Synpunkter

Med en finess och elegans som bara kan åstadkommas genom ett ihärdigt intag av alkoholhaltiga drycker krossades månget glas och mången flaska vältes och rullade längs stengolvet, men inget kunde stoppa flödet hos de skickliga komiker som under gårdagskvällen underhöll på den nyöppnade klubben Comedy Central Live på Brunnsgatan 6 i Stockholm

Konferencier var den fenomenale Isak Jansson och kvällens huvudakt var den oefterhärmlige Magnus Betner. Bara för att jag skulle få äta upp mina egna ord så bestod akt ett av två synnerligen förträffliga damer. Jag hade vid middagen i min enfald påstått att landets kvinnliga ståuppare inte riktigt är i klass med sina manliga dito och undertecknad hade än en gång tvärfel i sitt orerande. Yvonne Skattberg och Karin Adelsjö förpassade publiken in i skrattparoxysmernas underbara värld. Jag ska aldrig mer uttala mig tvärsäkert om någonting, och därmed så har jag gjort det än en gång.

Maten bestod av en tre rätters måltid som antingen var vegetarisk eller för ”normala.” Eftersom alla vid mitt bord var stenhårda köttätare fullt i klass med ted Nugent så är det bara den varianten jag kan uttala mig om. Smaken var det då sannerligen inget fel på men rikligt på faten var det inte. Kanske är det närheten till Stureplan och dess penningstinna klientel som orsakade den magra tilldelningen. Jag misstänker starkt att de typerna blir misstänksamma om det är för stora portioner, lite och dyrt ska det vara. Nu var det i sanning något mer än ett par korslagda sparrisar, men inte mycket mer.

Vi som hade råd att lägga 380 kronor på att äta hade även förmånen att välja sittplatser till showen före pöbeln som bara köpt inträdesbiljett för ynka 135. Ingen ville riktigt ta initiativet till att kuta iväg och roffa åt sig de bästa platserna så det blev lite strategiskt kretsande innan matgästerna började förflytta sig mot scenen. Min dotter Camilla var sugen på att sätta sig på första raden men kom på andra tankar och omvärderade sin första impuls.

”Det är bättre att sitta på andra raden för då är risken att bli utpekad av någon av komikerna mindre.”

Tänkte hon högt och vi satte oss alla i mitt sällskap på andra rad och det var riktigt nära även det. Vi hade uppmärksammat att det låg en del lappar på några av stolarna på första raden som tydligt talade om att dessa var reserverade. Vi var som sagt nära Stureplan och pengar talar som vi alla vet. Några av de som sedan placerade sig på dessa stolar närmast scenen var uppenbarligen stekare och deras kvinnliga motsvarigheter. Att de hade betalat extra för att få sitta i främsta raden är jag tämligen övertygad om men det fåniga är att de mest satt och snörpte på munnen och inte alls verkade ha roligt. De tröttmössorna borde nog ha tagit bättre reda på vad för slags show som vankades innan de gav sig hän och lättade på lädret. Magnus betner är verkligen inte nådig mot sådant han tycker är galet med Sverige och världen och stekare står nog inte högt i kurs. Delar av rad ett såg i alla fall butter ut men fick väl gå iväg och trösta sig med champagne efteråt, det var ju trotsallt hemmamatch.

Min dotter Camilla var nog inte ensam om att tycka att M. B. är en ”snygging.” De gånger han kom i närheten av oss innan föreställningen så tystnade Camilla och fan vet om hon ens andades? Att min sambo Agneta hamnade ensam med M. B. då hon gick ut för att inmundiga nikotin och han gjort likaledes retade gallfeber på Camilla.

”Sa du något till honom?”

Undrade Camilla avundsjukt och bligade illsket på sin mor. Hon blev dock lugnad då Agneta svarade.

”Nej han pratade i mobiltelefon så jag bara stod där.”

Detta besked mottogs av Camilla med tillfredsställelse, även om hon säkert kände att hennes mor bräckt henne fett och brett.

Konceptet är lysande och vill du ha en kväll av hejdlöst skrattande på ett trevligt ställe med vänlig och duktig personal så kan jag varmt rekommendera Comedy Central.

Vår dammsugare har brakat ihop. Det är fullständigt meningslöst att dra runt på den för den suger på att suga.

”Vi måste köpa en ny!”

Konstaterade sambo Agneta barskt och det är svårt att hitta lämpliga motargument. Varken oviljan mot att jämt och ständigt köpa nytt eller det faktum att det är urtråkigt att inhandla sådant som dammsugare, brödrostar och torktumlare när det finns feta tv-apparater och hypermoderna dvd-spelare att införskaffa. Knak, sa det i käken när tänderna slöts kring det sura äpplet.

Som jag berättade igår så har Agneta en lövsug. Kan man inte ta in den i huset och använda den istället för dammsugare?

Det är en lysande maskin och den har inte gått många minuter. Har faktiskt aldrig hört att Agneta använt den och med tanke på att vi inte har några träd på tomten så kanske det där med att suga löv inte är ett överhängande problem.

Ett par svängar till Blåkulla tur och retur har apparaten gjort men den är nog fortfarande som i nyskick.

När man använder lövsugen som dammsugare så kan man välja om man vill suga upp det förhatliga dammet eller om man helt enkelt vill blåsa skiten framför sig. Gör man det sistnämnda så kan man ösa på mot närmsta utgång och helt enkelt blåsa ut all smutts över tröskeln och ut på gården eller balkongen. Spar i förlängningen en förmögenhet i dammsugarpåsar och är då också ett miljövänligt alternativ.

Min sambo Agneta är en duktig kvinna! Hon är just nu i färd med att bära sten. Det ska dekoreras på framsidan och i år är det tydligen sten som gäller enligt modeföreskrifterna för trädgårdar. Det är inte alla kvinnor som skulle ge sig ut på sin födelsedag och konka på stenbumlingar medan hennes man sitter hemma och skriver nonsens på sin blogg. Det är kärlek det!

Jag har träsmak i röven idag efter gårdagens tripp till Blåkulla men är annars väldigt nöjd med upplevelsen, om än lite uppskakad. Jag var inatt halvvägs framme då ett ljud, som var vagt välbekant, hördes strax bakom mig. Sekunden senare så blev jag omkörd av Agneta på sin lövsug. Som tur är så var hon så oerhört koncentrerad på att framföra sitt fordon at hon inte la märke till mig på familjens kvast. Ögonblicket senare så var hon borta för det är ett jäkla drag i moderna lövsugar.

När jag långt senare kom fram till festplatsen så var dansen redan i full gång. Jag kände det distinkta luftdraget av guppande häxrumpor och viftande armar och jag var glad att vara blind. En sådan ohygglig syn kan faktiskt ge svåra men för livet. För att inte väcka onödig uppmärksamhet så drog jag av mig klänningen och ställde mig en bit ifrån, men tillräckligt nära för att höra vad som pågick.

Jag som föreställt mig att det skulle dansas till låtar av Bee Gees eller liknande fick en smärre chock. Den enda musik jag hörde på hela natten var ”Surströmmingspolka”, ”Disco Duck” och ”Blueberry Hill.” Jag tyckte personligen att satan hade en jävligt kufisk musiksmak. Trots det konstiga låtvalet stegrades stämningen vartefter och nådde slutligen sin extas. Alla häxor kastade sig i en stor klungbulle med den onde och det var åter skönt att slippa se. Hela området luktade som en blandning av dambastu och en kinapuff. Jag svalde hårt och bestämde mig för att genast ge mig av hemåt så att jag skulle hinna före rusningen. Någonting sa mig att det skulle bli en del fyllestyrningar och det var olämpligt att befinna sig i luftrummet mer än nödvändigt. Jag rev bort den strategiskt placerade gaffatejpen och ångrade genast att jag inte rakat mig innan jag tejpade upp mig. Det sved som fan, men honom hade jag hållit mig på rejält avstånd ifrån, och det blev blött i mina ögon. Med ett ynkligt kvidande drog jag åter på mig klänningen jag ”lånat” ur Agnetas garderob och äntrade åter kvasten.

Halvvägs hemma blev det en önskerepris då Agneta susade förbi mig. Såg henne inte men jag är säker på att hon doftade svavel och svett och att hon hade ett fånigt belåtet grin på läpparna.

Idag är det den långa fredagen och Agnetas födelsedag. Jag gav henne en exklusiv parfym och body lotion i present. Hon duschade, sprutade på sig av den nya godlukten och gav mig sedan en tackpuss. Hon luktade ljuvligt men jag tyckte mig ändå känna en svag fläkt av kinapuff under molnet av väldoft.  

Lövsug = modern häxkvast/märke Moscowitch


Slut efter färd till blåkulla med husse och matte.

Vet inte om man kan säga så, men det lackar mot påsk. Det jag däremot vet är att jag blir lack på påsken eftersom jag inte fått någon inbjudan till de härligt ljusskygga aktiviteter som hör därtill. Jag menar då speciellt resan till Blåkulla och festandet där med hin håle.

Vet inte ens vilken dag kvasten avgår så jag frågade min sambo Agneta om saken. Hon sa sig inte vara säker men att det kunde vara skärtorsdagen. Jag mötte detta uttalande med stor skepsis eftersom jag inte tror att man kan lita på kvinnor i just den här frågan. Min misstro är extra stor mot Agneta eftersom hon i år fyller år på långfredagen, suspekt på min ära! Inte nog med dessa indicier, hon har sedan ett par år tillbaka köpt en lövsug. Vad betyder då det undrar du? Jo det är kvastarnas motsvarighet till Harry Potterböckernas Nimbus 2000. När min sluga kvinna ställer om sin maskin till blås istället för sug så kommer hon att nå Blåkulla långt före de som fortfarande tar sig dit på traditionellt vis så att hon får plats på första parkett till dansen och de lustiga lekarna.

Till fromma för er män som undrar om även era partners har moderna flygmaskiner tillverkade speciellt för kundkretsen häxor så har jag nedan sammanställt en lista på de mest kända typer som går att finna på marknaden. Ta en titt på det misstänkta föremålets undersida så finner ni namnet på tillverkaren och serienumret. Det sistnämnda är alltid 666 och tryckt i blodrött. De vanligaste märkena är, från Sverige Vulvo Amazon, från Japan Hynda och Sopzuki, från Tyskland Märrcedes och Audi Kvastro, men den allra vanligaste modellen är en billig men relativt driftsäker rysk apparat kallad Moscowitch.

Vad jag nu måste göra är att verkligen lista ut den rätta natten, den rätta avgångstiden och den absoluta adressen till de påskeliga festligheterna. Även jag vill dansa med djävulen i en flygande fläng, troligen till tonerna av någon gammal discodänga av Bee Gees. ”Jive Talking” skulle passa bra när den onde börjar babbla i tungor.

Det som oroar mig mest är att jag inte dansar nykter och det innebär att jag måste köra på fyllan till partyt. Man ska inte framföra kvastar i berusat tillstånd och varande ett blindstyre så kör jag rätt sopigt ändå.

Alltför skäggig för att passera som vanlig påskkärring blir jag tvungen att slätraka mig. Det som är riktigt bra med det är att min stolta kran kommer att se än större ut än vanligt i äkta påskkärringmaner.

Att jag dessutom bör klä upp mig i damkläder innan jag äntrar kvasten vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till. Tänk om jag finner att jag gillar det och resten av året bara går och längtar till påsk så att jag får lov att göra det igen!

En inventering hemmavid har gett vid handen att både kvast och katt, om än inte någon kolsvart, finns att tillgå men att det där med en kaffepanna kan bli lite knivigare. Ser lite fjolligt ut med en termos eller en bryggare. Det enda som skulle verka värre är en pappmugg med kaffe från McDonalds.

Är det verkligen en traditionell fylla som gäller vid Blåkulla eller har tillställningen moderniserats? Kanske liknar det numera ett raveparty där satan delar ut frimärken som behandlats med substanser, som visserligen smakar fan, men som försätter alla i en tung extas.

Om det är kokain som gäller så blir åtgången monumental då häxor är kända för att ha rejält tilltagna luktorgan. Tänk dig bara om Pomperipossa ska dra en lina, det lär gå åt en hel säck. Den gamla haggan är både ond och dålig på alla sätt och vis men dum är hon då rakt inte. Innan en lina läggs ut åt den sluga konan så står hon där och tvärljuger allt vad hon förmår, ett trix hon har gemensamt med den annars så träskalliga Pinocchio. Den sistnämnde lär numera vara portad från alla krogar runt Stureplan och har den senaste tiden setts på flera pubar i Upplands Väsby hand i hand med sin kärlekspartner Televinken. Ryktet att de båda var utan en tråd på kroppen lär dock vara helt utan grund.

Jag inser att vissa problem kan uppstå när det är dags för dansen och alla häxor kastar av sig sina kläder. Mitt hopp ligger i att belysningen säkert är skum på festplatsen och med lite strategiskt placerad gaffatejp så kan det gå. Nu borde inte den sistnämnda åtgärden vara nödvändig då det bara är en man på dansbanan, även om han är en riktig bock. Just det sistnämnda gör mig en smula orolig och jag kommer att hålla mig i utkanten av dansandet så att inte sagda hornbeprydda klapprar mig alltför nära med bockfot, brinnande blick och svavelosande tunga.

Även i vanliga fall så brukar jag gömma mig de dagar då kvarteret hemsöks av påskkärringar men detta år är det mer befogat än någonsin. Tänk om någon av häxorna känner igen mig från de djävulska festligheterna och ifrågasätter varför inte även jag är ute och skrämmer befolkningen till att ge mig allmosor. Tror inte att lama undanflykter som att jag bantar, försöker sluta med socker eller att jag tycker att det är pinsamt att gå runt bland mina grannar som vuxen man i damkläder och målat ansikte för att tigga godis och småpengar kommer att godtas som ursäkt. Jag får helt enkelt göra som alla andra år och släcka alla lampor, som om jag någonsin tänt dem, och se till att jag inte syns utifrån. Blir jag törstig eller måste ha något från de rum som är belägna i gatunivå så blir det ålning medels hasning som gäller. Patetiskt med en vuxen man som smyger och krälar på golvet i sitt eget hem bara för att kvarterets barn inte ska få syn på honom. Gissa om det är en lättnad för mig när resten av familjen kommer hem och kan ta hand om anstormningen av godissugna påsktanter! Både sambo och döttrar säger att jag är skitfånig som gömmer mig för några oskyldiga barn, men de är alla av honkön och är som jag ser det helt opålitliga i påsktider.

Inte undra på att påsken förknippas med ägg, det är bara att ta sig en titt på mig.   

Hörde idag att de mest lönsamma grödorna för landets lantbrukare de senaste två åren är de som används för öl och whiskeytillverkning. Konjunkturen är på uppåtgående och vi är inte sena med att vilja hinka mer och bli glada i hatten. Det är i sanning härligt att brukandet av jorden är lönsamt och att det inte är ätbara grödor tror jag inte spelar någon roll i det stora sammanhanget för jag är säker på att ingen längre svälter ute i världen i en så modern tid som 2011.

Det är också så att försäljningen i landets blomsterhandlar gått upp med 10 % de senaste två åren. Det är inte osannolikt att det finns ett samband mellan denna uppgång och den ökade tillverkningen av rusdrycker jag berättade om ovan.

Lätt berusade män blir gärna lite gråtmilda och nostalgiska och då kan inhandlandet av rosor ligga nära till hands.

”Hon är säker gamla Bettan!”

Tänker mannen plötsligt om sin trogna fru och köper därefter, en liten, men välment blomster knippa. Har nu hustrun fått så bör ju även älskarinnan ha sitt och ännu en blomsterkvast inhandlas, nu i större format eftersom män är duktiga på att göra konsekvensanalyser. Lite cyniskt kan man tycka, men jag är säker på att alla män i grunden menar väl.

Nu har även Finland fått sitt alldeles eget missnöjesparti. De blev efter gårdagens val landets tredje största och lär få vara med att bilda regering inom kort. De är starka emot EU och även emot att man i Finland får läsa svenska i skolorna. Det där med EU kan man tycka som man vill om men vad är det för fel med att lära sig ett språk till, och särskilt då när språket i fråga är ett av landets två officiella sådana?

Nu ska jag inte kasta sten i glashus med tanke på hur jag slöade mig igenom otaliga lektioner i både spanska och franska bara därför att min engelska var utomordentligt bra. Min enda ursäkt är att det var åratal sedan och att jag blivit en klokare människa sedan dess. Vid mina besök i Finland två eller tre gånger om året med mitt coverband Mr. Coil så försöker jag varje gång att lära mig några fler ord på finska. Tyvärr så är jag för obegåvad att lära mig ett så svårt språk men kämpar ändå på. Till min hjälp har jag vår finske bassist Heikki och hans tålamod blir svårt prövat vid varje visit. Han orkar inte längre le när jag för hundrade gången beställer potatiscider när jag ber om päroncider. Oavsett hans dysterhet över mitt uttal så har jag hitintills aldrig fått brännvin när jag vill ha cider.

Det har sagts att språk sätter upp barriärer men jag är säker på att vi människor till slut förstår varandra.

Ovanför Libyen flyger det stolta svenska flygvapnet och piloterna kan lyckligt konstatera att inte ett enda av Khadaffis plan lyckats ta sig upp. Allt går enligt beräkningarna och snart kan vi ta itu med de humanitära åtgärderna istället.

Nere på marken blir de rebellkontrollerade städerna raketbeskjutna. Rebellsoldaterna iklädda t-shirts och flip-flops kämpar tappert emot fiendens överlägsna eldkraft med omoderna vapen. Samtidigt söker kvinnor, barn och gamla skydd i källarutrymmen och håligheter, men jag är säker på att ingen kommer till skada.  

Är det bara jag, eller får ni också ibland känslan av att ingen lägger märke till er.

”Hallå, jag pratar med dig!”

Bra, nu verkar du vara med på noterna så att vi kan kommunicera.

Jag kan bli otroligt nojig och rentav hamna i existentiella grubblerier bara därför att någon jag ringt för att dryfta något viktigt med inte kommer ihåg att ringa tillbaka.

”Jag sitter lite tight just nu, kan jag ringa upp dig om några minuter?”

Självklart är jag tillmötesgående och svarar ofelbart jakande, för man vill ju inte störa. Därefter infinner sig en tid av väntan och i nio fall av tio så ringer personen aldrig upp. Denna tystnad tolkar jag ofelbart som ett tecken på att jag antingen är i kylskåpet av någon anledning eller att jag är så oansenlig att den jag försökt nå totalt glömt bort mig så snart vi lagt på. Plötsligt finns jag inte och det står skrämmande klart hur obetydlig jag är. Världen behöver mig inte och om jag så dog på fläcken så skulle det inte ha någon som helst betydelse för någon annan än jag. Förklaringar som de att personen i fråga är stressad eller inte hunnit ringa upp mig under dagen finns inte. Min självömkan är monumental och jag funderar allvarligt på att gå ut i trädgården och gräva mig en grop att hoppa i, men eftersom baksidan är en enda stor träveranda och framsidan består av stenplattor så är det bara att slå detta ur hågen.

Nästa dag eller två dagar senare ringer plötsligt personen jag sökt upp mig och ber genast om ursäkt för att han eller hon inte hunnit ringa tidigare. Då hör jag mig själv säga följande.

”Inga problem, trodde väl att du hade en del att göra.”

Rent ljug alltså, och av samma sort som jag på betingad reflex kläcker ur mig när någon ringer tidigt på morgonen och väcker mig.

”Oj, låg du och sov?”

”Nej, jag var vaken.”

Det var jag ju för fan inte alls, så varför säger jag så?

Om det nu bara var det att jag blir bortglömd i telefonsammanhang så vore det en sak, men jag blir ibland utsuddad i verkligheten också.

Igår tvingade min familj åter iväg mig till en läkare. Jag är ängslig när det gäller just läkarbesök och gör mitt yttersta för att självläka. Efter att nu hostat kraftfullt och manligt i flera veckors tid, med medföljande svåra andnöd, så släpades jag iväg till min husläkare av min sambo Agneta. Min dotter Camilla stod också och pekade med ett långt och strängt uppfodrande finger, så jag var chanslös trots min starka ovilja.

Nu är min läkare en rar kvinna från en exotisk sockerö och inte något jag borde vara rädd för men jag är alltid lite spänd tills jag kunnat konstatera att de inte tänker plåga mig med vassa instrument. Förra besöket hos henne avlöpte på ett förnämligt sätt, inte en bloddroppe spilldes, och även denna gång slapp jag dylika åtgärder. Istället fick jag suga i mig mediciner via en kufisk maskin. Först 3 minuter, varefter jag skulle vänta i en kvart, och därefter 3 minuter till av medicinsugande. Inga problem, bara jag slipper smärta så är jag fullt beredd att andas i mig illasmakande dekokter hela dagen.

Eftersom det var massor att göra så delegerade min läkare ut blåsningen till sin sköterska. Hon är en fantastiskt rar sydamerikanska, men hade denna dag haft det mer än lovligt stressigt, så det tog en stund innan hon hittade mig i det lilla rum där läkaren placerat mig. När hon väl lokaliserat mig där jag satt med min fångvaktare så började hon rådigt fixa med blåsapparaten. Agneta fick till uppgift att ta tid och instruerades även att därefter stänga av apparaten med för detta ändamål avsedd knapp. Sköterskan instruerade mig om hur jag skulle andas in genom munnen och ut genom min stolta kran, såg att det gick bra och försvann åter iväg.

Jag sög och andades så att det fullkomligt sjöng i huvudet, och de 3 minuterna var väldigt långa. Till slut var de i alla fall till ända och nu skulle jag vila i 15 minuter, piece of cake! Agneta hade örnkoll på tiden och visste att vi kunde gå igång med omgång två kvart i fem. Efter 10 minuter så kom sköterskan åter ångande, konstaterade att jag fullgjort omgång ett och sa att om en kvart så skulle jag få gå igång igen. Agneta försökte säga att detta kunde ske alldeles strax men hann inte få en syl i vädret förrän sköterskan åter försvunnit. Agneta som sakligt kunde konstatera att det hela drog ut på tiden i onödan gjorde det enda som en kvinna i hennes situation kan göra, gick ut och rökte.

Jag satt och filosoferade och försökte höra hur många stämmor jag kunde urskilja i mitt pipande bröst när Agneta återkom efter sitt möte med en Prince. Tiden släpade sig fram och sköterskan lyste med sin frånvaro. Plötsligt ställde sig Agneta upp och konstaterade barskt att vi nog blivit bortglömda. Därefter marscherade hon raskt iväg på sköterskejakt. Några sekunder senare återkom Agneta med sagda sköterska i släptåg och jag översköljdes av en ström av ursäkter. Jag log sorgset och sa som det var.

”Det gör inget, jag brukar inte göra något större intryck på folk.”

Hon fnittrade, strök min arm och jag fanns igen.

När jag åter satt med truten full med andningsapparat sa Agneta att om jag varit själv där så skulle jag nog ha blivit bortglömd tills nästa gång någon med lungbesvär behövde tillgång till maskinen. Jag skulle nog ha jagat rätt på någon personal till slut även om jag varit själv, men det hade nog dröjt en bra stund.

Nej, nu är jag trött på att sitta här och knattra på tangenter. Är sugen på att ringa och babbla med någon men är rädd att hamna i en existentiell kris igen. Det får bli till att klappa katterna och ta en kopp kaffe istället, det känns säkrare.

Jag tillbringade nyligen en vecka i Helsingfors med mitt coverband Mr. Coil och då passade jag på att försöka få svar på en av de stora frågorna som ansatt mitt klena förstånd på sistone. Som ni säkert märkt så förekommer det reklam för alkoholhaltiga drycker på vissa tv-kanaler, och detta även om det i princip strider mot svensk lag. Jag har inga starka åsikter i just den frågan eftersom vi lever i en på många sätt anarkistisk tid med tillgång till allt och lite till på nätet, men i just detta speciella fall så får en reklamslogan för ett spritmärke mig att känna mig som en korkek.

”Carlsberg, antagligen den bästa ölen i världen.”

Är ett exempel på en slogan jag verkligen kan förstå, även när den levereras på engelska. Ett lagom kaxigt sätt att säga att vi gör svinbra öl. Reklambyrån har här gjort rätt för den garanterat feta faktura bryggeriet presenterades med och alla blev glada.

Då har vi nått fram till det reklaminslag som fått mig att frivilligt ta på mig dumstruten.

”Koskenkorva, om du vill ha en vodka och inte en livsstil.”

Vad i fridens dagar menas med det?

Är det månde så att om du hinkar Kosken så kan du kyssa din livsstil adjöss? Du går från nyttig samhällsmedborgare till uteliggare på nolltid bara för att du blev sugen på lite vodka.

Kanske menar de att Kosken är en folklig dryck? Du ska inte spänna dig och tro att du är något bara för att du hinkar vodkasorter från när och fjärran för en riktig kännare föredrar finsk bondvodka.

Kanske är även denna förbryllande slogan en ren uppmaning till all världens bartenders att göra sig finska och tyst och skickligt hälla upp en kall i glasen utan att jiddra en massa. Mun och svalg ska användas till inmundigande av denna ljuva nektar och inte till meningslös konversation, det gäller att fokusera.

Jag ville alltså ha svar på vad som egentligen menades med Koskenkorvas kryptiska slogan och frågade därför den till största delen finska publiken efter en förklaring. 7 kvällar i rad frågade jag men fick inget tillfredsställande svar trots att det var en krogpublik jag frågade. Vet de inte på puben så vet nog ingen är jag rädd.

Det kan ju också vara så illa att det från början var en alldeles utmärkt reklamslogan på finska. Den troligen Helsingforsbaserade reklambyrån slet i månader och fick slutligen till en fullkomligt lysande mening som på finska var lika klar som ett glas Koskenkorva. Lyckligt leende satt medarbetarna i styrelserummet och kände sig outsägligt nöjda med sig själva. Då var det bara den lilla detaljen kvar att översätta den finska meningen till engelska så skulle saken vara biff. Det är nu som leendena börjar slockna så smått och blickarna börjar flacka oroligt. Finnarna är i allmänhet inga dängare på engelska och på just detta kontor var det extra illa eftersom personalen, om än rutinerad och meriterad, var en smula ålderstigen. Att be någon utomstående vore rent pinsamt, och det skulle även kunna visa sig kostsamt, så en annan lösning måste gå att finna. Det är då en av de mer snabbtänkta av medarbetarna kommer att tänka på något han hört sin datakunniga dotter nämna.

”Det finns översättningsprogram på Google.”

Detta uttalande följs av en fullständig rusning mot reklambyråns piggaste dator, och voila, översättningar till inte bara engelska utan till mängder av främmande tungomål tas fram i ett nafs.

3 månader senare sitter en blind svensk sångare hemma i tv-soffan i Orminge och fattar ingenting.

Om du kära läsare tycker att jag är elak mot människorna från vårt östra grannland och äldre så vill jag bara påpeka att jag har finskt påbrå och inte längre är någon ungtupp. Tyvärr har jag inte tillräckligt med finskt blod i ådrorna för att förstå Koskenkorvas kufiska slogan. Att jag inte längre är helt ung baserar jag inte bara på ren matematik utan även på ett fenomen jag upptäckte under den senaste veckan i Finland. Unga modemedvetna och häftiga killar drar ner byxorna. Ibland till den grad att kalsonger eller ännu värre delar av röven framkommer till allmän beskådan. Om det är bra eller inte beror på vem du frågar men de som gör på detta sätt kan sägas ha ett hipp hopp.

För en gammal stöt som jag blir det något helt annat och jag finner mig ständigt hissande brallorna. Det är inte ett dugg sexigt men nödvändigt då plagget i fråga har en tendens att hasa ner, särskilt där bak. Visserligen brukar en veckas gigande i Finland innebära att det bara blir en riktig måltid med varm mat om dagen, men nog finns det nog med fett att hålla upp byxorna ändå. Jag brukar trösta mig med att jag nog tappat något hekto eller två när brallan halkar ner. För det verkar som om vikten sitter lika mycket i huvudet som på kroppen. Det gäller alltså att inte vara en tjockskalle!

Man kan självklart förvandla mina klädesfunderingar till en schysst slogan.

”Byxor, om du vill ha ett klädesplagg och inte en livsstil.”