Synpunkter

Dag 15 närmar sig nu sitt slut och min mage kurrar och gurglar påtagligt högt. Inte så konstigt eftersom det bara är en halvtimme tills jag åter får avnjuta en god och stärkande pulversoppa.

Vid morgonens vägning så visade det sig att jag gått ner 5 kg på de första 14 dagarna. Ett par kg mer än sambo, men män går tydligen ner lite fortare än kvinnor. De ljuvliga varelserna ska ha fett lite här och där för att vara som de ska, så det får hon nog hacka i sig är jag rädd.

Att hålla en rutin på mattiderna lär vara nyttigt och det har också känts väldigt bra. Eldprovet kom dock i helgen då jag lirade både fredag och lördag med mitt coverband Mr. Coil i Södertälje.

Istället för att som under de senaste veckorna komma i säng vid 11, tidigt för en nattuggla som jag, så blev det nu så att jag åt sista måltiden runt 8 på kvällen och gigade därefter fram till kvart i 2 på natten. På fredagen möttes jag av gitarristen som berättade att de andra just hade beställt hamburgertallrikar och undrade om jag skulle ha. Det skulle jag inte!

Konstigt nog så hade jag inga hungerkänslor under kvällen och var dessutom fylld av energi. Det jag blev mest trött på var att ständigt tugga tuggummi för att inte avliva publiken och mina spelkamrater med min dubiösa andedräkt. Hade nästan träningsvärk i käkmusklerna efter det idoga idisslandet.

För att inte matintervallen skulle bli fullständigt ramponerat så var jag, både lördag morgon och idag, tvungen att sätta mobilen på väckning så att jag kunde kliva upp för att äta. Konstig känsla för en som hela sitt liv varit obenägen att äta frukost. Nu satt jag där på morgonen lite smått förvirrad och klunkade i mig en chokladshake, och gick därefter genast tillbaks till kojs.

På vardagarna däremot är det inga problem att kliva upp som vanligt, och sambo är oftast redan uppe strax efter 6 då hon har tvingats upp av huvudvärk, torr mun och en sprängfylld blåsa.

Nu är det 6 dagar kvar på den första delen av programmet och sedan kommer kaloriintaget att ökas på. Vi lär dock fortfarande stå långt ifrån hamburgertallrikar.

Nu är det dags för mig att gå upp till köket för ett möte med min nya kompis, soppan gjord av broccoli. Vi har verkligen funnit varandra efter att ha stått långt ifrån vänskapliga relationer sedan jag först mötte fröken Broccoli i matbespisningen i årskurs 5. Då var hon en sönderkokt och vämjelig subba som luktade som gamla blöjor, men idag ger hennes exotiska doft mig en rysning av välbehag längs hela ryggraden och hennes lena smak får det att pirra av njutning i hela gommen. Snacka om kovändning och mycket ska man vara med om innan smaklökarna trillar av.

Då blev jag mången lunchrast sittande med bara henne kvar på tallriken och mattanternas vakande ögon på min olyckliga varelse, nu smackar jag vällustigt och hummar belåtet när jag skickar in skedfull efter skedfull av den ljuvliga anrättningen in i mitt giriga gap.