Synpunkter

Fick en musikalisk högtidsstund på Tyrol igår kväll. Det var min dotter Camillas vän Klara som på Facebook undrade om ingen skulle gå på Sweet och Camilla och jag hängde på som ett skott. Vi visste inte om att det skulle vara något på gång på Tyrol men Klara som jobbar på Gröna Lund hade örnkoll och tur var väl det.

Camilla och jag anlände till Gröna Lund ungefär 25 minuter innan bandet skulle börja lira och strosade in. Personalen på både Gröna Lund och på Tyrol var väldigt trevliga och vi behövde inte lösa biljett för Camilla eftersom hon var ledsagare åt mig. Jag blir alltid glad över trevligt bemötande och här var mottagandet i toppklass.

Till min stora förvåning började The Sweet lira på utsatt tid. Hur många gånger händer det när man går på gig? Ljudet var fantastiskt bra och de gamla hjältarna levererade hit på hit och jag fann mig själv leende från öra till öra. Bandet firar detta år 40 år som band och de spelade även sina tidiga mer popaktiga hits. Publiken sjöng livligt med och verkade uppskatta dessa gamla tuggummilåtar lika mycket som det tuffare materialet. The Sweet spelade i stort sett alla sina största hits, gjorde en liten flirt med den svenska publiken genom att spela lite ABBA och gjorde en fenomenal Emerson, Lake And Palmer cover.

Bandets enda originalmedlem, två är avlidna och en är i kylskåpet, Andy Scott började konserten med att berätta att han hade helt andra toalettvanor nu mot tidigare. Detta anspelade självklart på den skandal bandet ställde till med när de någon gång på 70-talet grisade ner i logen bakom Gröna Lunds stora scen och bajsade på bordet. Andy Scott tyckte att det var roligt att gruppen nu var tillbaka för att spela eftersom det hade sagts att de aldrig mer skulle få spela på Gröna Lund. Man ska som sagt aldrig säga aldrig.

The Sweet var ett grymt bra liveband på 70-talet och det är de fortfarande. Det är kul att lyssna på ett så här välspelande band utan att det blir alltför många utsvävningar och långa solon från instrumentalisterna. Stämmsången från The Sweet anno 2009 är i absoluta världsklass och en ren fröjd i örat. Klara och Camilla tyckte att det såg oerhört komiskt ut när gitarristen Andy Scott sjöng otroligt höga stämmor med ett jättegap och hamsterkinder som dallrade.

Torsdagskvällen blev tack vare Klaras tips och vår spontanitet fantastiskt lyckad. Det är något visst med att bli positivt överraskad när man bara drar iväg på något utan en massa förväntningar. Camilla och Klara tyckte också att det var toppenbra men blev lite oroade av de herrar i övre medelåldern som gav järnet och en stund förvandlades till de unga spolingarna på 17 de en gång var. Klara sa något om att man såg att dessa herrar tillbringat hela dagen på kontoret men nu gav de sig hän, och man blir mest rädd när man ser dem tyckte Klara. Själv tillhör jag den omtalade åldersgruppen men försökte behålla min värdighet så gott jag kunde trots att jag stundom rycktes med å det grövsta.

Det är faktiskt inte så himla lätt att komma ihåg hur gammal man är när det rockar fett, och denna kväll på Tyrol rockade det verkligen fett om The Sweet.