Synpunkter

Jag har just tillbringat en vecka i Helsingfors och till min förvåning upptäckt att man i Finland firar jul två gånger. Det kallas för pikku joulu och betyder lilla jul.

När jag lite diskret fiskade i ämnet så fick jag veta att detta rumlande redan i november är mycket uppskattat. En kvinna sa lyckligt samtidigt som hon andades ut en rejäl pust av andedräkt stinkande av öl över mig.

 

"Man får passa på att dricka när företaget bjuder."

 

Jag sa ingenting om att många företag i Sverige gör detsamma även om inriktningen verkar vara mer mat än dryck och att allt sker i december.

Kanske firar den finländska befolkningen även jul hela december och får därmed dubbelt så roligt som vi svenska tråkmånsar, vad vet jag?

 

Mitt nyfikna sinne gjorde att jag kände mig manad att vidare undersöka det finska fenomenet med pikku joulu och det här är vad jag fann.

Det har funnits en finsk Jesus vid namn Fisus. Jag inser att ni svenskar och andra ickefinnar nu sitter med hakan i knäet men håll ut så ska ni få hela den otroliga historien serverad på julbord.

Några få år innan Jesus vandrade omkring och gjorde storverk, spred sitt budskap och retade gallfeber på präster och romare så fanns det en köpman med finskt påbrå som på sätt och vis krattade i manegen åt den kommande frälsaren. Mannen i fråga var son till en köpman från det fjärran landet Finland, en plats få eller ingen hört talas om. Den främsta orsaken därtill är inte att Finland låg rysligt långt bort utan snarare att det då ännu inte fanns något land med det namnet.

Vid faderns död ärvde den då helt unge Fisus butiken med dess exotiska utbud och gick i faderns fotspår. Lite som med Jesus alltså men Fisus första uppgift i livet var inte att sprida faderns budskap utan snarare att försöka kränga iväg alla de mystiska varor hans handelsbod var sprängfylld av. En markant skillnad mellan Jesus och Fisus är att den förstnämnde var snickare som sin far emedan den andre bara ständigt blev kallad för en träskalle av sina dagars upphov. Att Jesus var en snickare är något du borde ta i beaktande nästa gång du blir arg och frustrerad på de hantverkare du allt som oftast tvingas att anlita. Det kan dölja sig en guru full av visdom och människokärlek under ytan på den olidlige snickaren eller den stöddiga elektrikern.

Utbudet i handelsboden var minst sagt brokigt och föga passande till dess geografiska läge. När fadern en gång lämnat den karga norden hade han listigt nog lastat sin båt med de mest attraktiva varorna på marknaden men anat oråd redan då han lastat över sina varor från båt till kamel. Det var försent att vända åter då och väl framme i det förlovade landet fick han stå sitt kast. Han anlände i Betlehem, öppnade en handelsbod, gifte sig med en lokal skönhet och kämpade hårt för att få fart på sin affärsrörelse. Eftersom butiken gick så dåligt var det tur att han tålde sprit så bra att han alltid vann på poker och tärning då de andra supit bort sina tankeförmågor då natten blivit sen.

Trots att fadern tack vare sitt finska ursprung tålde sprit så bra så var det ändå den som slutligen blev hans för tidiga död. När han en morgon var på väg till sin butik och var trött och bakis efter en hård men lukrativ natt vid spelborden med ett gäng japanska köpmän råkade han ut för en förfärlig olyckshändelse. En tunna tungt rött vin ur en laddning ämnad för kung Herodes föll av vagnen och kom i rullning längs bygatan. Fisus fader som var ouppmärksam blev krossad av den rullande tunnan och hans familj blev förkrossad.

Efter sorgetidens slut inventerade den nya chefen Fisus sitt digra varulager. Förutom sådant han inte för sitt liv kunde räkna ut vad det var så fanns där för medborgare i regionen fullständigt onyttiga ting som, skidor, pjäxor, renkorv, salmiak, bastustenar, tjocka tröjor, isdubbar och värst av allt en rejäl laddning med gummistövlar. Dessa om än gedigna och snygga fotdon visade sig vara minst sagt svårsålda eftersom det hade varit torka i många år och att bli blöt om fötterna knappast var något man ville betala pengar för att undvika.

Det enda som en till en början varit mer svårsålt än fotdonen av gummi var en bunt pamfletter med finsk lyrik. Den var visserligen översatt till den lokala rotvälskan men var så dyster och svårmodig att alla som råkade läsa den genast drabbades av ett enormt behov av terapi och tröst. På den här tiden var det bara de prostituerade som sysslade med sådant. Det fanns nog en och annan psykiatriker men de lömska romerska ockupanterna hade lagt beslag på alla divaner i trakten så det var helt ogörligt för hjärnskrynklarna att öppna praktik.

Byns största bordellmamma köpte upp hela Fisus lager av finska epos och delade listigt ut dem gratis i byn. Folk var redan på den här tiden benägna att ta emot gratisprover och uppsvinget i affärerna hos hororna var betydande. Faktum är att om det inte varit för den stora analfabetismen så skulle det ha blivit köer och besvärande väntetider.

Fisus själv blev nyfiken på vad allt ståhej handlade om och plockade fram sitt skyltexemplar. Det han läste slog an en ton i hans finska själ. Allra mest gripen blev han av dikterna av den finska skalden Anti Alltihopa. Denne muntergök till poet höll kärleken högst men ansåg att det alltid var för lite av den.

Fisus var helt såld, packade ner ett smörgåspaket, satte på sig ett par av gummistövlarna, kysste sin mor farväl och bommade resolut igen butiken.

Det är här som likheterna med den kommande Jesus gärning blir mest tydligt.

Dokumentationen från hans vandringar i kärlekens namn är knapphändiga men en del händelser har ändå bitit sig fast i historiens annaler.

Vid ett tillfälle så mötte han en grupp tiggare som satt vid vägkanten. Vid åsynen av deras slöa och likgiltiga blickar slet Fisus genast fram sitt dikthäfte och började med hög och klar stämma att deklamera dikten, "utan din kärlek är mitt liv svartare än salmiak om natten." Tiggarna blev efter några minuter så illa berörda at de springande uppsökte närmaste kyrka och krävde asyl.  Prästerna var däremot måttligt intresserade av en massa trashankar och lät tempelvakterna kasta ut pöbeln. Sålunda skapades ett sug efter lugn, trygghet och en högre makt. Den rådande religionen hade uppenbarligen inget att erbjuda de som kommit i kontakt med den finska skaldekonsten. Krattandet i manegen för den kommande frälsaren hade påbörjats.

 

En dag kom Fisus fram till en avlägsen by som drabbats av en orminvasion. Det kryllade av krälande reptiler och förtvivlan hos byborna var svår. Ingen vågade längre gå in i byn och värst av allt var att de inte utan livsfara kunde komma åt matförråden.

Fisus lyssnade utan kommentarer till by äldstens klagolåt utan att säga ett ord och tog därefter på sig en bestämd min och stegade resolut mot den del av byn där maten förvarades.

Byborna såg med förtvivlan i sina hjärtan hur främlingen gång på gång blev attackerad av uppretade ormar. Inget tycktes dock bekomma främlingen och det dröjde inte länge förrän han återkom med några matsäckar. Äntligen skulle d få äta, men hur kunde denne mystiske man klara av att bli ormbiten så många gånger utan att möta döden?

Det var självklart de gedigna finska gummistövlarna som var förklaringen, men det tänkt aldrig Fisus på att förklara och blev hyllad som en hjälte och mirakelman.

De församlingar som än i våra dagar använder sig av giftiga reptiler i sina religiösa ceremonier sägs vara direkt eller indirekt inspirerade av Fisus bravader. De sägs också ha minst en skruv lös, men det ena utesluter inte det andra.

 

Ryktet om den orädde och osårbare skaldeläsande vandringsmannen spred sig vida omkring och han började få en trogen skara fans. Han fick även en hel del gåvor som tack för sina gärningar eller i ett försök att få honom att upphöra med sin högläsning av de deprimerande dikterna. Det dröjde inte heller länge innan skattemyndigheterna fick upp sina giriga ögon och hans förehavanden började synas i sömmarna. Han konfronterades en dag av en nitisk tjänsteman från sagda verk som krävde uppvisande av kvitton och en fullständig redovisning. Fisus fann sig för ovanlighetens skull utan nödvändiga ord eller en passande dikt och arresterades och kastades i en av skatteverkets stinkande och mörka fängelsehålor.

Det blev genast en folklig protest och de fega tjänstemännen på skatteverket bestämde sig för att fortare än kvickt lämna över ärendet till romarna. Denna ockupationsmakt var ändå så impopulär att ännu ett bakslag vad gällde deras pr-avdelning inte skulle göra varken till eller från.

Fisus förflyttades från sin stinkande fängelsehåla till en annan men som var i romersk regi. Här fick han en kopp vattnig soppa och hängdes upp på väggen i kedjor för att göra honom samarbetsvillig och öppen för förslag.

Redan nästa dag fördes han inför romarnas högsta höns i området Pontus Pilatus.

Denne ädle romare var dödligt trött på att vara stationerad på denna post långt ifrån all ära och redlighet och längtade hem till sitt hus utanför Rom. Han var inte bara mer än lovligt less på tillvaron i obygden utan hade även börjat bli rejält nojig, och detta trots att hans hushåll hade flest divaner i hela grannskapet.  Den basillskräck han alltid lidit av hade nu blommat ut för fullt och han kände sig alltid smutsig och var säker på att allt han kom i kontakt med innehöll ruskigt farliga smittoämnen. Han hade alltid varit en renlig man, och hemma i sin villa nära Rom badade han i sin lyxiga badinrättning ett flertal gånger per dag. Här rådde vattenbrist och inte ens han kunde få fram tillräckligt med vatten för att kunna bada i den utsträckning han skulle vilja, men tvätta händerna fanns det nog till och han vaskade på minst hundra gånger om dagen.

Styrandet av den här landsändan hade han för länge sedan tröttnat på och han var helt fokuserad på sitt handhygien. När Fisus släpades in var Pontius Pilatus minst sagt ointresserad och kände sig mest störd. Åklagaren från skattemyndigheterna harklade sig och tog till orda.

 

”Vi anser att denne skattesmitare ligger under romersk domvärjo och vill härmed ha en hjälpande hand från er ädle Pilatus, för att kunna döma den kanaljen.”

 

Pontius Pilatus kastade en förskräckt blick på den äckligt smutsiga och illaluktande trashanken som släpats inför honom och backade instinktivt två steg. Han ville inte ha något med den troliga smittohärden till karl att göra. Tanken på att röra vid den vidrige mannen äcklade honom till den grad att han hasplade ur sig en snabb och direkt order.

 

”För genast ut honom härifrån och släpp honom, jag tvår mina händer.”

 

Förvånade och stukade släpade skattemyndigheternas vakter ut Fisus och försatte honom på fri fot. De ville dock markera sin ställning och återvinna något av sin värdighet och väste hotfullt åt Fisus att de minsann hade ögonen på honom och att de nog snart skulle mötas igen. När en kollega till Jesus ett par år senare kom i klorna på dessa herrar gjorde de inga misstag och fick honom snabbt dömd för att inte ha redovisat 30 silverpenningar han inkasserat för ett svartjobb åt prästerskapet .

Fisus insåg att ett smärre mirakel inträffat och att han nog bränt av större delen av si turkvot på ett bräde. Så arga som tjänstemännen och väktarna på skatteverket nu var på honom så var hans tid i frihet, och i värsta fall livet, nog synnerligen begränsat. Han skulle bli tvungen att fly landet.

 

Sålunda kom det sig att Fisus ett par dagar senare lämnade landet och begav sig mot sin faders hemland i norr. I fickan hade han de pengar han lyckats skrapa ihop genom att sälja all fast egendom och summan i hans penningpung var inte obetydlig.

Han reste i månader och vädret blev allt kallare och landskapet frodigare och grönare.

Under resans lopp köpte han upp restlager där han kom åt. Det var allt från leksaker i trä och tyg till en stor bal vackert rött tyg.

Vid ett tillfälle blev han attackerad av en svärm insekter som pinade honom så svårt att han allvarligt funderade på att ta sig själv av daga, men bet ihop och strävade vidare. Då kom han att tänka på några ord hans fader sagt honom om den flaska sprit från den höga nord som Fisus ännu hade en halvliter kvar av. Fadern hade vältaligt lovprisat den goda och stärkande Koskenkorvan som han påstod hjälpte mot i stort sett allt, så då borde den även hjälpa mot insektsplågan. Fisus tog sig en rejäl klunk men kände sig fortfarande svårt ansatt av de fördömda flygfäna. Innan han visste ordet av så hade han satt i sig hela buteljen och var nu så saligt packad att han faktiskt inte brydde sig om att han sakta blev uppäten.

Ni vet väl att Koskenkorva är den enda spritdrycken man inte kan bli alkoholiserad av att dricka?

Detta är bevisat av finska vetenskapsmän och därför använder bolaget detta faktum i sin marknadsföring.

 

”Koskenkorva, if you want a great vodka, not a lifestyle.”

 

 

Redan nästa dag anlände Fisus, bakfull och insektsbiten, till den plats som skulle komma att bli hans hem för återstoden av hans liv.

 

Vad som hände de följande 20 till 30 åren är oklart då all dokumentation blivit lågornas rov då bykyrkan brann ner vid en mycket lyckad men blöt by fest. Vi kan dock sluta oss till att Fisus slog sig ner och gifte sig med en kvinna inflyttad från Borås. Då hon hade en benägenhet att få tvillingar, trillingar och till och med fyrlingar hade de snart en rejält tilltagen barnaskara. Fisus som alltid haft svårt att komma ihåg namn lät därför döpa dem alla till Nisse.

Fisus var tacksam för sin stora tur och en gång om året fyllde han därför en stor säck med presenter som han och hans Nissar delade ut gratis till sådana de tyckte hade gjort sig förtjänta av dem.

Ortsbefolkningen som var både strävsamma och lite gnidna tyckte att Fisus visserligen var snäll men mest av allt var tokig. Han hade enligt deras sätt att se på saken en hel del besökare på loftet och de började kalla honom för tomten.

Att tomten skulle bo vid nordpolen faller på sin egen orimlighet eftersom det är en vädermässig katastrof och förbindelserna med omvärlden helt urusla. Lokaltrafiken liknar fan och om ni tycker att tågtrafiken i Sverige fungerar uselt är ni välkomna att kolla in NPJ, Nordpolens Järnvägar.

 Längre norrut än Rovaniemi är inte troligt och nog den enda platsen på jorden där en snubbe med ett vokabulär som, ”ho ho ho”, kan anses som vältalig av den ordkarga ortsbefolkningen. Tomten kommer kanske inte ifrån Rovaniemi men han bor faktiskt där.

 

Här har vi alltså förklaringen varför man i Finland firar jul två gånger. Det är i Fisus ära men vi känner och älskar honom alla som jultomten.  

Jag valde överskriften pasta basta för att om möjligt bredda min läsekrets. Pasta för alla som diggar makaroner, basta för alla som förstår och uppskattar Italien och även för alla förvirrade finnar som alltid är pigga på att få lite mer information om bastuns fröjder.

 

Det jag egentligen vill berätta om är vår familjs förvirrade förhållande till olika former av pasta. Det är främst min sambo Agneta som inte riktigt tycker att det där med ”makaroner” är något att bry sig om. Hon gillar inte smaken, skiter i formen och uppvisar ett ointresse som är monumentalt.

Som ni förstår så blir det inte pastarätter så ofta hemma hos oss eftersom det är Agneta som är familjens huvudsakliga kock. Finns det minsta möjlighet att byta ut det italienska skräpet mot något annat så gör hon genast det.

Under den period då yngsta dottern Mimmi flyttade till Australien hade Agneta ett rejält flyt med sin antipasta ambition. Vår andra dotter Camilla och jag fann oss i att äta alternativa tilltugg och som dessutom var enligt GI-metoden. Mystiska frön och annat som såg ut som färgade risbäbisar härskade på tallriken ihop med dagens sovel.

Nu har Camilla flyttat till småland för att förkovra sig i datavärldens mysterier och Mimmi är åter hemkommen från känguruland. Mimmi störtälskar pasta och tycker att GI-metoden är larvig. Hon är i alla fall inte bered att göra avkall på smak för att det ska bli nyttigare. Kort sagt, pastan är tillbaka i vårt kök.

 

Häromdagen skulle Agneta laga en familjefavorit, kräftstjärtsgryta. Mimmi blev jublande glad och bad Agneta att köpa hem färsk tagliatelle. Agneta mottog buttert denna önskan och den kvällen var hon i färd med att börja brassa käk då jag undrade vad det var för konstigt paket som låg i kylskåpet.

 

”Det är tortellini!”

 

Jag undrade vad hon skulle ha dem till och fick ett surmulet svar.

 

”Ja, ni skulle ju ha pasta till kräftstjärtsgrytan.”

 

Jag ifrågasatte detta hennes val och en närmare inspektion av påsarna påvisade dessutom att det var köttfyllda tortellini.

 

”Det spelar väl ingen roll, pasta som pasta!”

 

Det tyckte dock jag och även Mimmi som en stund senare fick klart för sig hur kvällens middag skulle arta sig. Det slutade med att Mimmi och en kamrat lånade Agnetas bil och åkte till centrum för införskaffande av en mer passande produkt.

Någon dag senare ville Mimmi, som är med barn och oerhört matfixerad just nu, ha falukorv i ugn och spagetti. När min lilla dotter förväntansfullt slog sig ner vid matbordet gjorde hon stora ögon då hon tittade ner i kastrullen.

 

”Vad är det med mamma och makaroner?”

 

Viskade hon fnittrande till mig och sa sedan högt.

 

”Det där är inte spagetti!”

 

Agneta som inte verkar kunna skilja på en snabbmakaron och en lasagneplatta utbrast förargat.

 

”Det är det visst det!”

 

”Nej, det där är faktiskt inte spagetti!”

 

”Det är det visst det, läs på påsen så får du se!”

 

Påsen grävdes fram och namnet lästes högt och tydligt upp.

 

”Linguine.”

 

”Oj då, men det spelar väl ingen roll eftersom allt smakar likadant.”

 

Varken Mimmi eller jag höll med henne men åt ändå med god aptit trots att det inte var riktigt hundra.

Igår till middag lagade Agneta till påsarna med tortellini. Mimmi var inte hemma men Camilla var hemkommen för några dagars besök i civilisationen. Min dotter och jag åt med god aptit och försökte i möjligaste mån slå dövörat till Agnetas orerande över hemska makaroner i allmänhet och dagens tortellini i synnerhet.

Nu lär det dröja innan vi får någon pasta i det här köket igen, för nu är, vad min väna sambo beträffar, pastakvoten lika fylld som en tortellini.

Nu är det så att Agneta inte gillar potatis heller och så fort vi vill ha kokta sådana till köttgrytan eller liknande maträtter där en pära är helt rätt så ger hon oss onda ögat. Däremot är det så att hon aldrig blandar ihop den ena potatisrätten med den andra och vi har aldrig fått pommes frites till den stekta strömmingen.

Nyss kom det ett meddelande från högre ort att dagens middag blir lasagne. Tror ni att jag hade fel angående pasta?

Icke, den görs efter ett recept där pastaplattorna är utbytta mot äggplanta och zucchini, mums!

Skickade ett meddelande till min norrländska kusin Ulf idag och fick mig en rejäl tankeställare då hans svar anlände i min lur. Det bestod av ett enda ord och det tror jag är tämligen uttömmande i norrländska sammanhang. Han var dock tvungen att välja ett riktigt rikssvenskt ord som går att stava eftersom det annars så typiska ordet för ja, ett sorts u-ljud fyllt med luft och levererat via en inandning, är omöjligt att stava till. Det ljudet finns helt enkelt inte i det svenska språket.

Twitter för en norrlänning måste te sig som en ocean av möjligheter. När vi andra pladderkusar tycker att det är begränsande och svårt med en gräns på runt 150 tecken så anser en härlig norrlänning som min kusin att det är att likna med ett meddelandenas motsvarighet till tegelstensromaner som ”Krig och fred” eller ”Borta med vinden.” Det börjar nog tryta med idéer redan efter en tio eller tolv tecken, och ”det ska banne mig inte oreras en massa i onödan!”

Rent teoretiskt skulle man frestas att tro att det skulle vara ett lyft om den svenska politiska scenen fylldes med lite mer ordkarga norrlänningar än dagens slipade motormunnar, men den teorin är tyvärr krossad av verkligheten. En hel riksdag eller regering fylld med bräkande och öande herrar som Torbjörn Fälldin och av ivriga bäverkvinnor som Maud Olofsson är rena skräckscenariot.

De enda jag kan komma på som är mer fåordiga än min kusin när han är nykter är mina katter.

De har ett långt ynkligt pip som betyder släpp ut mig, ett nästan lika långt och ynkligt pip som betyder hungrig och ett kort hundskall liknande läte som uppmanar till gullande och smek. Kissarna har även några kuttrande läten som de bara använder när de konverserar med varandra. De tycks anse att vi människor är alldeles för korkade för att inkluderas i dessa samtal. Jag har dock i min otroliga visdom lyckats lista ut att ett av kuttrandena betyder bus.

Det är alltså inte mer än ett fåtal ljud de små missarna använder sig av och de är ändå från Uppland. Betänk hur fåordiga de skulle vara om de kom från Kramfors, Umeå eller någonstans i norra Finland.

I sanningens namn så måste jag erkänna att den av mina kusiner som jag hängt ut i denna epistel inte längre bor i norrland. Han bor i Vallentuna i Uppland och lär inom några få år förstöras av hetsen och babblet kring den kungliga huvudstaden. Jag borde faktiskt släpa mig över någon kväll för samvaro och ett järn innan han blir alltför Stockholmiserad. Då lär han gå loss som en flodvåg och bilda långa meningar med både oändliga beskrivningar och bisatts. Jag lär inte få en syl i vädret.

Som liten parvel plöjde jag mig igenom ett och annat seriemagasin och för en ung människa var det höjden av underhållning. Jag hade en försvarlig bunt med tidningar men låg ändå i lä jämfört med min yngre kusin Ulf som hade en hel kökssoffa full med dyrgripar.

Detta hände sig för väldigt länge sedan och för att ni verkligen ska förstå hur fjärran dessa tider är så kan jag berätta för er hur världen var beskaffad på den tiden.

Ingen hade mobiltelefon och det fanns därför heller inga störtsköna appar att ladda ner och roa sig med. Tv-spel kunde man titta sig i månen efter och det var ingen som jag kände som hade en videobandspelare. Slog man igång sin gamla kära dumburk så fanns det två kanaler, men de var åtminstone i färg.

Faktum är att det här är så rysligt länge sedan att skivindustrin oroade sig för att försäljningen av kassettband skulle stjälpa branschen. Eftersom just den industrin alltid varit mån om att själva vara de enda som lurar stålarna av sina artister kan man med lätthet inse hur skraja de var för våra egenkomponerade blandband.

Låter det som ett skräckscenario och som om vår tillvaro var tråkig och grå?

Det var det inte för det fanns kvalitetsknivar från Mora, brudar, rysligt intressanta kataloger från Hobbex, soliga somrar, snörika vintrar och massor av serietidningar.

 

Jag läser fortfarande massor men aldrig någonsin ett seriemagasin. Det finns helt enkelt inga inlästa som ljudbok, och lika bra är väl det. Det är nog illa att jag fortfarande är en långhårig rocker i jeans och t-shirt. Fattas bara att jag dessutom skulle tillbringa all fritid med att insupa X 9, Buster och Modesty Blaise liggande på rygg hemma hos kusin Ulf. Jag tror inte ens han läser dessa blaskor längre då hästar, jobbet och hans egen version av den sköna Helena tar upp all hans tid.

Även om nu inte jag hängt med i serietidningsvärlden de senaste 30 åren så inbillar jag mig att de som fortfarande finns kvar har följt med sin tid. Jag tänker därför ta mig friheten att gissa hur en titt i dessa gedigna alster skulle te sig idag.

 

Spindelmannen

 

Spindelmannens tillvaro har alltid hängt på en skör tråd. Det som slutligen knäckt den urstarka hjälten är inte nattsvarta bovar och ökad kriminalitet i dess vanligare former utan hans hemstads alla graffitikonstnärer. Klättrande på fasader har vår hjälte fått så många färgfläckar på sin kostym att han ser sjabbig och oattraktiv ut. Hans tvätträkning har fullständigt knäckt hans budget och det står en ständig stank av terpentin runt honom.

Spindelmannen har därför börjat sitta hemma vid datorn istället och lär vara en fena på att nätverka. Där det finns en world Wide webb finns det en spindelman.

 

Kalle Anka

 

Ingen svensk som inte varje julafton fyllnar till rejält och somnar före kl. 15.00 kan glömma den livliga Disneyfiguren. Att Kalle Anka även tycks ha inspirerat ”sångaren” Håkan Hellströms val av scenkläder håller även det dårpippins minne vid liv. Ibland är det faktiskt skönt att slippa se! Det verkar som om Kalle även inspirerat Håkan Hellström rent sångtekniskt. Ibland hjälper det inte att vara blind!

Trots Kinas inflytande över världsekonomin och utvecklingen i stort så har ändå Kalle och hans vänner ännu så länge klarat sig ifrån att hamna i köttgrytorna och stekfaten på någon kinakrog. Om det skulle hända så skulle ”Pekinganka” få en helt ny mening för oss.

Det är också så att Kalle Anka själv fortfarande är vårdnadshavare för sina brorssöner trots att hela familjen saknar kläder på underkroppen. Kanske tur för Kalle att han bor i Ankeborg och inte i Sandviken där de sociala myndigheterna verkar tillåta sig att begå vilken anka som helst utan att skämmas.

Beträffande brorssönerna så har de med tiden blivit fler eftersom Kalles bror ständigt tycks yngla av sig men inte verkar vara särskilt intresserad av att ta hand om sin avkomma.

Knatte tycks aldrig växa upp och är rent förfärande barnslig.

Fnatte har diagnostiserats med en rad bokstavskombinationer men klarar sig på dt hela bra.

Tjatte är nog den av bröderna som är mes med sin tid, och har även ändrat stavningen på sitt namn till Chatte. På den negativa sidan kan nämnas att han sällan är ute och leker med sina bröder numera eftersom han mår som bäst framför en dator.

Broder fyra är adopterad av Kalles bror men precis som med sin egen biologiska avkomma har han överlåtit ansvaret för adoptivsonens uppfostran på Kalle. Blatte är vackert brun och oerhört intresserad av dans. Detta skulle vara helt i sin ordning om bara den lilla ankungen haft en bättre rytmkänsla. Som det nu är kan han i bästa fall åstadkomma en hyfsad fågeldans men inte mer.

Brorson nummer fem heter Matte, men är inte mycket att räkna med eftersom han jämt är trött.

Ankunge sex, Latte, fikar ständigt efter uppmärksamhet och kaffe.

Till sist i brödraskaran så har vi Ratte. Han har namnet till trots svårt att få riktig styrfart på tillvaron och är mer än lovligt nyfiken på attributen hos det motsatta könet.

Beträffande patriarken själv, Joakim Von Anka, så är han oerhört nöjd med tillvaron.

Ankeborg har äntligen fått borgerligt styre och von anka uppskattar alltid skattelättnader.

Han lär även ha haft mer än en fjäder med i spelet då styrelsen i Nordea röstade igenom hyrandet av en lyxlägenhet åt topphönset. Att samma fågel även får 100 miljoner i bonus vid fyllda 60 ansåg herr Von anka vara fullt rimligt. Att småspararna tyckte att den som beslutat om dessa kostsamma bonusar var ett ägg hade Joakim Von anka ingen förståelse för.

Det har även hänt saker utanför den innersta ankfamiljen och Uppfinnar Jocke är som vanligt i full gång. Att uppfinna nya saker verkar dock i dagens läge vara alltför kostsamt och långrandigt och därför har den gode uppfinnaren de senaste åren helt ägnat sig åt att göra nya appar till fruktansvärda mobiler.

Att Madame Mim startat en hälsokostkedja förvånade ingen i Ankeborg, även om det florerat illvilliga rykten om kvacksalveri, men att Magica De Hex öppnat restaurang fick ett och annat ögonbryn att höjas. Stark och förtrollande välsmakande mat serverar hon iklädd sombrero, och namnet på hennes matställe är självklart ”Hex Mex.”

 

Batman

 

På min tid sa vi Läderlappen och i tidningen Mad hette han Läderläppen.

Jag är tämligen säker på att han är kvar i Gotham City med sin trogne vapendragare Robin vid sin sida.

Antalet uppklarade fall har dock sjunkit drastiskt då den gode brottsbekämparen funnit sig själv och kommit ut ur garderoben. Detta hände sig vid den årliga pridefestivalen, och plötsligt fann sig läderhuvan med en piska i handen och en undergiven och starkt upphetsad Robin med ändan i vädret.

Eftersom Batman har stans snyggaste bil har han erbjudits att leda nästa års pridefestival och har tacksamt tackat ja. Efter hård övertalning har även Robin samtyckt till att medverka.

Jokern som numer tycker att det är tråkigt att begå brott har istället satsat på en komikerkarriär. Det finns grupper på Facebook som uppmanar honom att börja begå rån och stölder igen eftersom det anses vara mindre störande och plågsamt.

Vad ärkeskurken Pingvinen har för sig vet jag men är moraliskt förhindrad att berätta.

De rykten som förekommit i amerikansk press att Batman börjat lira baseball är helt ogrundade och bevisar bara hur svårt det där med särskrivning är.

 

Stålmannen

 

Gamle stålis börjar bli lite till åren men är fortfarande stark.

Ett problem han haft de senaste åren som journalisten Clark Kent är svårigheten att hitta en telefonkiosk när han ska byta om. Rimligen borde han kunna byta om så snabbt att ingen skulle kunna se något men han är en blyg viol. Vad hjälper väl all världens mobiltelefoner och appar när det enda man behöver är en schysst hytt att svida om i?

Hans stigande ålder har också inneburit att han i egenskap av gammal snuskhummer alltmer använder sig av sin röntgenblick. Det finns inte en brallis i hela staden som han inte detaljstuderat med sina pilska gubbögon.

Krämporna kryper på och han har nyligen genomgått en rostskyddsbehandling och har även setts vid ett stålverk för att behandla sin stålvärk.

 

Djungelns hjältar

 

Det är inte bara svenska journalister som råkat illa ut då de olovligen strukit omkring i förbjudna områden i Etiopien. Både Tarzan och Fantomen lär sitta inspärrade i samma fängelse som svenskarna i väntan på rättegång.

Fantomen arresterades för olovligt framförande av fordon då han fullständigt ologiskt red omkring i djungeln på en bländande vi häst. En stämningsansökan väntar även den maskerade hjälten för uteblivna löneutbetalningar. Det är Bandarerna från djupa skogen som tröttnat på att slava åt killen med badmössan utan att få marknadsmässig lön. Bandarernas juridiska ombud är känd för sina otroligt giftiga inlagor.

Beträffande vad Tarzan gjort sig skyldig till så är det mer oklart. En av åtalspunkterna lär dock vara förargelseväckande beteende och grovt språkbruk. Hans svingande i lianer iklädd minimala badbyxor i leopardmodell har väckt ont blod hos de Etiopiska myndigheterna.

Beträffande det grova språkbruket kan det vara en fråga om ett missförstånd. Tarzans advokat hävdar att det är en olycklig kombination av bristande skolgång och ett medfött talfel som lett fram till apmannens nuvarande svårigheter. När djungelmannen stoppades vid en fartkontroll för lianer lär han ha vrålat saker som trafikpoliserna uppfattade som otidigheter.

 

”Kreeega bundolo!”

 

Lär han ha vräkt ur sig enligt polisens anteckningar och de tog illa vid sig. Försvaret hävdar att vad Tarzan i själva verket försökte säga var.

 

”Tjena grabbar, ge mig fem!”

 

Osäkra på om apmannens hand i luften var en nazisthälsning eller början på ett fysiskt angrepp så blev han genast bryskt brottad till marken, besatt med handfängsel och omhändertagen.

 

Gröna lyktan

 

Denna formidabla serie har tyvärr lagts ner eftersom den brottsbekämpande lyktbäraren blev överkörd och dödad vid ett övergångsställe. Den djupt skakade bilisten som krossade hjälten svarade förvirrat på frågan om varför han kört mot rött.

 

”Jag svär att jag såg ett grönt ljus.”

 

Som jag tidigare nämnt så är ovanstående rader enbart spekulation från min sida, men å andra sidan är det en sorts spekulation som inte borde reta upp någon grek.

På tv häromkvällen var det ett inslag om en helt ny serietidning som hade, det var i alla fall vad man påstod, nya friska vinklar. Det var fråga om en feministisk porrtidning i serieformat.

Porr brukar anses som en styggelse och något av och för gamla snuskgubbar. Nu var den framställd av en kvinna och genast blev det nästan fråga om något kulturellt högtstående. Om du som läsare tänker framställa eller läsa porrserietidningar så är det bäst för dig att du först noga känner efter vilket kön du tillhör. Samma beteende kan nämligen ge både ris och ros. Därför ska du få med dig några varningens ord och ett citat från min favoritserie på tv någonsin, ”Hill Street Blues.”

 

 

”Let’s be careful out there!”