Synpunkter

När jag var i New York för ett par år sedan så köpte jag ett par DVD-boxar med tv-serien "Hill Street Blues" och fick mig en rejält underbar nostalgitripp. Numera fullständigt ramlar det ut gamla och nya tv-serier i boxar där de förpackas säsongsvis. Min syster sitter i Sollentuna och njuter av "Herrskap och tjänstefolk" och min sambo Agneta fick alla tre säsonger av "Familjen Ashton" av familjen i födelsedagspresent. Nej ljushuvud hon fick inte presenten av Ashtons utan från sin egen familj. Hon och jag har börjat titta och tycker att serien är kanonbra. Skådespelarinsatserna är fantastiska men eftersom säsong ett är inspelad 1970 är bildkvalitén och specialeffekterna något ålderstigna, vilket genast påpekades hånfullt och högljutt av våra grymma döttrar då de stack in sina unga och kritiska huvuden i vardagsrummet där vi satt och mös.

"Nej vad dåligt, det syns att det är kulisser!"

Därmed var serien i deras ögon inte vatten värd. Jag som är härligt blind och bara hör programmet tycker att "Familjen Ashton" är toppen och även Agneta gillar den skarpt trots full syn.

Att alla tre serier jag nämnt ovan har starka manus och rejält goda skådespelarinsatser råder det nog inget tvivel om och att den tekniska kvaliteten inte var bättre på stenåldern är nog inte heller något att bråka om men det är ändå en sak som jag undrar över. När har den sköna nostalgin övergått till senilitet och en längtan att komma ihåg något som inte längre är ett klart minne utan bara en vag känsla?

Tänk om jag vaknar en morgon med en obändig lust att införskaffa "Humle och Dumle" på DVD. När jag som barn såg dessa figurer på burken var jag fullständigt fascinerad och stirrade som förhäxad på dessa mystiska gynnare. För er lyckostar som är för unga att minnas denna milstolpe i svensk tv-produktion så kan jag berätta att "Humle och Dumle" var två små gubbar som bodde i ett skafferi tillhörande en viss Kapten Bäckdahl. Varje avsnitt startades med att luckorna till sagda skafferi öppnades och där var de då våra vänner. De såg jättekonstiga ut och lät även i mina norrländska öron som ett par varelser från yttre rymden då de talade göteborgska. För att vi lindrigt begåvade tittare inte skulle behöva vara i något som helst tvivelsmål om vad vi beskådade så började varje program med en liten sång så fort dörrarna till skafferiet slagits upp. Samma visa varje gång och den började så här.

"Jag heter Humle, och jag heter Dumle." "Varje dag så träffas vi i Kapten Bäckdahl skafferi."

Leende så var man med på banan tänkande, "ja så var det ja." Jag tyckte som sagt att de såg konstiga ut och min far berättade pedagogiskt för mig att det jag såg som två kufiska snubbar på skärmen var två hakor som man målat en Humle och en Dumle på. Eftersom detta var svensk high tech tv när den var som bäst filmade man sedan av herrarna via en spegel så att bilden kunde vändas upp och ner så att skafferiinnevånarna kom i upprätt ställning. Jag blev djupt imponerad av denna förklaring även om jag också blev lite besviken att de bara var två vanliga farbröder med målade hakor som vänts upp och ner. Nu kan man med rätta undra över hur "vanliga" farbröder med målade hakor egentligen är och hur vanligt är det att man då vänder på dem? Det är nog en helt annan diskussion som jag kanske får anledning att återkomma till en annan gång.

Jag kan förstå hur programiden uppstod för det var säkert tekniskt lockande, men, var fanns dramatiken? Inte undra på att dessa två miffon fått heta "Humle och Dumle" för de bodde ju i ett skafferi. Snacka om inskränkt tillvaro! Vad såg de av världen?

Hur mycket action är det i ett normalsvenskt skafferi? Vad kunde jag som tittare vänta mig för drag i ett program där huvudrollsinnehavarna bara kunde röra på munnen? Dessutom såg båda vid närmare beskådande rätt sura ut och var säkert i grunden inga muntergökar. Om man nu dagarna i ända var tvungen att konversera tepåsar, mjöl, bitsocker, kryddor eller i bästa fall en annan sur hakgubbe än sig själv så kanske inte tillvaron skulle se så värst ljus ut. Jag var i alla fall ung och oförstörd eftersom jag ännu inte sett "Star Wars", då den inte skulle göras förrän om 25 eller 30 år, så jag gillade faktiskt "Humle och Dumle."

Jag tror att vi alla har sådana här nostalgispöken i bagaget och är du tillräckligt gammal så är det kanske den söta och lurviga lilla björnen "Andy Pandy" som är din grej. Är du något yngre så är det kanske den lurviga tjocka mannen med dockorna i sängen, "Beppe", som är din kopp te. Yngre läsare kanske nu kröker sina läppar föraktfullt åt våra hjärnspöken men passa er noga mina små vänner! När ni i 50-årsåldern drabbas av en oemotståndlig lust att spana in "My Little Pony" är även ni på väg att göra en "Humle och Dumle". Tror ni att de barnprogram ni älskade som små kommer att bestå tidens tand så skiter ni er garanterat på tummen och är på väg att gå vilse i pannkakan.

Jag är en modern och känslig man som mår rejält dåligt av spännande sportevenemang. Som tur är så är jag inte särskilt sportintresserad men min Akilleshäl är ishockey och då blir läget titt som tätt fullständigt förtvivlat. Igår kväll spelade Sverige mot USA och var, liksom i matchen mot Lettland två kvällar tidigare, ganska usla. I gårdagens batalj lyckades svenskarna till slut vända ett underläge med 5-2 till vinst i förlängning med 5-6, men jag fick ett smärre nervsammanbrott på kuppen. Tacka vet jag resultat som då vi slaktade Österrike med 7-1, det är njutning det!

Det är inte bara jag som lider i familjen och min yngsta dotter Mimmi vill och kan inte titta på ishockey med oss eftersom hon mår fysiskt illa av det.

"Man mår ju inte ens bra om de vinner för då är det i bästa fall lättnad man känner."

Med de orden gick hon ut i världen och lämnade resten av familjen åt sitt öde framför burken.

Min andra dotter Camilla satt kvar och led på samma sätt som jag och allt eftersom amerikanerna pepprade in mål så sjönk vi båda djupare ner i tv-soffan och i förtvivlan. Jag hotade att slå över till "Fråga Olle" istället för trams och fjantigheter om sex och samlevnad brukar ofelbart få mig på gott humör, men jag kände instinktivt att ett förslag om programbyte inte skulle falla i god jord, och dessutom vill jag inte se sådana program med mina barn, knappt ens med min sambo. Det redde ut sig till slut men den ende i familjen som höll sig lugn, förtröstansfull, ja för att inte säga kall, var just sagda sambo Agneta. Hon har tillbringat mången timme med sportevenemang och visade stor rutin och kunde ta Sveriges motgångar i rinken som en man. Sverige vann som sagt matchen till slut och som belöning får vi ikväll möta Ryssland, fy fan vad motigt det kan vara!

På tal om motigt så går det riktigt dåligt för finnarna i F1. Det verkar som om de nya essen inom denna snabba "sport" är unga engelsmän. Blir lite konstigt i min värld då de enda gånger jag hör talas om engelsmän och bilkörning är när mina föräldrar, som är bosatta i soliga Spanien, berättar om sagda britters bedrifter i trafiken. Vana med vänstertrafik är de som regel fullständigt oberäkneliga och farliga då de blåser fram på de spanska vägarna och sporadiskt håller sig på höger sida. Att dessa vägmarodörer skulle ha kapacitet att vinna Formel 1 är svårt att greppa. Förklaringen kanske till en del ligger i att de framgångsrika engelska tävlingsförarna är väldigt unga och i vissa fall inte ens har ett vanligt körkort. Det är kanske också så att vanliga trafikregler som högerregeln och lämna företräde inte gäller på en F1-bana där alla kör åt samma håll och själva grundtanken är att man ska komma först, men frågan är om det då är någon större skillnad mot den spanska rusningstrafiken?

Med tanke på det vackra vädret så lär det idag även bli rusning till langare och annat löst folk för ungdomarna vill ha alkoholhaltiga drycker eftersom det är Valborg. Valborg är fornnordiska och betyder, "sup tills du ramlar omkull din arma fåne." Nya svenska rekord i grenarna "langning till minderårig, och "det är cool på Maria pol." förväntas. Ett sportsligt alternativ till krökandet är kvällens ishockeymatch mot ryssarna på tv 6 så fan vet om inte snorungarna gör rätt som kräks i buskarna istället?

Ha en trevlig Valborg!

Varma relationer är knappast vad som kännetecknat förhållandet mellan USA och Kuba sedan mitten av 60-talet då amerikanerna förpassade landet med sitt kommunistiska styre till frysboxen. Nu har president Obama kommit med en fredstrevare, och det var sannerligen på tiden. Jag tror att den faktiskt riktigt ruttna regimen på den underbara sockerön kommer att falla fortare om relationerna de båda grannländerna emellan förbättras.

Det var riktigt varma relationer emellan Synliga och gårdagens publik på GK(Göta Källare) då vi spelade vårens sista offentliga gig av showen, "Synliga i mörker." Allra varmast, för att inte säga hetast, var det under min låt, "Känsliga händer", då lokalen kokade av återhållen lusta. Publiken sjöng med och när jag i slutet av låten hade verbal sex med alla närvarande var responsen överväldigande. Jag auktionerades tydligen bort till högstbjudande senare, men till vilken summa vet jag inte. Tänk vad roligt vi "vuxna" människor kan ha när vi sätter den sidan till. Gårdagens publik utstrålade en sådan värme och glädje att jag finner mig själv leende när jag tänker på det, och ett partygäng som det från Botkyrka igår kväll borde man ha på varje föreställning. Vill du själv se något från showen och inte orkar vänta tills i september då vi drar igång igen så kan du gå in på Aftonbladets webb-tv för där finns ett inslag filmat med mörkerkamera.

Varma relationer är inte heller vad som kännetecknat händelserna i tingsrätten då rättegången mot männen bakom Pirate Bay avslutats. Maken till övergrepp får man leta efter och domen är löjligt hård och orättmätig. Typiskt skivbolagens inkompetens att än en gång tro att man kan skrämma eller göra om sina potentiella kunder till kriminella. Till och med jag som är en inbiten diskofil som köper all musik jag vill ha på CD blir upprörd och får lust att ladda hem istället. Om det nu är så många som laddar hem musik gratis så är det egentligen bara för dessa klantar på skivbolagen att hitta på en bra och prisvärd metod att nå dessa musikälskare. Det finns redan nu några fantastiskt bra varianter där man kan lyssna på musik gratis, eller för en blygsam summa, i datorn. Bygg ut dessa och gör så att kunden för en vettig slant även kan ladda hem musik till mp3-spelaren så kommer miljonerna att rulla in. Då kommer den lagliga musiken att flöda, upphovsmännen får betalt, bolagen får skälig ersättning och varma relationer kommer åter att råda mellan utövare och konsument.

En annan varm relation som inte fungerar så bra är den mellan den globala uppvärmningen och Isbjörnarna som börjar få ont om is att jaga villebråd på. Det visas tycksyndominslag för sagda björnar på tv men jag har svårt för att riktigt ta dem till mitt hjärta eftersom Isbjörnarnas gullighetsfaktor för mig är lika med noll. Vore pedagogiskt lättare om det vore små söta och växtätande Koalabjörnar det var synd om, men vi är nog snart där eftersom det är en negativ klimatförändring det i grunden är fråga om. Det betyder att om det är synd om svältande Isbjörnar nu så är det snart nog synd om både Koalabjörnar och människan. Jag borde nog försöka uppamma lite varmare känslor för de osympatiska rovdjuren för både deras och vår egen skull.

Sist på ämnet varma känslor så är det just det jag vill ha för jag är trött på vad som är känt som aprilväder. Dagens och gårdagens nordanvind gör att mitt goda humör blåser bort och jag längtar efter våren. Det är i alla fall skönt att sitta inomhus och lyssna på ärligen köpt musik men jag tycker ändå att Pirate Bay killarna ska överklaga och önskar dem lycka till.

Jag har den senaste tiden vid ett flertal tillfällen blivit stående utanför GK(Göta Källare) vid Medborgarplatsens tunnelbanestation, Folkungagatan 45 i den kungliga huvudstaden Stockholm, eftersom vi där spelar vår krogshow, "Synliga i mörker." Jag har stått både vid ingången till GK, men även ovanför trappen i markplan. Det har påtagligt ofta kommit fram vänliga människor till mig och frågat om jag behöver hjälp. En dam sa att jag såg fundersam ut och det tar jag som en komplimang. Det är inte som om det är första gången jag står på någon av Stockholms gator, oftast i väntan på taxi, och det är faktiskt så att jag flera gånger i veckan befinner mig i detta tillstånd på Östgötagatan, men det har aldrig hänt att någon erbjudit mig någon hjälp där. Vet inte om det är att jag just vid Medborgarplatsen ser extra bortkommen ut eller om det helt enkelt råkar passera förbi extremt många hjälpsamma och vänliga människor just där. Trots att jag inte behöver deras hjälp så fyller deras omtänksamhet mig med värme.

När jag hörde på nyheterna igår fylldes jag med mer än värme och det var nog snarare helig vrede som fick mina kinder att blossa. Något lågt stående kryp hade stulit eller förfalskat de uniformer ett hemtjänstföretag i Hässelby använder för att kunna ta sig in hos gamla och därmed kunna bestjäla dem. Dessa fega kräk skulle säkert även rycka till sig min blindkäpp, pickla dövas hörapparater, montera bort hjulen från rullstolar och springa bort med dem och garanterat stjäla godis från små barn.

Två sidor av samma mynt alltså men jag tror och hoppas att det finns fler vänliga och rättskaffens människor än de lågt stående varelser som jag retat upp mig på. Vad tror du?   

Igår hade mitt band Synliga, "det blindaste bandet i landet", premiär på vår nya krogshow, "Synliga i mörker", på Göta Källare i Stockholm. Jag brukar sällan eller aldrig känna scenskräck men igår hade jag premiärnerver och var lite satt ur spel under eftermiddagen. När vi väl drog igång kvällens föreställning försvann min nervositet och jag kunde njuta av framträdandet.

Bandet är i högform och det lät kanon men två strömavbrott satte bandets förmåga att improvisera på prov. Det var en strömkabel som kommit i kläm då hantverkarna byggde om scenen under dagen som ställde till det för oss men snabba ingripanden från vår tekniker David Castillo och proppbytanden i flygande fläng redde relativt snabbt ut de tekniska problemen. Det luktade bränt och en kvinna ur publiken frågade oroligt om vi möjligen hade tänt rökelse, men som hon sa, "jag är inte rädd." Något annat ljushuvud i publiken menade då på att det inte heller var något att oroa sig för eftersom en eldsvåda i en totalt mörk lokal skulle synas direkt. Den kommentaren väckte stor munterhet hos både orkester och publik. Synliga hoppade blixtsnabbt ut i det okända och improviserade sånger och busade och jag är faktiskt inte säker på att alla i publiken fattade att vi hade problem med strömförsörjningen.

Premiärkvällens föreställning blev c. 20 minuter längre än beräknat men det verkade inte störa någon nämnvärt.

"Synliga i mörker" är som titeln förespår en show i fullständigt mörker som inkluderar en måltid som ska inmundigas i denna sköna och vilsamma ljusbefriade zon. Vill du läsa mer om själva showen och kanske boka biljetter så kan du gå in på,

http://www.synliga.com/

Ingen kan med ord beskriva vilken stor upplevelse det är att slippa synen för en stund och istället släppa fram de andra sinnena. Missa inte chansen att gå på den här unika krogshowen, för du törs väl?

Spread the word, som amerikanerna säger.

Synliga
Foto: Emmanuel Sanchez Zapata

Jag har utsatts för en hel del stress på sistone och har upptäckt en rad oroande reaktioner från min arma kropp. De två mest framträdande symptomen är en molande smärta i magen, som troligen är början på magkatarr, och nervryckningar i den högra delen av min haka, kanske ett tecken på begynnande galenskap. Nu går jag i undran över vilket som är värst för min fortsatta existens. Strul med magen och blödande magsår är självklart ingen höjdare men om min haka trillar av kommer jag att se dummare ut än någonsin. Nervryckningarna är i den högra delen och det skulle se ännu knasigare ut att bara tappa halva hakan. Jag tror att det estetiska väger över i detta fall för lite smärta i magen kan jag nog stå ut med.

Vad är det då som gör mig så nervös?

Det fantastiska bandet Synliga, som jag är en del av, har premiär på sin nya show, "Synliga i mörker", på tisdag mars 24 och allting är i fullständigt kaos. Så är det i stort sett alltid inför en premiär men det skiter både min haka och mage i. Om mindre än en vecka alltså så ska jag och mina kamrater stå på scenen på GK (Göta Källare) i Stockholm för att underhålla en förväntansfull publik. Då räcker det inte med en molande mage och ryckande haka utan krävs också att jag har huvudet fullt med rätt ord och toner.

Är läget lugnt?

Knappast, men det löser sig nog. Nu går jag och hjälper löset en bit på vägen för som min kusin Ulf brukar säga, "övning ger träning."

Henrik Dorsin bjöd på handikapphumor i kvällens, för övrigt ganska mediokra, deltävling i schlagerfestivalen. Han skämtade friskt med olika former av handikapp och jag tyckte det var riktigt roligt. Artisterna i deltävlingen som tillfrågades av kvällstidningsjournalister förfasade sig över Henrik Dorsins tilltag, för man skämtar minsann inte om handikapp. Det är så sant som det är sagt, man skämtar faktiskt inte om handikapp. Man talar inte ens om handikapp, ger heller inga jobb till handikappade och egentligen vill man nog inte veta av handikappade överhuvudtaget. För fan medborgare, skämta om oss, skämta med oss, se oss och låt oss alla få vara delaktiga. Ni lismande artister kan sluta upp med att försöka vara så förbaskat politiskt korrekta bara därför att ni är rädda för att säga något kontroversiellt. Det är inte den sortens beteende som gör en intressant artist. Spana istället in de artister som vågat och därigenom uppnått legendstatus som, Bob Dylan, John Lennon, Neil Young, Randy Newman, Lou Reed, Jackson Brown, James Brown, Cornelius Vreeijsvik, Ray Davies, Pete Townshend, George Harrison, Peter Gabriel, Dixie Chicks, Frank Zappa, Ted Nugent och många många fler. Jag håller inte alltid med alla dessa artister, tvärtom ibland, men de står, eller i de fall de lämnat jordelivet, stod för sina åsikter oavsett hur det inverkade på deras respektive karriärer. Jag tackar allra ödmjukast er schlagerartister för er omtanke och ert beskydd av oss stackars handikappades integritet men, sorry, ert beskydd blir helt förfelat. Ge järnet Dorsin, du synliggör oss och det behövs. Så länge det är vi och dem kommer det att finnas dåligheter och olösta frågor och då tycks det mig att detsamma gäller för handikappolitik som för invandrarfrågor eller frågor angående kriminalvården.

För att avsluta denna bittra tirad på en mer positiv not så är jag hjärtans glad att Thorleifs blev utslagna och att finkulturen i form av en operamajsa skrällde och gick till final för det är vackert med musik.

Hörde att temat för nästa Pridefestival blir hetero. Bra då kan vi alla komma ut ur garderoben då.

På tal om garderober så hoppas jag att satan håller en speciellt varm plats reserverad åt konstruktören av garderoben Pax Birkeland. Min familj och jag har kämpat med den djävla tingesten i ett par veckor nu och det tär hårt på våra tålamod och våra självförtroenden. Vi brukar inte ha några nämnvärda problem med att montera ihop möbler från IKEA men den här gången har det varit som förgjort.

Det hela började med att min kära sambo Agneta köpte den hiskeliga tingesten och ett datorbord och eftersom hon har för långa naglar för att montera själv bad hon vår dotter Camilla att ge sig hän och en 500 ribba skulle bli belöningen. Camilla gillar stålar och tackade tanklöst ja till erbjudandet. I vanlig ordning tog det några dagar innan Camilla ens började med arbetet men slutligen gav hon sig hän och en garderob började ta form. Jag hjälpte till lite eftersom jag har ett hjärta av guld och en hjärna stor som en jordnöt. Vi körde hopplöst fast när vi nått fram till beslagen för dörrens upphängande. Vi hade för dåliga skruvmejslar men detta problem löste sig nästa dag eftersom vi hade hantverkare i huset och därmed kunde vi kämpa vidare men hade förlorat ytterligare 3 dagar. Vi gav oss istället på datorbänken och fick efter viss möda ihop denna men var tvungna att köpa nya skruvmejslar då de gamla dåliga på något mystiskt sätt försvunnit.

Tillbaka till garderoben alltså och en lång, svettig och svavelosande kväll gick åt för att montera ihop de två lådorna och de skenor de skulle sitta på. Det gick skitdåligt och jag fortsatte nästa dag och fick med Agnetas hjälp slutligen fast de förhatliga skenorna och till min stora förvåning fick jag också dit lådorna. Lättnaden var stor och jag kunde nu skönja ljuset i slutet på tunneln för nu var det bara två hyllplan kvar och det brukar vara en barnlek. Det blev ännu ett helvete för konstruktionen är så obota dum att jag blir gråtfärdig vid blotta tanken. Några fjuttiga små manicker med en pinne i två ändar skulle hålla upp konstruktionen och det skulle vara 6 på varje hyllplan men fanns bara 11 med i påsen så vi var alltså en kort. När man tryckte dit dem satt de löst och när man sedan försökte sätta hyllan på plats så ramlade de ofelbart ner. Jag är i skrivande stund inte klar med hyllplanen och har faktiskt gett upp. Nu får någon annan ta över mitt tålamod är slut och om jag fortsätter så är det risk för att jag tar den bedrövliga garderoben från helvetet och kastar ut den genom dörren. Agneta skulle bli jättearg på mig och skulle kräva att jag köpte en ny, och det vore det nästan värt, men jag skulle aldrig köpa en Pax Birkeland, aldrig.

Nu hör jag hur Camilla och Agneta än en gång gett sig i kast med hyllorna, ska det aldrig ta slut?

Idag är det fettisdagen och då ska man äta fettisdagsbullar. Nu är dessa kaloribomber mer kända som semlor och orsaken till detta är inte så svår att räkna ut. Det är ogörligt för handeln att få oss att äta något med ordet fet i titeln i dessa tider av fokusering på vad vi borde och inte borde stoppa i oss, och vad skulle Anna Skipper säga om saken? Att få oss att äta fettisdagsbullar på fettisdagen är lika pedagogiskt svårmodigt som att få folk att använda kondom på barnens dag. Semla får det bli alltså men låt oss ta en titt på vad det är som utgör en sådan. Först vitt bröd, dåligt, sedan en stor klump med mandelmassa, för mycket socker inte bra, ovanpå detta flera centimeter med vispgrädde, oj oj oj, och som om detta inte vore nog ett brödlock med ett fint lager med pudersocker. Jag tycker i alla fall att det är gott, äter gärna en semla eller vad vi nu vill kalla den och får ofelbart dåligt samvete och finner mig själv bestigande motionscykeln varenda gång.

Denna fettisdag kom även den stora nyheten att Vår kronprinsessa Viktoria och hennes pojkvän Daniel förlovat sig. Nu har han skött sig i 7 år så då är det dags att slå till. Undrar om hon ska gifta sig i vitt för en prinsessa ska väl vara oskuld på bröllopsnatten? Jag är säker på att Törnrosa var det när hon gängade sig med sin fotfetischist men jag är inte lika säker på Snövits dygd trots namnet för hon höll ihop med ett helt gäng underliga karlar har jag hört. Det är visserligen en vältränad och sund ofrälse som Viktoria fallit för men pappa kungen har lovat att ge honom en prinstitel så att han bättre smälter in i de nya omgivningarna. Blir han då prinsen av Ockelbo? Jag låter säkert cynisk och bedrövlig i mina funderingar men jag önskar dem verkligen lycka till och är glad för deras skull för vi behöver alla någon att hålla av och bli avhållen av. På tv 4: a + blir det stundande äktenskapet tydliggjort med bravur då, precis som i ett och annat äktenskap, jakt och fiske utgår till förmån för en titt på det blivande brudparet.

Idag började också den årliga bokrean och kanske finns det några bra böcker om vett och etikett i kungliga sammanhang och någon om fördelarna med att klämma i sig en stor och närande semla.

Den färdtjänsttaxi som skulle köra mig in till den kungliga huvudstaden idag körde i diket och följaktligen skickades en annan bil att plocka upp mig. Chauffören av detta nya fordon berättade att färdtjänsten vill att taxi ska vara så miljövänligt som möjligt och därför meriteras andra vinterdäck än sådana med dubb. Tjänstemännen påstår att dessa andra vinterdäck är lika bra som dubbdäck men det höll min chaufför inte med om och sa att det påståendet var en ren skrivbordsprodukt. Jag är säker på att den chaufför som egentligen skulle ha hämtat mig, men hamnade i diket som prästens lilla kråka, också skulle skriva under på detta. Jag vet inte eftersom jag saknar både kunskap i frågan och körkort, blinda är usla bilförare, men det tycks mig att miljöaspekten här står kontra trafiksäkerhetsaspekten. Samtidigt som miljödebatten blir alltmer intressant vräker snön ner över Uppland. Slå igång stereon eller kanske mer miljövänligt, vevgrammofonen, och spela något passande. Mitt förslag är den gamla slagdängan med texten, "men se det snöar, men se det snöar, det var väl roligt, ha ha."

Gammal är äldst brukar det heta men igår bevisade unga Molly motsatsen och det med bravur. Bästa låt och framförande i schlagerspektaklet så här långt och jag tror att hon vinner hela tävlingen. Som ni säkert redan räknat ut så fungerade gårdagens plan inte alls för min del. Det började bra med en god middag men sedan gick det bara utför och jag fann mig själv först diskande och sedan framför dumburken med en chokladkaka. Ingen hedersstund alltså, varken på diskbänken, på köksbordet eller i bingen. Inte nog med detta misslyckande men jag glömde bort att glädja mig åt förlorarna eftersom jag faktiskt gladde mig åt Mollys seger. Jag är i sanning en riktig looser och jag hopas att detta faktum stimulerat din hjärna väl. Det snöar som tusan och jag måste iväg till en repetition med de delar av mitt band Synliga som inte åkt till Kanarieöarna. Ha en bra dag!

Jag hörde ett radioinslag om hjärnans olika stimulanscentra som nu genomgått en stor undersökning. Det visar sig enligt undersökningen att det är samma del av hjärnan som stimuleras vid sex och god mat, men även av andras misslyckanden. Tänka sig att det är fullt naturligt att vara en missunnsam skit och att fullt ut njuta av andras tillkortakommanden. Vill du denna lördagskväll ha full utdelning på njutningens område så har jag här en plan som jag själv ska försöka genomföra. Om jag misslyckas med det är det säkert till glädje för någon annan missunnsam skithög.

Jag tycker att vi gör så här.

1 Gör ordning en riktig festmåltid. Ät, mys och unna dig även en rejäl efterrätt för nu ska rätt del av hjärnan hårdstimuleras.

2 Ta din partner vid handen och kryp ner i sänghalmen för en hedersstund i praktformat. Kanske först en snabbis på köksbordet eller mot diskbänken och sedan en längre sejour i bingen. Gå ut för fullt för här är det ytterligare stimulans av det rätta lilla centrat i hjärnan som gäller.

3 Nu bör klockan ha närmat sig c. 21.30 tiden och du har förskonats från nästan hela schlagerfestivalen och kan i princip bara slå igång tv: n för att få glädja dig åt de fåniga förlorarna som inte gått vidare till final. Detta kommer att ge dig en njutning större än du upplevt tidigare under kvällen och när du utmattad går till sängs för välbehövlig vila kommer du att sova den rättfärdiges och vältillfredställdes sköna sömn.

Lycka till och kom ihåg att fungerar det inte för dig så förhöjer det bara min njutning och vinnare behöver förlorare. Glöm inte heller att skriva tackbrev till ledningen för de stora tv-kanalerna som ständigt ger oss program med hård utslagning och massor av sopor som kan få oss att må riktigt bra.

Tyckte du att detta blogginlägg var bittert och gnälligt så kan det bero på att jag inte hade några biljetter till gårdagens konsert med AC/DC och att jag därför är en riktig looser som fick tillbringa gårdagskvällen med usla "Let's Dance" istället.

Min dotter Camilla nyss fyllda 20 övningskör nu för fullt och det går väldigt bra. Nuförtiden är det inte bara att lära sig att framföra ett fordon och alla trafikregler utan också att behärska den ädla konsten att köra miljövänligt. När jag hör vad som krävs för att uppnå det sistnämnda så är det rätt uppenbart att nästan alla oldtimers inte skulle klara en uppkörning idag även om de flesta av dem är rätt så kompetenta bilförare. Jag kan uppleva miljökraven lite som att sila mygg och svälja elefanter men jag är kanske bara en gammal cyniker.

Jag brukar åka med när Camilla övningskör men är som blind förpassad till baksätet. Det går som sagt väldigt bra för Camilla att köra men det är fascinerande hur andra bilister behandlar ett fordon som har en skylt med "övningskör" på bakluckan. Oavsett om vår bil håller den gängse trafikrytmen eller inte så kör alla andra fordon ofelbart om oss. Ibland blir dessa omkörningar rent huvudlösa för ivern att lämna den övningskörande är stor och betvingande. Jag sitter där i baksätet och hör hur bilar susar förbi oss till höger och till vänster och brukar tänka att det lika gärna kunde stå "spetälska" på skylten.

En extra glad kategori trafikanter är hantverkare som trafikmässigt nästan bildar en egen genre. På en av sina körlektioner på körskolan blev Camilla påkörd bakifrån av en stressad hantverkare. Felet var helt och hållet hantverkarens och jag ifrågasätter starkt dennes listighet som ligger på tok för nära ett blåbär i en bilskolebil. Vid gårdagens övningsrunda var Camilla tvungen att stanna och släppa fram trafik från ett annat håll och hon lydde bara högerregeln. Tålmodigt väntande på sin tur att åka blev Camilla snart stressad av en otålig hantverkare i sitt fordon som fullkomligt hängde på tutan bakom henne. Camilla började säkert undra om hon tänkt fel och frågade Agneta, den ömma modern som hon övningskör med, om hon skulle köra. Agneta sa lugnt att hon var tvungen att invänta sin tur och att de fick försöka ignorera idioten bakom.

Varför beter sig alla så elakt och empatilöst åt i trafiken mot de stackarna som ännu inte bärgat sitt körkort? Det är tydligt att vett och etikett inte är något som ingår i en körkortsutbildning. Det vore kanske lika viktigt som teknik och miljöaspekten. Där har vi massor att lära av billandet USA men de har å andra sidan en hel del att lära sig av resten av världen vad gäller affärsmoral och miljömässig teknikutveckling för framtidens fordon.

Var snälla mot varandra i trafiken och kom ihåg att en puppa en dag kan bli en fjäril och ett litet frö en blomma.

I min lilla familj så är det numera otroligt ovanligt att vi alla fyra äter middag tillsammans men idag hände det. Alla var på gott humör och åt med god aptit samtidigt som konversationen flödade ur alla munnar och in i alla öron. Min yngsta dotter började efter en stund att berätta om en TV-serie som hon fullständigt snöat på. Den hette "Queer as folks" Och var som hon uttryckte saken en bögserie. Hon ville absolut att vi också skulle titta på den och försäkrade oss om att vi, precis som hon själv, skulle älska serien som hon sa var det bästa hon någonsin sett. Hon förklarade att vi ganska snart skulle vänja oss vid de explicita sexscenerna mellan män och även de med lesbiska par. Den resterande familjen gladde oss åt Mimmis entusiasm över manus och skådespelarinsatser men gjorde inte precis vågen av iver över att själva se serien. Mimmi gav sig dock inte och kämpade vidare för att sälja in den frigjorda serien till oss andra tills vi vänligt men bestämt bad henne låta bli. Det gjorde hon motvilligt men tyckte ändå att vi borde ge den en chans. Det lovade min andra dotter Camilla och sa att när det absolut inte fanns någonting annat att se så skulle hon möjligen ge bögserien en chans.

En aning lättade över att inte behöva höra mer beskrivningar av homosexuella bedrifter i sänghalmen fortsatte middagen. Då tog Camilla åter till orda och berättade att den bajskorv som sedan en dryg vecka bott i busskuren närmast oss nu tagits bort. Det verkar som om det bor en bajsmarodör i området och för ett tag sedan hade han eller hon lämnat efter sig en laddning på berget nära busskuren. Den regnade bort men för en vecka sedan ungefär lades en ny klubba och denna gång inne i själva busskuren. Svinäckligt redan det men som ämne vid matbordet helt olämpligt enligt mitt förmenande. Tro nu inte att jag är homofob men jag kan inte för mitt liv tycka att sex och bajs är särskilt upplyftande som konversationsämnen vid middagsbordet. Min sambo Agneta och jag tycker ibland att det är lite trist att familjen äter tillsammans så sällan men idag var vi nog båda lite ambivalenta till den samlade familjens fröjder.

Jag var på ett födelsedagskalas i Upplands Väsby i lördags och det var ett herrans drag, som det så ofta är när gästerna är rutinerade och har åldern inne. Det lektes lekar, hölls tal och var allmänt uppsluppet och i en presentation av födelsedagsbarnets gamla polare omtalades jag som en av Sveriges bästa dansbandstrummisar. Nog är det väl själva sjutton att gamla synder alltid ska hinna ikapp en och dessutom pinsamt då jag med tiden utvecklat en ganska rejäl ovilja mot den slätstrukna musikstil vi kallar dansbandsmusik. Det är dock sant att jag under några år lirade trummor i dansbandet Epplers men om jag var en av landets bästa dansbandstrummisar vill jag låta vara osagt. Jag förstår självklart att man satte detta epitet på mig för att retas och det fungerade, usch!

Jag var sjuk och eländig för några veckor sedan och tyckte både synd om mig själv och hade rejält tråkigt. För att muntra upp mig mellan snörvlandet och snytningarna började jag förvanska namnen på de svenska dansbanden. Eftersom jag var så förkyld och snorig så fick det bli just detta som hjälpte mig att döpa om de förhatliga dansbanden och här är min otroligt barnsliga lista över Sveriges tre största dansband.

1 Snorleifs, mesiga men meriterade och klara för schlagerfestivalen.

2 Slem-Ingvars, rockigast av alla dansband och alltid lika heta, kanske rent febriga.

3 Snotts, nya, fräcka och även de klara för schlagerfestivalen.

Min sambo Agneta och jag var idag med bil på väg till vårt favoritlunchställe Björken på värmdövägen här i Nacka då vi på höger sida och i bussfilen blev omkörda av en bil i hög fart. Det var en tjusig silverfärgad Cab och tro det eller inte men den var nedcabbad. Den blåste på som om de hade bylingen efter sig och det kanske den hade för den körde mot rött en bit nedåt vägen. Att ha suffletten nere när det är minus sex grader ute och blåser småspik tyder som jag ser det på en av tre saker, att föraren är en riktig hårding, helt desperat eller en vilsekommen eskimå. Är det bara en vanlig biltjuv och detta är deras arbetsvillkor så är det för sorgligt och småtjuvarnas fackförbund borde försöka få till bättre avtal för sina medlemmar men förhandlingsläget är kanske inte så lysande just nu eftersom någon tydligen stulit förbundets kaffekassa. Om någon i Nacka området blivit av med sin fräsiga Cab så finns det alltså två vittnen här hos oss men jag hörde bara vrålåket och duger nog som blind inte om det kommer till rättsliga åtgärder, men ni får gärna låna Agneta och hon är jättemysig.

En sak kan du vara riktigt säker på i denna osäkra värld och det är att företag, och de människor som är anställda av dem för att göra deras produkter synliga, gör allt för att just du ska se deras varunamn med slogans och positiva produktfakta. Detta sker överallt och inte minst då i biofilmer, böcker och liknande. Det är nog illa när en författare lite krystat försöker få in produkten i sin storyline eller när ett visst mobil eller bilmärke är totalt överrepresenterat i en spelfilm, men när produktplaceringen sker per automatik blir det riktigt dråpligt. Även lilla jag här på min blogg har vid några tillfällen råkat ut för detta och det har inte blivit riktigt som det var tänkt är jag rädd. Det senaste exemplet är det blogginlägg jag skrev häromdagen beträffande den urusla chauffören på Taxi Kurir jag hade oturen att åka med. Mitt inslag är minst sagt kritiskt mot sagda bolag och deras låga standard vad beträffar service och chaufförer. I direkt anslutning till mitt inlägg hamnade en annons om att ta taxilegitimation. En huvudlös placering som bara leder till ett extra garv åt vår sjuka värld men hur har det gått till. Jag är tämligen säker på att det fungerar så här. Företag köper reklamplats på bloggbolagets sidor och i ett försök att ge produkterna en så bra annonsplats som möjligt så används en sökmotor som letar efter lämpliga ord som associerar till produkten. I mitt blogginlägg och även i rubriken fanns ordet taxi och vipps så hamnade annonsen om taxilegitimation bredvid mitt inlägg. Skitsmart, förutom det faktum att jag i mitt inlägg mest av allt spydde galla över taxi, i alla fall Taxi Kurir.

Det som jag ändå kan konstatera som något positivt i det hela är att det den här gången inte var den mänskliga faktorn som ställde till det utan den omänskliga faktorn, i alla fall indirekt.

Humöret kan som bekant bli riktigt uselt vid blodsockerfall och jag undrar om det kanske är just det som händer när veganerna blir militanta. De får helt enkelt inte i sig vad kroppen behöver för att funktionera och blir därför arga och drar ut i strid. En korvsmörgås skulle så klart göra dem på bättre humör men de vill inte äta sådant så de förblir upprörda.

Djurens rätt står högt på agendan och det är berömvärt men trots detta tycks det mig att dessa tappra veganer silar mygg och sväljer elefanter om uttrycket ursäktas. Förstörelse av egendom, hot och allehanda illvilliga aktioner mot pälsbutiker och andra småskuttare hör till de vanligaste aktionerna från dessa militanta veganer men är inte det för fjuttigt för människor med ett sådant brinnande intresse för djurens rättigheter? Nu är det jultider och en mer värdig kamp vore för dessa kämpar att ge sig ut och slåss för de djur som verkligen ligger risigt till just nu. Grisar och kalkoner kämpar för sin överlevnad och det går skitdåligt. Låt nu den stackars pälshandlaren få en fridfull jul och ge er på en värdigare motståndare, någon som förtjänar er fulla uppmärksamhet. Konsum, ICA, Vivo, Willys, ja listan kan göras hur lång som helst och inte en enda representant från er har setts till utanför dessa butiker. Visa mod nu och bege er ut i julhandeln och berätta för folket hur grisarna och kalkonerna lider bara för att vi vill smörja kråset. Spraya slagord om nätterna, blockera ingångarna till butikerna om dagarna, dela ut pamfletter med ideologiska tankar och gå i cirklar med stora plakat med slagord. Förslag till text på skyltarna.

"De som äter grisar är grisar."

"Att äta kött är en kalkon."

Hjälper inte dessa åtgärder får ni helt enkelt bli mer militanta, ni är ju ändå veganer, och fixa pyspunka på bilarna på parkeringarna. Tänk till, visa mod och glöm inte att berätta för alla dessa olidliga skinkätare att det faktiskt går lika bra med selleri.

Påven, ni vet killen med alla tiders lyxigaste stjärngossestrut, uttalade sig häromdagen i ämnet världens undergång. Han påstod att det är ett lika stort hot mot vår fortsatta existens att vi accepterar homosexualitet och den formen av partnerskap och att det i förlängningen är ett lika stort hot som skövlingen av Brasiliens regnskogar. Han sa det inte i precis de ordalagen men det var så jag tolkade hans uttalande. Det känns i min värld inte särskilt farligt och även om killen med struten skulle få rätt så måste det väl ändå ta miljoner med år innan alla blir bögar och lever i parförhållanden som är ofruktsamma? Regnskogarna däremot mejas ner med en oroande fart men det är alltså enligt potentaten inte ett lika stort problem.

Kanske är påvens uttalande inte riktat till oss vanliga människor utan till prästerskapet inom den katolska kyrkan som i alltför stor grad tycks ägna sig åt hobbyn småpojksjakt. Jag har funderat på det där med celibat för präster och här är min tes. Tänk dig att du som ung man känner en stark religiös dragning och allvarligt funderar på att ägna ditt liv åt gud. Du finner den katolska läran vara den som passar dig bäst och du ger dig hän och börjar dina teologistudier för att verkligen fördjupa dig och känna efter. Det känns bra och du gillar vad du fått fram vid dina studier och vid samtal med utövande präster. Så kommer då frågan om celibat upp och det tar du dig en rejäl funderare på och utsätter dig även för närkontakt med det täcka könet. Det visar sig vara en ren vandring i parken för dig att avstå från sexuellt samröre med kvinnor för det rycker inte det allra minsta i svansen och det är kanske även så att du tycker att de är lite läskiga. Lite skärrad av denna upptäckt kollar du genast om du känner dig dragen till män men även där är reaktionen i svansen obefintlig. Det står med ens klart för dig att du är ämnad att ägna ditt liv och din energi åt vår herre.

Allt går bra och du blir med tiden en präst och får även med tiden ditt eget stift med en liten men trogen församling som tycker att du är en bra och lagom progressiv själavårdare. Åren går och en dag står du där inne i kyrkans allra heligaste då din blick fastnar på korgossens lilla runda bak då han böjer sig fram för att plocka upp någonting från golvet. Då rycker det plötsligt till i svansen, du fylls av åtrå och det allra heligaste får en helt ny mening för dig. Så börjar åratal av tafsande på korgossar och otillbörligt, omoraliskt och faktiskt även olagligt beteende tills även du avslöjas som en pedofil i prästkappa. Du inser att det hade varit bättre med en fru som ville samma sak som du.

Nu vill jag inte påstå att alla katolska präster är pedofiler för så är det självklart inte men det har varit påfallande många fall och det talar sitt tydliga språk mot sexuell avhållsamhet som jag anser totalt onaturligt.

Tre beslöjade damer i tv-rutan har också lett till debatt i media och i stugorna. Halal-tv provocerade men min tanke är att HAlal-radio inte skulle väcka lika starka reaktioner. Det vore inte samma sak med tre beslöjade damer i P3 och för de tre damernas egen del är det kanske ännu bättre då de i radiosammanhang faktiskt är dubbelt beslöjade.

Nu ska ni inte tro att jag är ute efter att smutskasta religion i allmänhet för det är inte mitt syfte men jag har svårt att fördra människofientliga åsikter i guds namn. Det är som vanligt inte fel på kärleksbudskapet utan tolkningen, eller som jag tycker feltolkningen, från sådana som tror sig stå närmare gud än oss andra.

Idag är det julafton och det är inte jultomtens dag utan faktiskt Jesus. Denne guds son var en schysst kille med ett renodlat kärleksbudskap så honom spikade vi upp på ett kors tills han dog. Om jag var jultomten så skulle jag inte känna mig helt trygg bara därför att jag åker omkring i ett vrålåk draget av urtjusiga renar och är jovialisk, snäll och delar ut massor av fina presenter till höger och vänster. Det finns massor av sjuka människor därute och passar han sig inte så kan även han möta en ond bråd död för vi människor är inte riktigt att lita på.

Tomten är redo

God Jul!

Min yngsta dotter Mimmi jobbar några kvällar i månaden i ett ungdomsprojekt kallat "Nacka Polarna" och förtjänar på detta en blygsam summa pengar och hon konstaterade snabbt att hon inte skulle tjäna så mycket pengar i år att hon skulle behöva betala någon skatt. Vi hennes ömma föräldrar hjälpte henne genast att införskaffa de nödvändiga papper som krävdes för skattejämkning. De kom och blev sedan liggande tills igår kväll när Mimmi synade det papper hon fick med posten från sin bank och kunde konstatera att full skatt dragits på hennes lön då hon inte gett de erforderliga papperen om skattejämkning till sin arbetsgivare. Hennes selektiva minne hade än en gång firat en triumf.

Min andra dotter Camillas pojkvän Emmanuel och hans familj flög till Madrid nu på morgonen för att fira jul och nyår i Spanien. Igår kväll stack Camilla iväg för att möta sagda pojkvän vid Orminge centrum varefter de skulle bege sig hem till Emmanuel i Hammarbysjöstad för att han skulle packa sin väska och så att de kunde ha lite mys och lite gullegull innan hans avfärd mot Paellans förlovade land. Camilla sa innan hon gick hemifrån att hon trodde att de nog skulle komma tillbaka hem eftersom Emmanuel alltid brukar glömma något hemma hos oss. Så blev det också och mindre än en timma efter det att hon gått hemifrån var hon tillbaka hemma med pojkvännen i släptåg. Han hade glömt något till sin kamera men med den nerstoppad i fickan kunde de äntligen bege sig mot hans hem och lite farvälmys.

Några timmar senare ramlade det in ett sms i min mobil där Camilla undrade om det möjligen kunde vara så att Emmanuels pass fanns hos oss. Min sambo Agneta tittade i lådan där vi förvarar våra pass och där låg mycket riktigt det försvunna passet. Ett par timmar senare kom Camilla hem och hämtade passet åt sin käraste men hade gett stränga order om att han skulle vara färdigpackad när hon återkom med vändande buss. Ska jag ut och resa så är passet det första jag tänker på och kollar men i Emmanuels fall var det åter det selektiva minnet som gjorde sig gällande.

Idag åkte Camilla till Forum Nacka för en sista julklappshandlingsinsatts. Vi körde henne först till posten, i vårt fall Q8, för att hämta ut ett paket och släppte henne sedan vid en busshållplats vid Björknäs. Agneta och jag åt lunch och åkte sedan hem. Precis när Agneta kört in bilen i garaget ringer min mobil och det är Camilla som undrar om hennes plånbok ligger i baksätet. Det gör den och bilen körs än en gång ut ur garaget för avfärd mot shoppingcentrum och glömsk dotter. Vid sagda shoppingcenter är det fullkomlig kaos och efter mycket strul inkluderande, bilkö, radioskugga i parkeringshus och allmän otrivsel i trafiken hittar dotter och föräldrar slutligen varandra och plånbok kan överlämnas. Agneta kunde inte låta bli att skratta när Camilla hittade oss vid parkeringen och log ett, jag är en dålig människa leende, med hela nyllet. Då är det svårt att inte förlåta ungdomarnas selektiva minne.

Jag hade också tänkt berätta om en grej jag glömt men minns inte vad det var. Det beror inte på ett ungdomligt och selektivt minne utan på att jag är en glömsk gammal gubbstrutt. Livet är faktiskt orättvist, glöm inte det!