Synpunkter

Gårdagen innehöll två gånger Mac plus mycket mer för min dotter Camilla och undertecknad. Hon var i desperat behov av en ny dator och i förrgår hade vi gjort en repa i de närmaste butikerna och på nätet för att göra en liten marknadsundersökning. Det är en djungel därute mina vänner och vi kollade på både Mac och PC men alla datamoguler vi kontaktade sa enhälligt att en Mac var att föredra. Camilla har som sagt varit sugen på en sådan länge och det är inte så konstigt att hon trillade dit till slut.

Det gränslöst stora behovet av en ny dator som Camilla plötsligt drabbats av hade sina randiga skäl. Hon är den enda i familjen som är bra på datorer och hon har sedan hon var en liten skitunge drillats av farfar vad gäller datorernas hemligheter. Hon har mången gång räddat familjens virusinfekterade burkar, antingen på egen hand eller via assistans av farfar och hans Holländska datorgurukompis Cornelius via telefon från Spanien där de bor. Min lilla dotter har inte bara fått gå långa och svåra brottningsmatcher med mjukvaran utan även varit tvungen att skruva isär innandömet på de förhatliga maskinerna och bytt moderkort och andra fysiska enheter. Kort sagt så har Camilla gått den hårda skolan för att bli duktig på att handhava och förstå datorer. Nu befann hon sig plötsligt vara i en för henne konstig situation i sitt eget hem. Hon var den med familjens klenaste dator. Jag köpte en ny tidigare i år, sambo Agneta för två år sedan och lillasyster Mimmi räknas liksom inte i datorsammanhang. Camilla hade nog kunnat leva med sin "uråldriga" burk om det inte hade varit så att hon köpt den nya versionen av hennes enda Akilleshäl vad gäller dataspel, The Sims 3. Glad i hågen installerade hon för kung och fosterland och gnuggade ivrigt händerna för nu skulle det minsann spelas spel. Då fick hon på skärmen det nesliga meddelandet att hennes datorkapacitet inte räckte till. Hon stirrade med ögon stora som tefat och med misstrons rodnad över hela sitt söta ansikte och en enda tanke i huvudet. "Min dator har inte tillräcklig prestanda!" Nu ska det till min dotters försvar sägas att hon inte på betingad reflex tänkte att en ny dator skulle införskaffas. Hon kom istället kubbande till mig och frågade om hon kunde köra sitt utrymmeskrävande spel på min dator och jag som är en snäll och omtänksam far sa blankt nej. Då blev det Agnetas maskin som fick ta emot och hysa The Sims och Camilla satt gnolande och lycklig och ockuperade sin ömma moders dator timmar i sträck. Jag är visserligen blind men här behövdes inga siargåvor för att räkna ut hur det skulle gå och eftersom Camilla jobbar en hel del, både som vikarie på dagis och med att designa hemsidor, så slog tanken på att faktiskt ge sig ut och handla en ny dator snart rot hos henne. När vi sedan under vår stora rekognosering i förrgår fann att en av de stora elektronikkjedjorna hade ett räntefritt avbetalningserbjudande på trettio månader var saken biff. I likhet med mig så kunde inte Camilla nöja sig med den näst bästa maskinen utan köpte till slut den fetaste superdatorn i butiken. Det blev inte heller det förmånliga avbetalningserbjudandet som utnyttjades utan hennes snälla mammas plånbok och välvilja. Agneta lånade ut pengarna och gav sedan var och en av sina döttrar en rejäl skrälldus med pengar vilket halverade återbetalningssumman för Camilla i ett nafs. Vi har alltid försökt se till att inte skämma bort våra barn, och det går riktigt bra tycker jag. Till viss del får man nog se datorinköpet som en investering för framtiden då Camilla de närmaste åren kommer att läsa olika former av datakunskap och redan nu får en del jobb som kräver att hon har en schysst dator.

Ivrig som en näsa i en parfymbutik anlände vi hemmet med den nya datorn och dottern gav sig hän. Hon irrade omkring och försökte göra flera saker samtidigt eftersom vi skulle bege oss till Skeppsholmen någon timme senare. Hon kastade en sista längtansfull blick mot sin kära Mac när vi begav oss iväg för en heldag med New Orleansmusik. Trots att vi gick från en Mac till en annan tror jag inte att det tröstade henne nämnvärt. Artist ett var nämligen Dr. John, eller Mac Rebennack som han heter. Jag trodde att den gode doktorn skulle ha band med sig men han uppträdde ensam med en flygel och en tamburin. Han är fantastisk men det blev ändå lite likartat och dessutom höll Camilla och jag på att gå åt i den strålande sommarsolens påträngande välvilja.

Artist två var Alan Toussaint och det blev en positiv överraskning. Han är ingen större sångare och gitarristen inte något ess men som musikalisk enhet var bandet formidabelt svängigt. Veteranen Toussaints låtskatt helt ovärderlig och han visade sig vara en både roligare och vassare pianist än Dr. John.

Som tredje artist kunde vi välja mellan att springa iväg till en annan scen och titta på Lee Ritenour eller att spana in Blind Boys Of Alabama. Vi valde att sitta kvar och passade också på att, om inte glida in på en räkmacka, så dock att inmundiga en sådan. Två mackor och två drickor till det facila priset av 230 kronor, flämt. Om vi nu hade tyckt att de två första artisterna var en aning ålderstigna så var det en västanfläkt mot de åldringar som nu stapplade på scen. The Blind Boys Of Alabama bildades 1939 och en av originalmedlemmarna var fortfarande med i sånggruppen. Dr. John hade bjudit på en hel del roliga och skabrösa texter, Alan Toussaint på party och må gott musik men nu var det religion som gällde. Vi är här för att delge er, "the word of god", deklamerade en av gamlingarna och stålade som en sol. "oj då", tänkte jag och sedan översköljdes vi av gungande gospeltoner. Vi uppmanades med sångens hjälp att lägga ifrån oss våra bördor vid sidan av floden och den blinda sånggruppen och deras musiker gav verkligen järnet. Ljudteknikern jobbade hårt med att få balans mellan de fem rösterna och fick efter ett tag bra ordning på de ljudstarka herrarna. Det lät stilriktigt och entusiasmen på scenen var verkligen smittsam men de sjöng med alldeles för mycket vibrato för min smak. Ibland försvann någon av herrarna från scenen och den allra äldsta medlemmen satt långa stunder på en stol och vilade sig. Det är helt förståeligt då han måste vara närmare nittio vid det här laget. Han fick faktiskt en stor applåd av publiken för sin höga ålder, något jag själv ser fram emot med tiden. Det var som jag sagt ett starkt kristet budskap de förmedlade men vi som satt runt mitt bord var en skara hedningar och hade hejdlöst roligt åt en av låtarna där sånggruppen sjöng att vi skulle se till att behålla djävulen i sitt hål. När de ett stort antal gånger upprepade, "keep him in the hole", bröt vi ihop i skrattparoxysmer. Jättebarnsligt men jag är inte van med ett sådant hejdlöst åkallande av gud och så många pekpinnar.

Sist men inte minst, bara till namnet, denna kväll var ett av mina absoluta favoritband, Little Feat. När ljudteknikern hade fått balans på ljudet efter några låtar så svängde det så det svartnade. Obeskrivligt bra och för er som hade oturen att inte vara där igår så kan jag varmt rekommendera skivan, "Live From Neon Park", där Little Feat visar sig från sin allra bästa sida. Enda smolket i glädjebägaren var att bandet tappat sin sångerska men förutom detta blev jag glad och lycklig av konserten.

Två musikaliska pärlor under dagen uppkom genom gästning. The Blind Boys Of Alabama gästades på piano av Alan Toussaint och hans magiska spel lyfte musiken till nya höjder. Little Feat gästades av en Ukulelespelare som visade en oväntad bredd på det instrumentet i gruppens paradnummer, "Dixie Chicken."

Det var lite för lite folk på festivalområdet igår och det oroar mig eftersom jag verkligen hoppas att den här förnämliga festivalen överlever ekonomiskt. Tänka sig att något sådant ska komma från mig som i grunden tycker att jazz är ganska trist. Något jag åter och åter igen slås av är hur kul det är att lyssna på livemusik oavsett genretillhörighet så gott folk glöm inte bort att gå på en konsert då och då.

Jag skrev tidigare i detta aktstycke att min yngsta dotter Mimmi inte brukar räknas i datasammanhang i vår familj men detta kom på skam idag. Det visade sig att hon under tre års tid jobbat med datorer av märket Mac i skolan och kunde därmed för första gången vara till stor hjälp åt sin syster som är ett blåbär vad gäller Mac, häftigt!