Lagom är bäst
Skickade ett meddelande till min norrländska kusin Ulf idag och fick mig en rejäl tankeställare då hans svar anlände i min lur. Det bestod av ett enda ord och det tror jag är tämligen uttömmande i norrländska sammanhang. Han var dock tvungen att välja ett riktigt rikssvenskt ord som går att stava eftersom det annars så typiska ordet för ja, ett sorts u-ljud fyllt med luft och levererat via en inandning, är omöjligt att stava till. Det ljudet finns helt enkelt inte i det svenska språket.
Twitter för en norrlänning måste te sig som en ocean av möjligheter. När vi andra pladderkusar tycker att det är begränsande och svårt med en gräns på runt 150 tecken så anser en härlig norrlänning som min kusin att det är att likna med ett meddelandenas motsvarighet till tegelstensromaner som ”Krig och fred” eller ”Borta med vinden.” Det börjar nog tryta med idéer redan efter en tio eller tolv tecken, och ”det ska banne mig inte oreras en massa i onödan!”
Rent teoretiskt skulle man frestas att tro att det skulle vara ett lyft om den svenska politiska scenen fylldes med lite mer ordkarga norrlänningar än dagens slipade motormunnar, men den teorin är tyvärr krossad av verkligheten. En hel riksdag eller regering fylld med bräkande och öande herrar som Torbjörn Fälldin och av ivriga bäverkvinnor som Maud Olofsson är rena skräckscenariot.
De enda jag kan komma på som är mer fåordiga än min kusin när han är nykter är mina katter.
De har ett långt ynkligt pip som betyder släpp ut mig, ett nästan lika långt och ynkligt pip som betyder hungrig och ett kort hundskall liknande läte som uppmanar till gullande och smek. Kissarna har även några kuttrande läten som de bara använder när de konverserar med varandra. De tycks anse att vi människor är alldeles för korkade för att inkluderas i dessa samtal. Jag har dock i min otroliga visdom lyckats lista ut att ett av kuttrandena betyder bus.
Det är alltså inte mer än ett fåtal ljud de små missarna använder sig av och de är ändå från Uppland. Betänk hur fåordiga de skulle vara om de kom från Kramfors, Umeå eller någonstans i norra Finland.
I sanningens namn så måste jag erkänna att den av mina kusiner som jag hängt ut i denna epistel inte längre bor i norrland. Han bor i Vallentuna i Uppland och lär inom några få år förstöras av hetsen och babblet kring den kungliga huvudstaden. Jag borde faktiskt släpa mig över någon kväll för samvaro och ett järn innan han blir alltför Stockholmiserad. Då lär han gå loss som en flodvåg och bilda långa meningar med både oändliga beskrivningar och bisatts. Jag lär inte få en syl i vädret.
