Synpunkter

Jag vaknade utan hjälp och härligt utsövd efter en god natts sömn och det är bara att konstatera att det är hämmande för sömnen att upprepade gånger bli biten i foten på morgonen. Det är inte sambo Agneta som är kelsugen utan vår kvarvarande lilla kattunge som vill leka och är hungrig, men eftersom jag och sagda sambo vaknade på ett hotell i Göteborg denna arla morgonstund så slapp vi nafsandet på våra vandringsverktyg.
Varför befann vi oss då så långt ifrån den kungliga huvudstaden denna regniga dag?
Svaret är enkelt, ”The Beach Boys.”
Etta 50 års jubilerande gäng av strandraggare hade kvällen innan lirat ett mastodontset på 2,5 timmar och 48 låtar på Trädgårdsföreningen. Min bandkollega och vän från ”Synliga” och jag blev fulla av entusiasm när vi först hörde att strandpojkarna skulle besöka vårt avlånga land och bestämde oss genast för att åka och bevista vad som garanterat skulle bli bandets sista turné. Att åka själva var både opraktiskt och tråkigt, så vi lurade våra damer att följa med.
Agneta hade köpt sig en ny bil samma vecka och hon och Ulfs flickvän Maria turades om att ratta ekipaget sydväst. Hade Ulf och jag styrt hade det inte varit lätt att bestämma passriktningen och blinda är som regel inte så intresserade av den sortens rattar.
Resan ner gick i en behaglig lunk med många pauser och chaufförsbyten. I ärlighetens namn så var det en smula frustrerande för mig eftersom jag är van att åka ”ut på vägarna” med band och då går det undan på ett helt annat vis. Bussen packas, bandet packar sig in, bussen packar sig iväg mot utsatt mål med maximalt två stopp och förberedelserna inför kvällens gig, inför en ofta ganska packad publik, kan påbörjas. Som Rysk klapp-klapphockey ungefär, men den här utflykten var mer som det effektiva resandets motsvarighet till gärdsgårdsserien. Vi kom dock fram i god tid tack vare goda marginaler och stress var aldrig en ingrediens i anrättningen.

Jag har varit på ett försvarligt antal konserter men det är påfallande sällan som de har börjat på utsatt tid. Denna kväll tillhörde undantagen och precis som när jag lyssnade på det tyska hårdrocksbandet Accept i Stockholm för många år sedan så började ”Beach Boys” exakt på utsatt tid. Att väldrillade tyska gossar gör det var inte förvånande men att loja gamla gubbar från Kalifornien skulle vara så precisa förvånade mig. Kanske fick de inte vara uppe för sent på kvällen för sina läkare och behövde komma i säng i en något så när tid på kvällen, vad vet jag?
Bandet bjöd på alla sina största hits och även ett gäng mer obskura alster. Det var ömsom vin och ömsom vatten vad gäller framförandet. ”Beach Boys” signum är stämsång och den var mestadels brilliant. Det var i huvudstämmorna det ibland fallerade och blev en smula krokigt och jobbigast av alla hade bandets stora musikgeni och mesta låtskrivare Brian Wilson. Rösten bar inte och jag hade ofta känslan av att det var en gammal kär släkting som tar ton på fyllan på en fest ungefär.

”Hjälp nu sjunger farbror Brian igen, men han är allt lite söt ändå.”

Att det annonserade femmannabandet på scen i praktiken var 13 gjorde dock att det ibland var himmelskt vackert och en mycket hörvärd konsert.

När låt 48, ”Fun Fun Fun” klingat ut var det dags att nöjd lämna Trädgårdsföreningen?
Vi hade parkerat bilen i ett parkeringshus vid Nordstan och hittade efter ett visst besvär tillbaka dit Till ”hjälp” hade vi en GPS i Marias mobil. Tack vare den hade vi redan både åkt och gått vilse ett par gånger och nu var det alltså dags igen. Vi irrade runt i över en timme, en ganska lång tid med tanke på att det skulle ta 20 minuter att gå från hotellet till Trädgårdsföreningen. Det krävs faktiskt avancerad modern teknik för att kunna åstadkomma något sådant!
Under vårt oändliga snurrande på Göteborgs gator fick Maria plötsligt syn på en skylt som väckte stor munterhet i den av 08: or fullproppade bilen.

”Där sitter en förbudsskylt mot traktorer.”

Förkunnade Maria och hångarv uppstod.

”Ja, utan sådana där skyltar så skulle trafiken i Göteborg bli olidlig när alla bönder tar traktorn till staden.”

Spädde jag spydigt på och hade som vanligt glömt mitt ursprung i den lilla oansenliga staden Härnösand. Det borde alla ute i landet tänka på när de blir upprörda på någon gräslig 08 att det faktiskt bara är att flytta till Stockholmsområdet så blir man en.
En inföding upphittades slutligen på gatan och Agneta frågade efter vägen till hamnen.

”Hamnen?”

Sa den infödde och på hans röst kunde jag klart och tydligt höra att vi då rakt inte var på rätt väg.
Med hjälp av nya instruktioner och en nu avstängd GPS lyckades vi än en gång köra rejält fel. Maria som är en fin människa sa tröstande.

”jag har hört att det är otroligt svårt att köra och hitta rätt i Göteborg.”

Strax efter hennes vänliga ord så återfann vi äntligen vårt hotell.

Nästa dag begav vi oss tillbaka mot civilisationen och den kungliga huvudstaden där bara blåbär till taxichaufförer kör fel.
Jag hade träningsvärk i benen efter att ha stått i den Göteborgska parken i närmare 3 timmar. Faktum är att det kändes som en bakvänd träningsvärk. Då jag gick loss på crosstrainern fick jag till en början ont i mina vader, men nu hade jag värk på underbenens framsida. Kan det vara så eftersom Göteborg kallas för Sveriges framsida. Jag vet då rakt inte, men ont gjorde det i flera dagar.
Hur var då resan hem?
Mycket stressbefriad, mycket långsam och mycket mycket bra!
På hemmafronten hade dotter Camilla och hennes pojkvän Joel sovit hos oss för att hålla den oerhört sällskapssugna lilla kattungen på gott humör. Han uppskattade verkligen att de var där och han busade som en hel rockorkester för att visa sin tacksamhet.
Allt gick som smort tills det mitt i natten blev helknas.
På något outgrundligt sätt så hade dörren till toaletten på mellanvåningen råkat stängas, och där står katternas toalådor. Den lille stackaren försökte förtvivlat at ta sig in men den förhatliga dörren förblev stängd hur mycket han än pep och ylade. Slutligen kunde han inte hålla sig och en liten pöl bildades på helt fel plats. Då sprang han det snabbaste han kunde för att genast väcka någon av de tvåbenta i flocken eftersom de är ena fenor på att öppna dörrar.
Joel fick strax därefter besök av en ivrig och synnerligen desperat kissnödig kisse, men den unge mannen sov tungt och ihärdigt på ett sätt som bara mycket unga människor på semester kan. Då brast slutligen fördämningarna för den arma kattungen och han kissade på Joel.
När Camilla och Joel slutligen vaknade så trodde de att Joel gjort på sig, men den skyldige kunde snart gripas och tröstas.
Camillas korståg för att förmå Joel att gå med på att skaffa katt gick därmed på grund. Det blev tillbaka till ruta 1, gå i fängelse utan att passera gå, eller vilken metafor du vill, men projektet lär under överskådlig tid vara kört. Jag tror allvarligt talat at hon i nuläget inte får så mycket som en vandrande pinne över tröskeln till Joels nyrenoverade lägenhet.