vill nog ha risotto ändå för det var länge sedan jag åt det.”

 

”Ja ja du gör som du vill men jag har provat oxfilén här och den är jättegod.”

 

”Det tror jag säkert men jag är väldigt sugen på risotto.”

 

Då byter hon plötsligt taktik.

 

”Det finns black and white också, det brukar ju du gilla.”

 

”Ja det är kanongott.”

 

Då lyser mamma upp som en sol.

 

”Ska du ha det då?”

 

”Nej, jag ska äta risotto idag.”

 

”Ja ja är du helt säker så, men det är synd att inte passa på?!”

 

Här kan min far möjligen lite halvhjärtat lägga sig i och mumla något om gammal nog att bestämma själv, men det händer inte alltid. Mamma tar sats för att än en gång bearbeta sin tjuriga son men då dyker oftast kyparen upp som en räddare i nöden och min mor ser sig nödsakad att ge upp. Beställning av mat och dryck tar sin början och det är oftast mamma som tar på sig den uppgiften eftersom det är hon som besitter de bästa språkkunskaperna. Det går som på räls ända tills min mor kommer fram till vad hon själv ska ha och till sin förvåning upptäcker att hon glömt bort den lilla detaljen. En lite pinsam tystnad uppstår när hon nästan desperat låter ögonen nagelfara allt vad menyn har att erbjuda. I en flygande fläng får hon bestämma sig, men verkar trotsallt oftast ganska nöjd med sitt hastiga beslut.

Denna procedur uppstår i princip varje gång vi går på restaurang tillsammans och det skulle kännas fel om det inte gick till på det här viset.

Vet inte riktigt varför jag kommit att tänka på det här just nu, men det kan vara lite mammaabstinens från min sida då hennes besök i fostervattnet i somras bara blev på tre ynka dagar. Jag är vuxen nog att erkänna att jag ibland längtar efter mamma och pappa. Sådana är vi, de moderna männen, har nära till våra känslor.

Synskadades Riksförbund, SRF, i Nacka Värmdö protesterar idag på vita käppens dag mot att köpcentrumet Nacka Forum är otillgängligt för synskadade. Jag tror personligen att SRF har missförstått den välvilja som köpcentrumet i fråga visar mot den inte alltför köpstarka gruppen blindstyren. Genom att fortsätta låta Forum vara en outhärdligt svår, för att inte säga omöjlig, plats att orientera sig på som synskadad så spar vi massor med stålar. Genom denna segregation kommer vi när det närmar sig jul ha råd med både skinka och lutfisk eftersom vi inte kunnat göra av med våra futtiga tillgångar på allehanda skräp ur köpcentrumets otaliga butiker. Detta är en god nyhet för mig som varande blind, förutom det faktum att jag tycker att lutfisk smakar pyton.

Den skickliga PR-kvinnan för Nacka Forum jag hörde på radions lokala nyheter sa att de skulle göra sitt bästa för att öka tillgängligheten, men att de kanske skulle behöva hjälp för att verkligen kunna genomföra lämpliga och verkningsfulla förändringar. Jag tänker vägra!

 

Det är inte bara i Nacka som det protesteras idag. Massiva protester mot Wall Street pågår på 700 platser i 70 länder runtom vår ädla planet. Protesten riktar sig mot de stora bolagens låga moral. Vad! Är det verkligen så att de stora företagen inte har någon moral?

 

På tal om pengar så kom min dotter Camilla hem igår från Hultsfred där hon pluggar. Pank som en kyrkråtta var hon efter att ha blivit tvungen att köpa vinterdäck och blivit ertappad av nitiska tv-pejlare och påtvingats en licens. Tur att hon inte var tilltänkt för en plats i regeringen för då hade det kunnat sluta riktigt illa.

Hennes fattiga föräldrar försökte förtvivlat att slå dövörat till och att ignorera stora och små fingervisningar om att hon skulle emotse finansiellt stöd med stor tacksamhet. En representant för föräldraorganisationen sa uppgivet under gårdagskvällen.

 

”Jag vet inte varför vi stretar emot när det ändå slutar med att vi ger henne en slant?”

 

Till Camillas försvar kan sägas att de utgifter som gjort henne urfattig varit helt oförutsedda och att hon under pågående förhandling inte tagit till oschyssta metoder som, hundvalpsögon, darrande underläpp, olycklig stämma eller annat som garanterat smälter även det mest förhärdade föräldrahjärta.

 

Det är som sagts tidigare vita käppens dag men larvigt nog är det också den enda helgen den här månaden som jag i egenskap av synskadad musiker inte har något jobb. Jag borde som blind sångare vara hett anlitad denna dag, men icke!

 

”Jag ger mig fan på att det är de omoraliska jävlarna på Wall Streets fel!”

 

Det verkar också som om S redan förlorat nästa val. Detta genom att låta sin partiledare sitta kvar trots oegentligheter beträffande hyror och hyrbilar.

Den förra partiledaren var körd efter någon enstaka chokladbit och några tamponger så vad ska då inte en stor skrälldus stålar för hyror inte ställa till det för den nye dito. Om inte svenska folket kunde glömma och förlåta en liten miss rörande ett snabbt sockertillskott och brådskande hygien lär inte en sådan här fadäs någonsin ses med blida ögon.

Att oppositionspartierna med glädje kommer att lägga på bränsle på elden om den någonsin falnar är en sak, och faktiskt ganska logisk, men att vi som utgör resten av befolkningen fortfarande befinner oss på sandlådenivå är lite beklämmande. Ska det vara så svårt att förstå att den nya politiska härskarklassen måste få göra lite sådant här ”bus” för att tycka att det är mödan värt.

Det heter, ”låt den som ha fullständigt rent samvete kasta den första stenen”, men nu ska vi inte ta till våld. Vi är väl vuxna och förståndiga människor?

 

På tal om vuxna och förståndiga människor, Nacka och ekonomiska fadäser så sägs det att kommunalskatten i sagda kommun troligen kommer att höjas. Detta eftersom matematik inte är just Nackas starka sida och att ett bygge kostade 315 miljoner mer än beräknat. Jag hade aldrig mer än godkänt i mattebetyg och nog fanns det en och annan skrikigt röd bock då jag återfick matteprov under min skolgång, men så fel som 315 miljoner har jag aldrig räknat.

Kan det vara så att någon politikers bonus baseras på hur mycket kommunen spenderat under valperioden?

En sak är i alla fall säker, nu får Nacka lov att trappa ner.

Alla som kommit upp i ålder har nog märkt att det både är skönt och en smula hemskt.

Det sköna består mest i att en hel del som oroade den unga versionen av dig inte längre verkar särskilt viktigt. Visst dyker det upp nya orosmoment, men mest som krämpor, och dessa går allt som oftast att behandla med en värktablett.

Det som just nu verkar vara ett överhängande problem för de unga lejon som nu blivit något ålderstigna är bristen på kärlek. Inte någon vanlig vardagskärlek, den som i bästa fall står till buds, utan en allt uppslukande vrålförälskelse. Den där stora passionen som fullkomligt slår den drabbade till marken och krossar den annars så lugna tillvaron. En allomfattande kärlek som förvrider skallen på ett lika osannolikt och fånigt sätt som i alla sentimentala och larviga kärlekslåtar.

Nu är det inte jag som plötsligt drabbats av kärlekstörst och hunger efter den stora passionen för jag är så luttrad att jag känner mig nöjd de dagar då jag kommit åt att klappa någon av katterna. Det verkar däremot vara en trend hos åldrande manliga underhållare och artister. Bara den här veckan har jag i media hört klagovisor från flera och de låter bittra och resignerade.

Magnus Uggla har släppt en ny klagovisa och i radiointervjuer är det just avsaknaden av den stora kärleken han pekar ut. Han var inte trött på hustrun men himlastormande var det inte längre. Insikten att han aldrig mer skulle bli kär på det viset var grundtesen som förbittrade den lille artisten.

Samma dystra insikt tycks även ha drabbat Ulf Lundell. Han har dessutom levt själv ett tag nu och lät därför ännu bittrare än den ”sjungande” Ugglan. Jag har aldrig upplevt Lundell som någon speciellt uppsluppen och glad typ men nu lär han ju inte vara någon muntergök.

Det sägs att stor konst ibland föds ur stor smärta och då kan det trotsallt vara så att det framöver dyker upp nya alster från den manliga delen av vår åldrande artistkår. Stor konst är nog för mycket att hoppas på bara för att de känner sig lite dävna men ett och annat hyfsat alster kan det nog bli.

Vad gäller de utländska manliga artisterna så har Paul McCartney just gift sig för tredje gången. Om hans nästa skiva är av låg kvalitet beroende på för mycket lycka så vet vi om tesen håller. Ska jag vara lite ärlig så tror jag att Sir McCartney har varit en smula för lycklig under årens lopp att döma av kvaliteten på hans soloalster. Inte många låtar når upp i Beatlesstandard, då han var ogift och sådde vildhavre i paritet med en skånsk kanin.

Nej, nu skiter jag i det här och tar en kopp kaffe till och klappar katten.

 

”Kisse, kisse, kisse kom till husse!”

Var häromkvällen på hemväg från ett gig då ett sms från yngsta dottern Mimmi ljudligt ramlade in i min mobil. Den exakta ordalydelsen har jag glömt men betydelsen stod skrämmande klar, vår ena katt Lola var dräktig.

Väl hemkommen vändes katten på rygg, något som ibland fungerar på honor, och jag fick känna på de två klumpar Mimmi och sambo Agneta hävdade var kattungar i vardande. Det verkade ganska långt gånget och Agneta beställde någon dag senare tid hos veterinären för en ultraljudsundersökning.

Efter det att Lolas tillstånd konstaterats har jag varit nervös då jag varit ensam hemma. Jag har inga ambitioner att bli barnmorska åt mina katter och faktum är att jag inte ens var med då mina egna barn föddes. Nu beror det på att det var fråga om kejsarsnitt i båda fallen, men ändå. Att reda ut saker och ting när kattunge efter kattunge ploppar ut och det ligger navelsträngar över halva huset är för mig rena mardrömsscenariot. Dessutom vet jag inte ens hur många knattar som är på gång. Att konversationen mellan mig och min katt mestadels består i att hon gnäller ynkligt och att jag snällt frågar vad hon vill kunde det bli rena cirkusen. Det hela kändes som en tidsinställd bomb och jag såg fram emot besöket på djurkliniken så att jag åtminstone kunde få ett besked om ungefär när nedkomsten ska ske.

 

Idag var dagen och vi stuvade in den blivande kattmamman i en kattbur och Mimmi, Agneta och undertecknad begav sig iväg. Vår andra dotter Camilla, som nu studerar i Hultsfred, ville ha en rapport direkt efter besöket eftersom hon är lika fixerad vid kattungar som resten av familjen av honkön.

Lilla Lola som inte uppskattar bilfärder sjöng för oss under resan och fäste sina bedjande ögon på Mimmi som satt i baksätet med henne.

 

”Hon ser ut som en uggla.”

 

Försökte Mimmi skoja för att inte bli nedslagen av kissens olåt.

 

”Tänk om det inte är några kissebarn och hon bara är tjock.”

 

Fortsatte Mimmi och garvade. Jag hävdade att det skulle vara outhärdligt om det hände och att vi då skulle bli tvungna att lämna veterinären med pinsamhetens rodnad lysande över hela öronen.

 

Väl framme och inne på djurens egen sjukstuga blev Lola som vanligt både nyfiken och orolig. Många främmande dofter och skällande hundar gjorde henne minst sagt vaksam. Som den godmodiga katt hon är fann hon sig i att bli vänd på rygg, hennes livs historia som det verkar, och blev undersökt och lyssnad på av den kvinnliga veterinären. Därefter följde en ultraljudsundersökning efter det att en liten ruta rakats på hennes mage. På katten alltså inte läkaren.

Djurläkaren tog slutligen till orda.

 

”Nej, här finns inga kattungar.”

 

Det som vi trott var två kattungar var helt enkelt fettvalkar. Därpå följde givetvis en diskussion om vad slags foder vi gav dem och det konstaterades att det inte var så bra att fortsätta att ge dem mat avsedd för kattungar. Vi fick instruktioner om hur vi gradvis kunde övergå till juniormat istället.

 

”Det är inte bra om katter blir för tjocka för det är svårt att få dem att gå ned igen.”

 

Sa veterinären, och fortsatte.

 

”Precis som för människor.”

 

Plötsligt hade vi inte bara en lite för kraftig katt, jag kände mig själv lite rulltig.

Att maten var för kraftig för våra små honor är en sak men vad gör då inte detta kraftfoder för den bastanta hankatten Svante som ständigt smyger in och tjuväter hos oss? Han är en riktig biff och det sista han behöver är denna kaloribomb avsedd för småpluttar. Inte mundra på att han kastar sig över tjejernas matskålar med en sådan frenesi för det här fäster på fett.

Jag förpassade Lola tillbaks in i buren och Agneta och veterinären började tala om kattungar, löptider och symptom på dräktighet. Min sambo lyssnade uppmärksamt och la allt av vikt på minne.

 

”Vi är ju bara amatörer.”

 

Sa Agneta överflödigt och veterinären gjorde inget för att dementera det uttalandet.

Vi kunde därpå gå till kassan och betala 985 kronor, för det är vad det kostar att göra ett ultraljud på två fettvalkar.

 

På vägen hem i bilen ringde jag till Camilla och berättade om dagens blåsning. Hon blev besviken och tyckte att vi genast borde köra hennes syster Mimmi till sjukan för ett ultraljud.

 

”Jag orkar bara med en besvikelse om dagen!”

 

Muttrade hon och syftade på att hennes lillasyster ska ha barn i april. Vi flamsade en stund, la slutligen på och jag berättade för Mimmi vad hennes storasyster sagt. Då börjad Mimmi berätta att hon hade återkommande mardrömmar om sitt havandeskap.

 

”När jag gör ultraljudet så säger läkaren att det inte finns något därinne.”

 

”Men, men, men jag har tagit tre graviditetstester!”

 

”Det spelar ingen roll, de kan visa fel.”

 

”Men, men, men då är jag bara tjock då?

 

”Just det, och jag skulle vilja tala med dig om bukfett som inte är nyttigt.”

 

Nu ligger Lola och sover. Hon blev alldeles uttröttad av läkarbesöket. När hon väl blir pigg igen så kan hon åter kuta ut och förr eller senare blir det nog fuffens av och med tanke på att processen med grossessen är betydligt snabbar för katter än för människan så kanske Lola eller vår andra katt Alice kan jobba ikapp. Vem vet om inte månaden april kan bli fylld av både kattungar och människovalpar.