Synpunkter

Så var det då dags att summera musikåret 2009 och kanske även blicka lite mot nästa års begivenheter. Som inbiten diskofil så får jag väl vara glad för varje år som det fortfarande finns fysiska produkter att inhandla för nog går utvecklingen mot olika former av nedladdning. Betala för musik i undermåligt och nedbantat format? Nej tack, inte för mig!

Jag skojade förra året om att det skulle vara spännande med en bok skriven av någon i Aerosmith. Jag hävdade att det skulle falla på sin egen omöjlighet eftersom bandets medlemmar i alltför hög grad livnärt sig på onyttiga cocktails av droger och sprit men döm om min förvåning när trumslagaren Joey Kramer släppte sin bok, ”Hit Hard!”  Den är en närgången inblick in i en missbrukande rockstjärnas liv och leverne. Boken är inte lika fylld med dråpliga eller fasaväckande anekdoter som andra liknande böcker i genren som, ”The Dirt”, ”White line fever” eller Rick Wakemans bok men innehåller ändå en hel del och är väl värd att läsa. Det är en stark skildring om kampen mot drogerna och psykiska besvär, och om man som jag är nyfiken på Aerosmiths fantastiska karriär så är ”Hit Hard!” mer än läsvärd.

 

Årets skivsläpp tycker jag är boxarna med Beatles. Jag som ibland, ganska ofta faktiskt, bejakar min diskofila läggning köpte både mono och steroboxen. Har alltid tyckt att stereobilden hos 60-talsplattor ofta är helt absurd men har egentligen aldrig tidigare ens tänkt på att skaffa någon Beatlesplatta i mono. Nu körde jag de två boxarna parallellt och blev verkligen överraskad. Ljudet vare sig det är i mono eller i stereo är fantastiskt. Det märks att man lagt ner fyra år på projektet för nu låter dessa popmästerverk äntligen så bra som de förtjänar. När jag nu äntligen fick höra Beatles i mono så framgick det ännu tydligare vilket tight popband de var. Om jag nu skulle köpa skivorna en gång till så skulle jag köpa alla plattorna fram till och med ”Revolver” i monoversioner. ”Sgt. Pepper” föredrar jag trotsallt i stereo och på det vita albumet är inte alla monomixar helt lyckade, så där vill jag fortfarande ha både stereo och monoversionerna. Vilken otrolig låtskatt bandet fick fram och sångmässigt är det helt lysande. Sångarrangemangen och deras utförande låter lika innovativt och spännande idag som den dagen de spelades in. Kanske är det nu dags att lyssna på min vän och bandkollega i Synliga, Christer Tull, som länge gett mig rådet att införskaffa Beach Boys tidiga skivor i mono.

 

Beatles knep plaketten i kategorin pop men annars hade den i min värld gått till Holländska Kayak. Deras senaste alster, ”Letters from Utopia”, är en varierad och ganska typisk skiva för det här magiska bandet. Det här är musik med influenser från pop, rock och prog. Keyboardliret låter vintage och helt underbart. Kayak har två huvudsångare, en manlig och en kvinnlig, och den förstnämnda, Edward Reekers, soloskiva ”Child of the water” rekommenderar jag även varmt.

 

Progressiv rock är jag ofta väldigt förtjust i, även om det ibland kan kännas lite överväldigande med skivor på runt 75 minuter med 6 låtar. Årets absolut bästa i genren är i min värld den senaste med Trans Atlantic betitlad ”Whirlwind.” Den limiterade utgåvan med en 8-spårs extraskiva och en dokumentär dvd om inspelningen av skivan är väl värd pengarna.

En annan progressiv platta som jag känner att jag måste nämna är Agents Of Fortune och deras skiva, ”The fading ghosts of twillight.” Bandet har en medlem gemensamt med Trans Atlantic, nämligen sångaren, gitarristen och låtskrivaren, Roine Stolt. Han är nog för de flesta progfantaster känd från Kaipa och Flower Kings. Det har sneglats en hel del på Genesis och mycket på den här fina skivan låter som om den kom från Genesis 70-talsperiod då Peter Gabriel var deras sångare. Skivan kan verka lite lågmäld vid första lyssning men växer rejält för varje genomlyssning. Om du gillar tidig Genesis så skulle jag bli mycket förvånad om du inte faller för den här underbara skivan.

 

Förra året släppte It Bites äntligen en ny cd, dock utan sin forne frontman Francis Dunnery. Den var faktiskt väldigt bra och jag saknade konstigt nog inte Mr. Dunnery men önskade mig girigt en ny skiva med honom och nu har den kommit. Titeln, ”There’s a whole new world out there”, kan nog ge en fingervisning om vad det rör sig om för den invigde. Mestadels nyinspelningar av material som tidigare gjorts av It Bites. De nya versionerna är genomgående lågmälda, laid back och för snarare tankarna till Steely Dan och Los Angeles än norra England eller Skotland. Jag tycker att Francis Dunnery är en fantastisk artist och låtskrivare men kan ändå inte låta bli att känna mig lite besviken på den nya skivan. På ett par undantag när så kommer jag nog även i fortsättningen att lyssna på versionerna med It Bites. Jag väntar fortfarande på att F. D. ska göra lika bra skivor själv som han gjorde med sitt forna band.

 

Som jag önskade mig förra året så släppte Gino Vannelli en ny skiva i år men trots att den är okej så är den långt ifrån, ”Brother to brother”, ”Nightwalker” eller ”Powerfull People.” Det är lite samma problem med den här skivan som med Francis Dunnerys nya, lite för lojt.

 

Mina husgudar Kansas släppte en liveskiva under året, men det blir egentligen bara lite sämre versioner av gamla stordåd. Ska man nu köpa en liveskiva med detta fenomenala band så är det nyutgåvan av, ”Two for the show”, som är det givna valet. Den är helt fantastisk och innehåller mängder med bonusmaterial. Den är inspelad på slutet av 70-talet då bandet var som bäst och då huvudsångaren Steve Walsh ännu inte supit och knarkat sönder sin röst. Under namnet Native Window släppte Kansas även en studioplatta detta nådens år 2009, men då utan sångaren Steve Walsh. Det är istället basisten Billy Greer som sjunger med den äran. Det låter som Kansas men utan keyboard och lite mindre progressivt. Den gjorde mig glad och de får gärna göra fler. Lustigt nog har de spelat förband till sig själva under den senaste turnén med Kansas.

 

De återutgivningar som glatt mig mest 2009 är Ph.D och City Boy. Ph.D släppte även en ny skiva med titeln 3, men den var tyvärr en stor besvikelse.

Det var, ”It’s personal”, med City Boy som äntligen kom på cd. Det var bandets sista skiva och den släpptes bara i ett fåtal länder när det begav sig på vinyltiden. Den är nog också bandets svagaste skiva men har ändå ett par starka spår. Nu är i alla fall samlingen komplett och jag behöver inte längre irritera mig på att den saknas i skivhyllan.

 

Förra året önskade jag mig massor med nya plattor med tjejer. Inte många av mina önskningar har slagit in men Sass Jordan har i alla fall lytt uppmaningen. Den har titeln, ”From dusk till dawn”, är bra, men rockar inte riktigt lika fett som tidigare.

Även systrarna Wilson lyssnade på min uppmaning men deras nya kommer inte förän 2010, och jag vet inte om det blir under namnet Heart eller Love Mongers.

 

En härlig återkomst och priset för årets mest underhållande texter går till det engelska hårdrockbandet Charlie.  Deras, ”Kitchens’ of Distinction”, rekommenderas härmed varmt. Låttitlar som, ”Is Robbie Williams gay?” och ”Get a life”, bör ge en viss fingervisning om stuket. En lustig grej jag upptäckte är att det blir en viss begreppsförvirring när man tar sig en titt på vad bandets medlemmar heter. Bandledaren heter Terry Thomas och i min värld är det en engelsk skådespelare. Han spelade ofta skurk, hade en käck mustasch, lucka mellan framtänderna och sågs utföra ljusskygga aktiviteter och fusk i komedin, ”Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner.” En annan av Charlies medlemmar heter John Anderson, så det är bara ett h som skiljer honom från sångaren i Yes. Bandet hade tidigare en trumslagare vid namn Steve Gadd, men det var inte den berömde amerikanske skinnplågaren utan en engelsk namne.

 

Buskisrocken gjorde bra ifrån sig och mina två favoriter är tveklöst Steel Panther och Spinal Tap.  De sistnämnda känner nog de flesta till genom både filmer och skivor. Det senaste alstret, ”Back from the dead”, är en riktig pärla. Lagom crazy och med en fin humoristisk och musikalisk fingertoppskänsla. Som gästmusiker på skivan hörs Steve Vai och det passar bra eftersom han är en kul kille.

Steel Panther är mer pang på rödbetan och betydligt vulgärare. Det är drivet och de musikaliska referenserna är minst sagt tydliga. Van Halen, Bon Jovi och Def Leppard för att nämna några få, men så här snuskiga texter skulle de aldrig våga eller få släppa. Skivans titel är, ”Feel the steel”, och det gör man. Aj!

 

Årets svenska Idol var inget att skriva hem om och bitvis riktigt plågsamt i örat. Jag blir en smula deppad när unga killar skriker söner klassiker av AC/DC, Led Zeppelin och Whitesnake. Rock’n’roll. är i min värld sex och inte ilska. Skivan, ”For your entertainment”, med deltagaren i det betydligt vassare amerikanska Idol, Adam Lambert är bitvis lysande. Läste om honom på Queens Facebook där Roger Taylor uttryckte sin och bandets beundran för den unge sångaren. Han trodde att de någon gång i framtiden skulle göra något ihop och att Adam Lambert var en av de bästa sångare de någonsin hört.  Han skulle bli en strålande sångare i Queen nu när Paul Rodgers hoppat av. Vill du för övrigt ha en riktigt bra live med Queen och Paul Rodgers så kan jag varmt rekommendera cd: n ”Live in Ukraine”. Den låter just så bra som Queen med Paul Rodgers första liveplatta borde ha låtit men inte gjorde

 

Varje år köper jag en hel del aor, alltså ganska melodiös hårdrock, och det har blivit så även i år. Utan att djuploda alltför mycket så vill jag ändå nämna Danger Danger, Winger, Fair Warning och Foreigner som alla gett ut starka album under 2009.

 

Inför 2010 vill jag fortfarande att skivbolag, stora som små, går igenom sina gömmor och ger ut de mästerverk som fortfarande ligger på hyllorna och samlar damm. Ut på marknaden med alla de återstående skivorna med Lake, plattan ”Ravenna” med Kim Beacon, ”Out of our hands” med Pablo Cruise, alla soloplattor med Edward Reekers och Max Werner från Kayak och resten av John Miles produktion.

 

”Trollkarlen” och grundaren av ELO, Roy Wood, ska med sitt band vara förband åt Status Quo. Hoppas att den geniale sångaren och låtskrivaren även spelar in nytt material och släpper det under nästa år.

 

Som vanligt önskar jag mig en fet överraskning från okänt håll. En ny tjej, kille eller band som kommer från ingenstans och bara knockar mig och fyller mig med den där euforiska känslan. Som Adam Lambert sjunger på sin senaste skiva ”You make me want to listen to music again”.