Synpunkter

En av de mer försigkomna av barnen på gården heter Karla, är 6 år och är en ständig källa till munterhet.

Häromdagen ringde dörrklockan och sambo Agneta gick intet ont anande för att öppna. Utanför på trappen stod lilla söta Karla och strax bakom henne en kamrat. Karla berättade för Agneta, som hon är förtjust i, att hon och hennes kamrat var ute för att tjäna lite pengar och undrade om Agneta hade några sopor som behövde bäras bort till soprummet.

 

”Vi vill ha 20 kronor, 10 var.”

 

Sa affärskvinnan in spe, och påvisade både entreprenörsanda och ett bra sinne för matematik.

Agneta tyckte att en tjuga var lite häftigt för bortforslandet av en ynka soppåse och förhandlade ner priset till en femma. Varken Karla eller hennes kompanjon verkade speciellt nedslagna av det hårda förhandlingsbudet och ilade strax iväg med både pengar och sopor.

Igår när Agneta och jag var på väg till bilen för att bege oss iväg att inhandla matvaror så träffade vi på Karla och hennes lillebror utanför deras hus. Brodern hade fått en ny cykel och detta tillkännagav Karla med tydlig stolthet. Vi stannade till och småpratade med henne och jag frågade artigt vad det var för färg på den nya cykeln. En udda fråga av en blind kan tyckas men vi är sådana.

 

”Den är svart och orange.”

 

Berättade Agneta och Karla instämde och fortsatte efter några sekunders tvekan.

 

”Kan inte du se?”

 

Jag tillstod att så var fallet men Karla hade fler funderingar.

 

”Inte ens på ett öga?”

 

Jag skrattade och sa att inte något av mina ögon fungerade. Nu tänkte inte Karla bara ta mitt ord på sakernas tillstånd och höll upp handen och frågade hur många fingrar hon höll upp.

 

”Jag kan inte se det, men jag tror att du håller upp 2 fingrar.”

 

Karla lät som om hon nästan trillade omkull när jag sa så och utbrast förvånat.

 

”Hur kunde du veta det?

 

”Jag bara gissade!”

 

Sa jag och hade riktigt roligt åt hela situationen och åt min egen slutledningsförmåga. Rent logiskt så är chansen stor att det är just 2 fingrar som hålls upp eftersom det är en naturlig handling att förvandla handen till en liten kanin. I alla fall när det är ett litet oskyldigt barn som gör fingerposen, som vuxen tror jag tyvärr att vi med åren lär oss ett helt annat tecken som bara inkluderar ett, om än väldigt styvt, finger.

 

När vi igår passerade Karla och hennes bror så var vi på väg at bege oss till affären, för att för första gången på 8 veckor, inhandla lite riktig mat.

Idag åt jag 2 knäckebrödsmackor med en röra av keso, tonfisk, dijonsenap, gräslök och 3 cocktailtomater. Jag blev fullständigt proppmätt och det var något av det godaste jag ätit, någonsin!

Nu vägande 76,4 så törs jag inte gå ner mer och ska nu vänja kroppen med vanlig mat igen.

Ser fram emot att även Agneta uppnår viktens nirvana så att vi tillsammans kan utforska stationerna längs den nyttiga matens tågsträcka. Faktum är att jag vid det här laget är så omprogrammerad att jag till och med kommer att försöka att äta sådant som broccolipaj. De som känner mig får nog nästan yrsel av ett sådan uttalande från min sida, och kan känna att deras världsbild rubbas.

Imorgon till lunch så får jag åter sätta tänderna i en ljuvlig tonfiskmacka, och jag längtar så att tandvattnet rinner.