Synpunkter

Fick häromdagen höra att en tävling i att släppa väder ska gå av stapeln i vårt östra granland Finland den 28 juli. FM, finska mästerskapen i att lägga av en brakare alltså. Jag hade ingen aning om att man kunde tävla i något så naturligt, och dessutom väcker denna nyhet en rad frågor.

”Hur bedöms deltagarnas prestation?

Om det är ljudstyrkan så är det bara att hålla upp en decibel mätare, men det kanske även finns andra bedömningsgrunder?
Spelar längden på själva luftutsläppet in, då krävs det även att domarna har tidtagarur. Redan här är arbetsbördan alltför stor för bara en domare, men är det även mer avancerat än så?
Ger det bonuspoäng om utövaren även kan säga något genom att hålla tillbaka eller genom att trycka på lite extra och därmed ändra även tonhöjden. En rejäl rökare med orden, ”Koskenkorvaaaaa” eller ”hyvvä Suomiiii” borde vara en säker vinnare.

Nästa kritiska fråga är om även aromen räknas?

Om så är fallet så blir bedömningen genast mer subjektiv. Vad är då en bra arom kan man undra?
Är det bättre med en nästan luktfri, eller är det tuffare med en som luktar gorgonzola? Är det överhuvudtaget lönt att ställa upp med en vanlig äggmök?
Oavsett vad som gäller så undrar jag självklart om tävlingen hålls inomhus eller i guds fria natur? Om utomhus så undrar jag om speciellt tillstånd krävs från lämplig myndighet, och om även utsläppsrättigheter måste inhandlas? Kanske kan man snacka sig ur det sistnämnda genom att hävda att deltagarna skulle ha släppt sig oavsett om det var tävling eller inte?

En annan sak jag undrar över är hur vinnaren av tävlingen kommer att bete sig efteråt?
Kommer vederbörande att skryta om vinsten och utgjuta sig på finsk morgon-tv om hur han laddat upp och tränat inför sin storslagna seger i FM?

Är tävlingen öppen för både män och kvinnor?
Kommer deltagarna att ha underbyxorna på som en extra säkerhetsåtgärd för både sig själva och åskådarna? Frågan om hur bromsspår ska bedömas vill jag inte alls tänka på.

Som ni märker så har jag fler frågor än svar och rent journalistiskt så är detta inlägg mycket dåligt underbyggt. Jag ber om ursäkt för detta, men jag har aldrig hört talas om en sådan här sport tidigare. Om jag efter den 28: e får reda på hur det gått i tävlingen så lovar jag att genast återkomma. Då kanske jag även fått svar på några av mina frågor om själva bedömningsförfarandet.
Kan bli svårt att få reda på resultatet dock eftersom jag är tämligen säker på att sportnytt på tv inte kommer att knysta ett ord om saken.

Skulle Sverige kunna ställa upp?
Som jag ser det så har vi en del hemliga vapen i vår arsenal som skulle kunna blåsa bort motståndarna, deras fisar med sisu till trots. En diet på sill, bruna bönor, brännvin och surströmming borde med lätthet sopa banan med finnarnas renkorv och morotslådor.
Att vi svenskar faktiskt kan är jag ibland ett direkt vittne till i min egenskap av musiker på vårt lands krogar. Sedan det underbara rökförbudet infördes så har frekvensen av näsbrännande dunderbrakare ökat drastiskt.
Där står jag intet ont anande och sjunger en vacker ballad eller en rocklåt då näbben plötsligt fylls av hiskelig odör. För att kunna fortsätta att sjunga så brukar jag tänka att det är en underskön mö som mökat. Det kan visserligen anses vara en smula sexistiskt men då kan jag i alla fall fortsätta mitt framträdande. Att i detta läge vara blind är till stor hjälp, för då ser jag inte den stora snubben som står mitt framför scenen och ler illmarigt.
De andra i bandet kan hålla andan en stund tills det värsta har lagt sig, men jag har ännu inte lärt mig att bemästra konsten att sjunga utan att andas.
Vilken kvalitet det är på dessa smygdeltagare i sportgrenen prutt kan jag alltså inte bedöma än då det bara är lukten som märks i den stökiga krogmiljön. Här kan med rätta bandet anses vara hämmande för blivande stormästares resultat. Det kan vara så illa att det är frustrerade utövare som sitter på tjänster där man bestämmer hur högt och hur sent band får framföra sitt oväsen på vårt lands etablissemang med livemusik. De skriver med hämndlysten hand på order om decibel gränser och uppsättande av mätare. Enda trösten i eländet för oss musiker är att dessa tjänstemäns fisiga beteende i slutänden bara kommer att innebära att de binder ris åt egen rygg. När musiken tystnat och de på krogen lägger av en rejält tilltagen vinnare så kommer decibel mätaren genast att visa rött. Chansen är då stor att förövaren inte får beröm och en ståtlig pokal utan istället på grund av sin prutt utan prut finner sig utslängd på gatan.
Jag vill här även ta chansen att påvisa hur fina människor vi musiker i grunden är. När en ovälkommen doftsensation drabbar oss på scenen så är det alltid så att vi i första hand misstänker en av våra egna i första hand. Det är faktiskt inte förrän vi vid låtens slut beskyllt varandra en stund och alla blånekat som publiken pekas ut som skyldig. Vi tror alltså våra medmänniskor om gott tills motsatsen bevisats, varje kväll!