Synpunkter

I ett myllrande, kryllande, stekhett, fuktigt och doftstarkt Lagos gick jag högstadiet i en amerikansk skola.

 

”Nej, jag har inte tappat ännu en väsentlig skruv i förståndsarsenalen, det var ”The American International School Of Lagos Nigeria” jag tillbringade mina skoldagar.”

 

38 olika nationaliteter fanns representerade och det torde bräcka både Rinkeby och Tensta.

Visst blev det konflikter någon enstaka gång, men aldrig på grund av härkomst eller hudfärg utan snare småbråken och tjafset som uppstår mellan ”vanliga” pubertetskvalster.

Förutom några Nigerianer så befann vi oss alla på främmande mark och tillhörde efter några år något som brukar benämnas tck, third country kids. Gemensamt för oss är att vi ofta fått en annan syn på vårt eget land och även på omvärlden. Det är ofta positivt men det faktum att vi lärt oss ett ytterligare språk än vårt modersmål men stavar som krattor på båda är mindre lyckat. Vore det inte för rättstavningsprogram så skull jag ständigt vara långt uppe i den berömda floden utan en paddel i sikte, men i sanningens namn så kapsejsar min stavningskanot ibland ändå.

Ett annat resultat av att vara en tck är att man aldrig mer i sitt liv känner att man är helt rotad på någon speciell plats, men med tanke på hur urbota fånigt det är med lokalpatriotism så tycker jag att det är bra. Den sortens inskränkthet kan kanske tolereras när det gäller idrottslag, även om man nog måste konstatera att idrottsmän verkar vara en blandning mellan nomader, prostituerade och slavar.

 

Vi lämnade Nigeria några månader innan jag skulle gå ur nian och vi återvände till fostervattnet, Sverige.

Ung och med blicken riktad mot framtiden så höll jag inte kontakten med mer än en av mina forna klasskamrater. Kändes inte viktigt att byta adresser och jag tänkte nog att jag skulle skaffa nya polare på nästa anhalt av min livsresa.

Tanklöst var det under alla omständigheter och det tog inte många år förrän jag ångrade mig. Den som jag faktiskt hade hållit kontakten med, en amerikan vid namn Mark, träffade jag vid några tillfällen. Han hälsade på mig både i Skåne, när jag bodde i Skurup, och senare i den kungliga huvudstaden. Jag besökte hans föräldrar i Miami och hans familj och jag semestrade i London en vecka. Vilka upplevelser hade jag inte kunnat få om jag behållit kontakten med några fler?

 

Jag har alltså med tiden ångrat mig och lekt med tanken att försöka hitta några vänner från den tiden. Mark och jag har ibland talat om forna skolkamrater och båda försökt att hitta någon av de andra, men utan resultat. Då kom Facebook!

Inom loppet av några dagar lyckades vi hitta inte bara en bunt av våra tidigare klasskamrater utan även en sida på Facebook som är till för oss som gick i A.I.S. på 70-talet.

 

”Sesam öppna dig!”

 

Plötsligt hade jag kontakt med fem och fantastiska telefonsamtal inträffade. Det var en otroligt konstig känsla att tala med någon man senast bytt ord med 40 år tidigare och samtidigt kunna konstatera att de lät precis som man mindes.

 

Mark och jag talade om att försöka få ihop en träff, och att det borde bli snart eftersom vi började bli något ålderstigna allihop. Jag vet hur svårt det kan vara att få sådana idéer att fungera, och i de band jag lirar med är det ibland stört omöjligt att få ihop ett rep trots att vi bor så nära varandra. Hur ogörligt skulle det då inte vara att få folk från olika delar av världen att sammanstråla?

Mark är dock en ihärdig man och dessa diskussioner i januari har nu resulterat i att jag på lördag åker till den spanska staden Sevilla för en klassträff.

Jag kommer alltså från Sverige och är ledsagad av min dotter Camilla, Mark kommer från Kalifornien, en kommer från Texas med sin fru, en från Prestatyn i Wales med fru, en polack bosatt i Kanada kommer med sin dotter och en bor i Sevilla något kvarter ifrån det hotell vi valt. Det gick att få ihop och alla kommer, men det hade aldrig fungerat om inte alla varit sådana beresta globetrotters.

När jag berättade att jag var blind så erbjöd sig en av dem att komma förbi och plocka upp mig i Stockholm.

 

”I can swing by and pick you up in Stockholm.”

 

So matt ta bussen någon station extra bara! Nu behövs det inte men erbjudandet var både rörande och fantastiskt.

 

Undrar för vem det här mötet blir mest underligt?

När vi sist möttes allihop var vi larvigt unga pojkar, men är nu ett gäng farbröder. De andra lär detaljstudera varandra som seende människor gör, men för mig blir det ingen visuell skillnad eftersom de i mina ögon alltid kommer att se ut som de gjorde när jag sist såg dem 1972. Vad jag hört så låter de i alla fall likadana och då finns det inget i min värld som spräcker illusionen.

 

Jag lär återkomma i ämnet efter våra dagar i Sevilla, men så mycket kan jag säga att det var många år sedan jag såg fram emot något som jag ser fram emot det här! För mitt inre öga tror jag att vi starkt kommer att påminna om de gnälliga stofilerna på balkongen i ”Mupparna” då vi sitter och försöker komma ihåg vår svunna ungdom i mörkaste Afrika. Det lär ta en dag bara att låta var och en summera de senaste 40 åren, och särskilt om vi ständigt måste väcka varandra. Amerikanerna har i alla fall jetlag att skylla på, vi andra är bara trötta gubbstruttar.