Synpunkter

Jag upptäckte idag av en ren slump att dollarn stod i 6,66 SEK. Detta grymma nummer som lär pryda djävulens utsända på jorden i form av ett födelsemärke tyckte jag var passande i valutasammanhang och flinade muntert för mig själv.

Jag har länge tänkt att på kul titta efter vilken skiva i mitt dataregister över min skivsamling som ligger på plats 666 och kände att det var dags idag. Till min häpnad var det en ganska grym profetisk titel jag fann. Gruppen var ”Big Elf” och det var inte mycket att säga om det men skivtiteln var något helt annat, ”Closer To Doom.” Domedagen närmar sig och världens mes kända valuta bär plötsligt den ondes tecken, det såg ut att bli en prövande dag.

På eftermiddagen hörde jag till min förtjusning att postmannen var i antågande och jag rusade ivrigt ut. Jag trodde att han redan passerat men när jag stod med handen krafsande i lådan kom plötsligt brevbäraren gående emot mig. Han mumlade något ohörbart och jag blev stående för att ta emot min laddning med brev direkt i handen.

 

”Är det mycket?”

 

Frågade jag förväntansfullt och sträckte ut handen. Istället för att besvara min ställde han en motfråga.

 

”Är du synskadad?”

 

Det fick mig först att anta att min fråga varit ovanligt korkad men det visade sig att han hade en annan agenda. Hans diabetessjuka fru höll på att förlora sin syn och vi blev stående diskuterande hennes och min prognos en stund. Ämnet dryftades på längden och tvären och jag gjorde mig klar att gå tillbaka in med den brevskörd jag tyckte var synnerligen mager för att vara dagen innan julafton. Då säger postmannen plötsligt.

 

”Tror du på gud?”

 

Jag ville inte hymla och svarade att min gudstro var minst sagt klen, för att inte säga obefintlig

 

”Du vet väl att det står i bibeln att alla blinda ska få synen tillbaka?”

 

”O fan!”

 

Tänkte jag men sa något annat. Därefter fick jag en lång utläggning om hur de onda skulle få smaka stål och hur vi som var något bättre människor skulle få skåda ljuset. Han tipsade mig om bönemöten som hölls varje söndag och jag fick veta att jag var varmt välkommen.

Samtidigt som han gick på för att frälsa mig så kunde inte jag låta bli att tänka på hur sent vi brukar få vår post. Det är sällan numera som vi får den före kl. 16.00 och jag som alltid väntar på skivpaket får förståss spader. Om nu brevbäraren ska frälsa alla syndare han möter är det inte så konstigt att posten anländer sent. Det lär vara så att Sverige är världens minst religiösa land och då finns det massor att göra för en djupt troende postanställd.

Det slog mig också att min dotter Camilla och jag faktiskt åberopat gud vid ett flertal tillfällen just denna dag. Vid varje förbi åkning av shoppingcentrum på vår väg att äta lunch utbrast vi uppbragt då vi upptäckte köerna.

 

”Å herre gud vad många bilar!”

Man vet att man inte längre är barn då omgivningen inte längre kommer med uppskattande tillrop och uppmuntran när man gjort någon form av kulturyttring. Som liten plutt kan man förfärdiga de mest horribelt fula teckningar men de vuxna säger ändå.

 

”Å vad fint du ritar!”

 

Jag tror att det är missledda individer som fått uppmuntran lite för länge som dyker upp på auditions för ”Idol” och andra liknande tv-spektakel och låter som kraxande kråkor.

 

”Å vad fint du sjunger!”

 

Är visserligen snällt sagt men bör även vara sant, för plötsligt en dag så är det Alexander Bard som lyssnar på dig och då sparas det inte på krutet.

Min äldsta dotter Camilla växte hastig upp förra helgen då hon förfärdigat ett pepparkakshus. Hon visade stolt upp sitt mästerverk för sin ömma moder som var på besök.

 

”Jaha, det var ju fint!”

 

Sa visserligen mamma Agneta men rösten fullkomligt dröp av sarkasm och ögonbrynen var långt uppe i pannan. Nu får Camilla, 22, vandra sida vid sida med oss andra fullvuxna längs livets steniga väg genom jämmerdalen.

 

Vår andra dotter Mimmi lurade häromdagen Agneta att köpa en klätterställning tillika klösbräda till katterna.

Vi lyckades utan alltför stora besvär montera ihop skapelsen och ställde in den i vardagsrummet. Den av våra två katter som var inne kikade nyfiket på den nya möbeln. Hon snusade misstänksamt och rundade avvaktande klätterställningen. Sedan verkade hon bestämma sig för att ge sig hän och gav sig som vanligt på soffan och gav den en rejäl omgång med alla klor utfällda.

Vi tänkte dock inte ge oss och införskaffade kattmynta. Lukten av det brukar göra kissarna synnerligen klössugna, och vi sprayade förhoppningsfullt missarnas klätterställning.

Det fungerade och båda djuren blev väldigt klösiga, men det var även denna gång soffan som fick sig en holmgång.

 

På tal om egensinniga fyrfotingar så har jag en fundering angående tomtens dragdjur. Varför låter han dragaren med rödast, ja rentav lysande, mule springa i täten för hans spann?

Den renen lär inte vara någon renlevnadsren med en sådan tuta. Jag tror tvärtom att Rudolf dricker värre än en kamel.

Eftersom tomten hela tiden måste återvända till sin bas för att fylla på med klappar så tror jag att luftrummet mellan Sverige och Finland kommer att vara extremt utsatt. Jag avråder med det bestämdaste från flygningar mellan dessa två stater under tiden 23 till 26 december då fyllestyrningar är så gott som garanterade. Därefter är det nog helt lugnt, utom möjligen i norra Finland där någon enstaka påstruken ren kan vimsa omkring i luftrummet efter tomtens personalfest.

Tomtefar själv borde även ta sig en funderare på sin kvinnosyn.

 

”Ho, ho, ho!”

 

Är inte värdiga ord ur en mans mun anno 2011. Tror kanske den rödklädde tjockisen att han är någon slags rappare?

Kanske är ho ett finskt ord som jag inte känner betydelsen på. Det som talar emot den tesen är att jag inte tror att det finns några ord i det finska språket som bara har två bokstäver. Ett finskt ho skulle garanterat ha minst fyra bokstäver, men troligen fler, och några ä och ett och annat kryptiskt inlagt h skulle nog även ingå. Det finska språket har sisu och är svårbegripligt för svenska blekfisar.

 

På tal om tomten så har jag inte hunnit införskaffa en enda julklapp ännu. Tänkte göra ett ryck på onsdag och då vill det till att allt klaffar. Ni som redan är klara med era inköp och med lugn kan se julafton an kan väl hålla er borta från butikerna just på onsdag så kommer det hela att gå lite smidigare för mig.

Tack på förhand för ert vänliga samarbete!

 

Spenderade tre dagar med Synliga, ”det blindaste bandet i landet”, i fyramannaformat i Umeå.

En påtagligt trevlig upplevelse där våra norrländska vänner med ett par undantag när med lätthet vinner stora priset för vänligt bemötande.

Undantag ett stötte vi på redan på flyget upp. Den stackars mannen hade ett talfel, så det var nog lite synd om honom. Han kunde, som det verkade, bara säga en sak och det var.

 

”Dom sitt på våra platser!”

 

Hur de bandmedlemmar som råkat ha sina musikerrövar i fel fåtölj än försökte förklara att de placerats där av flygvärdinnorna så återkom sura gubben till sin bästa mening.

 

”Dom sitt på våra platser!”

 

Efter en stund tillskyndade en flygvärdinna och försökte reda ut den rysliga incidenten.

 

”Om ni bara avvaktar lite så kan jag hitta andra fina platser åt er när jag ser vart det finns något ledigt.”

 

”Dom sitt på våra platser!”

 

”Jag hittar alldeles strax platser åt er.”

 

”Dom sitt på våra platser!”

 

Efter en stund lokaliserade den rådiga flygvärdinnan några nya sittplatser och hon frågade vänligt om de ville sitta bredvid varandra. Då visade det sig att sura gubben faktiskt kunde säga något annat.

 

”Ja det vore ju trevligt!”

 

Då öppnade sig min stora trut och jag sa högt och tydligt till min bandkollega Johan som satt bredvid.

 

”Ja det är viktigt eftersom det är en så lång flight.”

 

Min jobbiga babbelmun sa detta i full vetskap om att det tar sina modiga 55 minuter från Arlanda till Umeå Airport.

 

På den norrländska flygplatsen fick vi ett oerhört vänligt bemötande och innan vi visste ordet av så satt vi instuvade i en taxi på väg mot vårt hotell. Taxichauffören var inte precis någon Hyland men var heller inte otrevlig på något sätt. Tråkigt nog visade han sig istället vara måttligt begåvad som yrkesman och släppte av oss utanför fel hotell. Hade detta hänt i New York eller London så hade jag inte ens nämnt det men i Umeå?

Om det hela berodde på språkförbistring eller något annat vet jag inte, men vi kanske inte uttryckte oss tillräckligt tydligt? Vi kanske heller inte borde ha snackat så mycket elitseriehockey, för det går väl inte så där jättebra för Björklöven?

Vi fick vackert promenera till det rätta hotellet efter att ha misslyckats kapitalt med att checka in på det felaktiga. Det som är dåligt med att behöva gå är att det är bökigt med full packning.

Det som är bra är att det är fantastiskt underhållande för de lyckliga som ser oss trava förbi. Ett fyrapersoners tåg med full utrustning som trampar förbi i takt är en vidunderlig syn. Rullväskor, en bas, en gitarr, ryggsäckar, vanliga väskor och med en skog av vita käppar lunkar orkestern förbi med handen på varandras axlar och liknar nog mes en slags mänsklig igelkotte.

Därmed hade vi avverkat alla surpuppor och obegåvade och mötte resten av tiden enbart glada trevliga människor och även några gamla vänner vi inte träffat på åratal

 

Gigen gick riktigt bra och vi hade en skön avkopplande tid i björkarnas stad. Det var nog särskilt nyttigt för ett par av bandets medlemmar som har en tendens att stressa och jag a sin egen svanns.

Jag vill också passa på att delge er en del av de kunskaper jag förvärvat under mina dagar i den fina staden i norr. Hur man än försöker så går det inte att öppna hotelldörren med ett nyckelkort från Silja Line. Tro mig jag försökte en lång stund och misslyckades kapitalt.

Oavsett vad Carola brukar sjunga så ska ni inte tro att ni ostraffat kan vandra iväg i någon annans skor. Jag försökte, om än inte med flit, och det slutade med att jag åkte dit och fick vackert byta med basisten som inte riktigt kände att han hade fast mark under fötterna. Lika bra att vi bytte tillbaka förresten eftersom jag gillade mina egna skodon bättre.

 

 På onsdag eftermiddag flög vi hem till kungens stad och det var ingen som påstod att vi satt på deras platser. Kanske berodde det på att flygbolaget ändrat sina rutiner. När vi flög upp tog de ombord oss först och såg till att vi kom på plats och ur vägen. På vägen ner tog de ombord oss sist och jag måste medge att jag var mer än lovligt sugen på att stanna vid någon lämplig fåtölj och börja gnälla.

 

”Dom sitt på våra platser!”

 

Att jag inte gjorde det beror inte på att, som ni tror, att jag är en fin människa, utan helt enkelt på att jag är feg, konfliktobenägen och att det ändå var en så kort flight.