Mitt kors att bära
Det gick inte att skjuta upp det hela längre. Det var dags att bära korset, bita i det sura äpplet, svälja den beska medicinen, den bittra kalken eller vilken metafor du vill.
Klockan hade redan blivit 21.08 på måndagskvällen då jag klev på den nya crosstrainern för ett första motionspass och min vilja var obändig och min tillförsikt obruten.
Jag brukade cykla 45 minuter på motionscykeltiden men visste inte vad jag skulle klara av på den nya manicken. Jag är inte någon stålman, inte ens Plåt-Nicklas, utan i bästa fall Aluminium-Svempa. Jag var ändå relativt säker på att jag skulle kunna prestera en bra stund på grund av mitt myckna cyklande.
”Jag kör lika länge som jag brukar på hojen!”
Tänkte jag morskt och klev ombord och greppade manligt handtagen inför ett härligt pass på 45 minuter.
Det kändes underbart då jag gick loss och mitt självförtroende växte med mina ivriga steg. Nästan ofrivilligt ökade jag kaxigt tempot lite och drog och gick i en rasande fart.
3 minuter senare landade verkligheten i min arma kropp med en imaginär inre duns.
”Kanske jag borde börja med att köra en kvart den här första gången?”
Var min förfärade tanke då mitt mod sjönk som en sten i takt med att min puls gick upp och jag frustade som en blåsbälg. Mitt självförtroendes trupper var på vild flykt och jag var skrämmande nära att hissa kapitulationens vita flagg.
Crosstrainern var helt tystgående men jag lät som vargen som jobbar upp sig till en jätteblåsning mot grisarnas hus. Svetten rann i floder, ben och armar kändes allt stummare och det var ren tjurighet som fick min protesterande kropp att fortsätta röra på sig.
Jag ångrade att jag inte satt igång någon medryckande musik att förgylla mitt träningspass med, men å andra sidan så hade nog sprallig country, gladpop eller hårdrock med dubbla baskaggar troligen tagit livet av mig.
Talboken jag valt istället för musik var en höjdare, som alla böcker av Adler-Olsen, men inte ens den rafflande slutuppgörelsen i ”Fasanjägarna” kunde avleda mina tankar från pinan i min kropp.
”Vid nästa kapitelbyte tänker jag kolla hur mycket tid det gått.”
Tänkte jag bistert, men det var det längsta kapitel jag någonsin varit med om och efter vad som kändes som en evighet kollade jag tiden ändå. 21.32 sa den lilla damen i min talande klocka och jag stönade förtvivlat.
”1 minut kvar tills jag gått en kvart!”
Räknade jag flåsande ut, men insåg strax efter att jag var fullkomligt usel på att räkna. Att jag faktiskt klarat av över 20 minuter redan ingav mig genast nytt mod och jag strävade vidare.
På något outgrundligt vis lyckades jag trampa på i 40 minuter och därefter gjorde jag en kvart av maggymnastik. Aluminium-Svempa är en tuff jäkel, tro inget annat!
Idag vaknade jag och var löjligt nöjd med mig själv. Skönt att ha kommit igång och att ha fått ett mått på var jag står efter alla otaliga timmar på motionscykeln.
Med ett leende klev jag ur sängen och rätt in i verkligheten. Mina ben känns som vore de gjorda av trä och vaderna gör rejält ont.
Min crosstrainer kommer uppenbarligen att ge full valuta för pengarna och det tycker jag är helt förträffligt, aj!
Klockan hade redan blivit 21.08 på måndagskvällen då jag klev på den nya crosstrainern för ett första motionspass och min vilja var obändig och min tillförsikt obruten.
Jag brukade cykla 45 minuter på motionscykeltiden men visste inte vad jag skulle klara av på den nya manicken. Jag är inte någon stålman, inte ens Plåt-Nicklas, utan i bästa fall Aluminium-Svempa. Jag var ändå relativt säker på att jag skulle kunna prestera en bra stund på grund av mitt myckna cyklande.
”Jag kör lika länge som jag brukar på hojen!”
Tänkte jag morskt och klev ombord och greppade manligt handtagen inför ett härligt pass på 45 minuter.
Det kändes underbart då jag gick loss och mitt självförtroende växte med mina ivriga steg. Nästan ofrivilligt ökade jag kaxigt tempot lite och drog och gick i en rasande fart.
3 minuter senare landade verkligheten i min arma kropp med en imaginär inre duns.
”Kanske jag borde börja med att köra en kvart den här första gången?”
Var min förfärade tanke då mitt mod sjönk som en sten i takt med att min puls gick upp och jag frustade som en blåsbälg. Mitt självförtroendes trupper var på vild flykt och jag var skrämmande nära att hissa kapitulationens vita flagg.
Crosstrainern var helt tystgående men jag lät som vargen som jobbar upp sig till en jätteblåsning mot grisarnas hus. Svetten rann i floder, ben och armar kändes allt stummare och det var ren tjurighet som fick min protesterande kropp att fortsätta röra på sig.
Jag ångrade att jag inte satt igång någon medryckande musik att förgylla mitt träningspass med, men å andra sidan så hade nog sprallig country, gladpop eller hårdrock med dubbla baskaggar troligen tagit livet av mig.
Talboken jag valt istället för musik var en höjdare, som alla böcker av Adler-Olsen, men inte ens den rafflande slutuppgörelsen i ”Fasanjägarna” kunde avleda mina tankar från pinan i min kropp.
”Vid nästa kapitelbyte tänker jag kolla hur mycket tid det gått.”
Tänkte jag bistert, men det var det längsta kapitel jag någonsin varit med om och efter vad som kändes som en evighet kollade jag tiden ändå. 21.32 sa den lilla damen i min talande klocka och jag stönade förtvivlat.
”1 minut kvar tills jag gått en kvart!”
Räknade jag flåsande ut, men insåg strax efter att jag var fullkomligt usel på att räkna. Att jag faktiskt klarat av över 20 minuter redan ingav mig genast nytt mod och jag strävade vidare.
På något outgrundligt vis lyckades jag trampa på i 40 minuter och därefter gjorde jag en kvart av maggymnastik. Aluminium-Svempa är en tuff jäkel, tro inget annat!
Idag vaknade jag och var löjligt nöjd med mig själv. Skönt att ha kommit igång och att ha fått ett mått på var jag står efter alla otaliga timmar på motionscykeln.
Med ett leende klev jag ur sängen och rätt in i verkligheten. Mina ben känns som vore de gjorda av trä och vaderna gör rejält ont.
Min crosstrainer kommer uppenbarligen att ge full valuta för pengarna och det tycker jag är helt förträffligt, aj!
Kommentarer
Trackback
