Synpunkter

Mitt coverband Mr. Coil och jag har än en gång lirat en vecka på en irländsk pub i Helsingfors. Även denna gång var det ett av Tallink/Siljas flytande jättemonster som tog oss över havet till vårt östra grannland. Priserna var denna gång ännu värre ombord och jag undrar varför någon skulle åka dessa turer som inte absolut måste. Vad sägs om köttbullar med mos, bröd, smör och sallad för 130 kr. Det var dessutom riktigt äckliga köttbullar, troligen någon burkvariant. Den hytt vi fyra heta musiker delade saknade vettigt ventilationssystem och det gjorde natten syrefattig och drypande varm och vi sov alla dåligt.

På tisdagskvällen gästades bandet av den finska idolvinnaren Cope som sjöng riktigt bra och dessutom är väldigt snygg. Alla ni som tittat på idol vet nog hur viktigt det sistnämnda är och brudarna på puben visade högljut sin uppskattning av hans yttre attribut. Trots sina yttre företräden och sin sångbegåvning var hans låtval lika vanligt och halvtråkigt som det brukar vara vid gästningar och låtvalet var som i nio fall av tio Mustang Sally.

På onsdagen träffade vi en gammal bekant till bandet och hennes lilla dotter på tre år.  Den stackars tösen blev jätteblyg då fyra leende gubbar stod runt hennes barnvagn. Vid fikat fick vi henne att tina upp genom att sjunga låtar från Astrid Lindgrenfilmer. Hon kallar svenska för Pippispråket eftersom hon tittar på dessa barnklassiker på originalspråket routsi. Vi rönte stor framgång med, Idas sommarvisa, Pippi Långstrumpsången, Sjörövarfabbe och belönades med stora ögon och ett litet sött leende, troligen veckans bästa gage.

På onsdagskvällen gig så skämtade jag som vanligt om att texten på nästa låt är synnerligen omoralisk och direkt olämplig för känsliga öron. Ni som är mer moraliskt högtstående än oss andra borde kanske stoppa fingret i örat. Detta blev på engelska, put a finger in your ear. Jag gjorde mig därmed redo att sjunga "Can*t Help Falling In Love" där jag i slutet av låten förvanskat texten och sjunger om att jag rakar både mina ben och mitt könsorgan av kärlek till min älskade, då jag hör vår trumslagare Mattias röst bakom mig. "Saru put a finger in your rear?"

Jag insåg snabbt att det var en helvetes skillnad mellan a finger in your ear och a finger in your rear både för fingret och mottagardelen. Jag hade utan överdrift enorma besvär att ta mig igenom de två första verserna då jag drabbades av skrattparoxysmer.

På torsdagskvällen kom jag efter giget i samspråk med en trevlig men ganska berusad finsk herre som tidigare på kvällen varit på konserten med Lynyrd Skynyrd. Jag som själv ska höra på bandet i London på söndag försökte genast få lite matnyttig information om hur deras konsert varit. Jorå, den hade varit bra men jag hade väldigt höga förväntningar sluddrade min nyfunne vän men jag såg bandet på en rockfestival här i Finland 1994. Då var de fullständigt lysande men jag var så full att jag inte minns någonting. Jaha tänkte jag bittert men varför berättar du för mig om ett gammalt gig du inte minns när det är information om kvällens begivenhet jag törstar efter? Han pratade på om 94 giget och kunde pladdra på rätt bra med tanke på att han inte mindes särskilt mycket. När han väl kommit fram till 2009 blev vi avbrutna och jag som ville veta vem som ersatt den avlidne klaviaturspelaren förblev okunnig.

Vår trumslagare Mattias har samplat några meningar med the godfather of soul James Brown och det brukar vi göra en kul grej av när vi ska spela J.B. hitten "I Feel Good." Då låtsas jag att jag med hjälp av publiken tillkallar James Browns ande från himlen så att han kan hjälpa till. Jag hade grunnat lite grann på vad jag brukar säga och kommit fram till att jag borde vara tydligare med att jag ville att soulkungens ande skulle komma in i min kropp och inte bara in i lokalen. När jag som bäst gjorde just detta på ett så dramatiskt sätt jag kunde kom jag att tänka på det humoristiska som hänt ett par kvällar tidigare med ear och rear och sa därför spontant att jag ville att James Browns ande visserligen skulle komma in i min kropp men helst inte, "through the rear." Då släppte Mattias fram sin första sampling. "I wanna get into it man." Detta burleska uttalande följdes snabbt av dräparen. "Like a like a sex machine." Analhumorn firade för andra gången samma vecka stora triumfer och jag försökte förtvivlat att hålla mig för skratt.

Till lördagskvällens gig kom både mamman och pappan till den lilla flickan vi träffat på fiket några dagar tidigare. Pappan berättade att de sagt till den lilla tösen att ikväll får du vara hos mormor för mamma och jag ska gå ut ikväll. Jag vet vart ni ska sa flickan och såg eftertänksam ut, ni ska gå och lyssna på Mattias, Andy, Heikki och, men där blev det tyst för Sven var alldeles för svårt att säga. Hon kunde inte uttala mitt namn men snacka om att den lilla tösen på tre hade örnkoll och att de låtar vi sjungit för henne ur Astrid Lindgrenfilmer fallit i god jord.

På söndagskvällen såg jag fram emot ett lugnt och lite pysmysigt avslutningsgig och det var heller inte mer än ett femtontal personer i publiken. Efter första pausvilan hade det dock fyllts på och två riktiga partygäng förvandlade denna trötta söndag till fullt ös medvetslös. Vi fick i sanning göra rätt för brödfödan även denna kväll och rockade på för allt vad tygen höll. Det blev extranummer och vi höll aldrig på att få avsluta kvällen. När lokalen väl var tömd packade vi ner utrustningen och lastade in den i bussen, gick till lägenheten och packade våra väskor, städade, vandrade omkring ett par timmar för att inte somna och lastade därefter oss själva och vår packning och körde de nästan sjutton milen till Åbo för att komma med morgonbåten till Sverige. Båtresan hem blev betydligt behagligare än den vi genomlidit en vecka tidigare. Båten Galaxy var väldigt fräsch och vår hytt hade denna gång både ventilationssystem och tv. Det blev några timmars sömn, en dagens rätt och så var jag hemma i fostervattnet igen.

Jag funderade på det där med mental ohälsa och hur vi har olika syn på det beroende på situationen. I litteraturen eller på film är vi, i alla fall jag, roade av att komma in i någon annans psyke och gärna då någon som inte har alla hästar hemma. Det är härligt nervpirrande att susa runt i skallen på en psykopat eller någon som är rent förvirrad. Filmen "Gökboet" var en enorm succé på sin tid och då var alla åskådare på dårfinkarnas sida och vår empati visste sig inga gränser. I verkliga livet är nog situationen något annorlunda är jag rädd. Vi vill helst inte ha med störda människor att göra för de skrämmer oss. Jag tycker att det är väldigt svårt att känna empati någon längre stund för människor som drabbats av depression. Det är lättare att förstå ett benbrott än att förstå någon som ligger lägre än en sjunken båt. Man tycker att de borde ta sig samman, men det är självklart lika omöjligt som att omedelbart självläka ett brutet ben eller en brusten blindtarm.  Går jag till mig själv så har jag inte full förståelse för deprimerade människor förrän jag själv känner mig lite deppig men då är det solklart hur illa det är när det är mulet.

Det är nog inte många i Sverige som tror att mentalvården fungerar klockrent eftersom inget annat i vården gör det i dessa besparingstider. Lustigt att bristerna i just mentalvården ska behöva tydliggöras genom ett konstverk. Inte undra på att konststudenten, Anna Odell, fått skit för sitt tilltag då hon pinsamt nog tydliggjort hur man på betingad reflex brottar ner en förtvivlad människa istället för att verbalt försöka lugna henne. Samma princip som den att förskriva piller istället för samtalsterapi och liknande åtgärder för att en gång för alla försöka komma till roten med en deprimerad människas problem.

Nu återstår det att se om hon får fängelse för sitt konstutövande men hon har under alla omständigheter slagit igenom som konstnär. Vare sig hon får skaka galler eller inte så tror jag att hennes framtid är ljus och jag har ett tips på en lämplig sponsor åt henne. Tänk er denna text på affischer runt hela staden ämnat att locka folk att titta på hennes konstverk på nätet och för att få alla att köpa nya datorer.

Anna och Dell

 Konsten och tekniken en symbios för människan och framtiden.

Gårdagskvällen tillbringade jag på ett trevligt 50-årskalas. Det var min vän och bandkollega i Synliga Ulf som uppnådde den magiska åldern och det var skönt. Skönt att han lever och att den fan inte längre kan reta mig och andra i omgivningen som redan tidigare uppnått denna mognad. Det var som sagt en trevlig tillställning och den blev för mig inte mindre trevlig av att gäster som bara känner mig ytligt vid ett flertal tillfällen klart och tydligt trodde att jag ännu inte fyllt 50.  Jag som är snäll ville inte göra dem generade genom att påpeka att de felbedömt min ålder och gjorde inget för att rätta dem. Mådde alltså bra och kände mig ung och välbevarad och mös extra mycket av att det var fullt seende människor som trott fel om min ålder och ingen av de synskadade gästerna. Segerns ljuva sötma lär dock inte vara så länge för både Ulf och jag och alla andra "äldre" herrar må känna sig unga och fräscha inuti men våra yttre gör ändå att alla ungtuppar och vårkycklingar i vår omgivning anser oss vara ena jävla gubbstruttar i alla fall. Det sägs att man inte är äldre än vad man känner sig men jag tror att den djuping som myntade det struntpratet var 25 och frisk som en nötkärna.

På en sådan här födelsedagsfest blir det mycket prat, mat och dryck men jag tror att det skulle ha blivit ännu roligare om det också varit fiskdamm, om vi lekt sanning och konka och snurra flaskan och om vilket ryska posten med all den kunskap och bravur som vi seniorer besitter. Det var roligt då och är säkert ännu mer kittlande nu.

När jag var i New York för ett par år sedan så köpte jag ett par DVD-boxar med tv-serien "Hill Street Blues" och fick mig en rejält underbar nostalgitripp. Numera fullständigt ramlar det ut gamla och nya tv-serier i boxar där de förpackas säsongsvis. Min syster sitter i Sollentuna och njuter av "Herrskap och tjänstefolk" och min sambo Agneta fick alla tre säsonger av "Familjen Ashton" av familjen i födelsedagspresent. Nej ljushuvud hon fick inte presenten av Ashtons utan från sin egen familj. Hon och jag har börjat titta och tycker att serien är kanonbra. Skådespelarinsatserna är fantastiska men eftersom säsong ett är inspelad 1970 är bildkvalitén och specialeffekterna något ålderstigna, vilket genast påpekades hånfullt och högljutt av våra grymma döttrar då de stack in sina unga och kritiska huvuden i vardagsrummet där vi satt och mös.

"Nej vad dåligt, det syns att det är kulisser!"

Därmed var serien i deras ögon inte vatten värd. Jag som är härligt blind och bara hör programmet tycker att "Familjen Ashton" är toppen och även Agneta gillar den skarpt trots full syn.

Att alla tre serier jag nämnt ovan har starka manus och rejält goda skådespelarinsatser råder det nog inget tvivel om och att den tekniska kvaliteten inte var bättre på stenåldern är nog inte heller något att bråka om men det är ändå en sak som jag undrar över. När har den sköna nostalgin övergått till senilitet och en längtan att komma ihåg något som inte längre är ett klart minne utan bara en vag känsla?

Tänk om jag vaknar en morgon med en obändig lust att införskaffa "Humle och Dumle" på DVD. När jag som barn såg dessa figurer på burken var jag fullständigt fascinerad och stirrade som förhäxad på dessa mystiska gynnare. För er lyckostar som är för unga att minnas denna milstolpe i svensk tv-produktion så kan jag berätta att "Humle och Dumle" var två små gubbar som bodde i ett skafferi tillhörande en viss Kapten Bäckdahl. Varje avsnitt startades med att luckorna till sagda skafferi öppnades och där var de då våra vänner. De såg jättekonstiga ut och lät även i mina norrländska öron som ett par varelser från yttre rymden då de talade göteborgska. För att vi lindrigt begåvade tittare inte skulle behöva vara i något som helst tvivelsmål om vad vi beskådade så började varje program med en liten sång så fort dörrarna till skafferiet slagits upp. Samma visa varje gång och den började så här.

"Jag heter Humle, och jag heter Dumle." "Varje dag så träffas vi i Kapten Bäckdahl skafferi."

Leende så var man med på banan tänkande, "ja så var det ja." Jag tyckte som sagt att de såg konstiga ut och min far berättade pedagogiskt för mig att det jag såg som två kufiska snubbar på skärmen var två hakor som man målat en Humle och en Dumle på. Eftersom detta var svensk high tech tv när den var som bäst filmade man sedan av herrarna via en spegel så att bilden kunde vändas upp och ner så att skafferiinnevånarna kom i upprätt ställning. Jag blev djupt imponerad av denna förklaring även om jag också blev lite besviken att de bara var två vanliga farbröder med målade hakor som vänts upp och ner. Nu kan man med rätta undra över hur "vanliga" farbröder med målade hakor egentligen är och hur vanligt är det att man då vänder på dem? Det är nog en helt annan diskussion som jag kanske får anledning att återkomma till en annan gång.

Jag kan förstå hur programiden uppstod för det var säkert tekniskt lockande, men, var fanns dramatiken? Inte undra på att dessa två miffon fått heta "Humle och Dumle" för de bodde ju i ett skafferi. Snacka om inskränkt tillvaro! Vad såg de av världen?

Hur mycket action är det i ett normalsvenskt skafferi? Vad kunde jag som tittare vänta mig för drag i ett program där huvudrollsinnehavarna bara kunde röra på munnen? Dessutom såg båda vid närmare beskådande rätt sura ut och var säkert i grunden inga muntergökar. Om man nu dagarna i ända var tvungen att konversera tepåsar, mjöl, bitsocker, kryddor eller i bästa fall en annan sur hakgubbe än sig själv så kanske inte tillvaron skulle se så värst ljus ut. Jag var i alla fall ung och oförstörd eftersom jag ännu inte sett "Star Wars", då den inte skulle göras förrän om 25 eller 30 år, så jag gillade faktiskt "Humle och Dumle."

Jag tror att vi alla har sådana här nostalgispöken i bagaget och är du tillräckligt gammal så är det kanske den söta och lurviga lilla björnen "Andy Pandy" som är din grej. Är du något yngre så är det kanske den lurviga tjocka mannen med dockorna i sängen, "Beppe", som är din kopp te. Yngre läsare kanske nu kröker sina läppar föraktfullt åt våra hjärnspöken men passa er noga mina små vänner! När ni i 50-årsåldern drabbas av en oemotståndlig lust att spana in "My Little Pony" är även ni på väg att göra en "Humle och Dumle". Tror ni att de barnprogram ni älskade som små kommer att bestå tidens tand så skiter ni er garanterat på tummen och är på väg att gå vilse i pannkakan.

Att få uppleva de fantastiska gamla sydstatshjältarna i Lynyrd Skynyrd live är något min dotter Camilla och jag velat göra i flera år nu men det gitarrstinna bandet lämnar inte ofta USA. Vi har haft koll på deras hemsida och tidigare i år annonserades plötsligt nyheten att de skulle göra en europaturné. Jag lusläste genast turnéplanen för att ta reda på vart i Sverige de skulle uppträda men fann till min bestörtning inga svenska datum. Två i Finland och ett i Norge men gamla Svedala blev blåst.

"Fan de bara dör i det där bandet", sa Camilla som läst bandhistoriken, "om vi inte ser dem nu så blir det aldrig av."

Vi började genast göra upp planer för att bege oss till Helsingfors men varken det datumet eller det i Norge fungerade för oss av olika anledningar så vi bestämde oss helt sonika att åka till London och den anrika arenan Brixton Academy för en kväll med het sydstatsrock. Även min syster Marie drabbades av sydstatsfeber och bestämde sig för att hänga med och Camilla och jag började ta tag i bokningen av flyg, hotell och plåtar till konserten som skulle gå av stapeln maj 30.

Bakslag ett kom då vi till vår besvikelse upptäckte att giget redan var utsålt. Detta löste sig dock rätt snart efter ett tips från en engelsk väninna i London och vi kunde köpa biljetter via andra kanaler och dessutom inte ett dugg dyrare, power and victory!

Nu var allt klappat och klart och alla detaljer inför resan var i hamn och vi såg alla fram mot den med växande förväntningar. Vårt lilla sällskap som nu även utökats med en vän från Väsby och två av hennes döttrar tänkte verkligen njuta av Londonvistelsen, men de skulle inte titta på Lynyrd Skynyrd med oss, förståndigt.

Tidigt en morgon ett par veckor senare väcktes jag ur min välbehövliga skönhetssömn av en röst som skrek att det brann. Det betydde att jag fått ett sms och jag plockade nyfiket upp mobilen. Meddelandet var från min vän Hasse i Väsby och det stod att klaviaturspelaren i Lynyrd Skynyrd hade avlidit och att turnén var inställd. Jag lutade mig uppgivet tillbaka mot kuddarna och begrundade vår situation. Som tur är så är det roligt att åka till London även utan konserten vi så hett sett fram emot men det kändes onekligen en smula snopet.

Camilla höll från och med detta dråpslag daglig koll på Lynyrd Skynyrds hemsida och vi kunde snart konstatera att europaturnén trotsallt skulle genomföras. Med tanke på bandets historia så var nog någon enstaka medlems död inte något som skulle stoppa dem.

Resan närmar sig med stormsteg, allt har varit frid och fröjd och Lynyrd Skynyrd har stadigt lagt till turné datum till den USA turné som de ger sig ut på tillsammans med Kid Rock direkt efter de avslutat i Europa men idag ringde Hasse och berättade att basisten i Lynyrd Skynyrd avlidit.