Omvända världen
När min dotter Camilla var riktigt liten och vi bodde i Upplands Väsby så började hon alltid att storgråta när vi var i centrum och jag besökte den lokale plattlangaren Micke. Jag blev som oftast avlämnad vid skivaffären och när sambo Agneta shoppat klart så kom hon för att återföra mig till verkligheten. Hon han aldrig mer än rulla kundvagnen över tröskeln förrän camilla började böla. Det slog aldrig fel och det var bara för mig att snabbt betala för de dyrgripar Micke och jag vaskat fram och snabbt lämna butiken.
Nu ska sagda dotter praktisera på ett av världens största film och skivbolag. Jag funderar på att skriva en lapp att skicka med henne adresserad till hennes handledare. Där kan jag förklara att det nog är bäst att genast skicka hem Camilla om hon påvisar tendenser till melankoli eller om hon får till synes opåkallade gråtattacker.
Det som är mest förbryllande med hennes praktikplats är att hon själv valt den och är glad som en lärka. Verkar som om högskolestudier är personlighets danande och kan få in de mest svåra fall på den rätta stigen.
Jag håller på att plöja mig igenom alla Michael connellys böcker i kronologisk ordning och det är väl värt mödan. Harry Bosch och de andra karaktärerna blir efter ett tag som familjemedlemmar, men det är en sak som retar gallfeber på mig och ibland får mig att vilja kasta spelaren i väggen. Karaktärerna har en tendens att gå på fina restauranger där de beställer in fantastiska maträtter. Så långt är det helt okej, men det händer minst en gång i varje bok att de under måltidens gång samtalar med någon, blir upprörda över vad de får höra och tappar aptiten. Jag som de senaste 8 veckorna varit på diet får generalspader då de skjuter ifrån sig tallriken efter bara några få tuggor. Senare klagar de på att de är hungriga och jag kokar av ilska över deras dumhet.
”Ät när du har chansen idiot!”
Jag är nu som jag tidigare berättat i upptrappningsfasen vad gäller ätande. Åt idag för andra dagen en riktig måltid och dagens inmundigande var betydligt bättre än gårdagens.
Då satt sambo Agneta mitt emot och såg för mitt inre blinda öga ut som en ledsen hund som försöker psyka husse till att bjuda på lite godsaker. Idag var jag mol allena och kunde tugga, smaska och humma av välbehag utan at plåga någon.
