Synpunkter

Det rapporterades på nyheterna igår morse att en svensk forskare varit med att ta fram en ny medicin som är väldigt verkningsfull vid efterbehandling av stroke. Man berättade också att den nu testades i Japan på människor.

Under kvällens nyhetssändningar sades i princip samma sak men med tilläget att medicinen tidigare provats på råttor med gott resultat och att man nu använde den på människor. Det var alltså mer politiskt korrekt att inte lägga fram alla fakta som nyhetsredaktionen hade fått fram. Hade man gjort det så hade man blivit tvungna att säga något i den här stilen.

 

”Den nya strokemedicinen har tidigare provats på råttor med gott resultat och testas nu på japaner.”

 

På tal om utveckling så kommer en av deltagarna i morgondagens deltävling i schlagerfestivalen att sprängas. Ett gott initiativ tycker jag och anser att fler borde anamma detta trick. Om det används fullt ut så kan vi stryka andra chansen för den har då gått upp i atomer. På den då så plötsligt åtkomliga sändningstiden anser jag det lämpligt att visa reprisavsnitt av serien, ”Pang i bygget.”

Min 22 åriga dotter Camilla och jag satt häromkvällen och diskuterade vårt ädla fosterlands skattesystem. Vid första påseende så kan detta ses som snillen spekulerar men när du läst några rader in i denna epistel är jag rädd att du istället upplever funderingarna som något från Bill och Bull. Till min dotters försvar kan jag säga att hon är ung och grön och att hon bara var med en liten stund. Det mesta kom ur min skeva skalle då jag låg sömnlös en natt och har just den skärpan och det skarpsinne som en icke utsövd hjärna erbjuder.

 

Det hela började med att nyheten om att bolagiserade idrottsföreningar nu kunde tvingas att betala för polisinsatser vid större arrangemang. Dessa polisiära insatts har hitintills betalats av landets skattebetalare då finansieringen tagits ur polisens vanliga budget. Budget är för er som är för unga för att minnas detta också ett sorts djur man förr i tiden, innan mobiler och datamaskiner, använde för att skicka med meddelanden människor emellan. Budgeten var mycket pålitlig om än en smula illaluktande och ibland distraherad av gröna täppor och grönsaksodlingar. Budgeten var av förklarliga skäl landburna och om man ville skicka något via luften så fick man ringa i en liten, för det ändamålet införskaffad, klocka och då kom en ringduva. På dessa fästes sedan ett meddelande som snabbt och smidigt kunde sändas till lämplig mottagare. Att dessa ringduvor kunde säga, ”du ringde va” är däremot en vandringssägen och dementeras härmed.

Hur som helst så tyckte både Camilla och jag att det lät vettigt att idrottsföreningarna tar sina egna kostnader vid dessa stora och oftast enormt inkomstbringande evenemang. Nu är sport en allvarlig sak för många och denna fråga lär dela folket i minst två läger.

Camilla som är en strävsam vikarie på dagis och student såg här en möjlighet att slippa betala för något hon inte bryr sig om och hade ett än mer radikalt förslag.

 

”Borde man inte kunna få gå ur sporten på samma sätt som man kan gå ur statskyrkan?”

 

Det tyckte jag var nytänkande och jag berättade att jag i åratal tänkt gå ur statskyrkan då religion inte riktigt är min kopp te men inte längre vill det då jag anser att kyrkorna gör en kulturell välgärning. Camilla höll med och några minuter senare gjorde någon svensk hjälte mål i en fotbollslandskamp och alla sportreportrar gottade sig i detta, som de tyckte, urtjusiga mål. Min dotter var inte imponerad.

 

”Vad var det för snyggt med det där då?”

 

Hon ansåg bara att fotboll var skittråkigt och att målet i fråga inte gav henne några som helst rysningar av välbehag. Hon ville fortfarande gå ur sporten och även jag var svårt frestad.

 

På detta följde som sagt en sömnlös natt då jag dissekerade det svenska skattesystemet. Här är några av de krokiga tankar jag utsatte mig själv för under natten.

 

Det demokratiska skattesystemet är bara ett kryss bort.

 

Eftersom vi varje år lämnar in en inkomstdeklaration så skulle införandet av detta nya system inte innebära mer än några minuters extra arbete för varje medborgare. Deklarationen är numer så pass förenklad att tilläggandet av en blankett i förfarandet inte borde drabba alltför hårt.

På denna skulle varje enskild skattebetalare kryssa för vad de vill att skattepengarna ska gå till. Det är alltså inte så att man betalar mer eller mindre skatt beroende på hur man kryssar, det är bara en fördelningsfråga. Det torde på det viset snabbt bli tydligt vilka konsekvenser dina val får i realiteten. Om för få glömmer eller struntar i att kryssa i rutan för åldringsvård så sitter ganska snart mormor inte längre på hemmet, med mat värme och bekvämligheter, utan i en snödriva utanför med de andra åldringarna som dragit nitlotterna om vilka som får stanna kvar inom omsorgen. Om å andra sidan alla tänker på sina äldre släktingar så kan istället personaltätheten ökas, lokalerna upprustas och slottsstek med god gräddig sås serveras istället för makaroner med ketchup eller nudlar.

Om alltför många känner sig osårbara och kärnfriska vid blankettifyllandet så blir sjukvården därefter. Då får du kallt räkna med att bli bryskt hemskickad när du ankommer akuten med ditt brutna ben. Du får själv försöka tejpa ihop skiten och spänna åt med ett par tvingar från snickarboden.

Samma hårda konsekvenser kan komma att gälla när brandförsvaret gör en insatts. De ynka medel de fått till sitt förfogande kanske bara räcker till att betala själva utryckningen. Enda fördelen med detta är att du när ditt hus brinner ner har sällskap med ett gäng käcka brandmän som saknar ekonomiska resurser att spruta vatten på din kåk och ägna sig åt brandbekämpning i största allmänhet. De är dock trevliga och ger dig uppmuntrande tillrop och visar stor empati för din belägenhet. De kan även mot ringa ersättning posera med familjen för fotografering. Med dessa stiliga gossar hållande starka armar runt axlarna på dig och din familj, och med ditt brinnande hem som bakgrund, kan du få en fantastiskt dramatisk bild till familjealbumet. Härligt då att den är så fin eftersom alla dina andra bilder och minnessaker just håller på att brinna upp.

Om landets barnlösa del av befolkningen inte tycker att barnomsorgen är viktig blir det digra konsekvenser även där. Barngrupperna växer till 40-60 barn per avdelning och personaltätheten är sällan mer än två. På grund av den strama budgeten råder vikariestopp och större delen av pengarna går åt till hörselskydd åt personalen och plåster och gasbinda åt barnen. Klausuler om ansvarsfrihet beträffande borttappande och skador på barnen, både vad gäller barnstugan och dess personal, lär infogas i de barnomsorgskontrakt som föräldrarna skriver på vid inskrivandet av barnen på sagda barnstuga. Med hjälp av sponsring är det däremot inte alls omöjligt att telningarna kan få både glass och chokladsås till mellanmålet på fredagarna.

Beträffande polisens arbete så lär inte uppklarandeprocenten gällande inbrott påverkas nämnvärt om de så får ökade resurser mot idag. Minskade anslag lär dock obevekligen leda till ökat läktarvåld på hockey och fotbollsmatcher. Inga barnfamiljer törs längre gå och de sitter istället hemma och spelar tv-spe. Huliganerna har fritt fram att slå varandra sönder och samman och Black Army och andra liknande kamratföreningar köper ofantliga mängder tejp och betvingande verktyg. Chansen att statsministermord löses sjunker om möjligt ytterligare.

 

Ni läsare med ert vassa intellekt har säkert redan för länge sedan förstått principen men det finns ännu ett par kniviga aspekter att granska.

 

Statlig eller kommunalskatt?

 

Att få ogina 08: or och andra egoistiska stadsbor att lägga pengar på infrastruktur, både i form av vägar och bredband, i norrland och annan glesbygd lär bli svårt. Endast huvudleder till skidorter och vandringsstråk lär kännas viktiga. Ingen söderkis lär fälla några tårar över att bredbanduppkopplingarna norr om dalälven fortfarande är kvar på apstadiet.

Lika svårt lär det bli att förmå snapphanar, lappjävlar och andra lantisar att bidra till sportarenor i den vackra kungliga huvudstaden eller ett Nya Nya Ullevi i Göteborg.

Det blir genom dessa exempel oerhört tydligt att vissa skattefrågor bör vara kommunala och om inte för något annat skäl så för att slippa ett inbördeskrig.

 

Hur skulle det bli med det nya skattesystemet?

 

Jag funderade länge och väl, eftersom jag inte kunde sova så hade jag ju inget bättre för mig, och kom fram till att det nog inte skulle bli någon större skillnad mot idag.

Vi är ganska enkla och oftast väldigt förutsägbara varelser med liknande behov. Därför så tror jag att de stora utgiftsposterna skulle vara samma som idag och att de skulle få samma eller möjligen lite större resurser. Äldreomsorgen, sjukvården, tandvården, barnomsorgen, polismyndigheterna, brandförsvaret och skolan skulle få fortsatt stor och troligen ökande del av skattekakan. Det är helt logiskt eftersom dessa poster alla innehåller saker vi behöver nu eller senare och även om du skulle stå ut med att dina gnälliga gamla släktingar sätts ut i snön så vill du inte tids nog sitta där själv med kall rumpa, tejpat benbrott, hemgjorda kryckor och dålig syn, döv och med dåliga tänder.

Beträffande kulturen är det nog betydligt mer splittrat. Nu kan det vara så att mina egna åsikter blir alltför tydliga men jag tror att det lär dröja innan det finns en majoritet för byggandet av ett nytt operahus. Hur hårt det subventioneras kan du tänka på när du nästa gång betalar en förmögenhet för att få en biljett till en konsert med någon gammal eller ny rock eller popartist och det blivit en fullkomlig krater i plånboken.

När det gäller kultur får man nog tänka brett för att alla ska få sitt. Jag som blind tänker inte kräva höga biljettpriser för entré till museum och konstgallerier bara för att jag inte kan se mästerverken. Det är dock frestande och inom skattepolitiken kan nog kulturen för en gångs skull bli ett hett ämne för debattprogrammen på tv.

 

Försvaret är svårt att sia om. Det kan vara så att fler än jag fortfarande är rädd för ryssen och skulle vilja att vi åtminstone teoretiskt ska ha en tjallemuck när de plötsligt poppar upp i skärgården med vapen i hand och dåliga intensioner. Är man å andra sidan benägen att tro att vi aldrig mer ska drabbas av krig så finns det massor med pengar att spara genom att inte kryssa i rutan för försvaret.

 

 

 

Det går nog inte att skärskåda skattesystemet utan att ta en titt på invandringspolitiken och dess frågor. Det finns alltid de som hävdar att det släpps in för många invandrare men om några år när vår alltmer friska och långlivade befolkning går i pension och det inte finns tillräckligt med unga människor att hålla hjulen igång kan det bli en helt annan ton i skällan. När dina kära barn och barnbarn helt enkelt gett fan i att kryssa i rutan för åldringsvård blir det nog ett fasligt bölande efter stora starka invandrare. När röven är som kallast är invandraren som varmast, skulle man kunna säga.

 

Är vi medborgare utan empati och förståelse för annat än våra egna behov?

 

Nej, det tror inte jag. Det kan till och med vara så att ett sådant här skattesystem skulle vara lite snabbare i tillrättandet av missförhållanden. Befolkningen skulle inte acceptera att svårt cancersjuka behandlades som simulanter av försäkringskassan och sittande regering. Då blir det nog som Putte med cigarren sa i tv en gång i forntiden.

 

”Jag garderar med kryss!”

Familjens överhuvud och självkrönte konung blev sjuk och gick ur tiden. Att en vanlig bondkatt med enkel bakgrund och ett stamträd kortare än en loppas penis klättrar till en sådan upphöjd position är inte alls ovanligt och tro inte att införskaffandet av ett husdjur innebär något annat än att du fått tillökning i familjen. Katten Bonham, namngiven efter den berömda trumslagaren i Led Zeppelin, blev 13 år och var lika omhuldad av alla familjemedlemmar från dag ett till hans sista sekund hos veterinären.

 

Kung Bonham

 

Att påstå att det blev tomt efter honom är ingen överdrift och det tog inte många minuter innan vi aktivt började genomsöka nätet efter en ny härskare att placera på familjetronen. Min sambo Agneta ville absolut att vi skulle skaffa två och fick snabbt med sig äldsta dottern Camilla på den linjen. Den yngsta dottern som fortfarande är i Australien sedan över 9 månader hade ingen talan men hade tvivels utan röstat för alternativ 2. Mimmi som är förkrossad över Bonhams hastiga bortgång känner sig frustrerad över att vara på jordens undersida och så långt ifrån händelsernas centrum. När hon var hemma hade hon alltid kissen sovande inne hos sig och överöste honom med pussar och kramar till den grad att vi undrade hur den stackaren stod ut, men han verkade alltid tillfreds med Mimmis ömhetsbevis och tog det hela, som ett äkta majestät bör, med upphöjt lugn.

 

Att hitta katter i början på februari visade sig inte vara så lätt. Kan bero på att om de då ska vara i lämplig ålder så är de tillverkade i november. Inte ens katter tycker att snö är det ultimata underlaget för könsumgänge så utbudet var magert. Vi tittade på annonser om kattungar från hela landet och Agneta och Camilla suckade trånande vid anblicken av små gullebullar i Umeå och Kristianstad.

 

Sent en torsdagskväll dök det upp en annons med en bedårande kull i Östhammar i Uppsala kommun. Jag känner mycket väl till Östhammar eftersom jag några somrar i min gröna ungdom jobbat på en barnkoloni strax utanför, så dessa små charmtroll var absolut inom räckhåll. Vi, i det här fallet Camilla och jag, skrev genast ett mail och undertecknade med Agnetas namn. Både Camilla och jag är otroligt blyga och obenägna att möta främlingar, men att skriva mail törs vi och särskilt om vi får underteckna med någon annans namn. Att ta telefonkontakt är läskigt, och det är något vi bara gör i absoluta nödfall som när Agneta av någon anledning vägrar, så vi skrev Agnetas nummer i mailet. Nu var det i princip bara att vänta så skulle försynen, och kanske ännu mer Agneta, sköta resten. Detta gjorde hon med den äran och på lördagsmorgonen for vi upp för att ta oss en titt på underverken. Jag fick av förklarliga skäl överlåta bedömningen till damerna. Vi sa oss att vi inte behövde ta dem om de inte verkade fina men jag var helt medveten om att chansen att vi inte skulle älska dem omedelbart var lika med noll, och så blev det.

 

Vi möttes redan utanför huset av en halvsyster till våra blivande regenter och hon var så kelig och mysig att vi smälte direkt. Här var det verkligen ingen brist på djur och hästar, kaniner, katter och hundar fanns i mängd hos den mycket trevliga familjen.

En stund senare var vi lyckliga undersåtar till två kattpojkar som nu för första gången i livet stoppats in i både kattbur och bil. Agneta körde, jag satt i passagerarsätet fram och Camilla satt bak bredvid dyrgriparna. De var till en början lite ledsna men lugnade sig snart och lade sig ner och bildade en liten klungbulle. De tittade bedjande på Camilla som tyckte synd om dem men inget kunde göra för att förbättra deras situation. Milen rullade iväg och det hela gick riktigt bra ända tills Agneta sprutade spolarvätska på vindrutan för att förbättra sikten. Både Camilla och jag reagerade direkt och tyckte att det luktade starkt och fränt. Camilla kastade en blick på kissarna och kom med ett varningens ord.

 

”Nu mår han illa, han slickar sig om munnen.”

 

Den av kissarna som fortfarande var vaken tyckte uppenbarligen att spolarvätskan luktade förfärligt. Sekunden efter hörde jag ett hulkande och därpå ett plaskljud och kräkla ett var ett faktum. Den lille stackaren jamade olyckligt och satt mitt i eländet. En stank av gammal kattmat bredde ut sig i bilen och nu hade även kisse två vaknat.

 

”Nu slickar den andre sig om munnen!”

 

Det dröjde inte länge förrän även han bidrog till att fylla buren med kattuppkastningar.

 

”Vi måste stanna och göra ren buren.”

 

Konstaterade Camilla sakligt, men eftersom vi var på motorvägen så dröjde det ett tiotal minuter innan vi kunde svänga av vid Knivsta.

Människorna gjorde rent i buren och katterna rengjorde sig själva. Camilla klappade försiktigt på de små sötnosarna och de började genast spinna. En ny ren handduk lades in i buren, därefter katterna och resan kunde fortsätta och var därefter helt odramatisk, om än en smula doftrik.

 

Väl hemma öppnade jag kattburen och skulle precis be Camilla att fånga in dem för att visa dem kattlådan då de vågat sig ut men hann inte. De nyfikna rackarna hoppade ut efter bara ett par sekunder och den ene satte av som en pil direkt till lådan och gjorde sin grej. Den andre åt först och gjorde sedan även han ett muggbesök. Jag var helt fascinerad över hur snabbt och smärtfritt potträningen gått. Katter är i sanning fantastiska djur!

 

Nu har vi haft dem i några få dagar men deras olika karaktärsdrag börjar skönjas. Inligt familjetraditionen, fast det är jag som bestämt det mot folkviljan, har även dessa gossar fått namn efter rockstjärnor. Den lite ljusare av de två heter Ozzy och den mörkare är Dio. Den sistnämnde är den dominante och en leksak Agneta köpt åt dem båda vill han ha helt själv. Om Ozzy ens vågar komma i närheten av hans pryl så morrar Dio och låter skitfarlig så liten han är. Jag har aldrig hört katter morra förut och är mycket fascinerad. Umgicks månde Dio väl mycket med hundarna i huset? Igår glömde Ozzy bort sig och började leka med Dios roliga leksak. Då kom denne sättande, nappade åt sig sin pryl och bar iväg den i munnen samtidigt som han morrade illsket åt sin dumdristige bror.

Ozzy må vara undergiven men verkar likväl vara den listigare av de två. Han hittar på bus för att driva med Dio och stänger gärna toadörren medan brorsan är kvar därinne och klämmer ur sig de ofantligt stora korvar som små kissar kan åstadkomma.

Ozzy lurade även in Dio i en fälla genom att springa in i vardagsrummet och gömma sig bakom dörren. Stående där ropade han på Dio som intet ont anande kom kutande in bara för att bli påhoppad bakifrån. Han hann aldrig fatta vad som hände förrän han hade brorsan över sig och en vild brottningsmatch uppstod.

Båda är duktiga på att få upp dörrar och om dessa inte stängts ordentligt är någon av busungarna genast där och tar sig in. Agneta hittade en kisse i vitrinskåpet bland kristallglas och finare vaser.

 

”Fan de kan öppna dörrar!”

 

Sa Agneta, men jag tänkte att det nog var hon som inte kunde stänga dem ordentligt.

 

De har också visat sig vara väldig keliga och faktiskt till den grad att de ibland protesterar högljutt om man slutar smeka dem. Till min stora glädje som icke seende låter de väldigt mycket. De har olika röster och använder sig av många olika kuttrande läten för att kommunicera med varandra och oss. De har nu även utrustats med halsband med pingla så att även jag vet var de är. Jag vågade till en början inte lyfta på fötterna alls då de verkade vara överallt hela tiden. Halsbanden rönte inte någon större uppskattning när vi först satte på dem dessa men nu verkar de inte bry sig längre.

 

Eftersom de fortfarande är småkillar så får de finna sig i att det är vi som bestämmer. De busiga småprinsarna finner sig nådigt i att bli bortjagade från diskmaskiner, kylskåp och andra utrymmen där de inte ska vara, men jag vet att det kommer att sluta med att hela familjens tillvaro kretsar kring deras väl från nu och så länge vi får ha lyckan att ha dem hos oss. Det är inte längre lugnt och tomt, det är fullt drag och som de sjunger i reklamen, ”I’m loving it!

 

De nya prinsarna Dio och Ozzy.

Allt var lugnt och vardagligt i vårt enkla käll en vanlig vardagskväll. Jag stod tappert vid diskbänken och slet med disken, sambo Agneta hade borrat ner häcken i soffan framför tv: n eftersom hon tidigare agerat kock och den hemmavarande dottern Camilla hade försvunnit ut genom ytterdörren för en kvällspuss med sin pojkvän som tittat förbi med sin bil.

Plötsligt hördes ett distinkt klickljud och strömmen slogs av i hela huset. Agneta som nu hastigt och lustigt sällat sig till de blindas skara började sakta och försiktigt ta sig från vardagsrummet mot köket. För mig var världen inte nämnvärt förändrad, bara lite tystare.

För att utröna om det var i hela området plirade Agneta ut genom fönstret och kunde snart konstatera att mörkläggningen var synnerligen lokal, bara hos oss.

Vi började genast diskutera vad som hänt och kom ganska snart fram till att det med största sannolikhet var jordfelsbrytaren som brutit ihop. Trots att det lät som om vi visste vad vi talade om så är det ingen av oss som egentligen har ett hum om vad en jordfelsbrytare är, men vi nickade förnumstigt och försökte nog båda se ut som om vi hade koll. Brytare är inte så svårt men jordfel är ett mulligare problem.

 

”Du får gå ner och slå på jordfelsbrytaren igen.”

 

Sa jag manligt uppfodrande och Agneta mumlande något vagt jakande men verkade sedan få en bättre ide.

 

”Sitter inte Camilla därute i bilen med Joel?”

 

Camillas pojkvän Joel är nämligen elektriker och vart ska smörkniven vara om inte i smöret? Jag plockade rådigt fram mobilen och lät fingrarna göra en djupdykning i kontaktlistan. Signaler gick fram, så hade jag Camillas röst i örat och frågade uppfodrande.

 

”Håller du på och hånglar med en elektriker?”

 

Min stackars dotter blev så förvånad över frågan att hon erkände direkt, men tillade, ”vad då då?”

 

”Vi har strömavbrott!”

 

Därefter brast vi båda i gapskratt och hon lovade att genast föra en elkunnig kille till vår nattsvarta boning. Inom en minut hade vi en elektriker med både pannlampa och en rejäl ficklampa på olycksplatsen. Inte för att elektriker alltid går omkring fullt utrustade med lampor och tänger vare sig de ska göra ett jobb eller vänslas med flickvännen utan därför att han kommit till hångelhörnan direkt från jobbet.

Så gediget utrustad hittade Joel genast felet. Vi som hela tiden vetat att det var jordfelsbrytaren log så där insiktsfullt som bara människor med stor kunskap kan. Torktumlaren pekades sedan ut som elfelsorsak och mitt leende slocknade när Joel började förklara varför med stor inlevelse och med den rätta terminologin.

 

Egentligen så borde vi ha fler döttrar med lämpliga pojkvänner för att med lätthet kunna bo i hus. Vi är då sannerligen inte särskilt händiga varken Agneta eller jag och de rätta ”känningarna” hos snickare, rörmokare, bilmekaniker, målare, tapetserare, golvläggare och andra hantverkare skulle vara till stor hjälp. Vår andra dotter Mimmi är visserligen ihop med en eftertraktad mekaniker men i Australien. Detta påminner mig om det gamla ordspråket.

 

”När livet är som mest skruvat så har den enfaldige ingen mejsel.”