Synpunkter

Det brukar sägas att det är livsfarligt att bo i de stora städerna och att bovar och våldsverkare lurar bak varje hörn. Själv har jag bott i närheten av vår vackra huvudstad sedan mitten av 70-talet och har ytterst sällan stött på eller utsatts för någon större kriminalitet eller våldsbrott.

Till min och sambo Agnetas stora förtjusning så flyttade vår dotter Camilla ner till lilla trygga Hultsfred för högskolestudier. Hultsfred är faktiskt så litet att det inte ens är en stad utan en köping, och det är litet det!

Trots sagda plats litenhet så finns det delar där man inte vill bo och det förstod vi efter att ha gjort ett besök för att titta på lägenhet. Inte trevligt alls men som tur var så fick hon tag i en annan lägenhet i centrala Hultsfred där det var lugnt och stillsamt för att inte säga heldött.

 

Igår ringde min mobil och det var en upprörd Camilla som utbrast i mitt öra.

 

”Fan, jag tror att jag måste ringa polisen!”

 

Jag undrade förståss oroligt varför och då berättade hon att det var ett hiskeligt liv i hennes trappuppgång och att några personer beväpnade med kofot skrek ilsket och bankade på hos grannen på våningen ovanför. Vi kom överrens om att hon nog borde ringa genast, men jag erkänner att jag övervägde att be henne låta bli eftersom det sällan brukar leda till något bra när man försöker vara en god medborgare och göra sin plikt. Vi la på och hon lovade att höra av sig när hon underrättat lagens långa arm.

 

”Nu har jag ringt polisen och jag kunde vara anonym.”

 

Var det första Camilla sa när hon åter ringde upp mig. Hon viskade eftersom det var fullt av arga människor precis utanför hennes dörr och hon ville inte dra åt sig någon som helst uppmärksamhet.

Det visade sig nu att det kommit ytterligare upprörda människor och det verkade vara två uppretade gäng som nu rök ihop. Det var handgemäng både i trappuppgången och i lägenheten ovanför Camillas där de nu lyckats att ta sig in.

Med ögat tryckt mot titthålet i sin dörr såg min skärrade dotter en kille som kom ramlande nerför trappen och som sedan blev liggande framför hennes dörr. Han förlorade massor av blod och det skulle inte gå att passera förbi utan att få blod på skorna. På väggen var det fullt av blodstänk och avtrycket av en handflata i blod, Camilla stirrade både skrämd och fascinerad.

Polisen dröjde ännu ett tag och min arma dotter tyckte att det tog alldeles för lång tid och när två av lagens tappra väktare äntligen anlände så hade de stridande redan försvunnit därifrån.

 

”Polisen är här nu så jag går ut och pratar med dem.”

 

Tillkännagav min tappra avkomma och vi la på.

När Camilla åter ringde upp mig berättade hon att hon ångrat sig och faktiskt inte gett sig till känna. Vi dryftade sakernas tillstånd en stund och la slutligen på efter att ha garvat åt eländet.

 

Det gick någon kvart men sedan hade jag åter Camilla i luren men denna gång via ett sms. I meddelandet berättade hon att grannen på våningen ovanför hade förts bort av polisen.

 

Nästa information till mig var att det nu var fem poliser på plats och att den nedblodade trappuppgången fotograferades, troligen av kriminaltekniker.

Det knackade på Camillas dörr och det var polisen som ville låna en nyckel. När Camilla skulle låsa upp dörren för att öppna så upptäckte hon till sin förfäran att den varit olåst hela tiden.

Camilla som trott att hon klarat sig ifrån att vara vittne fick någon stund senare åter ett besök av bylingarna som berättade att det nästa dag skulle komma en utredare för att ta upp hennes vittnesmål. Camilla passade på att berätta att hon ringt till den ansvarige för bostadsbolaget för att göra honom uppmärksam på att det behövdes en städning av den blodiga trappuppgången. Hon fick veta att någon sådan sanering var helt utesluten och hon fick vackert ringa upp och avboka.

 

Det sista som hände under kvällen, och detta bara några få minuter efter vårt senaste samtal, var att nyheten om knivdramat i Hultsfred låg ute på Aftonbladets nätupplaga. Vid en kontroll visade det sig att nyheten även låg på Expressens dito.

 

Idag var Camilla hos polisen och vittnade om vad hon sett och hört. Hon fick veta att trappen nu skulle spärras av men att hon och de av de boende som inte var arresterade fick komma och gå men inga andra.

När hon i dagsljus nu såg trappuppgången i all sin prakt var hon nära att kräkas. Ofantliga mängder med blod hade spillts och hon var evigt tacksam att det inte luktade. Den järnaktiga doften av blod hade garanterat fått min synnerligen kräsmagade dotter att genast lägga en pizza mitt i brottsplatsen.

 

Det här var inte första gången som Camilla upplevt våldsamheter i Hultsfred.  Hon hann inte mer än flytta ner så var hon med om en skottlossning i parken och hon undrade om hon hamnat i vilda västern.

På måndag börjar hon som tur är på sin praktikplats, och den ligger i det lugna fina Stockholm. Då kan hennes arma föräldrar åter sova om nätterna i trygg förvissning om att hon inte befinner sig på någon farlig plats. Det året vi hade yngsta dottern Mimmi i Australien bland giftormar, krokodiler, hajar och annat otyg var rena barnleken jämfört med Camillas månader i ”Hultan.”

 

Det som oroar Camilla mest av allt just nu är om postmannen får leverera brev till hennes trappuppgång. Hon inväntar ett otroligt viktigt brev som hon behöver innan hon beger sig till den kungliga huvudstaden.

 

”Hur ska det gå?”