Synpunkter

Den näst sista kvällen av vårt besök i Sevilla så gick de kvarvarande av vårt kamratgäng från högstadiet i den amerikanska skolan i Nigeria till en italiensk restaurant för att bota vår hunger som var stor och svår.

Vår lilla grupp som nu bestod av endast 6 personer slog sig ned vid ett trevligt bord som vi fått oss tilldelat och började ivrigt syna matsedeln. Det fanns många härliga rätter att välja emellan och jag bestämde mig för att inmundiga fisk eftersom det lär vara bra för intelligensen.

Plötsligt förvandlades lugnet vid bordet till ett ivrigt surrande och jag hörde hur min kamrat Robert upprört undra vad min andra skolkompis Bernard sysslade med. Roberts fru Julie hade blivit anmodad av en kypare att sätta sig på en annan plats än den hon valt och trivdes utmärkt med. Hon var klart irriterad men blev ändå flyttad på. Vad som hänt var att Bernard hade plockat med sig en uteliggare i form av en ung dam från gatan utanför och hade satt sig i sinnet att lyckliggöra den olyckliga genom att bjuda henne på ett rejält skrovmål.

Det var nu som min skolkamrat nr. 3 Mark förstod vad Bernard menat när han ute på gatan förtroligt lutat sig fram mot honom och viskat.

 

”Litar du på mig?”

 

Att Bernards sociala kompass och kodläsare var ur funktion denna kväll var helt klart.

Robert var fortfarande upprörd över sin frus bryska förflyttning och lyckades med torr engelsk humor klargöra detta utan att orsaka ett större uppträde än vad en total konfrontation med Bernard skulle inneburit. Bernard försökte förklara sin handlingsplan och vi inså alla att han var mer godhjärtad än klarsynt.

Robert kunde inte hejda sin mun när den unga damen inte åt upp sin portion av spagetti. Han menade med visst fog att en uthungrad kvinna från gatan nog borde visa större aptit om hon nu var så fattig och inte ätit ordentligt på länge.

När sedan den ”svältande” unga kvinnan plockade fram en mobiltelefon gick det inte att stoppa Roberts sarkasmer.

 

”Världen håller på att bli en bättre plats för nu har uteliggarna mobiltelefoner!”

 

Bernard gick förståndigt nog inte i svaromål då han vid det här laget insåg att hans i grunden godhjärtade tilltag inte var den ljusaste iden han kommit upp med. När folk åkt från världens alla hörn för att åter få träffas och utbyta minnen och framtidsplaner så var främlingar vid bordet inte vad som stod högst på agendan.

 

Nu var det inte just det här jag tänkt berätta om, men det var på det här viset som kvällen tog sin början.

Vi andra som knappast var att betrakta som svältfödda hade prydligt satt i oss våra rätter och lutade oss dästa tillbaka. Min fisk hade varit utsökt och de andra verkade även de nöjda. Det var då som min dotter Camilla fick se hur kyparen försökte ta min tallrik. Han böjde sig sakta fram på min högra sida och stack sakta fram handen för att greppa den, men så fort jag rörde mig det minsta så drog han hastigt åt sig näven igen. Camilla tittade storögt på och började skratta åt skådespelet. Gång efter gång kom näven smygande men drogs åter hastigt tillbaka då jag sa något eller rörde mig det minsta. Min dotters munterhet visste sig nu inga gränser och slutligen lyckades kyparen greppa min tallrik och ryckte den snabbt åt sig. Med ett triumferande uttryck i hela ansiktet flydde han sedan fältet med sin svårfångade trofé.

Själv var jag självklart helt ovetande om dramatiken kring min disk och fortsatte att umgås med den lilla skaran vänner. Den fattiga flickan hade avlägsnat sig med några sedlar från Bernard, troligen till för att betala mobilräkningen med, och förhoppningsvis något mättare.

Trivselnivån höjdes genast men vi bestämde oss ändå för att gå någon annanstans för att hitta en god efterrätt. Mark hade snöat in på en chokladglass som fanns på en bar en bit därifrån och vi gjorde oss klara att bege oss dit.

Innan vi kunde gå vidare så behövde jag uppsöka hemlighuset och Camilla och jag gick in i restauranten och frågade vart det var beläget. En av de saker jag allra mest uppskattar med att besöka Spanien är att toaletterna är så rena och i så gott skick, som det var i Sverige innan vi sjangserade och blev landet lortgris.

Vi blev vänligt hänvisade vart vi skulle gå och Camilla visade mig fram till dörren. Jag hade precis klivit in på den lilla herrtoaletten och vände mig om för att stänga dörren då en av kyparna kom rusande in och lyfte på toasitsen. Därefter backade han hastigt ut och sa med överkroppen framåtböjd som i en bugning.

 

”Excuse me por favor!”

 

Eller något liknande, med underdånig stämma.

Jag blev så förvånad över hans tilltag att jag först bara stängde dörren och påbörjade att vattna guldfisken. Så slog det mig hur urbota fånig hela situationen var. Att rusa in som en virvelvind och lyfta upp sitsen var en aning magstarkt. Trodde han att jag skulle pinkat på för glatta livet och förpestat hela muggen för dem annars? Om jag nu istället skulle gjort 2: an så skulle det bara ha varit en björntjänst och tvingat mig att fälla ner locket istället. Tror att jag var den första blinda gästen på just den restaurangen, och dessutom behövde denna premiärblinning gå på muggen också, jädrans otur!

Fylld av muntra tankar började jag skratta allt högljudare, och i sanningens namn så var detta mitt kroppsskakande flabb nog ett större hot mot renheten på sanitetsinrättningen än några upp eller nedfällda toalettsittsar.

Utanför dörren stod min stackars dotter Camilla och hörde hur hennes tramsiga gubbe till farsa gapflabbade så att alla inne på restaurangen kunde höra det. Hon bad till högre makter om att jag måtte slås av stumhet och namngav hin håle med många av hans tillmälen i ilska över mitt pinsamma beteende.

När jag en stund senare kom ut och glatt småfnittrande tog hennes arm så morrade hon bara något om tystnad och skämmas över gamla farsgubbar. Varför fick hon garva men inte jag?

Tänk dig att du tar ett hastigt farväl av dina vänner, klasskamrater eller arbetskamrater idag och sedan inte får chansen att kontakta eller möta dem igen förrän om 40 år. Hur många tror du att du kommer att minnas mer än namnet på, om ens det?

Själv kunde jag knappt påminna mig hälften av namnen i de två årsböckerna jag hade att tillgå från högstadiet i den amerikanska skolan i Lagos Nigeria. Bilderna kunde jag självklart inte tillgodogöra mig med min obefintliga synförmåga, troligen som ett straff för otroligt fett partajande i Sodom och Gomorra i ett tidigare liv, men att namnen helt kunde trilla ur kortregistret i skallen var en smula omskakande. Vissa namn var en aning bekanta men att hitta ett ansikte eller någon händelse att para ihop namnet med var helt omöjligt.

Frågan jag bittert fick ställa mig själv var, ”är jag normalt glömsk, dum i hela huvudet eller smått senil, eller kanske en kombination av de 3?”

Vad jag med stor ackuratess kommer ihåg är exceptionellt snygga tjejer och rejält busiga killar. Kommer ni damer ihåg väldigt stiliga grabbar och ruskigt busiga flickor? Av någon outgrundlig anledning så tror jag inte att ni har fullt så enkelspåriga minnen.

 

 

Vi möttes alltså 6 gamla klasskamrater, 2 fruar och 2 döttrar i den fina spanska staden Sevilla.

Under heta dagar turistades det och under de fantastiska kvällarna dryftades urgamla hågkomster på härliga uteställen med god mat och dryck. Sedan länge nedgrävda restminnen lösgjorde sig ständigt i våra huvuden och flöt upp till ytan.

Lyckligtvis gillade vi varandra fortfarande och jag slogs av att alla var sig väldigt lika sedan sist. Personligheten verkar grundmuras tidigt och jag kunde med lätthet känna igen de 14 och 15 åringar jag umgåtts med för så länge sedan.

Insidan var sig alltså ganska lik men utsidan hade enligt min falkögda dotter som ledsagade mig skrumpnat betänkligt. Larvigt nog så var det den av oss som hade det bäst ställt vad gäller det ekonomiska som också var bäst bibehållen. Tror dock inte att det var några oegentligheter och fusk som plastikkirurgi inblandat. Han hade dessutom en ung och snygg fru och 3 barn av vilka den äldsta var bara 10. Han kommer att vara uråldrig innan han kan kicka ut dem ur boet så han får gärna vinna balsameringstävlingen vad mig beträffar.

Jag mindes alla väldigt väl utom en som bara var ett namn för mig. Det var inte förrän jag vid den första middagen frågade honom var han kom ifrån och fick svaret Colombia som polletten trillade ner och jag mycket väl mindes honom. Svårt att inte göra det eftersom han mer än ett år blev vald till klassens clown. Jag trodde att han hette något annat, så minnet är inte att lita på!

Detaljer om våra göranden och låtanden under vår Spanienvistelse skulle bara tråka ut er, men låt mig få säga att det stod helt klart för mig att jag gjorde en miss som inte bibehöll kontakten med gossarna och töserna när jag lämnade Nigeria. Skulle kunnat ha haft otroligt roliga resmål med härliga människor under alla dessa år om jag inte varit så korttänkt. Det var underbart att vara omgiven av vänner och våglängden var definitivt rätt även om frekvensen var nyligen justerad.

 

Det var inte bara när jag lämnade Afrika som jag bara stack utan att titta bakåt. Alla de 9 gånger jag bytt skola så har jag bara låtit min praktfulla näsa visa mig vägen framåt. Någon enstaka gång har tafatta försök till upprätthållande av kontakt gjorts via snigelpost, men den gamla metoden är alltför svårmodig för att fungera någon längre tid. När min syn försvann eller åtminstone blev så dålig att det var skitjobbigt att läsa och skriva så rann alla kontakter ut i sanden.

Att hålla kontakten idag är betydligt lättare för att inte säga tvärenkelt. Snabba meddelanden i telefon eller via datorn och sociala medier som Facebook har i sanning krympt världen. Utan dessa hjälpmedel så hade vi skolkompisar från 70-talets Lagos aldrig någonsin återfunnit varandra!

 

Eftersom jag bott på så många platser och under årens lopp träffat så många människor så borde jag ha ett stort antal vänner, men jag finner att jag vid snart fyllda 55 knappt har några alls. Tror faktiskt att ena handens fingrar räcker till för att räkna dem, och detta även om jag skulle råka ut för en allvarlig handskada.

De flesta jag träffar är kollegor från banden jag lirar med och få av dem skulle nog komma på tanken att ringa mig när det inte är gig bara för att umgås. Ett par gör det men de flesta står nog mest ut med mig som det känns.

Vad som gjort att min bekantskapskrets ser ut som den gör har jag inte gjort någon djupare analys av, och lika bra är väl det. Jag tror inte att jag är otrevligare än de flesta och min personliga hygien är god, eller som de säger i den gamla Beatlesfilmen.

 

”He’s a clean old man!”

 

 

Nu har jag i alla fall bärgat 5 goda vänner från forntiden och det är positivt. Endera dagen kanske jag börja jobba på att bli tillgänglig och socialt mer attraktiv i mitt närområde. Att försöka via telefon är nog inte att tänka på när alla har nummerpresentatör.

Om ni tycker att jag låter bitter så är det inte fallet. Det är inte så att jag blir vemodig och nostalgisk då jag hör Paul McCartney sjunga ”The Fool On The Hill” bara för att jag bor på Ormingehöjden i Nacka.

Om jag nu inte har alltför många vänner så kan jag med viss stolthet konstatera att jag har ännu färre ovänner. Jag kan utan fruktan gå ut i full vetskap om att ingen vendetta är riktad mot mig, och det känns tryggt. Man kan alltså säga att jag slås av att ingen vill slå mig.   

I ett myllrande, kryllande, stekhett, fuktigt och doftstarkt Lagos gick jag högstadiet i en amerikansk skola.

 

”Nej, jag har inte tappat ännu en väsentlig skruv i förståndsarsenalen, det var ”The American International School Of Lagos Nigeria” jag tillbringade mina skoldagar.”

 

38 olika nationaliteter fanns representerade och det torde bräcka både Rinkeby och Tensta.

Visst blev det konflikter någon enstaka gång, men aldrig på grund av härkomst eller hudfärg utan snare småbråken och tjafset som uppstår mellan ”vanliga” pubertetskvalster.

Förutom några Nigerianer så befann vi oss alla på främmande mark och tillhörde efter några år något som brukar benämnas tck, third country kids. Gemensamt för oss är att vi ofta fått en annan syn på vårt eget land och även på omvärlden. Det är ofta positivt men det faktum att vi lärt oss ett ytterligare språk än vårt modersmål men stavar som krattor på båda är mindre lyckat. Vore det inte för rättstavningsprogram så skull jag ständigt vara långt uppe i den berömda floden utan en paddel i sikte, men i sanningens namn så kapsejsar min stavningskanot ibland ändå.

Ett annat resultat av att vara en tck är att man aldrig mer i sitt liv känner att man är helt rotad på någon speciell plats, men med tanke på hur urbota fånigt det är med lokalpatriotism så tycker jag att det är bra. Den sortens inskränkthet kan kanske tolereras när det gäller idrottslag, även om man nog måste konstatera att idrottsmän verkar vara en blandning mellan nomader, prostituerade och slavar.

 

Vi lämnade Nigeria några månader innan jag skulle gå ur nian och vi återvände till fostervattnet, Sverige.

Ung och med blicken riktad mot framtiden så höll jag inte kontakten med mer än en av mina forna klasskamrater. Kändes inte viktigt att byta adresser och jag tänkte nog att jag skulle skaffa nya polare på nästa anhalt av min livsresa.

Tanklöst var det under alla omständigheter och det tog inte många år förrän jag ångrade mig. Den som jag faktiskt hade hållit kontakten med, en amerikan vid namn Mark, träffade jag vid några tillfällen. Han hälsade på mig både i Skåne, när jag bodde i Skurup, och senare i den kungliga huvudstaden. Jag besökte hans föräldrar i Miami och hans familj och jag semestrade i London en vecka. Vilka upplevelser hade jag inte kunnat få om jag behållit kontakten med några fler?

 

Jag har alltså med tiden ångrat mig och lekt med tanken att försöka hitta några vänner från den tiden. Mark och jag har ibland talat om forna skolkamrater och båda försökt att hitta någon av de andra, men utan resultat. Då kom Facebook!

Inom loppet av några dagar lyckades vi hitta inte bara en bunt av våra tidigare klasskamrater utan även en sida på Facebook som är till för oss som gick i A.I.S. på 70-talet.

 

”Sesam öppna dig!”

 

Plötsligt hade jag kontakt med fem och fantastiska telefonsamtal inträffade. Det var en otroligt konstig känsla att tala med någon man senast bytt ord med 40 år tidigare och samtidigt kunna konstatera att de lät precis som man mindes.

 

Mark och jag talade om att försöka få ihop en träff, och att det borde bli snart eftersom vi började bli något ålderstigna allihop. Jag vet hur svårt det kan vara att få sådana idéer att fungera, och i de band jag lirar med är det ibland stört omöjligt att få ihop ett rep trots att vi bor så nära varandra. Hur ogörligt skulle det då inte vara att få folk från olika delar av världen att sammanstråla?

Mark är dock en ihärdig man och dessa diskussioner i januari har nu resulterat i att jag på lördag åker till den spanska staden Sevilla för en klassträff.

Jag kommer alltså från Sverige och är ledsagad av min dotter Camilla, Mark kommer från Kalifornien, en kommer från Texas med sin fru, en från Prestatyn i Wales med fru, en polack bosatt i Kanada kommer med sin dotter och en bor i Sevilla något kvarter ifrån det hotell vi valt. Det gick att få ihop och alla kommer, men det hade aldrig fungerat om inte alla varit sådana beresta globetrotters.

När jag berättade att jag var blind så erbjöd sig en av dem att komma förbi och plocka upp mig i Stockholm.

 

”I can swing by and pick you up in Stockholm.”

 

So matt ta bussen någon station extra bara! Nu behövs det inte men erbjudandet var både rörande och fantastiskt.

 

Undrar för vem det här mötet blir mest underligt?

När vi sist möttes allihop var vi larvigt unga pojkar, men är nu ett gäng farbröder. De andra lär detaljstudera varandra som seende människor gör, men för mig blir det ingen visuell skillnad eftersom de i mina ögon alltid kommer att se ut som de gjorde när jag sist såg dem 1972. Vad jag hört så låter de i alla fall likadana och då finns det inget i min värld som spräcker illusionen.

 

Jag lär återkomma i ämnet efter våra dagar i Sevilla, men så mycket kan jag säga att det var många år sedan jag såg fram emot något som jag ser fram emot det här! För mitt inre öga tror jag att vi starkt kommer att påminna om de gnälliga stofilerna på balkongen i ”Mupparna” då vi sitter och försöker komma ihåg vår svunna ungdom i mörkaste Afrika. Det lär ta en dag bara att låta var och en summera de senaste 40 åren, och särskilt om vi ständigt måste väcka varandra. Amerikanerna har i alla fall jetlag att skylla på, vi andra är bara trötta gubbstruttar.