Synpunkter

Glada i hågen vägde vi oss på morgonkvisten iförda våra bästa födelsedagskostymer. Jag hade tappat 2 kilo och sambo över 3.

Då åkte vi till Clas Ohlson och köpte en ny våg, för man måste helt enkelt våga ibland!

Det visade sig vara ett snabbare sätt att uppnå viktminskning än den långsamma pulvermetoden eftersom det bara var halva siffrorna som gick att avläsa då man äntrat skrället. Sambo Agneta får ta med sig skrothögen och reklamera på torsdag.

Förutom bakslaget med dagens inköp så har min eufori från gårdagen hållit i sig. Jag mår finfint och lider bara när min dotter Mimmi pratar om falukorv med makaroner.

Ännu en av mina förutfattade meningar kom idag på skam då jag provade pulvervarianten av tomatsoppa. Den var kanongod och är nu uppe i topp med kycklingsoppan. Jag blev så tagen av denna upplevelse att jag allvarligt funderar på att testa broccolisoppan, men jag har inte riktigt bestämt mig än eftersom jag varit ovänner med den grönsaken i hela mitt liv.

Jag mår som sagt fantastiskt bra men är tvungen att pinka vad som känns som hundra gånger per dygn. Står där och undrar hur många liter som ska rinna ur mig, blir slutligen klar, tjudrar åter hästen, tvättar händerna och lämnar toan bara för att nästan direkt känna hur det börjar bli läge för ett nytt besök.

Det går i alla fall bra, och om en timme får jag äta igen. Blir till att dega framför tv: n ikväll, men några matlagningsprogram blir det inte, för man ska inte utmana ödet och jag har redan som det är ett alltför gott öga till tunnbrödspaketet i skåpet. Det ropar till mig och jag får uppamma all min viljestyrka för at inte hörsamma min gamle vän.

”Kom igen Sven vi är väl vänner än?”

Jag tänker inte vara ett tunnbröd och ge efter för frestelsen.

Vi är nu framme vid dag 7 och gårdagen var den absolut svåraste hittills.

Att på en fredagskväll vara helt blåst på godsaker var minst sagt svårmodigt. Pulvershakes och pulversoppor kändes som ett skittråkigt surrogat för chokladkakor, godispåsar, popcorn och en god kötträtt med sallad. Visste verkligen inte hur mycket min livskvalitet var beroende av den dynga jag stoppar i truten.

”Jag är fet och hungrig och har inte gått ner ett enda dugg!”

Klagade sambo Agneta då vi försökte hålla oss på spåret framför dumburken. Det är påtagligt vad mycket sämre programmen är när man svälter istället för att proppa i sig smaskens.

Jag försökte peppa och sa att jag var säker på att vi nog gått ner något. Jag hoppas vid gud att det stämmer! Om vi imorgon bitti väger oss och ligger kvar på samma matchvikt som för en vecka sedan så kommer våra ångestvrål att höras över hela Storstockholm. Jag begär inte mycket, men något litet kilo kan man väl ändå få slippa efter denna veckas stålbad?

Det är fortfarande eftermiddagarna och kvällarna som är värst. Varken Agneta eller jag är hungriga på morgonen i vanliga fall så det kan vara det som gör att vi lider mer och mer alltefter som dagen lider.

Veckans mest oroväckande uttalande kom från Agneta vid middagstid dag 6. Hon utfodrade våra kissar med mjukmat och vädrade plötsligt högt och sa.

”Kattmaten luktar ju riktigt gott!”

Kattmat luktar ruskigt illa och jag blev djupt oroad av hennes uttalande.

Agneta fördjupar sig i projekt för att hålla sina tankar på annat håll. Garderober, skåp, förråd, lådor och pärmar gås grundligt igenom med ett i det närmaste maniskt beteende. Idag är köksbordet fullbelamrat med månadens pappersskörd, och det är ingen lek hur mycket post det kommer i januari. Agneta pustar och stånkar som en värsta grovarbetare då hon skapar ordning i det kaos som hon först skapat.

Min stilla förfrågan om vi skulle ta en promenad snästes brutalt av.

”Inte nu jag måste få ordning på det här först!”

Fick jag veta och även att det faktiskt var ett äckligt väder. Jag tror nog att det blir en promenad till slut eftersom hon har ett visst antal steg hon måste gå varje dag, och numera är utrustad med stegräknare. Igår gjorde vi vårt vandrande i köpcentrat Nacka Forum, som är gigantiskt och väl lämpat att irra omkring i.

(Några timmar senare.)

Det blev en promenad till slut och tillsammans med Agnetas systerdotter gick vi till Willys och handlade. En hel affär fylld med goda grejor och så kommer man ut med två paket sockerfria tuggummin, bittert!

Ikväll mådde jag så otroligt bra att jag nästan blev orolig. Satt i soffan i mitt skivrum och lät musiken skölja över mig och mådde som en prins. Jag borde kanske ha lirat Prince?

Ett sådant välbefinnande efter en så jobbig vecka var en oväntad upplevelse, och faktum är att jag kände mig som om jag fått något roligt knarkpulver eller klippt en hövding. En mild och skön stund var det och jag tänkte inte på mat en enda gång. Toppenavslutning på vecka 1, och nu känner jag mig redo att svälta en vecka till.

Jag är nu framme vid dag 5 och läget är som doktor Alban påstås ha sagt, ”stabilt.”

Kroppen lösgör nu via utandningsluften kretoner, osäker på stavningen, och för att rädda livet på kamrater och taxichaufförer i min väg så tuggar jag på tuggummin. Självklart är dessa sockerfria och med förlov sagt smakmässigt ganska menlösa.

Till min egen stora förvåning så har jag funnit att jag egentligen är för lat för tuggummin och håller därför ner idisslandet till ett minimum. Jobbigt att tugga, hur låg energikvot har jag egentligen?

Vill dock inte ha en andedräkt som en kamel och kämpar därför på, eller som vi fettbrännare så fyndigt brukar säga.

”Bara kretiner ignorerar sina kretoner!”

Började motionera igår men större delen av den timme jag avsatt åt övningarna gick åt till att få ordning på maskinparken. Motionscykeln visade sig vara trasig och jag får försöka skruva isär den för att lokalisera felet.

Därefter var min grunka för uppbyggnad av magmuskler borta. Det finns elaka tungor som påstår att den varit det länge, men det är inte sant, jag har bara inte använt den. Sambo Agneta hittade den slutligen i vår dotter Camillas garderob, och jag gick morrande ner till bottenvåningen, av någon outgrundlig anledning så känns den våningen mest botten då jag ska motionera, för att bränna fett.

Hantlarna hittade jag omedelbart och de var oskadda. Nu är inte hantlar så lätta att ha sönder och man flyttar inte på dem i onödan, så jag var inte överraskad.

Det går som sagt bra nu, även om min mage ibland väsnas så det står härliga till. Det är trotsallt så att jag långa stunder inte tänker på mat, och det är troligen ett gott tecken.

Var på ett viktigt möte idag och min hjärna fungerade alldeles utmärkt, i alla fall så bra som den brukar.

Från det ena till det andra så meddelades det på nyheterna att S troligen hittat en ny partiledare. Nyheten hade som det heter, ”läckt ut”, och skulle egentligen inte skickas ut över nationen förrän imorgon. Vet ingenting om snubben men han är tydligen ordförande för metall, gillar musik och hejar på Modo i hockey. Låter bra tycker jag som är en smula partisk för samma lag, och om han musikaliskt visar sig föredra heavy metal så kan det nog bli bra för sossarna som haft en lite mossig framtoning ett tag.

Vi är nu inne på dag 3 av vår magra diet och de anrättningar av pulver och vatten som jag till en början tyckte var äckliga, eller i bästa fall menlösa, börjar nu alltmer anta formen av kulinariska läckerheter. Hungern är som allom bekant den bästa kryddan och min personliga favorit bland våra matpåsar är kycklingsoppan. Det är nästan larvigt med vilket välbehag jag sitter där och sörplar i mig mina 2,5 deciliter. Jag har alltid ätit fort men nu äter jag oändligt sakta för att måltiden ska vara riktigt länge.

Visst njuter jag men ta er i akt för jag tror att min trovärdighet som smakvittne är synnerligen dubiöst.

Om någon kock på en restaurant med gott renommé skulle servera en soppa på kyckling som smakade som pulvervarianten jag spisar så skulle han med säkerhet släpas ut på gatan av arga krogbesökare. Där skulle han omedelbart doppas i tjära och fjädrar, förses med en skylt med texten ”sopp-sopa” och skickas ut ur staden sittande baklänges på en svarttaxi till varnagel för andra som ens tänkt tanken på att tillreda något så vämjeligt.

Dag 2 gick i lugnets tecken eftersom jag var ganska energilös.

På eftermiddagen låg jag framför tv: n och glodde på dvd: er med musik då dörrklockan plötsligt störde mitt vegeterande. Jag klev motvilligt upp för det är sällan något roligt som väntar en när man öppnar sin dörr. Oftast är det bara någon familjemedlem som glömt nyckeln och då förärar inte ens mina ansträngningar mig ett ynka tack. Tänk om det någon gång kunde vara en gammal kompis, eller till och med en ny!

Nu är inte en familjemedlem det värsta som kunde stå utanför min dörr, för tänk om det vore från postkodlotteriet? Jag har ingen lott!

Nåväl, jag öppnade dörren och möttes av en ung stämma som ville sälja på mig grejor till förmån för en skolresa eller liknande. Det händer allt som oftast att vi stöder sådana fina initiativ och jag ville veta vad han hade att erbjuda.

”Jag har jättegoda kockosbollar!”

Det uppstod genast en härdsmälta i min hjärna och mitt hungriga jag avfärdade ynglingen så fort det gick. Det var bråttom att bli av med honom för att mörda oskyldiga ungdomar kan leda till långa och hårda fängelsestraff. Att hävda att jag var utsvulten och att grabben erbjöd godsaker skulle då sannerligen inte räknas som en förmildrande omständighet.

Kockosbollar, satans jävla kockosbollar, och jag som har i det närmaste 3 veckor kvar på pulver och vatten. Solen gick i moln och det var minst 2 timmar kvar tills jag skulle få avnjuta nästa ”godispåse.”

Åt den första måltiden lite för tidigt igår och kvällen blev magknorrande lång. Har idag flyttat fram positionerna lite och får lov att äta min sista måltid klockan 21.30, och gissa om jag kommer att njuta? Jag kanske till och med sparar kycklingsoppan till den sista måltiden för att få ett litet äventyr för gommen, något som kan stärka mig inför den långa pulverfria natten.

Dag ett och jag har klämt min första chokladshake. Inte så god som namnet förespeglar men inte heller så äcklig att jag var tvungen att be någon hota mig med ett hagelgevär för att tvinga mig att svälja ner den. Misstänker dock starkt att jag kommer att bli trött på smaken och bör nog införskaffa skogsbärsvarianten så jag har något att variera med.

När jag kom hem från att ha serverat lyxmat och underhållit på ”Svartkrogen” under gårdagskvällen så rensade jag vid hemkomsten skafferiet på smågodis och även den sista popcornspåsen. Nu finns inget kvar som kan locka mig i fördärvet och få mig att lämna pulverpåsarnas smala stig.

Nattens drömmar har inte ett dugg förvånande gått helt i matens tecken, eller kanske snarare avsaknaden av.

Jag fick veta att jag skulle väga mig och det var något jag också ville göra. Av någon outgrundlig anledning så var det min mamma som kom med vågen.

”Du måste först väga rumpan.”

Berättade hon och jag undrade hur detta skulle kunna ske på något bra och enkelt sätt.

”Kinderna måste också vägas.”

Fortsatte min mor och det där med rumpan fick aldrig sin förklaring. Jag tryckte ner kinden mot vågen och mamma avläste noga vikten. Resultatet antecknades noga men jag fick aldrig höra hur mycket de vägde, och lika bra är väl det.

Som nu fallet brukar vara i drömmar så var vägandet plötsligt över och mamma försvunnen. Sambo Agneta och jag låg i vår säng och plötsligt kom det in en oerhört ful kvinna med papiljotter i håret och en gräslig pancake-makeup i ansiktet. Vi var i färd med att klämma i oss en shake men den fula kvinnan hade en stor bunke med olika nötter och snacks som hon ville att vi skulle dryga ut måltiden med. Iklädd ett långt vitt nattlinne la hon sig mellan oss med bunken i famnen.

Hon hade en man med sig som även han tyckte att vi skulle ta för oss av godsakerna. Agneta berättade för mig att han var läskigt ful men det var hans fru som jag tyckte var anskrämlig.

”Ta för er nu för det är nyttigt och man får äta sådant här!”

Sa kvinnan och jag tuggade misstänksamt på de nötter mina fingrar fick tag i samtidigt som jag stirrade på henne och tänkte att det var väldigt omodernt med papiljotter.

Plötsligt var jag någon annanstans och min dotter Camilla sa glädjestrålande att hon hittat en gömma med godis från barndomen och att hon skulle bjuda sin syster Mimmi. Det var deras favoritsort och syrran skulle bli jätteglad. Innan jag hann värja mig så stoppade hon in ett varuprov i min mun. Det var förunderligt gott och jag insåg att det var precis den här sortens saker jag verkligen inte fick äta. Problemet var bara att det var min snälla dotter som bjöd och jag ville inte göra henne ledsen och tuggade lite villrådigt vidare på onyttigheten som fyllde min mun

Med ljuv sötma. Därefter bytte drömmen åter igen miljö och jag var ute i någon stad med mina vänner och bandkamrater Joakim från Synliga och Heikki från Mr. Coil. Vi kastade snöbollar mot ett klocktorn och skulle träffa siffran 56, men det var bara Heikki som lyckades. Jag gjorde flera försök men nådde inte hela vägen fram

Vi började strosa runt i staden, vet inte vilken, och fick veta att det nu fanns fantastiskt bra och billigt hasch att köpa, som dessutom nu var helt lagligt. Ingen av oss nyttjar denna drog i vanliga fall men i drömmen var vi påtagligt intresserade. Om vi fick tag i någon jazztobak vet jag inte för jag blev väckt av en liten katt som ville ha påfyllning i matskålen och en mänsklig hand som kunde öppna dörren.

Jag är ännu inte hungrig och känner mig ganska pigg, men det är tidigt ännu och läget kan nog förvärras. Fortsättning lär följa här i vad som just nu känns som Sveriges fetaste blogg.

Nu inleds snart kampen och jag ser fram emot en smalare kropp så blind jag är.

”Jag vill inte längre vara en tjockis utan bara is.”

”Nej det lät inte bra!”

”Jag vill inte längre vara en fetknopp utan bara en knopp.”

”Nej det låter inte heller bra!”

”Jag vill inte längre vara en knubbsäl utan bara en säl.”

”Stön, det var ännu värre!”

Det här är ju rent löjligt, det måste finnas någon metafor värdig min stora ambition. Kanske något mindre folkligt och mer språkligt begåvat kan knäcka nöten?

”Nu har jag det, huka er gubbar och kärringar för nu laddar han om!”

”Jag vill inte längre vara överviktig utan bara viktig!”

”Där satt den!”

Må denna slogan stå som en symbol för min smala lycka!

Min skönt runda lilla sambo och undertecknad ska uppnå detta mål genom att gå på något kallat ”Itrim!”

För den oinvigde kan det kanske låta som någon slags klubb där man mekar med sina mopeder för att få lite mer fart ur dem, men tror man att det handlar om moppar så är man alltså ute och cyklar.

I sanningens namn så är det sambo Agneta som ska gå och som även betalar för sig, jag ska åka snålskjuts.

På söndag drar vi igång och då är det 600 kalorier om dagen som gäller. Ont ska med ont fördrivas och nu jäklar ska fethetens demoner fördrivas.

”Undrar om hjärnan fungerar på ett tillfredsställande vis utan socker?”

”Undrar om min hjärna fungerar vare sig den får socker eller inte?”

På tal om att inte fungera så har polisens storsatsning på att lösa inbrott i Stockholmsområdet totalt misslyckats. Man klarar bara upp 1,4 % av de anmälda brotten och det får mig att undra hur klantig en tjuv måste vara för att åka fast och inte tillhöra de 98,6% som undgår lagens långa arm?

Är det månde så att bara den ultimata klantskalle som bryter sig in i polishuset under dagtid genom att krossa en större fönsterruta åker dit? Ramlar in genom fönstret och landar i knäet på två kommissarier som just då mödosamt försöker skriva rapport om alla brott de inte löst. Kanske skulle förövaren klara sig även då om den arma idioten inte genast utbrast.

”Fan vilken otur att bryta sig in hos snuten!”

Självklart kan en bra advokat lägga fram både förmildrande omständigheter och troliga förklaringar så att boven i sämsta fall blir helt frikänd och i bästa fall får ett skadestånd.

Nu är vi en bit in i januari och det är hög tid att ta itu med att förverkliga de löften vi så vidlyftigt avlade då vi var smålulliga och euforiska på nyårsafton.

Nu råkade jag vara spiknykter och lovade därför förståndigt nog ingenting, men jag vill ändå i ren välvilja vara med och dra mitt strå till förbättringsstacken. Jag har grunnat länge och hårt på världsproblemen och kommit fram till att jag inte besitter det tålamod, den kunskap, den visdom eller den obändiga vilja som krävs för att få ordning på jordens alla brandhärdar, så det får någon annan ta hand om så länge.

Vad kan jag då göra för att få till stånd en förbättring i min närmiljö, för samhället och i förlängningen för mig själv?

Eftersom jag tror att man bör ta hand om de mest överhängande problemen först och att de fetaste frågorna bör prioriteras så blir svaret att jag med det snaraste borde bli av med några kilo från buken. Min buk är både överhängande och fet och uppfyller med lätthet kriterierna.

Min arma sambo och undertecknad kommer från och med söndag att övergå från läckra måltider med massor av nyttiga kalorier till mat i pulverform. Det enda som kan rädda mig från detta öde nu är om min husläkare förbjuder mig, men jag tror att miraklens tid är förbi.

Nu finns det en rad fördelar med att, som ett annat pulver, övergå till pulver. Man slipper släpa hem tunga matkassar under några veckor, man slipper höra sin sambo undra över vad hon ska hitta på att laga till middag, man slipper sitta och umgås över en trevlig måltid och den kommer heller inte att krocka med frågesporten klockan 19.00 på många veckor.

Jag vill inte måla fan på väggen men jag misstänker att vi också blir orkeslösa, utsvultna och smått deprimerade under den tid då vi med hjälp av svält och motion sakta tynar bort. Risken finns även att vi blir tvungna att inhandla nya byxor, vilket är bland det tråkigaste jag vet.

Man får dock som bekant lida pin för att vara fin och om nu min jovialiska rondör förvandlas till en mer piprensarbetonad dito och mitt släta nylle blir som ett russin så kanske jag blir en gladare människa. I värsta fall så kanske jag bara lever längre!