Synpunkter

Jag är sedan ett antal år blind och är därför berättigad till att åka färdtjänst. Vad denna min rättighet betyder för min personliga frihet och rörlighet går knappast att beskriva men tanken på att jag skulle klara mig utan gör mig fullständigt kallsvettig. I det stora hela fungerar färdtjänstsystemet i Stockholms län bra trots vissa brister i samplaneringssystemet och att telefonväxlarna numera är placerade i länder långt borta. Dessa två brister gör att man ibland får åka ganska konstiga kringelkroksresor och att det ibland blir en härlig begreppsförvirring vid telefonbeställningen, men det fungerar trotsallt ganska väl. En annan kontinuerlig strid är antalet resor i den årliga tilldelningen men även där tycker jag mig skönja en viss ljusning i horisonten. Många tror att resandet är helt gratis men som all annan samhällsservice av idag är det en kostnad och det finns ett kostnadstak som gör att man vet hur stor kostnaden blir som störst. Jämfört med att betala taxin enligt vanlig taxa så är det givetvis väldigt billigt och det är även så att avtalet mellan färdtjänsten och taxibolagen gör att taxan är lägre vid en färdtjänstkörning än annars. Det har fått vissa konsekvenser och den mest uppenbara är att det blir billigare för färdtjänsten, vilket är bra, och en annan att taxichaufförerna i de bolag som skrivit avtal med färdtjänst tycker att marginalerna är för små och att avtalen är dåliga. Detta är tyvärr också ibland uppenbart i attityden gentemot färdtjänstresenärerna som vissa taxichaufförer upplever som en andra klassens kunder och människor.

Efter ett möte på söder igår klev jag in i en förbeställd bil strax före fem för en färd mot mitt hem i Östra Orminge som ligger i Nacka. Allt gick väl ända fram till efter Skurubron där man kan svänga av mot Björknäs och det gjorde chauffören innan jag hann stoppa honom då detta är en krånglig, krokig och besvärlig väg som både är längre och tar c. tio minuter längre än om man fortsätter fram till Orminge avfarten. Jag påpekade detta men sa också att det var väl inte hela världen. Föraren sa att han bara följde sin GPS och jag sa skämtsamt att det var ju synd. Efter ytterligare en stunds åkande och faktiskt en fel åkning trots det fantastiska navigeringssystemet kom vi fram till min väg som ligger i en lång uppförsbacke. Från denna långa backe utgår små avfarter och vid varje sådan finns en skylt som upplyser om vilka nummer som därefter ligger inne på de rundade gårdarna med radhus, infarten dit spärras av en bom. När vi var en bra bit upp i backen så upplyste jag chauffören att det skulle stå 226-288 på skylten vid den avfart vi skulle till. Föraren som var man och därmed troligen besatte en låg simultanförmåga verkade inte vilja lyssna på vad jag sa och sa bara, ja ja jag ska bara leta rätt på ditt nummer. Jag som tyckte att resan redan hållit på alldeles för länge och kände att ytterligare en fel åkning med komplikationer var i antågande talade åter om vad det skulle stå på den korrekta skylten. Han replikerade åter att han bara skulle leta rätt på mitt nummer och jag sa att jag förstod det men att vad han skulle leta efter var den skylt jag tjatade om. Då skrek han åt mig att hålla käften för han kunde minsann sitt jobb. Det var första gången jag blivit ombedd att hålla käften i en taxi då jag försökt hjälpa chauffören på traven och jag blev tvärarg. Jag kan mitt jobb fortsatte föraren men jag avbröt honom med att ifrågasätta om han verkligen kunde det när han bad kunderna att hålla käften. Du ska inte lägga dig i mitt jobb sa han och jag skrek att han inte ska be kunder att hålla käften. Det gick väl bra att hitta hit fortsatte han men nu var jag förbannad så jag sa att det hade det inte eftersom han bara kunde köra efter GPS och att resan tagit onödigt lång tid. Nu var föraren ordentligt uppretad och sa att om jag betalade för resan så kunde jag klaga men som det var nu så skulle jag bara vara nöjd. Jag skulle minsann inte tro att jag kunde få åka vilka vägar jag ville bara för mitt höga nöjes skull och han hade minsann kört efter Navigator som visar den kortaste vägen. Till saken hör att den väg jag ville åka och som i stort sätt alla andra taxichaufförer tar är kortare och delvis så därför att man kan åka en buss och taxiväg som inte finns inlagd i de flesta navigatorer.

Vad tycker du att jag ska göra, kasta bort navigatorn? Det var precis vad jag tyckte och sa också det.

Det som retade mig mest var det faktum att han ansåg att jag var dum i huvudet eftersom jag var blind och därför i hans värld var totalt oförmögen att hitta hem. Hur djävla svårt är det att hitta hem till en plats där man bott i tio år? Vem vet sannolikt den bästa vägen dit, navigatorryttaren eller den som bor där?

Som vanligt vid problem av det här slaget så är det Taxi Kurir som verkar ha anställt den värsta samlingen ljushuvuden inom Stockholms taxinäring och det praktexemplaret jag hade lyckan att få åka med måste ha trott att han var astronaut och inte taxichaufför, för hans jobb var oändligt svårt och mig behandlade han som en Alien.

Det är faktiskt inte mitt fel att deras avtal med färdtjänst inte är till chaufförernas belåtenhet och missnöjet borde de vädra med bolagets ledning eller helt enkelt byta till ett annat. Vill de inte köra färdtjänst så kan de söka jobb på Taxi Stockholm eller andra bolag som inte har tecknat något avtal med färdtjänst.

Taxi Kurir borde nog se över utbildningen av sina förare och låta ämnen som bemötande och respekt ingå för på dessa punkter är bristerna ute på fältet monumentala.

Nu behöver nog inte du oroa dig för att åka med Taxi Kurir om du inte är en färdtjänstkund för dessa buttra grinollar till chaufförer blir lena som ett babyarsel när du viftar med kort eller cash för som bekant, money talks bullshit walks!

Av någon outgrundlig anledning så kopplar min hjärna ur när jag försöker titta på väderleksrapporter på TV och jag antar att det tyder på ett monumentalt ointresse från min sida. För det mesta är det ju så att vädret är lite mitt emellan sådär och är egentligen varken dåligt eller bra. Med rätt kläder är upplevelsen från dag till dag sig ganska lik och är det så att det är storm, kraftigt snöfall eller grymt varmt så lär jag märka det på någon sekund då jag sticker ut min långa näsa genom ytterdörren.

En del av min svårighet at koncentrera mig under väderleksrapporterna kan vara det sätt de framförs på. Norskan på TV 4 lär vara ganska snygg men jag är blind och för mig blir det bara så att rapporten framförs av någon som inte ens kan uttala ämnet. Med henne är det inte väder, det är vader.

Denna morgon upptäckte jag till min egen stora förvåning att jag faktiskt lyckades uppfatta hela rapporten och undrade genast vad detta berodde på. Efter ytterligare en stunds intensivt lyssnande stod svaret klart för mig, sagotant. Både på 4: an och på 1: an lät väderleksrapportörerna som sagotanter. Särskilt hon på 4: an fick den ganska gråmulna rapporten att låta som "Hans och Greta" eller med tanke på årstid och innehåll som "Snövit och de sju dvärgarna". Det kändes konstigt att gå på ett sådant lömskt trick vid min mogna ålder men fakta är fakta, jag hörde hela inslaget och begrep nästan allting. Jag är något av en geografisk analfabet och tappar lätt bort mig när det snackas om Svealand och Götaland men norrland fattar jag. Det händer att jag måste fråga min sambo vilket väder vi ska få trots att jag nyss lyssnat på en väderleksrapport av just denna anledning.

Idag skakades Skåne av en jordbävning och det var den kraftigaste i landet på över 100 år. 4,7 på Richterskalan satte Skåne i darrning med Ystad i epicentrum men jag tror inte att det var den småfete Wallander som trillade omkull och inte heller Carolina Gynning som skakade om landets södra delar för hon är inte ett jordskalv utan ett bombnedslag.

Som ni kanske minns så berättade jag för en tid sedan om hur min dotter Mimmi kom hem med något som liknade Lussebullar men som hade konsistensen av betong. Hon ville revanschera sig och lyckades till slut övertala sin ömma moder att baka nya tillsammans med henne och denna kväll gick baket av stapeln. Med tanke på att Mimmi har tusen järn i elden och är en minst sagt rörlig måltavla så ringde jag i eftermiddags upp henne och frågade om de verkligen skulle baka denna dag. Absolut, blev det rappa svaret, och du kan väl be mamma svänga ihop degen? Det kunde jag visst göra men så ändrade Mimmi sig och bestämde sig för att själv be mamma om detta. Agneta skrattade uppgivet när Mimmi någon timma senare gjorde just detta och Agneta menade med rätta att just ihopkleggandet av degen är mer än halva jobbet. Båda döttrarna var i Nacka Forum för att handla julklappar och när de väl kom hem satt Agneta och jag och åt middag men Mimmi ville genast ge sig på att forma bullar av den vackert jästa degen. Sagt och gjort bullar knådades ihärdigt och Mimmi undrade hur stor satts det var och hur många bullar det skulle kunna bli. Agneta informerade att c. 35 Lussekatter kunde vara ett troligt antal. Mimmi som var stressad knådade på och berättade samtidigt att hon inte kunde varken pensla bullarna eller bevaka gräddningen eftersom hon var tvungen att springa iväg på ett politiskt möte och dessutom hade hon en otroligt viktig läxa. Första gången i år jag hört henne berätta om en viktig läxa, otur att den dök upp just idag. Efter en liten stund deklarerade Mimmi stolt att nu var bullarna färdiga för en slutjäsning och pensling. Hur många blev det? Både Agneta och jag hade våra dubier om antalet med tanke på den korta tidsrymd det tagit att forma dem. Mimmi räknade stolt och berättade uppenbart nöjd med sig själv att det blivit 14 stycken. Agneta synade mästerverken och kunde sakligt konstatera att de var aningen stora även om vi inte vet vad EU standarden för Lussebullar är. Mimmi tvättade snabbt händerna, rev åt sig jackan, ropade ett glatt hej och försvann ut genom ytterdörren som ett skott. Agneta suckade uppgivet och ställde bort bullarna för ytterligare en timmas jäsning inför pensling och gräddningsfasen.

En och en halvtimma senare hörde jag hur Agneta ropade i köket. Att jäsningen fått fortgå lite längre än som tänkt var får nog skyllas på Nobelfestligheterna med uppvisning av Drottningens klänningar genom åren, vilket fick Agneta att sitta som klistrad framför TV: n. Nu hade hon lösgjort sig från festligheterna och stod i köket och ylade muntert. Camilla, Hennes pojkvän Emmanuel och jag kom genast ångande för att få reda på vad som stod på och fick då uppleva Lussekatterna som nu blivit ännu större och kanske mer liknade Lusselejon. Jag tänkte att en fördel ändå är att man nu kan klämma i sig en tre fyra stycken och då låter inte det så mycket även om det i praktiken då rör sig om en åtta tio.

Gräddningsfasen inleddes och huset fylldes med förföriskt härlig bulldoft. Lussekatterna togs ut ur ugnen och sedan var det bara att vänta på att de svalnat tillräckligt för inmundigande. Bara föresten, denna väntan är det svåraste i hela bullbaket om man frågar mig. Det lustigaste av allt är att Mimmi faktiskt fortfarande är lika dålig på att baka som innan och att det i praktiken var Agneta som gjorde i stort sett hela jobbet. Jag antar att hon visste att det skulle bli på det viset när Mimmi började tjata om att de skulle baka ihop. Den kvinnliga intuitionen var klar och tydlig. Min manliga intuition var däremot helt satt ur spel vid tanken på hur goda bullarna skulle kunna bli. Om nu det viktiga är att Mimmi ska lära sig baka Lussebullar så bör nog hon och Agneta baka minst två gånger till så att Mimmi kan vara med om alla moment i bulltillverkningen. Denna tes törs jag dock inte lägga fram för ett sådant mod besitter inte jag, men det vore bra ur ren uppfostrings och kunskapssynpunkt.

Hur var då dessa nya och härligt stora bullar? Helt underbara, fluffiga, mjuka, smakliga och jag fick nästan lov att hålla i med båda händerna. De två bullar jag tryckte i mig liknade mest en kvinnas bakdel och var mycket tillfredställande.

Sitter här och dreglar och dagdrömmer om ljuvliga skinkor. Förföriskt rundade, uppenbart greppvänliga, läckra så att man vill bita i dem och himmelskt griljerade så doften får tandvattnet att rinna. Skinkan är för mig julbordets största fröjd men nu stundar den årliga striden med min kära sambo som får spader vid blotta tanken på den förhatliga skinkdjäveln. Hon har i flera år hävdat att den färdigkokade skinkan som finns att köpa är precis lika god som den hemgjorda och jag hävdar bestämt motsatsen. I ett par år har hon årligen gjort blindtest på mig, och vad annat skulle fungera, där hon gett mig både hemgjord och hemköpt skinka att avsmaka. Jag har ofelbart pekat ut den hemgjorda vid varje tillfälle och bestämt hävdat att den är godast. Agneta blir lika putt varje gång då hon tycker att det är en ökenvandring av stora mått att tillaga skinkeländet och att det är superäckligt att skära bort fettet. Jag tror faktiskt inte att hon kommer att göra skinkan själv detta år och nu stundar för min kräsna gom den färdigkokta grisröven. Agneta är faktiskt mer än lovligt känslig detta nådens år 2008 och skriker faktiskt upprört så fort jag bara säger ordet skinka. Jag tänker inte strida för min sak detta år för jag är i grunden en fredlig och faktiskt ganska snäll person så hon lär få slippa. Jag kan bara garantera att jag inte kommer att gruffa om saken men att helt avhålla mig från att ge henne den lidande hundvalpsblicken kan jag inte garantera. Agnetas egen personliga favorit på julbordet är tunga. Jag har föreslagit att vi ska hångla istället men jag har inte riktigt fått den respons detta härliga erbjudande förtjänar.

Idag är det den 5: e december och min alldeles egen namnsdag eftersom mitt stolta namn är Sven. Sven lär betyda ung man men det är inte längre så passande som det en gång var. Oftast är det bara min svärmor Mary som kommer ihåg min namnsdag men hon är krasslig så jag tror inte att telefonen kommer att gå varm med gratulanter som är glada att jag finns och är en del av deras liv. Faktum är att det är just på födelse och namnsdagar som jag känner mig tvungen att ifrågasätta min egen existens. Ingen ringer och sjunger och kvittrar i mitt öra, inget e-brev med glada tillrop landar i min inkorg och inte heller något muntert sms bekräftar att jag finns så det är bittert. Att det nu kanske bara är så enkelt att alla mina "vänner" helt enkelt är lika usla på att komma ihåg bemärkelsedagar som jag själv är tänker jag inte på i mina bittraste stunder. Det kan faktiskt vara så illa att jag vill tycka lite synd om mig själv en stund och vill dricka djupt av självömkans bitterljuva brygd.

Jag tänker i alla fall tillbringa dagen med att stirra, i den mån blinda kan det, på telefonen, men oj nu ringer det.

Det var mamma som ville gratulera på namnsdagen och jag fick även en gratulation från min far på mors uppmaning men jag hörde på hans röst att han inte hade en susning om vad saken gällde. Skönt, jag finns och i slutändan kan man alltid förlita sig på mor och far och denna slutledning ska jag under dagen förmedla till mina döttrar, som helt säkert glömt min namnsdag.

Familjen köper en söt liten katt att älska och vårda. Den lilla hanen får en alldeles egen matskål, som ständigt hålls fylld med läckerheter, som står på hans alldeles egen matplatts där även hans vattenskål finns med färskt och gott vatten. En egen toalett får han också där han kan gå när han inte vill gå ut för att uträtta sina behov. Han är en fri liten själ så han går ut och in när han vill dag som natt. Hela familjen stryker honom medhårs och han blir smekt, klappad, kliad buren och bortskämd i största allmänhet helt på egna villkor. Han är kung och familjens absoluta medelpunkt och allt sker när han vill, som han vill, om han vill. Den lilla kattgubbens tillvaro är helt perfekt och spinnande paradisisk och det är då familjen stoppar honom i en kattbur, kör till veterinären som kastrerar honom. Chop-chop och inte ens två ton Viagra kan någonsin få fart på honom igen.

Vad kan vi nu dra för lärdom av denna lilla berättelse? Antingen det att livsvillkoren kan drastiskt förändras från en dag till nästa så missa aldrig ett bra tillfälle till mysig och uppbygglig älgskog. Det som däremot oroar mig är att min egen lilla kastrerade kattgubbe verkar precis lika nöjd och lycklig efter kastreringen som före. Är det kanske så att vi män skulle vara lika lyckliga om...

Våran söta lilla katt

Häromkvällen kom min yngsta dotter Mimmi hemstormande och deklarerade stolt att hon bakat Lussebullar tillsammans med en vän. Ville jag ha en bulle? Det ville jag verkligen för jag är egentligen alldeles för bullbenägen för mitt eget bästa. Jag sträckte förväntansfull ut min näve men istället för den förföriskt fluffiga sensation jag förväntade mig lades något som av tyngden att döma mer liknade en tegelsten i min utsträckta hand. Jag strök med andra handen över Lussebullen och den var formfulländad, och Mimmi är i sanning mycket konstnärligt lagd, men tyngden var helt fel. Mimmi tittade på mig med hundvalpsögon och darrande underläpp och jag bet försiktigt i bullen. Smaken var till min lättnad alldeles utmärkt men konsistensen var kompakt och aningen hård. Som en god pappa åt jag under min dotters uppfodrande blick upp hela bullen och hoppades innerligt att en veckas magknip inte skulle bli konsekvensen av min faderskärlek. Min sambo Agneta, som uppenbarligen är smartare än jag, åt ingen bulle och kunde dessutom ge en förklaring till bullarnas beskaffenhet. Mimmi sög åt sig denna information och tyckte också att nya bullar borde bakas med det snaraste men den ömma modern verkade inte lika trakterad av denna ide. Vi får väl se om det blir något bakande av närmare Lucia och jag tror att god gemenskap och bak skulle göra både mor och dotter gott för det är lite pinsamt att vår lilla dotter inte kan svänga ihop en Lussebulle vid 18 års ålder, men med lite gott samarbete i köksregionen så kan det nog bli andra bullar av.

Som synskadad utsätts jag ibland för fördomar och därför är det extra pinsamt när jag märker att jag själv är fördomsfull. En fördom jag upptäckt hos mig själv handlar om folks musiksmak.

Som färdtjänstkund åker jag mycket taxi och det är en hel del chaufförer med invandrarbakgrund och jag har hört min beskärda del av hits från Turkiet, Iran, Irak och andra exotiska länder och jag tycker oftast att den musiken är vansinnigt häftig även om sångarna inte alltid låter så där jätteglada. En chaufför frågade mig på kraftigt bruten svenska om han fick spela musik under resan och det tyckte jag var en bra ide. Han drog igång bilstereon och istället för de väntade klagosångerna i 7 takt eller Snoop Dog strömmade stenhård rockmusik ut ur högtalarna. Jag trodde att det var en tillfällig formsvacka eller en felinställd radiofrekvens men han kastade en blick på mitt långa hår, fick med rätta för sig att jag gillar hårdrock, och började diskutera gitarrister, trumslagare och sångare med en kännares hela insikt. Jag som undrade vilken del av Rinkeby han kom från var förstummad över sådana kunskaper hos någon jag trodde visste allt om Hip Hop och Rap och som jag förutsatte var minst distriktsmästare i Break Dance.

Jag åkte någon dag senare med ännu en invandrarchaufför men han hade radion inställd på en kommersiell och lättlyssnad kanal med ett blandat mesigt utbud. Mitt i låten "Hooked On A Feeling" med Björn Skifs vände sig chauffören till mig och undrade på bruten svenska.

"Var är Björn Skifs, det var länge sedan jag hörde något nytt?"

Jag skulle aldrig ha trott att han visste vem Björn Skifs är men okej låten var trotsallt en världshit.

Jag hade varit på en repetition med Synliga och jag klappade lite förstrött takten på knäet till den musik jag fortfarande hörde inuti mitt huvud. Chauffören frågade om han fick sätta igång bilstereon för han tyckte att tiden gick fortare om man hade bra musik att lyssna till. Han tryckte igång CD-spelaren och med tanke på hur bruten hans svenska var så var jag helt inställd på exotiska tongångar i konstiga taktarter men till min förvåning strömmade uråldriga svenska schlagers ur högtalarna. Jag fick avnjuta Alice-Babs, Göingeflickorna och slutligen Edward Perssons "Kalle på Spången" och jag undrade förbryllat hur det kom sig att en invandrarkille börjat lyssna till dessa artister. Vilken genomrutten CD rea hade han varit på och vilken sadist hade tutat i snubben att detta var hipp svensk musik?

Till er som orerar om att invandrarna kommer hit och påverkar vår svenska kultur i vad ni betraktar som en negativ riktning vill jag bara säga att ni vet inte vad ni yrar om och är bara fördomsfulla och är det så att våra nyaste medborgare skall utsättas för en sådan här kulturchock lär det inte dröja länge innan vi har FN, Amnesty International och kanske även Green Peace på oss och det med rätta.

Häromdagen sa en ung vän till mig att han tyckte att det var meningslöst att stanna kvar i sängen då hans flickvän stigit upp och gått till sitt arbete. Det tyckte jag var vackert sagt och log lite vemodigt åt hans uttalande men så slocknade mitt leende när jag kom på mig själv med att tycka precis tvärtom. Det är fullständigt omöjligt att kliva ur sängen då min sambo klivit ur för då kan jag äntligen bre ut mig och kan dessutom andas och låta hur jag vill. Undrar vid vilken ålder man går ifrån erotik och romantik till bekvämlighet och lugn, skrämmande.

Tandkrämstuben brukar i förhållanden vara ett klassiskt trätoämne då den ene eller den andre glömmer eller struntar i att skruva på korken. Vissa tillverkare har visat sin goda vilja och gör sitt för kärnfamiljens bevarande genom att ha en flikkork istället för skruvkorken och minimerar därmed problemet. Det jag också lagt märke till är att när jag uppmärksammat att tandkrämen börjar ta slut så finns det oftast tandpasta kvar i tuben till minst en vecka till. Tänk om det vore lika bra med plånboken eller kontot att det alltid räcker ett bra tag längre än vad en första beräkning visar.

När jag var i tonåren så kunde jag med stor framgång chockera mina föräldrar och släkt med den musik och de artister jag lyssnade på. På den tiden såg och lät alla skrämmande och underliga i den äldre generationens öron och det var som att skjuta sittande fågel att få föräldragenerationen i gungning. Jag diggade det mesta som dök upp i skivbackarna men hade en speciell platts i mitt hjärta för de artister och grupper som hade lite mer extrema texter och som verkade skriva direkt till min tonårssjäl. Rysningar av välbehag fyllde mig när The Who sjöng om "teenage wasteland" eller när Black Sabbath målade upp en värld styrd av krigsgrisar och när Alice Cooper, som på den tiden var en grupp, beskrev vilda ungdomsförbrytare eller galna mördare var mina öron och fantasi vidöppen. När alice Cooper på slutet av 70-talet tappade stinget och gick in i alkoholdimman klev Kiss fram och blev snabbt det nya flaggskeppet för chockrocken för det fanns uppenbarligen ett behov.

Vad ska nu de stackars unga människorna komma med för att få oss härdade åldringar att skruva på oss av obehag? Ingenting som finns på marknaden idag fungerar på mig på det viset och jag gillar Marilyn Manson som nog är den som känns farligast på riktigt. Hip Hop och Rap kan fylla mig med obehag eftersom jag finner det urtråkigt med rytmiskt prat istället för sång men ingenting som dessa självupptagna herrar och damer babblar om gör mig chockad. Om jag tittar djupt in i mitt förhärdade musikhjärta så kan jag bara komma på ett scenario där jag skulle bli rejält skakad och troligen slagen ur sadeln. Om någon av mina flickor skulle övertyga mig om att de genuint hyser en djup kärlek till dansbandsmusik och dess texter. Det skulle skaka min värld i sina grundvalar och jag skulle bli tvungen att rannsaka mig själv vart i min uppfostran av tjejerna jag gick fel. Eftersom texterna tas på djupaste allvar av dem så skulle jag också undra om de varit efterblivna hela tiden utan att jag märkt något eller om de på senare tid slagit i skallen eller ägnat sig åt djävulskt starka och personlighetsförändrande droger. Visst skall det finnas platts för alla smakriktningar och stilar men det här vill jag ändå inte vara med om. Verkligheten är gudskelov rosenröd och min äldsta dotter Camilla har redan varit på konserter med både Alice Cooper och Lordi och vi håller span på var och när Lynyrd Skynyrd lirar för de har vi en obändig lust att se. Livet är skönt, smaken är som baken och korven den har två!

Igår var det farsdag och jag är inte bitter! Några stora överraskningar bjöd dock inte dagen på men två skraplotter och en kanelbulle får nog ändå räknas som ett fall framåt. Nog är det väl härligt ändå vad lite hot kan åstadkomma. Några kramar fick jag också och dagen var fin och gick i kärlekens tecken men tydligen inte i Israel. Nu var det inte de vanliga judiska, arabiska eller palestinska kombattanterna det handlade om på nyheterna utan två rivaliserande grupper av kristna munkar. Blodvite uppstod och i hockey hade det obönhörligen gett 10 minuter i utvisningsbåset men vad som gäller i klostervärlden vid dylika situationer vet jag inte. Polisen tillkallades och ordningen återställdes men vad bråket handlade om sades inte i inslaget. Kanske gällde upploppet frågan om vilka som var bäst polare med fridsamhetens apostel Jesus.

Det har nu konstaterats att det inte är farligt eller skadligt på något sätt för bäbisar att dricka bröstmjölk när kvinnan druckit alkohol. Det ifrågasattes däremot starkt om en påstruken mamma var särskilt lämplig som förälder så krökandet gick fetbort ändå.

Nu ska jag skrapa mina lotter för kanelbullen har jag redan ätit upp och med lite flyt så har mina änglar fixat till så deras älskade far får 25 tusen kronor i 25 år och då blir det jäklar i min lilla låda party. Fortsättning följer...

Det här inlägget kan läsas av vem som helst men är riktat till mina barn då den 9: e november rycker allt närmare med allt vad det förpliktigar för denna min avkomma. Jag skulle varmt uppskatta om ni använder er fantasi och ert starka intellekt inför detta brännheta datum och inte låter er luras till förhastade och kanske rent felaktiga beslut beträffande den present jag nog bör få om den kommande julen skall vara till belåtenhet för er. Som varande er far har jag ert välbefinnande i främsta rummet och är därför nu så tydlig som det är mänskligt möjligt. Jag vill inte, jag upprepar inte, ha 2 par boxershorts, skrynkelfria skjortor eller en sidenslips från Dressman på farsdag. Ni av mina barn som jag känner till har nu uppnått den formidabla åldern av 18 och 19 år och har även till viss mån börjat tjäna egna pengar och dessa faktorer gör att jag förväntar mig stordåd från ert håll detta år. Om ni nu mot förmodan inte anser er ha råd med eller inte kan komma på någon lämplig farsdagspresent åt mig så föreslår jag att ni anammar samma metod ni nyttjat tidigare år och låtsas glömma bort dagen i fråga. Jag lovar att inte tjura eller visa olämpligt starka känsloyttringar, någon av era kamrater skulle ju kunna vara i närheten och se det hela, utan helt enkelt ta det som en man, en oälskad far och helt utan bitterhet i mitt hjärta se det inträffade som en besparing till jul.

Min generositet och kärlek till er kära barn har inte varit något skådebröd utan äkta vara och till kaffet den 9: e november förväntar jag mig därför en rejält tilltagen tillbakakaka.

Kram från pappa och kom ihåg att tomten ser och hör allt och är visserligen ålderstigen men glömmer ingenting.

"Va, slutsålt redan, det är inte möjligt?"

Min dotter Camilla stirrade på bildskärmen och kunde inte tro sina ögon då det stod slutsålt efter bara 11 minuter. Hon skulle på uppdrag av mig boka några biljetter till de gamla rockrävarna AC/DC som ska spela på Globen i februari. Tji fick vi och även extrakonsertens plåtar försvann i ett nafs så där slocknade hoppet lika fort som det tändes. Att nu biljetterna går åt som smör i solsken var inte någon direkt överraskning eftersom bandets popularitet efter 8 års frånvaro och en formidabel ny platta ute, men 11 minuter var ändå skumt fort. Det visade sig också vara just så och i ett debattprogram på TV 4 igår sa bokningsbolaget Live Nation, tidigare EMA, att det var representanter för Ticnet som myglat och låtit orimligt många plåtar gå till vad som förr skulle kallats för svartabörshajar men som idag är fullt lagliga spekulationsbolag. Dessa glada aktörer köper upp så många biljetter de kan och lägger sedan ut dem till försäljning på nätet med grovt saltade priser. Redan 5 minuter efter det att Camilla försökt boka AC/DC biljetter fanns det sådana att köpa på Blocket och av andra mer eller mindre seriösa aktörer och redan då till dubbla priset och nu har de gått upp ytterligare.

Den representant från Ticnet som medverkade i programmet var inte det minsta ångerköpt över hans bolags usla hantering av både AC/Dc och Metallicas biljettförsäljning utan snackade om att det var så många som ville ha så få biljetter. Han tyckte uppenbarligen att det var helt i sin ordning att marknaden fick råda men tyckte att det var förfärligt att skumma aktörer som troligen inte ens betalade skatt skulle göra sig stora avanser och det kröp snart fram att det som Ticnet tyckte var värst var att det var någon annan än Ticnet själva som gjorde denna sköna vinst. Mig som vanlig musikintresserad kvittar det lika vem som ockrar eller myglar så att jag blir utan biljett eller får betala ett fantasipris.

Vad gäller biljettpriserna de senaste åren så har de stigit även utan påslag av svartabörshajar och fiffiga näthandlare och det kära medborgare är rätt åt dig. Artisterna måste känna pengar någonstans och det som förr var promotionsturnéer för nya album är idag ämnat att dra in stora pengar. Egentligen är det bara min polare Hasse och jag som i egenskap av superflitiga skivköpare fortfarande gör rätt för oss gentemot artisterna och borde nog egentligen ha billigare plåtar. Ni andra omoraliska nedladdare kan gott pröjsa de stigande biljettpriserna med ett leende på läpparna för ni går ändå med vinst era djävla snålvargar.

Det verkligen kryllar av både dramaserier och dokumentärer i sjukhusmiljö på TV just nu och jag undviker dem alla eftersom jag tycker de är hemska, och det var enklare förr när det bara fanns MASH. Däremot har jag de senaste dagarna varit ganska trendig och rent av lite hemmapysslig då jag varit sjuk med feber och halsont. Så trendig att jag behövt uppsöka läkare har jag inte varit och tur är väl det för läkare gör mig minst sagt ängslig och jag anser att man i möjligaste mån bör undvika nålar och andra läskiga verktyg som ingår i läkarens arsenal. Resten av familjen är betydligt modigare än jag och min sambo Agneta går gärna till läkare och ser TV: s alla sjukhusprogram med sjukligt intresse. Min äldsta dotter har börjat jobba lite extra på dagis samtidigt som hon pluggar och bygger hemsidor och gick häromdagen frivilligt och tog en spruta mot Vattkoppor, modigt. Familjens pris för mod och tålande av smärta går dock till min yngsta dotter Mimmi som var hos en halsläkare förra veckan. Hon har alltid haft stora halsmandlar och vid det senaste besöket på vårdcentralen för en grov förkylning tyckte de att hon borde ses av en expert och fick en remiss till öron näsa hals. Där klev hon då in förra veckan och läkaren var som hon uttryckte saken, "en gammal gubbe", men eftersom hon är 18 innebär det nog bara att han var över 35, men i alla fall ingen ung spoling utan en meriterad läkare med några år i branschen. Han stirrade storögt ner i Mimmis öppna gap och utbrast flämtande.

"Å herre gud, det är de största halsmandlar jag någonsin sett på en frisk person."

Han frågade Mimmi varför de inte opererats bort för länge sedan och hon talade lite förläget om att det var snack om saken när hon var en 5 6 år men att det sades att man borde vänta tills hon blev lite äldre. Läkaren tyckte att det väntats väl länge eftersom hon hunnit bli 18 och att hon faktiskt inte kunde gå omkring med så stora halsmandlar då det var rent farligt. Mimmi flinade gott när hon hörde läkaren gasta i telefon att ett halvårs väntetid inte var acceptabelt och han ville minsann ha förtur för sin patient, nä mer än så, dubbel förtur. Det fick han också och den 13 november är Mimmi inbokad för operation. Vad kan vi som är rädda för doktorer och medicinmän lära oss av detta då? Jo visa aldrig upp inre eller yttre kroppsdelar för läkekunnig personal för då kan de finna något fel och i värsta fall föreslå att du låter dem ta bort dem, otänkbart. Nu måste jag gå och lägga mig en liten stund för jag har fortfarande lite feber och vi män är mycket känsliga varelser och bör inte överbelastas i onödan.

Tänk att USA är ett sådant härligt föregångsland i kampen mot rasism. Det senaste exemplet gäller rasismen på arbetsmarknaden där två av de grupper som har det svårast, äldre och människor med invandrarbakgrund, nu verkligen får chansen. De får inte bara chansen de har möjlighet att kamma hem USA: s och kanske världens viktigaste jobb, posten som president. Valet står sensationellt mellan en gammal gubbe och en färgad snubbe och hela världen tittar storögt på. USA har haft åldringar i vita Huset förr så där finns en viss beredskap, tradition och rutin men en färgad man blir något nytt att bita i. Den färgade mannen har inte bara en i presidentsammanhang oprövad hudfärg utan även ett ytterligare handikapp när man söker jobb, ett otroligt konstigt och svåruttalat namn. Att han tagit sig så här långt i kampen bör nog ses som ett smärre mirakel och hade det varit i Sverige hade han med största sannolikhet inte kunnat skaffa sig något annat jobb än som städare eller på McDonalds oavsett meriter och utbildning. Snubben har uppenbarligen talang men självklart finns det kritiska röster och kritiken går ut på att han inte är färgad nog, självklart då från andra färgade amerikaner. Några liknande missnöjesyttringar mot den andra kandidaten från amerikanska PRO om att han inte är gammal nog har dock inte hörts.

Nu ställer man sig frågan om det amerikanska folket är redo för en färgad president och det är mycket som tyder på det. Det är hedrande för landet och att stämningen på Klu Klux Klans möten kanske inte kommer att vara helt på topp går nog att kompensera med några extra flak öl till dansen runt det brinnande korset.

Nu är det en vecka kvar till presidentvalet och jag följer med intresse dessa titaners kamp och jag hoppas att också alla de som är anställda på världens arbetsförmedlingar gör detsamma, och även alla arbetsmarknadsministrar runt klotet, för här finns det massor att lära sig av föregångslandet USA.

När jag som ung och grön gick på bio var det underhållande med de reklamfilmer som visades innan huvudfilmen och det vore otänkbart att gå in senare i salongen för att slippa se dem. Månget viktigt budskap som att, "glassen heter GB", och att Flora var det rätta att smeta på mackan mottogs vällustigt av mig som välvillig biobesökare.

Jag var en ivrig förespråkare för reklam på TV och radio men kunde då inte i min vildaste fantasi tro att jag med tiden skulle bli så trött på eländet som jag är nu. Det är helt olidligt och dessutom håller reklaminslagen i TV-sändningarna på i vad som känns som all evighet. Det oroar mig också att jag finner 99 % av varorna helt ointressanta. Är det något fel på mig? Värre är att jag ibland blir lite orolig över mitt val av program då jag av de varor som presenteras i reklamavbrotten kan konstatera att jag sitter och njuter av ett program som tydligen är ämnat för kvinnor. Hårvårdsprodukter, dambindor, tvättmedel, choklad och smink känns inte alls ämnade för mig men det kanske bara visar att jag är en mullig mansgris och då blev allt med ens ännu värre.

Även i min mobil har det börjat dyka upp reklam men ännu så länge endast ifrån min operatör Telia. De erbjudanden de ger mig är så dåliga att jag blir skitsur varje gång, faktiskt så pass sur att jag allvarligt funderar på att byta teleoperatör. Det är dessutom så att jag egentligen blir glad varje gång jag får ett sms enligt principen, jag har fått ett sms, alltså finns jag. Då vill jag fan inte hitta ett meddelande om att jag kan få 200 kronor att ringa för om jag binder mitt abonnemang i 12 månader, apdåligt!

Numera kan man inte ens läsa en bok utan att bli utsatt för smygreklam. Det senaste exemplet på detta som jag råkat på är i Helen Turstens polisromaner där hon mot troligen schyst betalning envisas med att kalla mobiltelefoner för Nokia. Nu retade det mig ändå mindre än det sakfel jag fann i en av hennes böcker där det stod att huvudpersonen hörde John Lennon sjunga Hey Jude. Mig veterligen har John Lennon aldrig sjungit denna Paul McCartneylåt och om den inspelningen finns skulle jag vilja äga den så att jag kunde kursa av den för att ha fett med pengar för min ålders höst.

Nu är jag inte heller själv oskyldig när det gäller reklam och har skrivit otaliga reklamskrifter för Synliga. På vår föreställning Blind Date är det dessutom jag som i slutet av showen gör reklam för våra skivor och kläder som publiken kan köpa efter giget eller på nätet. Nästa steg är nog, om vi skall vara moderna, att redan på manusstadiet skriva in sponsorernas produktnamn och att avbryta showandet vid minst 3 tillfällen och då spela upp jinglar med reklam för lämpliga varor och tjänster. Synligas föreställningar sker i mörkret så du kanske har just den vara som skulle passa för detta koncept. En väl fungerande produkt som har allt man kan önska sig i fråga om funktionalitet och prestanda men som är skitful eller också är det så att du erbjuder rent ljusskygga tjänster.

Nu har jag och bandet Mr. Coil åter igen tillbringat en vecka på krogen i Finland med allt vad det innebär av möten med människor i olika stadier av berusning. Berusade rökare tänder gärna på sina rökverk ofta men som ni säkert vet är det rökförbud på krogarna även i vårt östra granland nuförtiden så de är hänvisade till rökrummet eller på just denna krog även utomhusverandan. Rökarna tar detta med jämnmod och påstår även att det är skönt att det inte är så rökigt inne på puben men kl. 02.00 inträder ett litet problem. Det är nämligen inte bara svenska myndigheter som har kufiska regelverk utan detta gäller även i högsta grad Finland och i just detta fall är det så att man inte får ha alkoholhaltiga drycker utomhus vid puben efter kl. 2 på natten enligt gällande utskänkningstillstånd. Nu borde inte det här vara något problem men den berusade rökaren verkar ha en benägenhet att inte upptäcka att hon eller han har en nyinköpt öl i näven förrän de blir stoppade i dörren ut till verandan sent på natten. Då står de där förvirrat svajande och tanken på att göra en helomvändning och gå en trappa upp till rökrummet verkar sällan eller aldrig komma över dem och de står där istället och bryr sina omtöcknade hjärnor för att hitta en smidig lösning. Killarna chansar oftast och ställer helt sonika ifrån sig sitt glas vid närmsta bord och håller tummarna att det står kvar när de bolmat klart men damerna har med rätta fått lära sig att aldrig låta drinkarna stå obevakade eftersom droger kan göra dem mer potenta än de tänkt sig. Jag och två andra medlemmar i bandet satt bredvid utgången till verandan en natt mellan det tredje och sista fjärde setet när några röksugna damer med nävarna fulla med drinkar blev motade i dörren. De vände slokörat åter in i puben för att hitta en lösning på det uppkomna problemet och fick ganska snart syn på orkestern. De verkade bara kunna finska så det blev vår storståtlige bassist Heikki som språkade med damerna och han fick ganska omgående frågan om vi kunde vakta deras drinkar. Snacka om tillit till skumma musikertyper annars mest kända för skörlevnad och utsvävningar i synd och fördärvligt leverne i största allmänhet. Vi vaktade damernas glas och stoppade faktiskt inget otillbörligt i deras drinkar men det kanske beror på att vi inte hade några partydroger till hands. Med tanke på att vaktstyrkan bestod av två skinnhuvuden och en hippieliknande blind hade damerna änglavakt eller också var de större människokännare än vad man skulle kunna tro för Tomas Ledin har rätt, "du kan lita på mig."

Jag såg för några år sedan en dokumentär om lågprisbolaget Ryan Air på TV 4 och jag önskar att de snart kunde visa programmet i repris då jag idag är mer bekant med det usla flygbolaget än vad jag var då det sändes för första gången. I dokumentären nästlade sig några personer sig in och genomgick bolagets interna utbildning, som de självklart själva fick betala för, och visade sedan de blivit anställda den bedrövelse som förekom bakom kulisserna med hjälp av dolda kameror. Det äckligaste var när de hastigt torkade upp en spya inne i flygplanet och sprutade parfym på den våta fläcken men det var mer skrämmande hur det slarvades inom hela verksamheten. Att den boskap, passagerarna, som skulle förflyttas från en plats till en annan inte kunde begära någonting stod fullständigt klart och uttrycktes solklart av en Ryan anställd som sa, "you pay for nothing so you get nothing."

Det har i åratal sagts att skottarna är världens snålaste folk men vi har nog alla varit vindögda för det är tydligen irländarna som tar priset och Ryan Air är juvelen i kronan.

Som Stockholmare bör man noga räkna på priset när man jämför Ryan med andra bolags priser eftersom grundpriset inte är något att gå på för när man väl räknat ihop de kostnader man fått i slutänden är det inte alls säkert att det så kallade lågprisflyget blev billigare än något annat, tvärtom. Först har du biljettens grundpris, därefter en skatt och du kan boka via nätet och sedan göra incheckningen via en automat på Skavsta men om den inte fungerar som den ska får du gå till den manuella incheckningen och då, suprise, kostar det extra. Vill du komma med flyget har du i det läget inget att välja på och betalar med andra ord extra därför att deras apparater inte fungerar. Vill du ha bagage med dig så kostar det 250 kronor åt varje håll så det är nog bara partypatrullen som enbart har de berömda 3 p, p-piller, pass och pengar med sig som tycker att det är fördelaktigt med det här dealet. Bussresan från Stockholm till Skavsta tar 90 minuter och kostar 250 kronor tur och retur vilket faktiskt inte är så blodigt dyrt så det är nog inte ett bussbolag i Ryans regi. Det är alltså många bäckar små som blir till en hel å innan du slutat att lätta på lädret för att åka ut i världen och att återvända hem. Om det är någon information du inte kan få fram eller som är otydligt på nätet så finns det en informationstelefon där du kan få tala med någon som konstigt nog talar halvdålig engelska och priset är 4 kronor per minut. När man gör bokningen på nätet så är det påtagligt ofta som man inte lyckas genomföra bokningen fullt ut och då får man börja om och gå in på sidan igen. Vad som ofta händer då är att priset gått upp med 2 eller 300 kronor och det kan irritera den mest saktmodige och det känns som det är satt i system.

I dagens läge så har alla flygbolag det svårt eftersom bensinpriser och andra ekonomiska pålagor gör lönsamheten svår och det innebär att alla försöker spara och öka effektiviteten i möjligaste mån. Jag har därför några förslag till ryan Air som ytterligare kan ge dem ekonomiska möjligheter att bli ett av de bolag som kan få en ljus framtid. Det stod att läsa i tidningarna för några år sedan att anställda på Ryan Air inte längre fick ladda sina mobiltelefoner på jobbet utan fick göra detta hemma där de själva stod för el-räkningen och det fick min hjärna att gå igång så här kommer en lista på nya åtgärder. Jag har skrivit mina påhitt i form av ett internt dokument från ledningen av bolaget och till aktieägare och ledningsgrupp.

Vi inom ledningen vill härmed lugna alla ekonomiska intressenter och presenterar härmed en åtgärdslista som vi är säkra på kommer att ge bolaget fortsatt lönsamhet under de närmaste åren och en lång tid framöver. Vi hoppas därmed bevisa för er att vi inte besparar oss någon möda då det gäller att rusta oss för framtiden och dess hårdare krav på innovation och ekonomiskt nytänkande. Följande åtgärder föreslås från ledningens sida.

1 Säkerhetsbälten ombord skall kosta extra och de som först inte vill betala för denna lyx kommer vid första luftgrop genast att ändra sig och lär betala nästan vilket pris som helst. I samband med införandet av detta nytänkande bör rutterna i möjligaste mån förläggas över turbulenta områden som bergsmassiv, genom moln och så ofta det går mot dåligt väder.

2 Mynttoaletter bör snarast införas ombord och en lämplig avgift är 1 euro. Även flygpersonalen får ta denna avgift eftersom de egentligen inte bör tillbringa arbetstid på toa. Vid en alltför kraftig negativ reaktion från personalens sida kan i nödfall ett avtal med ett reducerat personalpris för toalettbesök förhandlas fram men bör i möjligaste mån undvikas. Förslaget om att preparera de smörgåsar som säljs ombord med laxermedel har vi beslutat att skrinlägga då vi anser det vara svårgenomförbart då vi inte har några bagerier i egen regi. Det finns däremot ingenting som förhindrar att en vetenskaplig undersökning av olika pålägg och brödsorter görs för att utreda deras respektive naturliga egenskaper att få fart på matsmältningen, vi får nog anledning att återkomma till frågan.

3 De syrgastuber med vidhängande ansiktsmasker som skall fällas ut ovanför passagerarna vid en nödsituation behöver inte innehålla någon syrgas. Experiment i liten skala har redan gjorts i bolagets regi och har fallit mycket väl ut. Stora pengar har redan sparats och görs detta i full skala blir vinsten betydande och uppväger med lätthet det eventuella bötesföreläggande bolaget kan råka ut för från de internationella flygsäkerhetsmyndigheterna. Vid en eventuell krasch lär syrgastuberna inte vara något haverikommissionen tittar särskilt noga på så vinstmöjligheten gör detta projekt värt att genomföra.

4 De lampor som är placerade ovanför varje passagerare bör inte bytas ut när de slutat fungera. De flesta av Ryan Airs flygningar sker ändå dagtid och eftersom fönster ingick i priset när bolaget investerade i flygplan så bör dagsljuset utnyttjas i möjligaste mån. En alternativ metod kan vara att montera små luckor över både lampa och friskluftsintag som enbart kan öppnas med hjälp av en liten nyckel som kan köpas av kabinpersonalen. Denna metod med lucka och nyckel kan på lång sikt bli mycket lönsam men kräver inledningsvis betydande investeringar och bör kanske tas under ytterligare övervägande innan ett slutgiltigt beslut fattas. 

5 Flygplanen bör parkeras så långt från avgångshallen som möjligt och passagerarna bör ges möjligheten till att välja om de vill lösa en bussbiljett för att ta sig ut till planet eller att gå en rask och uppfriskande promenad. Eftersom det är nyttigt med raska promenader så kan denna åtgärd nog anses främja folkhälsan och därmed i bästa fall ge bolaget EU-stöd.

6 Städning av flygplanen bör med det snaraste upphöra då kabinpersonalen kan plocka upp det värsta skräpet och ett rejält korsdrag kan ta hand om resten.

7 Förslaget från en illvillig svensk bloggare för en tid sedan att låta kabinpersonalen använda gamla tidningar de tagit med sig hemifrån som megafoner istället för den interna ljudanläggningen har nu tagits under övervägande och kommer att genomföras inom kort. Stora besparingar vad gäller underhåll och el kan därmed göras och dessutom har alla ljudanläggningar redan sålts med en betydande vinst till andra mindre ekonomiska flygbolag.

8 Piloternas krav på fallskärmsavtal har hittills avslagits med det bestämdaste och vår policy kommer även i fortsättningen vara att inte möta deras krav. Vi anser att en pilot utan ett fallskärmsavtal är mer benägen att hålla flygplanet i gott skick och är mer obenägen att låta det komma till skada. Beträffande piloternas och andra anställdas löner så anser vi att de bör hållas så låga som möjligt då det uppmuntrar till övertidsarbete då de måste möta sina egna personliga utgifter. Vad gäller personalens egna utgifter funderar vi allvarligt på att låta personalen betala för sina egna uniformer då detta lär uppmuntra dem att ta väl hand om klädespersedlarna i fråga.

Inom bolagsledningen anser vi att dessa och fler besparingsåtgärder är helt nödvändiga för att bolaget skall kunna uppvisa en betydande vinstökning under de närmaste svåra åren. Månget flygbolag kommer att gå under men vi står starka eftersom vi redan har vidtagit kraftåtgärder och ständigt har ett vakande öga på utvecklingen i branschen och på vår egen verksamhet. Avslöjanden som att parfym använts för att dölja snabbt avlägsnade spyor finner bolagsledningen djupt chockerande och kräver omedelbart att sådana excesser genast upphör då det helt enkelt måste finnas billigare produkter att dölja spylukten med.

Det finns mycket som talar just för vårt bolag men de två främsta argumenten är ändå att vi är kända som ett lågprisalternativ och som ni alla vet så bedrar snålheten visheten och vad som kommer upp kommer oftast ner.   

I nätupplagan av vår lokala tidning Nacka värmdöposten stod följande rubriker bredvid varandra.

"Al Gore till Nacka."

Barack nedbränd i Orminge."

Min dotter som tydligen ärvt min sjuka förmåga att se dumheter i det till synes normala började genast garva. Att Al gore skulle komma till Nacka var gott och väl , och hade säkert något att göra med miljöfrågor, men att bränna ner barack var ett rent övergrepp och som hon såg det, rena rama Ku Klux Klan metoden.

Den omskakande nyheten att mäns otrohet kan bero på en gen släpptes på morgonnyheterna idag. Om det var att man hade en speciell gen eller saknade den uppfattade jag inte men forskningen i ämnet hade som vanligt först gjorts på djur och den hemkära och obotligt lojala Präriesorken som är en riktig gosegubbe och älskar att smeka sin fru jämfördes med den notoriskt otrogne Ängsorken som tydligen är en riktig player, och resultatet var solklart det låg i generna. Forskarna tyckte dock inte att kvinnor skulle tvinga iväg sina män på en gentest även om de misstänkte att de var Pottsorkar då även andra faktorer spelade in vad gällde mäns trohet eller brist därpå. Nog har vi hört många förklaringar på otrohet men det här är den absolut mest geniala.

Det inte alltför framgångsrika fotbollslaget AIK har blivit anmälda till konsumentombudsmannen då de inte levererat vad de utlovat. De får nog tänka om till nästa säsong och inte utlova fotboll utan att istället fortsätta att vara rundningsmärken åt de andra lagen för en sådan här anmälan bör nog tas på största allvar.