Synpunkter

Vårt hem är just nu otroligt smutsigt och stökigt då våra kattungar på 10 veckor för en outtröttlig kamp för att förvandla vårt bo till ett katastrofområde. Allt som går att välta omkull får sig en omgång, gärna nattetid, och går det att tugga på eller låter sig bäras så blir det genast förvandlat till byte och leksak. Jag ligger sent på kvällen och försöker förtvivlat att somna till ljudet av saker som ramlar omkull, en snarkande sambo till höger och en talbok från vänster. Ibland fallerar min simultanförmåga totalt och jag blir tvungen att spola tillbaka något kapitel då jag helt tappat tråden i boken på grund av kakofonin.
Att gå upp för att undersöka vad för skadegörelse de ställt till med är inte att tänka på eftersom de då kan få för sig at dra igång hungerkravaller då åsynen av oss tvåbenta genast inspirerar till matkalas, eller än värre att efteråt följa med upp till sovrummet. De må vara små söta kissemissar men när de hoppar runt i vår säng med klorna ute så är det som att ha ett gäng trimmade igelkottar i bingen. Att de dessutom finner stort nöje i att bita oss i tårna underlättar inte heller det sovandet.
Det är så illa att jag faktiskt smyger när jag måste besöka hemlighuset på natten så att inte någon av de pälsklädda ska höra mig och komma sättande.

I fredags letade jag hela förmiddagen efter fjärrkontrollen till min cd-spelare som jag visste exakt var jag lagt. Den var emellertid borta och upphittades strax före lunch under soffan i mitt skivrum dit den släpats av någon busig kattunge.
Eftersom jag är blind är jag ofta tvingad att vara ordningssam om jag någonsin ska kunna hitta rätt på mina grejor. Att då ha fyra illgärningskissar rännande runt i huset är en sällsynt dålig kombination.
Att ibland få leta efter mina bortsläpade saker är dock ingenting som får mig att tappa humöret, men när odjuren försöker sno min mat så blir jag upprörd. De 4 små hårbollarna har inga halsband med pingla som de vuxna katterna och är för mig i praktiken osynliga. Plötsligt är de där och gör sitt yttersta för att knycka mitt käk. De kan komma från vilket vädersträck som helst och anser nog, med rätta, att jag är ett lätt byte. Att jag gör ajabajaljud och puttar iväg dem tycks bara göra leken än roligare. Allra svårast blir det för mig när en kisse gör en framryckning från ett håll och när jag avhyser illbattingen kommer en annan mattjuv från annat håll. Med 4 busungar på språng så kan jag titta mig i månen efter matro och det är påtagligt hur framgångsrikt det kan vara att jaga i flock!
Trots småfisarnas raider mot min tallrik så är det kattmamman Lolas beteende som är värst. Även hon knycker allt ätbart hon kan komma över och hon verkar vara konstant hungrig.
Henne har jag bättre koll på eftersom hon har den avslöjande pinglan runt halsen, men hon är oerhört skicklig på att röra sig ljudlöst när det finns något ätbart att vinna. Oftast blir jag tvungen att kasta ut henne för att få någon matro alls, en metod som jag tyvärr inte kan tillämpa på de små. Lika bra det förresten eftersom jag redan nu känner mig som Fred Flinta som släpper av Dino utanför ytterdörren var gång jag avhyser stackars Lola.
När jag som förste diskare i vårt hushåll fått undan allt porslin och kastruller så brukar jag avsluta med att stoppa undan resterna. Det är nästa dags lunch och mången maträtt är till och med godare dagen efter. På med plast, som någon idiot till reklammakare döpt till glad pack, och in i kylskåpet. Ibland är det dock så att maten fortfarande är för varm för kylskåpet och då blir det stående på köksbänken tills det svalnat.
Så var det i alla fall förr men inte nu. Ställer jag inte genast undan maten dröjer det inte många minuter förrän den stulits och fördelats mellan medlemmarna i brottsligan. Två läckra bitar vitlöksmarinerad kyckling stals häromdagen och Lola gav den ena biten åt ungarna och åt den andra själv. Jag blev utan lunch och läste bittert luslagen för stöldligan och lät dem i skarpa ordalag veta att de skulle vara glada och tacksamma att de hade så pass hög charmpotential för annars hade de fått sluta sina dagar som pälsmössor.
Att Lola inte kan motstå kyckling, fisk och kött har jag trotsallt förståelse för, men när hon ger sig på broccoli och blomkål blir jag förvånad. Hur hungrig måste en kisse bli för att förvandlas till en vegetarian?
Det mest förvånande den utsvultna kattmamman satt i sig är en halv disktrasa. Då blev sambo Agneta och jag så oroliga att vi googlade frågan och fick veta att det var relativt vanligt förekommande med ätande av disktrasor eftersom de luktar mat. Konsistensen lär dock inte vara något att skriva hem om!
Nu kanske du som läser detta får för dig att vi inte ger våra husdjur tillräckligt med mat men inget kunde vara längre från sanningen. Det går åt mängder med foder och de får föda så fort de piper, men den stackars diande mamman tycks vara helt utan botten.
Som den omtänksamma och duktiga mor som Lola är så bär hon även omkring med maten till olika platser i huset. Tanken är nog god, även om småpluttarna redan för länge sedan lärt sig hitta till de ställen där det finns käk. Konsekvensen för mig är att jag kan få uppleva hur skönt det är att kliva i kladdig kattmat som ligger på de mest oväntade platser. Denna upplevelse kan bara bräckas av känslan av att sätta ner sin fot i
En koskit som ser torr ut, men som sedan visar sig vara rejält lös och kladdig inuti. I båda fallen så är det överraskningsmomentet som gör det hela så oerhört spännande. Doftmässigt är kattmaten bättre, men bara marginellt.
En annan sak med att ha en kattfamilj är att mamma Lola vill att de små ska få lära känna levande byte. Det står på schemat och inget att klaga på, men det är svårt att låta bli när Lola släpar in levande möss och fåglar. Ingen trevlig sida hos katten men naturen har singång och ungarna är klart roade var gång det händer.
Häromdagen stod sambo Agneta framför vårt radhus och samtalade med grannfrun Nadja då de fick se den tappra jägaren Lola jaga en fågel.

”Byte till ungarna!”

Tänkte nog Lola, men det tänkte inte fågeln som istället blev fly förbannad. Den tvärvände i luften och attackerade ilsket den förvånade katten. Istället för att stolt hembringa ett fett byte fick kattskrället nu fly för sitt liv.
Agneta och Nadja tittade storögt på när Lola slog nytt kortdistansrekord för att undkomma den flygande bråkmakaren.
Hade det varit en stor fågel som en kråka, skata eller fiskmås så hade det inte varit så skämmigt, men det var på sin höjd en stare. En ännu mindre pippi som en sädesärla eller bofink hade säkerligen föranlett vår stackars katt, att förödmjukad, kasta sig på svärdet.
Katten sköt iväg som en pil uppåt gångvägen framför huslängan men den arga fågeln var den ständigt hack i häl. När Lola nått hela vägen upp så fanns det ingenstans att fly vidare så hon fick helt sonika sno runt och gallopera samma väg tillbaka. Den vreda flygaren var fortfarande rosenrasande och tänkte då rakt inte låta kattuslingen komma undan och vände även den som vore den en målsökande missil.
Agneta och Nadja stod dubbelvikta av skratt vid åsynen av den lilla pippin som fortsatte att driva den många gånger större katten på flykt i vild panik.
Fågeln gav sig inte förrän den vettskrämda Lola gömt sig under utomhusmöblerna på vår tomt.
Det lär dröja innan just den härkattmamman kommer hemsläpande med några fåglar igen. Jag tror inte heller att hon kommer att berätta för sin pigga avkomma att det kan gå så illa under ett jaktpass. Här är det färghållning som gäller om myten om den oförvägne jägaren skall kunna bibehållas.