Synpunkter

Jag brukar med bestämdhet hävda att jag inte försökt påverka mina barns musiksmak men det är en ren och skär lögn som leder till att jag stup i kvarten mest liknar en berömd liten trädocka. Vad gäller dockor och andra leksaker så var min medvetna påverkan mindre uppenbar och mina döttrar fick även radiostyrda bilar och annat som vanligtvis betecknas som leksaker för killar. Som små söta töser var det i musikväg det vanliga utbudet med visor om spindlar på trådar, ekorrar i granar, tomtar kikande ut ur hus vid skogens slut och bussar som åkte runt vår dåvarande kommun Upplands Väsby men vid första antydan till intresse i rockmusik så blev det andra bullar av. Jag plockade demoniskt fram ett gammalt videoband med blandade rockvideos inspelade från TV och spolade fram till videon "I Love It Loud" med Kiss. I videon visas Kiss, som fortfarande är kvar i sin första sminkperiod, lockande med dånande rockmusik i fjärran och hur en ung pojke som ser väldigt skötsam och välvårdad ut lockas att lämna familjens trygga hamn, matbordet och föräldrarnas varma omsorg för att dras emot det kittlande och oemotståndligt farliga som vill ta honom till sig därute. Barnen åt upp denna video med ögon och öron och ville genast se den en gång till och ville också genast att jag skulle lägga med låten på de kassettband de lyssnade på vid läggdags. Där den inte särskilt diskret smög sig in bland barnlåtarna och eurodiskon de annars lyssnade på.

Nu några år senare och i en annan kommun är min äldsta dotter både en konsument och utövare av rockmusik i stora mått. Ikväll ska hon och hennes pojkvän Emmanuel båda för andra gången vara gästmedverkande på en spelning med bandet "The Theory Is Sound." Första gången var på ärevördiga Mosebacke för några veckor sedan där 6 arga band blåste rent i örongångarna från vax och spindelväv på den entusiastiska publik som strömmat dit och fyllt stället. Giget gick väl hyfsat för "The Theory Is Sound" men mitt grundtips till bandet är att de kanske borde vänta med ölkonsumtionen till efter giget så kanske det spretar mindre i gitarrspelet och trumslagaren och basisten kanske kan befinna sig på samma ställe i låten vid fler tillfällen. Annars var det just trumslagaren som lyste som bandets starkaste instrumentalist och Camillas kör och soloinsatser på sången var ett rejält lyft. Det var i det stora hela ett bra men lite otight framträdande och jag tyckte att det var väl värt besöket för att höra dem även om de djävlarna aldrig gav tillbaka den kazoo jag lånade dem.

Ikväll ska de alltså giga igen och denna gång blir det ännu rockigare eftersom de ska lira på en MC-klubb. Jag som precis håller på att läsa boken "Svensk maffia" blev lite skeptisk vid beskedet och hoppades vid det fortsatta läsandet att namnet på motorcykelklubben inte skulle dyka upp som en av de som tillhör "Hells Angels" eller "Bandidos" men det har den inte gjort, ännu så länge. Det är nu som min medvetna påverkan av mina barns musiksmak verkligen bär frukt då Camilla ska sjunga ett par klassiska pärlor av "Black Sabbath". När Camilla ikväll framträder med "The Theory Is Sound" bevisas enligt mitt förmenande att min teori är sund vad beträffar barn och musikalisk påverkan. Är du som förälder bara tålmodig, listig, målmedveten och skrupelfri så kan du till slut få dina barn att lyssna på vilken avart ur det musikaliska spektret som helst, lycka till!

Vill du lyssna på "The Theory Is Sound" gå in på www.myspace.com/ttisband

Och jag rekommenderar varmt låtarna "Time will end" "Insects" och "Walking World"

Det känns som om allting jag gör just nu möts av motgångar och jag blir ständigt besviken på tillvaron. Glad i hågen kastar jag mig personligen eller tillsammans med mina bandkamrater in i nya djärva projekt och det är ibland så många bollar i luften att det svindlar för mina ack så blinda ögon, men ibland är det som förgjort att ro saker och ting iland. Orsaken till alla dessa projekt är att skapa möjligheter och även att tillfredställa den kreativa ådran så det går liksom inte att låta bli trots att det allt som oftast leder till besvikelser. Just nu är jag alltså i besvikelsens djupa grop och tycker att livet är rätt motigt och att det mesta jag presterar är dåligt. Jag skall nu till Finland en vecka med Mr. Coil och med en, om än en bra sådan, vikarie på trummor, något jag aldrig uppskattar eftersom jag tycker att bandet underpresterar.

Jobbet med den nya mörkershowen med synliga går stadigt framåt men den föreställning som nu växer fram liknar mycket lite den jag tänkt mig och det gör att mitt engagemang är i ständigt sjunkande. Den manspillan den nya showen orsakat bandet är magnifik och vi har gått från ett 8 mannaband till 5 och ännu har vi inte sett slutet.

Jag har ännu inte fått några positiva besked om det manus till bok som jag skickat ut till några förlag men det kan vara så att förläggarna förlagt manuset.

Synliga har även detta år skickat in låtar till melodifestivalen men i år verkar även de mest positiva av bandets medlemmar ha låg tilltro till våra chanser.

Det finns mer som tynger ner mig i svarta gropen men jag ska inte tråka ut er med fler detaljer för jag inser att kaoset i mitt känsloliv är en västanfläkt jämfört med det elände som just nu drabbar världen på den plats där det gör som mest ont, i plånboken. Det har kallats för en banksunami och andra innovativa tidningsuttryck och världen har med spänning följt den amerikanska inrikespolitiken. Nu blev det till slut på samma sätt där som tidigare här och på andra platser att staten går in och räddar upp situationen med enorma summor. Det finns en ny lag som bör skrivas in i samma bok som Murphys lag, nämligen klantarsel lagen. Den bör lyda något åt det här hållet. "Ska du bli ett klantarsel, se då till att bli ett stort klantarsel." Om du eller jag ställer till det som cheferna på alla dessa företag och finansinstitut har gjort så skulle vi få en sådan spark i baken så vi inte skulle kunna sitta på eviga tider annat än i fängelse men dessa gossar har garanterat kvar sina gyllene fallskärmar och deras företag räddas från konkurs och hålls om ryggen tills de åter blir vinstmaskiner i stor skala. Nu är jag faktiskt inte så naiv så att jag tror att det finns någon rättvisa och orättvisorna är faktiskt större än så här eftersom det varje dag finns människor som svälter ihjäl. När jag tänker närmare på saken så borde jag nog skämmas som sitter här och gnäller när det finns så mycket som är krokigt på vår arma planet men av någon anledning blir jag inte gladare av den tanken. Jag borde kanske starta en blogg där jag bara skriver glada och uppmuntrande inlägg som hjälper läsarna att samla kraft, suga i sig positivitet, känna kärlek och värme och få hjälp med att få en tilltro till framtiden och livet. Egentligen är jag lite för sur för att klara detta just nu men jag ska ändå göra ett försök för det sägs att det man osjälviskt ger till andra kommer förr eller senare tillbaka till avsändaren. Därför kära läsare, en stor, varm och hjärtligt innerlig kram på dig, för det är du värd!

Sur blev jag när Kansas nyligen gästade Sverige men inte den kungliga huvudstaden men glad blev jag när jag köpte den återutgivna liveplattan "Two For The Show" från 1978 i 30 årsjubileumsutgåva. I original ett dubbelalbum med ett Kansas i högform turnerande på sin formidabla skiva "Point Of No Return" som var uppföljare till mästerverket "Leftoverture". Bandet hade gjort sin karriärs två bästa plattor och gått från att spela klubbar och konserthallar till stora arenor. Som vanligt vad gäller nyutgåvor med Kansas så är ljudkvaliteten fantastisk och på just denna utgåva så är extramaterialet så bra att jag blir mörkrädd när jag tänker på att det legat på hyllan i 30 år utan att ges ut. CD 1 är i denna nyutgåva den gamla utgåvan i sin helhet men med ljudet så mycket förbättrat att det skulle vara värt att köpa om plattan bara för det men det är på CD 2 som julafton kommer tidigt. En hel skiva med fantastiska liveversioner av många av bandets lite rakare och hårdare material från de två första plattorna men även mer av det originella symfoniska material Kansas gjort sig kännda och blivit älskade för. Båda bandets huvudsångare är i toppform och det här är långt innan Steve Walsh söp och knarkade sönder sin röst. Han är fortfarande en av världens bästa sångare idag men en blek skugga av hur fullkomligt lysande han var när dessa inspelningar gjordes. Det är andra gången på kort tid som jag blivit gladast åt återutgivningen av just liveplattan då jag nyligen köpte alla de gamla Whitesnakeskivorna och också då blev positivt överraskad över extraskivans förnämliga material.

Ett betydligt mindre känt band än Kansas är italienska New Trolls som jag upptäckte på en semesterresa till Italien på 70-talet. En fantastisk låt strömmade ur en jukebox och jag kollade vad bandet hette och kutade iväg till närmaste skivaffär och köpte alla skivor de hade med bandet. Av de jag köpte då var det två skivor med titlarna "Concerto Grosso 1" och "Concerto Grosso 2" som fångade mitt lystna öra och bosatte sig i mitt hjärta. Jag lyssnade otaliga gånger på dessa men framförallt 2: an som enligt min mening är en fullkomlig progklassiker. Till min outsägliga glädje kom det nyligen en "Concerto Grosso 3" och den är välkomponerad, välspelad, välproducerad och en värdig uppföljare efter alla dessa år. Alla tre delar har nu även släppts i en konsertversion under titeln, "Concerto Grosso Trilogy Live". Då är det två CD och en DVD och ljudkvaliteten är av högsta klass och bandet gör låtmaterialet full rättvisa. Det är en samling fantastiskt skickliga och känslosamma musiker man får avnjuta och stämmsången är otroligt avancerad och sitter som en sportmössa. Av bandets tidigare skivor kan jag varmt rekommendera en annan av 70-talsskivorna, "Aldebaran". New Trolls sjunger på både engelska och italienska och har med åren blivit något bättre på det engelska uttalet men det hörs fortfarande att de är spagettikillar.

"Center Stage" heter den nya liveplattan med tommy Emmanuel och den är bra men man får inte riktigt ta del av hela artisten. När jag såg honom live var en väsentlig del av upplevelsen hans fantastiska scennärvaro, humor och det sätt på vilket han genom hela konserten lyckades hålla publikens intresse uppe. På den här skivan har man på samma sätt som på Phil Collins senaste liveplatta klippt bort större delen av snacket med publiken. En rejäl miss eftersom både Phil Collins och tommy Emmanuel är både dråpliga, varma och mästare på att bygga upp en vi känsla. Trots denna miss så blir det kvar en otrolig gitarrskiva för denne australiensare är något utöver det vanliga och gör saker med sin gitarr som de flesta inte ens skulle drömma om. Två fullmatade CD med bara akustisk gitarr borde bli lite trist men det blir det inte och hur bra skulle det då inte ha blivit om man inte klippt bort det mesta av det underhållande snacket.

Jag har tillbringat en stor del av helgen med att titta på några DVD: er ur den växande högen och det har varit rent underbart. Jag började med Tom Petty boxen med titeln "Running Down A Dream" och det visade sig vara något av det bästa i dokumentär om en artist jag sett, nåja, hört. Två fullmatade skivor med en spännande, medryckande, underhållande och otroligt öppenhjärtig kronologisk titt på Tom Pettys långa och minst sagt imponerande karriär. Många härliga lyckliga stunder men även tragedier och skit.

Den tredje DVD: n innehåller en liveupptagning med Tom Petty & The Heartbreakers inspelad i hemstaden Gainsville, Florida. Publiken är entusiastisk, bandet är i toppform och låtvalet är mestadels bra och med en och annan överraskning. Gästartist är Stevie Nicks som vanligtvis huserar i Fleetwood Mac men tydligen under många år haft ambitionen att bli medlem i The Heartbreakers.

Min personliga favorit från boxen är en formidabel version av låten "Honey Bee" med den tidigare Nirvana medlemmen Dave Grohl på trummor, den i sig var för mig värd skivpriset och är med både i dokumentären och på den medföljande CD: n.

Trots den förnämliga konsertupptagningen så är det ändå dokumentären som gör den här boxen till något alldeles extra och underhållningsvärdet är omätbart.

När jag nu ändå var på DVD humör så passade jag på att titta på en live DVD jag beställt från USA med gruppen Orleans. De är inte särskilt kända i Sverige men hade en rad hits i just USA när det begav sig på 70 och 80-talet. Titeln på den här live DVD: n är "We're Still Having Fun" och det verkar faktiskt stämma. Orleans musik är nära besläktad med Doobie Brothers, Little River Band, Crosby, Stills & Nash, Eagles och andra grupper med starka melodier, mycket och suverän stämsång och en hel del år på nacken. Flera i bandet har under årens lopp försökt sig på solokarriärer men inte ens John Hall, bandets mest framgångsrike låtskrivare, är särskilt rolig på egen hand men tillsammans är de otroligt bra. Personligen överträffar den här live upptagningen från 2006 alla mina förväntningar och det enda jag inte riktigt gillade var gästsaxofonisten och bristen på det funkiga lite tuffare material Orleans ibland förgyller sina plattor med.

Blev fullständigt knockad av en av låtarna på gruppen Danko Jones nya platta "Never Too Loud" och den underbara låten är spår fyra och heter "Take Me Home". Texten verkar vara specialskriven för just mig och avspeglar precis hur jag kan känna efter några dagar på turné och hemlängtan börjar sätta in och tanken på att så snabbt som möjligt ta mig hem till min kära skivsamling där stereon står redo att få bekänna mig plågar mitt sinne. Resten av skivan är inte heller så dum och det är lite ruffig rock med god melodi känsla och ett drag av Thin Lizzy utan att egentligen låta som dem. Låter konstigt men lyssna så förstår ni vad jag menar. I min värld utropar jag härmed "Take Me Home" till diskofilernas och turnerande rocksluskars alldeles egen kampsång eller ännu bättre på engelska, anthem.

Så var det dags att bege sig till Finland för en veckas gigande på Molly Malones igen och jag har verkligen blandade känslor inför resan. Det är kul att giga mycket men inte så här mycket och det blir under veckan 26 gånger 45 minuter och för mig som sångare gäller det verkligen att hushålla med resurserna för att hålla hela veckan ut. Det står lite i kontrast mot den vilja till att rocka på som jag bär på efter de betydligt mesigare och stillsammare gigen med Synliga. I praktiken innebär det att jag måste skärpa mig och inte glömma bort mig och ha för kul för då tar rösten stryk.

Det blåser som tusan runt husknuten idag och jag hoppas verkligen att det mojnar innan morgondagen för annars kan det bli riktigt gropigt och det brukar drabba den starke, tyste, manlige och finske bassisten Heikki hårt och då får han kuta till informationen och hämta sjösjukepiller. Jag brukar klara mig bra även om det är en väldigt konstig känsla när golvet flyttar sig när man skall sätta ner foten. Det borde vara välgörande för dansbandet på båten för de kan ibland verkligen behöva lite hjälp med gunget och ett rejält svallande hav kan nog få det att röra sig på dansgolvet.

Vår kampanj mot att det serveras både mos och pommes frites till köttbullarna har till slut slagit igenom och sist jag åkte med så var det bara moset kvar, en lysande kulinarisk seger.

Att tillbringa en vecka i den slitna, smutsiga och ganska otrivsamma bandlägenheten är inte heller något som får mig att dansa rumba av glädje men jag får helt enkelt försöka att stå ut. Det som ändå oroar mig mest är att jag några dagar in i veckan brukar bli så otroligt uttråkad och känner mig ofta väldigt isolerad. Mina bandkamrater Mattias och Snucke brukar försvinna iväg tidig eftermiddag för att oftast inte återkomma förrän framåt kvällskvisten och Heikki sover eller går upp i TV tittande. För mig blir det massor med talbokslyssnande men att ägna veckan åt bara det tråkar till slut ihjäl mig. Funderar efter varje Finlandsresa på att skaffa mig en bärbar dator, vore guld.

Något som ytterligare oroar mig är maten. Den som jag oftast är hänvisad att äta med är Heikki och han jobbar i vanliga fall hårt så när vi åker till Finland lämnar han aptiten hemma och det blir varken hackat eller malet med mat och mattider. Jobbigt att vara blind under de här omständigheterna för jag vill inte vara en börda för de andra men blir samtidigt djävligt sur när jag inte får föda och stimulans. Det blir väldigt tydligt hur viktigt det är med den personliga friheten och hur välgörande det är att kunna ta sig till och från aktiviteter själv via färdtjänst och att planera sin egen tid, ljuva frihet.

Nåja det är inte likt mig att måla fan på väggen och jag hoppas att det blir en bra vecka trots tung arbetsbörda och trolig husarrest. Några nya låtar har vi valt ut och jag kämpar hårt för att slå in texterna i min alltför tjocka skalle och om jag blandar ihop dem blir det så här.

"Beer drinkers get your rocks off because the harder they come the harder they fall."

Poesi, sa Bill, och så, sa Bull.

Lagom kul är bäst. Trasig röst är pest.

Nu är hon klar och oändligt vacker är hon, Synligas myspacesida. Visst liknar hon den av Johan Häglerud designade och av mig skrivna men min dotter Camilla som gjort denna tyckte att det fanns en poäng med det.

http://www.synliga.com/

och den nya skönheten är inte tvillingar men ett par systrar med stora likheter. Informationsmässigt kan man i princip gå in på vilken man vill av sidorna men skillnader finns och på,

www.myspace.com/synliga

kommer det att bloggas av bandet och då förhoppningsvis av någon fler än jag men det vete väl f-n. Man kan också gå in och ge kommentarer om sidan, bandet eller vad du nu har på hjärtat och det är alltid spännande för oss, välkomna.

Camilla en av mina två ljuva döttrar, ja så låter det nu när den värsta tonårstiden är förbi, har gjort en myspace sida åt mitt coverband Mr. Coil så nu är vi åter representerade på nätet. För ett antal år sedan gjorde samma dotter en hemsida åt samma band och den levde ett tag i största välmåga och uppdaterades flera gånger i veckan när hon och jag skötte den men killarna i bandet tyckte inte att den var nog spektakulär så en ny konstruerades av en pojkvän till bassisten Heikkis dotter. Den var skitsnygg och skulle skötas av alla i bandet och den stackaren svälte ihjäl pga. Näringsbrist och vanvård i största allmänhet. Vi får hoppas att vår lilla myspace sida får ett långt och välmående liv och kan vara till glädje för någon annan än mig och min dotter. Eftersom Mr. Coil spelar en del i de andra nordiska länderna valde jag att göra sidan på engelska men ni är alla väl bevandrade i detta språk så jag tror inte att ni får några som helst problem med att förstå innehållet. Jag kan varmt rekommendera historien om Mr. Coil som om jag får säga det själv är mycket väl ihop ljugen. Adressen till sidan är,

Mitt andra band Synliga har också en myspace sida men den är fortfarande alldeles för rudimentär och tråkig och behöver både en ansiktslyftning och en rejäl Silicon behandling innan hon är värd att beskåda men det är bara en tidsfråga och till dess finns http://www.synliga.com/.

Det roliga, eller kanske det förfärliga, med myspace är att alla musikanter och grupper verkar ha en sida och du kan finna alla ifrån Rolling Stones till Fjärt Bärtas Danskapell och fördjupa dig och lyssna. Jag inser mycket väl att det inte är några nyheter jag kommer med men jag är inte världens snabbaste men även en snigel hinner till slut äta sig mätt och gå på sightseeing.

Så var det då dags för melodifestivalen igen även om det känns som den förra gick alldeles nyss. För eller emot har jag inga åsikter om men är proportionerna vettiga egentligen? En jättebudget, som dessutom är hemlig, från SVT; s sida läggs på detta enskilda program och det är kanske inte så konstigt att svenskproducerade musikprogram med livemusik i någon större skala lyser med sin frånvaro under resten av året. Ikväll på TV sa någon något som jag själv tänkt och faktiskt sa till en kompis för ett par månader sedan och säger någon något jag själv tycker så tycker jag så klart att det är bra sagt. Vad jag och den smarta bruden på TV sa var att man borde satsa pengar på ett program i stil med Jools Hollands' program Later som gått på BBC i många år. Där tar han emot artister av olika slag och alla spelar live och nya spännande artistkollaborationer och häftiga versioner av sagda artisters låtar framförs. Ett riktigt toppen program även om man inte gillar alla artister och i fråga om innovativa och roliga musikupplevelser en hästlängd intressantare än melodifestivalen och med en budget som en sådan så skulle det kunna gå året runt. Vi har dessutom gjort sådana program förut och många av er minns säkert Oppopoppa och Måndags Börsen vars like tyvärr lyser med sin frånvaro i alla TV kanaler idag vare sig det är public service eller reklambaserade sådana.

En annan aspekt på festivalen är att all svensk musik som skall lanseras blir det som tar sig in i tävlingen och i stort sett all annan svensk musik får det otroligt svårt eller är helt körd. Är detta verkligen rimligt med tanke på att kriterierna vid urvalet till tävlingen knappast bygger på kvalitet utan snarare är stoffet till ett brett underhållningsprogram med maximal musikalisk bredd för att locka tittare från alla kategorier vad gäller ålder och klasstillhörighet. Det förvånar mig också att det inte sägs mer om myglet vid låtvalet eftersom det åtminstone i branschen är allmänt känt men det är nog för stora pengar inblandat även för media för att någon skall börja rota alltför djupt. Det må dock vara hänt men det är nog som jag ser det lite sorgligt att alla eller nästan all kulturella Ägg skall läggas i samma korg och då är det tråkigt om alltför många av dessa också är ruttna. Jag ifrågasätter som sagt var proportionerna och inte kvaliteten för den måste vara bra eftersom tittarsiffrorna är så höga men ni minns väl det gamla talesättet, "100 miljarder flugor kan inte ha fel, ät skit".

Att det går bra för Sverige och den svenska ekonomin är något vi matats med från våra styrande och i media under en längre tid nu och om det stämmer så är jag den förste att ropa hipp hurra! På Grammisgalan delade regeringen, representerade av Carl Bildt i en kostym så ful att det var skönt att vara blind, ut ett exportpris eftersom vi tydligen är världens tredje största musikexportörer och det skall med rätta uppmuntras. Det är gott och väl men rimmar illa med nästa dags kulturnyhet, den att kommunala musikskolan skall få sina bidrag nerskurna igen, för det är inte första gången. Samma behandling har redan drabbat riksteatern för trots att nu Sverige går så bra så är tydligen kultur mest något som angår de tre fyra största tätorterna där det naturliga publikunderlaget och ekonomin finns. Ett uttryck mina föräldrar brukade använda när jag var liten passar bra för att uttrycka vad jag känner inför regeringens kulturpolitik eller brist därpå, "skit givare och tillbakatagare"! Det svenska musikundret som jag inte anser vara något under utan ett resultat av skapade chanser i form av, replokaler till vettigt pris, bred musikundervisning även denna till ett överkomligt pris och med duktiga och engagerade lärare och en spin off effekt av att en rad svenska artister som ABBA, Ace Of Base, Europé och Roxette slagit stort utomlands och banat vägen och satt oss på musikkartan.

Kulturen brukar rent historiskt blomstra när ekonomin är på topp så jag undrar om det verkligen går så bra för Sverige som det påstås för ska bedömningen utgå ifrån hur de viktiga kulturinstitutionerna behandlas så går vi med tiggarstaven. Slutligen vill jag bara säga att jag tycker att det är en självklarhet i ett välfärdsland som Sverige att en vettig fritidssysselsättning för barn, ungdom och även vuxna finns och att ett vettigt kulturutbud skall göras tillgängligt oavsett vilken kommun man råkar bo i. En meningsfylld fritid kommer dessutom att bespara samhället enorma pengar oavsett om vi får fram någon ny Peter Forsberg, ett nytt ABBA eller en Strindberg för alla behöver känna att de har något vettigt och skapande att göra och det spelar faktiskt ingen roll om det är hockey, fotboll, gospelsång, målning, dans eller att lira bas bara det är kul och upplyftande för kropp och själ.

Oj vilket brandtal det här blev och det var inte riktigt meningen men jag blir så upprörd när politiker svassar och ler välvilligt i glassiga sammanhang och sedan som en värsta Brutus sticker kniven i en när spotlighten är släckt, dåligt!

Årets sista dag och dags att plocka fram Harry Potters trollspö och med magins hjälp göra 2008 till ett fantastiskt skiv år. 2007 gav oss några roliga återföreningar som Genesis med Phil Collins, The Police och sist men inte minst Led Zeppelin. Jag hoppas självklart att dessa återförenade storheter även gör nya studioplattor och i genesis fall med Peter Gabriel, men mitt grundtips är att det nog bara dyker upp liveskivor och i Genesis fall är den redan här. Sent under året kom också äntligen den utlovade nya studioplattan med Eagles och en dubbel var det, bra jobbat. Två andra gamla stofiler som släppt fantastiskt bra skivor är Ian Hunter och den tidigare Uriah Heep medlemmen Ken Hensley och båda dessa släpp är med en hästlängd bättre än vad de presterat på månget år och det känns skönt att jag är tillräckligt gammal för att fullt ut njuta av dessa åldermäns prestationer. Som inbiten diskofil är det alltid härligt med återutgivningar och jag har en lång lista på sådant jag har på vinyl men gärna vill ha på CD och när någon av dessa plötsligt släpps blir jag själaglad och tar genast fram lädret. 2007 bjöd på några sådana släpp och Jon Andersons platta Animation var en av de mer efterlängtade. Efterlängtad och välkommen var den men ljudmässigt håller CD utgåvan inte riktigt måttet och blev därmed en liten besvikelse, men är en förnämlig platta om man gillar Yes. Gitarristen i Doobie Brothers, Patrick Simmons, soloplatta från 80-talet med titeln Arcade släpptes också äntligen på CD och är mycket bra om man gillar AOR. Många roliga gästartister förgyller lyssnandet med Michael McDonald och David Pack för att nämna ett par. På ett par ställen lyser 80-talsproduktionen igenom lite väl mycket men den här skivan gillar jag ändå ohämmat eftersom sången, låtarna och instrumentalisterna är lysande. Är vi ändå inne på Doobie Brothers så hittade min kompis Hasse liven Farewell tour på CD åt mig så nu har jag alla deras alster på CD och det känns bra, kram på dig Hasse för bara en diskofil vet hur man gör en diskofil lycklig. Några namn som redan utlovat nya släpp under nästa år är, Steely Dan, Doobie Brothers, Ayreon, Michael McDonald och Queen så det ser rätt bra ut. Det här är realiteter men eftersom jag ändå plockat fram Harrys trollspö så tänkte jag roa mig med en högst personlig önskelista inför musikåret 2008. Nedan top tio som jag vill införliva i min skivsamling så, simsalabim.

1 En ny studioplatta med It Bites och även en ny dito med Francis Dunnery även om hans soloskivor inte riktigt nått upp i klass med vad han presterade med It Bites så håller de hög klass. Dunnerys ersättare i It Bites, tidigare med Kino, är så bra att denna dubbelönskning känns helt befogad och det bevisades med råge med liveplattan från tidigare i år och inspelad under bandets turné 2006.

2 En ny studioplatta med Whitesnake men låtarna måste vara betydligt bättre än de usla alster som var med på den senaste liveplattan. De fyra studiospåren höll inte Whitesnake standard och kanske måste gamla beprövade låtskrivare till bandet som, Bernie Marsden, Mickey Moody och Adrian Vandenberg kallas in. Röstmässigt är David Coverdale i toppform och tur för honom är väl det med nya namn i Coverdaleskolan som Jorn flåsande honom i nacken.

3 En ny CD med The Tubes och påföljande världsturné och med Fee Waybill på sång och helst David Foster som producent. Finns inget annat band med så överdådiga, roliga och fartfyllda shower och heller inget annat band med så spännande och annorlunda texter.

4 Pat Travers skiva Black Pearl på CD vore en efterlängtad återutgivning för jag har hittat de flesta av hans alster men denna pärla fattas idiotiskt nog.

5En ny CD med Kansas och kanske med hjälp av forna medlemmen Kerry Livgren som låtskrivare. Sångaren Steve Walsh har inte den klang och spänst han en gång hade i rösten men är ändå topp tio i världen och hans förlorade röstresurser bevisar nog att alkohol och droger kan inverka menligt, förvånande.

6 Att CBS numera Sony Music äntligen släpper plattorna Hot Day och liven On The run med Lake. Bara deras version av Steely Dan klassikern Black Friday gör en Cd utgåva av liveskivan till ett måste.

7 En ny skiva med Seventh Key vore fantastiskt för Billy Greer sjunger som en ung Steve Walsh och det hörs på fraseringar och attityd att de spelat ihop i många år i grupper som Streets och Kansas och är Mike Slamer med och skriver låtarna även denna gång kan det bara bli guld.

8Gruppen Ph. D. som gjorde två förnämliga plattor borde äntligen släppas på CD. På sång Jim Diamond och grymt lir av Simon Philips på trummor.

9 Det är fortfarande en hel massa John Miles plattor som inte släppts på CD och dessa vill jag se i butik innan årets slut.

10 En ny CD med ett Pink Floyd som inkluderar både Roger Waters och David Gilmour vore något att sätta öronen i och här får jag nog vifta extra mycket med Harrys spö, shazam.

Om en eller flera av mina önskningar går in under året blir jag en lycklig diskofil men marknaden lär väl till största del bestå av greatest hits utgåvor, samlingar, absolut hit, dit och skit eller menlösa idolsamlingar men en och annan guldutgåva dyker alltid upp och glöm inte att köpa en CD då och då.

Gott nytt musikår! 

I morse fanns båda mina tonårsdöttrar i sina sängar och var definitivt nyktra och verkade inte tröttare än vanligt så nu undrar jag vad det är för fel egentligen?

Vart har ungdomsrevolten, det alkoholhaltiga alternativet och helnatsröjet på byn tagit vägen?

När jag var i deras ålder var min andedräkt denna dag en nödtorftigt dold nattfylla med övertoner av mintkarameller och mina trötta röda ögon var bara det yttre skalet på vad som för mig som upplevde det hela inifrån mest var att betrakta som en utomkroppsligjordavandring. Jag var med andra ord bakfull och helt slut efter att ha vakat in Lucia hela natten. Man gjorde så och jag som var extra tuff gick till skolan och försökte tillgodogöra mig det utbud lärdomsanstalten hade att erbjuda denna dag. Jag fattade så klart inte så mycket och var det bildband somnade jag ofelbart men jag var där och visade som jag ser det stor initiativförmåga. Vad är det egentligen för fel på dagens ungdom som inte längre upprätthåller denna fina gamla tradition? Är dagens unga så förslappade att de inte ens orkar supa skallen av sig och vara vakna en enda futtig natt? Det här är nog en direkt följd av för mycket sittande vid datorn eller hårt engagemang i sport eller kulturaktiviteter. Jag är rent chockad över den beklämmande utvecklingen och kan bara säga att det var bättre förr.  

Tänk vad kul det är att den finska rocken har etablerat sig så fint ute i vida världen och kanske är det just där de band som sjunger på engelska först måste slå igenom för de har behandlats synnerligen styvmoderligt av hemmapubliken genom åren. Det första band jag någonsin hörde som var finskt var Hurriganes och de spelade en otroligt ruffig raggarrock med taskigt engelskt uttal och för att uttrycka sig diplomatiskt var deras språkbruk fritt från oken korrekt grammatik och engelska ord kända i resten av världen. Jag kan idag se charmen med hittepå engelska och full fart framåt men då det begav sig tyckte jag bara att det lät fan. Vill man idag plåga sig och höra lika taffligt uttal från finska band kan man med fördel tvinga in 99 Eyes i örat, vars sångare med det snaraste borde skickas på språkkurs eller skjutas i gryningen. Bättre upp är kanske att skon honom och fösa in honom i en studio för att spela in en låt där han skulle få dela på sånginsatserna med Zucchero och Klaus Meine från Scorpions. Med en väl genomtänkt text skulle den inspelningen kunna leda till sjösjuka, mentala störningar och ett svårt fall av blomkålsöron. Tomtarna i 99 Eyes är dock muntra ett undantag och kvaliteten på de finska banden är genomgående hög, även om de kanske inte är de gladaste och spralligaste i musikbranschen. Det är ofta riktigt deppigt, svårmodigt och djupsinnigt, men med värme, precis som det finska kynnet.

Utbudet och bredden är numera fantastisk och från att ha haft bara tidigare nämnda Hurrigannes, Wig Wam och Tasavallan Presidentti som var åtminstone kända i Skandinavien så kryllar det idag av storheter från Mumindalen. Him, med Ville Vallo i spetsen gör depressioner till något vackert och Nightwish regerar inom operarocken och är tydligen på gång med nytt album och ny hemlig sångerska eftersom den förra gjorde slut.

Apocalyptica lyfte musiken till nya fysiologiska höjder genom Cellodelning på schlagerfestivalen och gummigubbarna och gummigumman i Lordi brakade på vackrare än någonsin. Att också Finlands bidrag i tävlingen tillhörde de bättre låtarna lägger jag också i vågskålen på plussidan och som ytterliggare ett bevis för Finlands stigande musikstjärna.

Thunderstone, Stratovarius och andra tuffingar i all ära men tyngst, vackrast och mest innovativa är dock Leningrad Cowboys med sina obetalbara frisyrer och oförutsägbara låtval. Att lyssna på dessa herrar är i sanning en resa där man kastas mellan skratt och gråt, hopp och förtvivlan och deras versioner av ?Sweet Home Alabama?, ?These Boots Are Made For Walking? och ?So Happy Together? kan inte lämna många oberörda.

Några nu världskända finska artister har ändrat lite på sina namn för att lättare kunna nå internationell ryktbarhet och några av de mest kända är, Osmo Osbourne, Juha Winteri, Kyllä Minouge och Led Sepponen.

Finska The Rasmus slog igenom brett för några år sedan men tänk er vad mycket intressantare de skulle ha varit om de var ett svenskt tjejband.

Det amerikanska bandet Mr. Big gjorde aldrig särskilt bra ifrån sig i Finland då p och b ibland byter plats i de finska munnarna och karriären gick på andra sidan Östersjön helt enkelt svindåligt.

Här är jag nu igen och fortfarande med en svag doft av garderob, diskofilen i Orminge. Jag handlar som jag tidigare nämnt många skivor på nätet och det är i sanning rena paradiset för den hågade. Utbudet är makalöst, med härliga specialreleaser från Japan och USA, CD rea i Tyskland och gruppers och artisters egna hemsidor med allt från CD till T-shirts. Lätt att betala med kort är det också och när man beställt klart är det bara att luta sig tillbaka och invänta postmannens ankomst och allt är frid och fröjd, inte. Som vanligt i paradiset så finns det en orm i faggorna och i detta fall heter den slemmiga reptilen tullverket. Jag har plötsligt gjort mig skyldig till något som kallas för parallellimport och bums har tullverket beslagtagit mina hett efterlängtade skivor. Det är inte alla paket som fastnar i tullens inte alltför finmaskiga nät utan vissa paket som kommer från länder utanför EU. Desto större beställning desto större risk för torsk men ibland fastnar små paket med en eller två CD från USA och det gör mig alltid lite sur. Då får jag vackert ta mig till Q8 som betyder posten på Ormiska och lösa ut paketet mot en tullavgift. Om regeln med parallell import är ett svenskt påfund eller ännu ett störtskönt Eu påfund vet jag inte men är säker på vad min bandkollega och vän Heikki skulle säga.

”Visst är det bra med EU!”

Min vän Hasse klagade nyligen på att alla de senaste paket med CD han skickat efter från Japan fastnat i tullen. Allt jag kan säga är att du får skärpa till dig Hasse och inte köpa så många skivor för det finns faktiskt andra värden i livet.

Det som är riktigt irriterande med parallell import regeln är att de CD jag köper från dessa utomeuropeiska länder inte finns inom EU och hur kan det då vara en parallell import? Ingen av de countryartister jag köpte från CD-Universe och löste ut från Q8 igår gick att finna på närmare håll så det var bara att bita i det sura Äpplet. Fördyrande blir det och det är faktiskt billigare har jag märkt att beställa små paket och betala flera porton.

Det är nog bara att gilla läget och gratulera skivbolagen till lyckad lobbyverksamhet och på sätt och vis är det skönt att de någon gång lyckas bra med något de tagit sig för.

Det är lika bra att kliva ut ur garderoben och säga som det är,

”jag är diskofil.”

Jag köper skivor som en dåre och det har pågått länge. Redan i forntiden då ingen visste vad en CD, DVD, DAT, mini-disc eller MP 3 var för något köpte jag LP-skivor i drivor. Singlar var aldrig min grej då jag är för lat för att byta skiva efter varje låt och tyckte dessutom att ljudkvaliteten var ganska usel. Det hann bli omkring 2500 LP: s innan CD: n till slut tagit över herraväldet över mitt samlande. Nu säljer jag så sakteliga dessa LP-skivor men det var roligare att bära hem dem än att nu släpa tillbaks dem till skivaffären. Det är tyvärr nödvändigt eftersom mina nya älsklingar tar stor plats trots sitt bedrägligt lilla format.

Med risk för att låta som den gamla gubbe jag börjar bli så var det bättre förr. I alla fall roligare som diskofil.  Ett CD-konvolut är alldeles för smått och inte alls lika imponerande som på en LP. Då köpte man inte bara en musikupplevelse utan även ett konstverk. Tänk bara på alla otroligt snygga och häftiga skapelser av Roger Dean som prydde skivor med grupper som, Yes. Uriah Heep och Osibisa. De och många andra originella konvolut, som Alice Coopers’, School’s Out, som var en skolbänk med lock och ben och skivan låg i ett par papperstrosor, det är konst det och fick mig darrande av habegär köpa produkten. Vackra, fula, fulsnygga, balla, originella och roliga LP-skivomslag kämpade om skivaffär besökarens gunst och skivpriserna var ännu rimliga och man kunde ibland köpa ett vax på ren chansning.

CD: n låter bra men formatet är urtrist och priset så obefogat högt att inte ens jag som inbiten skivälskare kan förmå mig att köpa några i butik. Tur att man kan handla på nätet där priserna är rimligare och man behöver inte hålla sig inom landets gränser heller.  Konstigt nog får jag hem plattorna till min brevlåda fortare när jag beställer från Tyskland än från de svenska Internet butiker som Ginza och CDON jag handlar oftast ifrån.

Själva produkten var i alla fall roligare på LP tiden men eftersom jag numera är blind så kan det kanske kvitta vad mig beträffar men det känns konstigt nog trist ändå.

Jag är trotts allt egentligen skivbolagens våta dröm för jag vill verkligen ha deras produkter och går kontinuerligt igenom nyhetslistor på allehanda webbsidor för att så snabbt som möjligt kunna införskaffa en ny CD. Det är då jag kan konstatera att skivbolagen å det grövsta misskött sina affärer de senaste åren eftersom de nästan fått även mig att inte vilja handla skivor. I takt med att skivförsäljningen började sjunka för några år sedan gjorde inte dessa bolag något för att göra själva produkten attraktivare utan kompenserade sig genom att höja priset och ökade även utbudet av samlingsskivor och greatest hits utgåvor. Snabba pengar men i längden förödande för affärerna. Detta sakernas tillstånd förvärrades ytterliggare av att folk, och mest då ungdomar, började ladda hem den musik de ville lyssna på, och de filmer de ville se, från nätet. Att musik med en så mycket sämre ljudkvalitet kunde vara så intressant förvånade mig och uppenbarligen även skivbolagen som reagerade väldigt långsamt. När de väl reagerade gjorde de det med sedvanlig dumhet och började försöka att kriminalisera sina presumtiva kunder. Hot om bötfällning och fängelse skulle tvinga in dessa missdådare in i skivaffärerna och biograferna igen. Folk reagerade naturligtvis med att ladda hem ännu mer musik och film. Det har nu gått så pass många år att det nu finns en generation unga människor som aldrig upplevt glädjen över att köpa en ny spännande skiva och de blir nog svåra att göra om till skivkonsumenter på det gamla traditionella viset.

Jag köpte fortfarande skivor och log bara roat åt käbblet i media om nedladdandets vara och icke vara men då kom nästa dumhet från skivbolagshåll, copy protection. Detta innebar att man inte kunde bränna av skivan och därigenom skulle skivorna med copy protection inte kunna läggas ut på nätet för olaglig nedladdning. Det är dyrt att lägga in den kodning som krävs och därför görs det bara på ett fåtal skivor och med de största artisterna, men även dessa skivor finns självklart ändå att ladda ner från nätet. För mig som faktiskt köper skivorna gör det att jag tycker att jag köpt en sekunda vara. Jag leker med mina skivor och sätter ihop blandade CD för att ha med på fest, till min Cd-freestyle eller till bilen, men det går inte att ta med låtar från dessa utan stort besvär och det gör att jag i vissa fall inte köpt dessa undermåliga alster med copy protection. Till bilen föresten, ni kan vara ganska lugna för jag får inte chansen att köra särskilt ofta eftersom det av någon outgrundlig anledning är förbjudet för blinda och utförs därför mest av tuffa och surmulna toppkillar till låtsas blinda som Al Pacino på bio.

Sent skall syndaren vakna heter det och jag tycker mig ha märkt en förbättring av tänkesätt och kvalitet på senare tid. Attraktivare utgåvor med bonus material och ofta DVD med CD: n och bra utbud gör det roligt att vara diskofil igen. Däremot är skivpriserna fortfarande orimligt höga. Jag är själv synnerligen inblandad i skivutgivning med jämna mellanrum och hävdar med bestämdhet att skivbolagen tar ut överpris för sina produkter.

Den senaste CD som jag är med på är med Synliga och heter ”Sinnenas Rum” och kostar bara 150 + porto på

www.synliga.com

och det är billigt det.

Avslutningsvis vill jag bara säga att om du vill att artisterna du älskar att lyssna på skall fortsätta att ge ut sin musik och överleva ekonomiskt får du nog köpa en CD då och då. Använd nätet till att ladda hem sådant du är nyfiken på och köp sedan de yppersta pärlorna så köper jag resten. De utgåvor som har copy protection kan både du och jag ladda hem för de är ändå inte värda att köpa.