Synpunkter

”Kom till mig, jag längtar efter att känna din kropp på mig, bestig mig, svettas över mig och ge allt, fortare, hårdare och intensivare än någonsin.”

Så förföriskt lockar och pockar hon från hörnet i mitt vardagsrum den liderliga hyndan, min motionscykel. Jag lyder som den undersåte jag är min härskarinnas minsta vink och sedan i oktober tränar jag fem eller sex dagar i veckan. Ont gör det för den här kroppen jag huserar i har legat i träda i många år. Fick stålar av mor och far förra året och de sa att jag borde köpa någonting roligt för pengarna så jag klippte till och beställde hem en motionscykel. Snacka om att mitt liv måste vara andefattigt och en total ökenvandring när en motionscykel hamnar på kul listan. Sanningen och säga var jag trött på att låta som en blåsbälg vid minsta uppförsbacke och fettet runt magen är visserligen otroligt manligt och ger en viss pondus men är knappast något som förlänger livet. Nu kämpar jag alltså på och upptäcker till min fasa att det är vanebildande och när jag ändå tränar så går det inte längre för sig att dricka Coca-Cola, så nu är det vatten med bubblor och smak som gäller.

När jag var skolgrabb på slutet av 60-talet var jag bra på kast med liten boll. Tur för mig att jag är svensk för i Indien är kast med små bollar inget att stå efter.

Det är viktigt för självkänslan att vara bra på olika saker och som synskadad kanske ännu mer. Nu är det ibland en enorm skillnad på vad jag som blind själv tycker är en prestation och vad omgivningen tycker. Otaliga är de taxichaufförer som talat beundrande om blinda som kan hitta hem och lätt som en plätt dirigerar bilen via den smidigaste vägen. För helvete, även grästuggande och korkade kor hittar hem. Särskilt svårt att lära sig de backar, gupp, höger och vänstersvängar som förekommer på ens hemväg är det inte. För mig är det mer förvånande att vanliga kroggäster hittar hem på fyllan, och detta även med taxi.

Bildörren på taxin slits upp och in ramlar en kille som uppenbarligen gjort bra ifrån sig på krogen denna kväll och det kan faktiskt vara fråga om ett personbästa.

”Hem!”

Med denna enastående instruktion somnar sedan taxikunden och börjar snarka och små dregla.

”Visst polaren, men var bor du?”

Chauffören beklagar, och inte för första gången, sitt yrkesval och börjar putta på den snarkande kunden. Vore det inte för att det är en riktigt dålig kväll och få kunder i omlopp, så skulle han kasta ut tröttmössan men man måste kämpa för att få lite klirr i kassan.

”Hallå polaren, ge mig en adress”

kämpar taxikillen vidare,

”vad heter vägen?”

”Birka!”

”Birka?”

”Ja, tjatgubbe!”

Taxichauffören överväger än en gång att sparka ut den odräglige fyllbulten men han räknar istället till tio och styr ut i nattrafiken. En stund senare är de framme och kunden ruskas vaken. Han lyfter på huvudet och tittar sig förvånat omkring och undrar,

”Var är vi?”

”Vi är på Birkagatan”,

suckar taxikillen, som nu längtar hem till en öl och en macka.

”Jag bor inte här. Jag bor på Birkavägen i Södertälje.”

Något jag genom åren varit riktigt duktig på är att maska och slippa undan sådant som inte roar mig. Kast med liten boll och brännboll i den idylliska byskolan i Barkarö i klass fem och sex blev baseball och amerikansk fotboll på högstadiet i den Amerikanska skolan i Nigeria, men sedan blev det stopp. Vid början av gymnasiet var min syn så dålig att jag enbart kunde delta i de tråkiga gymnastikaktiviteterna. Gräsligheter som armarna uppåt sträck och löpning alltså men de roliga som bollspel var helt ogörliga. Jag sa till gymnastikläraren att jag inte klarade av hans lektioner med min svaga syn. En rövare och ren chansning från min sida det medger jag och han köpte mina lögner med hull och hår för han var en godhjärtad man som inte ville pressa den stackars synskadade killen. Han kunde helt enkelt inte bedöma min kapacitet och var därför ovillig att kanske visa sig okänslig genom att ställa krav. Jag intalade mig att jag hade det skönt men saknade gemenskapen och upphetsningen i bollsporter som innebandy och basket. Jag var en lat och ful fisk mot mig själv och min kropp.

På tal om fula fiskar så var det den årliga tävlingen i kasst med tonfisk i en stad i Australien i söndags. Tänk om jag fortsatt med att kasta med liten boll och sedan jobbat mig upp till stor fisk, kanske via Mört och Abborre. Då kanske jag hade fått fara till denna fjärran plats för att representera vårt tappra fosterland. Jag är hyggligt musikalisk och borde därför kunna vräka iväg en tonfisk åtminstone en 45 meter vilket skulle vara nytt världsrekord i grenen. Som man bäddar får man tyvärr ligga och ingen ära eller medaljer kommer min väg efter åratal av kroppsbyggande på fel ledd, utan istället timmar av benplågning, svett och tårar på motionscykeln. I min överhettade och svårt plågade hjärna är det en sportgren jag är säker på att slå världsrekord i redan vid första försöket, kast med avskyvärd motionscykel.

Här är jag nu igen och fortfarande med en svag doft av garderob, diskofilen i Orminge. Jag handlar som jag tidigare nämnt många skivor på nätet och det är i sanning rena paradiset för den hågade. Utbudet är makalöst, med härliga specialreleaser från Japan och USA, CD rea i Tyskland och gruppers och artisters egna hemsidor med allt från CD till T-shirts. Lätt att betala med kort är det också och när man beställt klart är det bara att luta sig tillbaka och invänta postmannens ankomst och allt är frid och fröjd, inte. Som vanligt i paradiset så finns det en orm i faggorna och i detta fall heter den slemmiga reptilen tullverket. Jag har plötsligt gjort mig skyldig till något som kallas för parallellimport och bums har tullverket beslagtagit mina hett efterlängtade skivor. Det är inte alla paket som fastnar i tullens inte alltför finmaskiga nät utan vissa paket som kommer från länder utanför EU. Desto större beställning desto större risk för torsk men ibland fastnar små paket med en eller två CD från USA och det gör mig alltid lite sur. Då får jag vackert ta mig till Q8 som betyder posten på Ormiska och lösa ut paketet mot en tullavgift. Om regeln med parallell import är ett svenskt påfund eller ännu ett störtskönt Eu påfund vet jag inte men är säker på vad min bandkollega och vän Heikki skulle säga.

”Visst är det bra med EU!”

Min vän Hasse klagade nyligen på att alla de senaste paket med CD han skickat efter från Japan fastnat i tullen. Allt jag kan säga är att du får skärpa till dig Hasse och inte köpa så många skivor för det finns faktiskt andra värden i livet.

Det som är riktigt irriterande med parallell import regeln är att de CD jag köper från dessa utomeuropeiska länder inte finns inom EU och hur kan det då vara en parallell import? Ingen av de countryartister jag köpte från CD-Universe och löste ut från Q8 igår gick att finna på närmare håll så det var bara att bita i det sura Äpplet. Fördyrande blir det och det är faktiskt billigare har jag märkt att beställa små paket och betala flera porton.

Det är nog bara att gilla läget och gratulera skivbolagen till lyckad lobbyverksamhet och på sätt och vis är det skönt att de någon gång lyckas bra med något de tagit sig för.

Jag är sjuk, mår riktigt dåligt och läget är kort sagt förtvivlat. Det värker i hela benstommen och en molande huvudvärk plågar mig. Många är symptomen på feber och jag kollade den för en stund sedan men enligt febertermometern har jag ingen onormal temperatur. Nog är det väl själva sjutton att man inte ens kan göra något så enkelt som en fungerande termometer i en tid när man tekniskt tycks kunna åstadkomma nästan vad som helst och till och med skickat ut en svensk i rymden och hämtat hem honom igen. Jag skiter i vad den dumma tingesten säger för jag känner tydligt hur febern rasar i mig och svetten lackar i pannan.

Min sambo Agneta klagar också på att hon känner sig krasslig och det tycker jag är tvärjobbigt för nu är det faktiskt jag som är dålig. Det finns inte plats för två sjuklingar i samma hus och det är faktiskt så att vi män blir otroligt svaga och dåliga när sjukdomar sätter in för vi är i grunden mycket känsliga varelser och har mycket lägre smärttröskel än kvinnor. Skulle män föda barn så skulle dödligheten i barnsäng gå upp till 100 %. Skulle det dessutom vara vi män som hade månadsblödningar skulle mensskydd vara gratis och sjukskrivning ske automatiskt en vecka per månad, för det begriper väl vem som helst att man inte kan gå till kneget om man blöder.  Nä, hon får helt enkelt sluta sjåpa sig för jag behöver massor av omvårdnad och sympati.

Inte nog med att jag är sjuk, jag har läkarskräck också. Enda gången jag tar mig till en läkare är när jag redan är så sjuk och har så svåra smärtor att jag inte längre bryr mig ifall doktorn tänker sticka nålar och allehanda otäcka verktyg i min stackars kropp. Högsta vinsten för mig är tillfällen som i Finland när min vän Ulla gav mig en Penicillin kur hon hade liggande så jag kunde bekämpa min halsfluss utan att behöva besöka en läkare. Det var lycka det och Ulla har för evigt en guldstjärna i mitt protokoll.

En kväll på Molly Malones i just Finland träffade jag efter giget med Mr. Coil en kväll två finska damer som ville diskutera musik. De var lite dragna båda två men jag hade inget bättre för mig och slog mig ned en stund och King Crimson avhandlades. Efter en stund frågade jag vad de jobbade med, en fråga som jag efter att ha läst en del intressanta böcker har förstått är den menlösaste och  tråkigaste som går att ställa, men damen till höger sa att hon var allmänpraktiserande läkare.

”Å fy fan”,

Slank det ur mig.

”Jag är livrädd för doktorer och går aldrig till någon om det går att undvika.”

Hon skrattade till och sa,

”det gör du rätt i för läkare gör dig bara sjukare.”

Jag vände mig istället till den andra damen och frågade vad hon hade för yrke. Hon sa med varm och förtrolig röst,

”jag är psykolog.”

Då reste jag mig upp och gick.

Nu kan jag inte skriva mer för det tär hårt på mina krafter och jag anar en svag darrning i armarna. Har ingen större aptit men det vore bra om jag kunde äta något stärkande och nyttigt för att hjälpa immunförsvaret i dess svåra stund och jag tror att det finns en laddning spagetti och köttfärssås i kylen som nog kan få tillbaks mig på banan igen. Ingen hemma som kan värma upp maten åt mig så jag får på skakiga ben ta mig bort till mikrovågsugnen själv. Livet är i sanning en prövning och det är långt till Nirvana.

Nu ligger jag risigt till igen och vill det sig riktigt illa bli jag tvungen att lämna mitt ljuva fosterland. Vad är det då som förorsakar denna emmigrationsrisk?

Sanningen är att förra gången Toblerona var på tal som partiledare för socialdemokraterna, och i värsta fall i förlängningen statsminister, sa jag att i sådana fall flyttar jag ifrån Sverige. Nu är läget prekärt och jag törs fan inte titta på nyheterna eller slå på radion.

Varför är det plötsligt nya regler i partiledarjakten den här gången? Förra gången sa alla också nej, och även då Göran Persson, men det var det ingen som brydde sig om och så blev det som det blev. Den här gången verkar ett nej helt plötsligt betyda nej och jag undrar om man inte blandat ihop partiledardebatten med sexualdebatten. Ett nej är alltid ett nej utom ibland då det är ett kanske som i förlängningen kan bli ett ja är egentligen komplicerat nog men nu är ett jag helt plötsligt ett otvetydigt ja, och då behövs det bara ett ja på stämman så är ja definitivt ja och inte ett ifrågasatt nej.

Det ska absolut bli en kvinnlig partiledare, nä det duger inte, en tvättäkta kvinna som partiets ledare skall det vara, och kvotering är dagens motto. Att ett land skall styras med kriteriet rättvisa istället för duglighet har jag svårt att svälja men med risk för att kallas för sexistisk så hoppas jag att Mona håller måttet.

Att hon för statliga medel handlat Toblerone och blöjor för tusentals kronor och sedan sa att hon såg det som ett förskott på lönen är kanske inte någon riksolycka, och inte heller att hon är en undermålig retoriker som skulle ha seglat igenom mediedrevet när det begav sig om hon hade hälften av Gudrun Schymans begåvning. Inte heller hennes charmiga Stockholmska där det inte är någon skillnad på pappers känslor och pappors känslor men jag trodde hon kunde skillnaden på ja och nej.

Jag har inga förväntningar så jag kanske blir positivt överraskad och det är på tiden att gubbväldet upphör och hundra år av kärringvälde tar vid. Sossarna måste vinna valet 2010 för at Mona ska bli statsminister så jag har en viss tidsfrist och hinner göra avbön om hon gör bra ifrån sig. Kanske är jag så mentalt utmattad efter det nuvarande borgerliga skräckkabinettet att jag famnar Toblerona som en öm och trygg landsmoder.

Som det är nu så är det olidligt för den sittande regeringen gör precis vad den lovade göra och hela folket verkar förvånat. Himla otur att just den här regeringen skulle följa valmanifestet till punkt och pricka men politiker som gör det de lovat står ingen ut med i längden och opinionssiffrorna dalar redan.

Jag vill så gärna bo kvar i mitt härliga fosterland som är så underbart i åtminstone tre fyra av årets månader. Nä nu har jag inte tid med detta längre för nu måste jag gå ut och skotta för detta är inte en av de härliga månaderna och snön vräker ner, men när jag tänker närmare på saken skulle nog ett hot om indragen månadspeng kunna få ungarna att greppa skovlarna. Bättre ändå, mina tonårsdöttrar har just via kvotering plockats fram som de två lämpligaste snöskottningskandidaterna genom ålders och könstillhörighet. De har dessutom tillgång till billig arbetskraft i form av sina pojkvänner så jag tar mig nog ett glas Whiskey istället. Länge leve den fria demokratin!!!

Det är lika bra att kliva ut ur garderoben och säga som det är,

”jag är diskofil.”

Jag köper skivor som en dåre och det har pågått länge. Redan i forntiden då ingen visste vad en CD, DVD, DAT, mini-disc eller MP 3 var för något köpte jag LP-skivor i drivor. Singlar var aldrig min grej då jag är för lat för att byta skiva efter varje låt och tyckte dessutom att ljudkvaliteten var ganska usel. Det hann bli omkring 2500 LP: s innan CD: n till slut tagit över herraväldet över mitt samlande. Nu säljer jag så sakteliga dessa LP-skivor men det var roligare att bära hem dem än att nu släpa tillbaks dem till skivaffären. Det är tyvärr nödvändigt eftersom mina nya älsklingar tar stor plats trots sitt bedrägligt lilla format.

Med risk för att låta som den gamla gubbe jag börjar bli så var det bättre förr. I alla fall roligare som diskofil.  Ett CD-konvolut är alldeles för smått och inte alls lika imponerande som på en LP. Då köpte man inte bara en musikupplevelse utan även ett konstverk. Tänk bara på alla otroligt snygga och häftiga skapelser av Roger Dean som prydde skivor med grupper som, Yes. Uriah Heep och Osibisa. De och många andra originella konvolut, som Alice Coopers’, School’s Out, som var en skolbänk med lock och ben och skivan låg i ett par papperstrosor, det är konst det och fick mig darrande av habegär köpa produkten. Vackra, fula, fulsnygga, balla, originella och roliga LP-skivomslag kämpade om skivaffär besökarens gunst och skivpriserna var ännu rimliga och man kunde ibland köpa ett vax på ren chansning.

CD: n låter bra men formatet är urtrist och priset så obefogat högt att inte ens jag som inbiten skivälskare kan förmå mig att köpa några i butik. Tur att man kan handla på nätet där priserna är rimligare och man behöver inte hålla sig inom landets gränser heller.  Konstigt nog får jag hem plattorna till min brevlåda fortare när jag beställer från Tyskland än från de svenska Internet butiker som Ginza och CDON jag handlar oftast ifrån.

Själva produkten var i alla fall roligare på LP tiden men eftersom jag numera är blind så kan det kanske kvitta vad mig beträffar men det känns konstigt nog trist ändå.

Jag är trotts allt egentligen skivbolagens våta dröm för jag vill verkligen ha deras produkter och går kontinuerligt igenom nyhetslistor på allehanda webbsidor för att så snabbt som möjligt kunna införskaffa en ny CD. Det är då jag kan konstatera att skivbolagen å det grövsta misskött sina affärer de senaste åren eftersom de nästan fått även mig att inte vilja handla skivor. I takt med att skivförsäljningen började sjunka för några år sedan gjorde inte dessa bolag något för att göra själva produkten attraktivare utan kompenserade sig genom att höja priset och ökade även utbudet av samlingsskivor och greatest hits utgåvor. Snabba pengar men i längden förödande för affärerna. Detta sakernas tillstånd förvärrades ytterliggare av att folk, och mest då ungdomar, började ladda hem den musik de ville lyssna på, och de filmer de ville se, från nätet. Att musik med en så mycket sämre ljudkvalitet kunde vara så intressant förvånade mig och uppenbarligen även skivbolagen som reagerade väldigt långsamt. När de väl reagerade gjorde de det med sedvanlig dumhet och började försöka att kriminalisera sina presumtiva kunder. Hot om bötfällning och fängelse skulle tvinga in dessa missdådare in i skivaffärerna och biograferna igen. Folk reagerade naturligtvis med att ladda hem ännu mer musik och film. Det har nu gått så pass många år att det nu finns en generation unga människor som aldrig upplevt glädjen över att köpa en ny spännande skiva och de blir nog svåra att göra om till skivkonsumenter på det gamla traditionella viset.

Jag köpte fortfarande skivor och log bara roat åt käbblet i media om nedladdandets vara och icke vara men då kom nästa dumhet från skivbolagshåll, copy protection. Detta innebar att man inte kunde bränna av skivan och därigenom skulle skivorna med copy protection inte kunna läggas ut på nätet för olaglig nedladdning. Det är dyrt att lägga in den kodning som krävs och därför görs det bara på ett fåtal skivor och med de största artisterna, men även dessa skivor finns självklart ändå att ladda ner från nätet. För mig som faktiskt köper skivorna gör det att jag tycker att jag köpt en sekunda vara. Jag leker med mina skivor och sätter ihop blandade CD för att ha med på fest, till min Cd-freestyle eller till bilen, men det går inte att ta med låtar från dessa utan stort besvär och det gör att jag i vissa fall inte köpt dessa undermåliga alster med copy protection. Till bilen föresten, ni kan vara ganska lugna för jag får inte chansen att köra särskilt ofta eftersom det av någon outgrundlig anledning är förbjudet för blinda och utförs därför mest av tuffa och surmulna toppkillar till låtsas blinda som Al Pacino på bio.

Sent skall syndaren vakna heter det och jag tycker mig ha märkt en förbättring av tänkesätt och kvalitet på senare tid. Attraktivare utgåvor med bonus material och ofta DVD med CD: n och bra utbud gör det roligt att vara diskofil igen. Däremot är skivpriserna fortfarande orimligt höga. Jag är själv synnerligen inblandad i skivutgivning med jämna mellanrum och hävdar med bestämdhet att skivbolagen tar ut överpris för sina produkter.

Den senaste CD som jag är med på är med Synliga och heter ”Sinnenas Rum” och kostar bara 150 + porto på

www.synliga.com

och det är billigt det.

Avslutningsvis vill jag bara säga att om du vill att artisterna du älskar att lyssna på skall fortsätta att ge ut sin musik och överleva ekonomiskt får du nog köpa en CD då och då. Använd nätet till att ladda hem sådant du är nyfiken på och köp sedan de yppersta pärlorna så köper jag resten. De utgåvor som har copy protection kan både du och jag ladda hem för de är ändå inte värda att köpa.

”Fan också, nu kommer de allihop på samma gång igen”,

tänkte jag och stirrade missmodigt nedåt gatan. En lång rad bussar kom uppför vägen från stationshållet. Att se själva bussen var fortfarande inget problem men numret i sin lilla ruta ovanför framrutan kunde jag inte fokusera på. Vetskapen att bussar längre bak i kön ibland körde ut och förbi de andra om det inte verkade som om någon skulle kliva på gjorde mig nervös och stressad. Jag kunde inte heller tränga mig förbi de som stod i kö för att kliva på den första bussen utan fick vackert vänta på min tur.

”Vad är det här för nummer?”

Redan medan jag frågade var jag i startgroparna för att springa vidare till nästa ifall detta inte var min buss. Chauffören stirrade slött åt mitt håll där han satt bakåtlutad i sin stol.

”Det står där framme”,

Sa han spydigt. Stukad och ledsen klev jag av och blev stående på trottoaren. Jag orkade helt enkelt inte kolla de andra bussarna då jag fylldes av en stor trötthet som sakta började förvandlas till glödgande ilska. Istället började jag att gå hemåt för jag behövde tänka. Det var inte alla dagar som bussarna kom samtidigt och ibland stod jag där med någon jag kände och då var det inget problem men jag ville kunna klara mig själv. Att fråga någon främling kunde jag inte förmå mig till eftersom jag är blyg och tyckte att det var olustigt. Det stod nu helt klart för mig att något som jag tidigare bara sett som något positivt nu ställde till det för mig. Det faktum att det inte syns på mig att jag har dålig syn. Inte längre tonåring, men fortfarande med ett brinnande behov att betraktas som normal, smälta in, vara accepterad och samtidigt vara en individualist och cool kille. Att vara synskadad var inte coolt för fem öre och inte något jag ville bli betraktad som. Problemet var att jag nyss blivit betraktad som en idiot istället och det var utan tvivel värre. När jag tänkte på busschauffören bubblade ilskan åter upp i mig och onda tankar på misshandel och tortyr av det oförskämda aset upptog ett hundratal meter av min vandring.

När ilskan med god hjälp av några bortsparkade stenar fått sitt utlopp kunde jag åter börja tänka klart. Om inte de jag mötte kunde se att jag hade problem med ögonen hur skulle de då kunna veta det? Eftersom jag inte kunde förmå mig till att berätta det så behövde jag något som visade det utan att jag behövde säga något. När jag gick på krogen hände det allt som oftast att jag blev stoppad av dörrvakten.

”Ta ett par varv runt kvarteret och kom igen så får vi se vilket tillstånd du är i då.”

Då dörrvakten inte fick någon ögonkontakt med mig antog han förstås att jag var ganska påstruken. Jag såg därför till att vara spiknykter då jag ändå måste argumentera mig in och det inte fungerade särskilt bra om jag luktade alkohol. En blindkäpp var kanske svaret men fy fan vad den bar emot. Jag såg fortfarande så bra att jag aldrig skulle behöva använda den utan bara bära omkring på den för att visa min belägenhet. Var det helt korkat, eller låg det korkade i att jag inte för länge sedan gjort slag i saken? Det här tålde verkligen att tänkas på.

Skulle det ha varit helt upp till mig så skulle jag nog tänka än i denna dag men Ulf, som är min vän, musikerkollega och olycksbroder med samma ögonsjukdom som jag blev den avgörande faktorn. Även han hade nått en kritisk punkt synmässigt men var som jag ovillig att börja med käpp. Hans flickvän Marie, som är en handlingskraftig kvinna, hämtade ett par blindkäppar på syn centralen som hon gav åt honom då de var på semester i London och när de kom hem var Ulf med käpp. Kunde han så kunde jag och så blev det.

På syn centralen fick jag både käpp och en snabblektion i käppteknik som jag inte var ett dugg intresserad av. I flera år bar jag sedan omkring på en blindkäpp utan att någonsin använda den till att käppa med. Favoritmodellen för mig och många andra icke käppande käpp bärare var en teleskåpmodell. Den var mycket elegant och hade svart skaft som kontrasterade snyggt mot det vita. Hopfälld var den inte mer än en 7 eller 8 decimeter och var väldigt praktisk att ha hängande på armen eller nerstoppad i bakfickan när man behövde båda armarna. Den var skör och gick lätt sönder men om man undvek att käppa med den så höll den ganska länge.

Nu en liten berättelse ur livet som teleskopkäpp bärare.

En dag någon gång i början av 90-talet var min sambo Agneta och jag på Obs stormarknad i Rotebro för att handla. Jag som var dödligt trött på att bli påkörd av elaka kärringar och gubbar med kundvagn valde att vänta utanför kassorna. Annars snälla och timida pensionärer blir inne på ett köpcenter med en kundvagn framför sig helt galna och sittande fågel som blindstyren mejas utan förbarmande ner. Det är urtråkigt på Obs och jag började efter en stund vanka otåligt fram och åter. Tiden sniglade sig fram och jag knackade småilsket käppen mot benet. Plötsligt stod en liten rödbrusig herre mitt framför mig och stoppade mitt vankande.

”Hej, jag är varuhusdetektiv här.”

”Hej”

hälsade jag förbryllad tillbaka.

”Varför är du beväpnad?”

”Flickorna i kassorna börjar bli oroliga.”

”Va!”

sa jag ännu mer förbryllad. Han tittade menande ner mot min högerhand.

”Nä, det här är ingen batong det är en blindkäpp.”

”Oj, förlåt”

pep han nu helt pionröd i ansiktet,

”jag måste fråga det är mitt jobb.”

Det tog 20 år innan jag slutligen gick en ordentlig kurs i käppteknik och inte ens då var det med fullständigt fri vilja. Jag blev tvungen att lära mig punktskrift för att kunna märka upp mina Cd-skivor, som började bli härligt och ohanterligt många, och blev pådyvlad en del andra aktiviteter på samma gång eftersom de på syn centralen tyckte att det blev mer av en komplett kurs då. Jag kände att jag inte kunde säga blankt nej till allt och valde mellan pest och kolera, ja till käppteknik men ett rungande tvär nej till matlagning. Teleskåpkäpparna hade börjat bli en bristvara och ryktena sa att de inte längre tillverkades. När jag nu ändå gick en kurs på syn centralen så tänkte jag passa på att be om några nya då mina gamla började falla i atomer. Det visade sig dock vara sant det där med avslutad tillverkning men en enda hade de kvar på lager och den fick jag av min käppteknik lärarinna Britta. Samtidigt som hon gav den till mig sa hon att den var fullständigt oduglig som hjälpmedel.

”Den är för vek och det är som att käppa med en kokt spagetti”

Sa hon barskt och uppmanade mig att pröva några andra käppar. Jag föll till föga men gillade inte någon av de andra modellerna. Keller var den jag slutligen valde och den är en fröjd att käppa med men annars en fullständig pest. Tung, otymplig, lång även i hopvikt läge och jämt i vägen.

Nu fick jag lektion efter lektion och jag avskydde varenda sekund. Jag tränades inomhus i korridoren, i källaren och utomhus i närmiljön för att slutligen även käppa omkring hemmavid. Visst blev jag bättre trots min ovilja men något ess lär jag aldrig bli.

I min egenskap som sångare i bandet Mr. Coil, som spelar på Irländska krogar runtom i Skandinavien, brukar jag hänga blindkäppen på mikrofonstativet för att publiken ska se att jag inte ser. Även verbalt brukar jag informera om min belägenhet och att det är meningslöst att vinka, vifta med pengar, flirta eller visa brösten för jag märker ingenting av detta. Ibland fattar de och ibland kan jag stå där och skråla en hel kväll utan att de förstått att jag är blind.

En kväll på The Dubliner i Göteborg för ett par år sedan hade en tjej i publiken fått det hela klart för sig och när jag klev av scenen för att ta paus stoppade hon mig med en liten hand mot mitt bröst.

”Du ska veta att det inte har någon som helst betydelse för mig att du är blind”

kuttrade hon och skrapade förföriskt med naglarna mot mitt bröst.

”Nä, men för mig spelar det en djävla roll”

Slank det ur mig. Jag försökte faktiskt bara vara rolig men det tror jag inte att hon tyckte. Jag var nog snarare i hennes ögon nu både blind och en idiot.

Min kompis på landet i Västerljung har en kanin med röda ögon och den liknar husse när han är bakfull.

Det är för mig viktigt i många lägen att få fram en korrekt tidsangivelse och jag hade under lång tid en talande klocka på armen som såg ut som ett vanligt armbandsur förutom att det synbarligen stannat och därför bara visade rätt tid två gånger per dygn, men då gick den å andra sidan exakt rätt. Orsaken till att jag bar omkring på detta till synes odugliga ur var att den också var en talande klocka och det var bara batteriet till den visuella klockan som tagit slut. Så länge den talade med mig var jag nöjd och allt jag behövde göra för att få reda på tiden var att trycka på en knapp så talade en tydlig kvinnoröst om för mig vad klockan var slagen. Det var mysigt för det var lite som att ha mamma med och det är tryggt och bra. Det finns förstås mer diskreta ur där man känner med fingret på efter att ha öppnat en liten lucka och dessa är nog att föredra när man lite i smyg vill kolla tiden. På date, bio, teater, biblioteket, möte, i kyrkan på begravning eller bröllop skulle ett sådant ur varit att föredra men jag envisades hårdnackat med att ha min skrikande dam på armen. Jag hade fått den på syn centralen och den var den första som hade en något så när bra kvalitet och höll faktiskt en ganska lång tid.

Under en period för några år sedan var det plötsligt väldigtinne med talande klockor och de gick att köpa på ställen som H&M men lustigt nog inte hos urmakarna eftersom de tyckte att kvaliteten var för dålig. Kvalitén var urusel men de var så billiga att jag köpte flera i stöten. När något av dem faktiskt höll så länge att batteriet tog slut var det konstigt nog så att det blev dyrare att köpa ett nytt batteri än en ny klocka, snacka om slit och släng. Som ni säkert förstår försvann dessa urdåliga produkter ganska snart från marknaden och även syncentralerna verkade ha svårt att få fram vettiga dito så det blev en period då jag inte kunde hitta någon klocka alls.

Räddningen kom via leksaksaffärerna, för om en produkt inte görs hållbar och driftssäker nog för vuxna och blinda så sätter nog tillverkarna till alla klutar när det skall göras saker för hårdhänta barn. Inte nog med att leksaksaffärsklockan var mer robust och hade fler talande finesser för den hade också en liten animerad gubbe som gjorde rörelser och gav en kommentar ifrån sig varje gång man ville ha en tidsangivelse. Den var otroligt ljudstark och inte bara uppgiften om hur mycket klockan var utan även bildrutans fåntratts kommentarer och de musikaliska (nåja) utbrotten hördes långan väg och för att göra det hela komplett fanns klockan i många men oerhört skrikiga plastfärger så att de skulle synas på långt håll, alltså just precis en sådan klocka en man i min ålder gärna skyltar med.

Varför använde jag då denna absurda tingest?

För att jag ville veta hur mycket klockan var och gillar att förnedra mig på offentlig plats och eftersom det var en leksak var den betydligt stryktåligare än sina vuxenkonkurrenter men också tre gånger så dyr.

En jobbig sak med modern elektronik när man är blind är att varje knapp har flera funktioner och man ska alltså stega sig fram till rätt ställe via en meny och sedan fortsätta på en eller flera knappar för att utföra det man tänkt sig.

Fattar du?

Ja det gör du säkert och det gör i teorin även jag men i praktiken stöter det på patrull. Man måste lära sig varje knapps funktioner utantill och veta hur många knapptryckningar det krävs för att komma till varje funktion och det vill till att ingen pratar med en medan man räknar sig fram till sitt mål för då går det åt skogen och man vet inte var man är i menyn och kan i värsta fall ställa till det med de inställningar man så mödosamt fått till. Det skulle gå bra om man gjorde detta ofta men på en klocka gör man ingenting ofta och med denna var det enda jag gjorde att ställa om tiden då nöden så krävde. Min då 11 åriga dotter Camilla brukade hjälpa mig och med ett barns elegans och Orädsla för teknikens under lät hon sina fingrar susa över knapparna som en rymd Chopin och jag satt varje gång bredvid och lyssnade med vidöppna öron på hennes beskrivning av hur många gånger man skulle trycka på varje knapp. När hon samma sommar åkte till farmor och farfar i Spanien hann planet knappt lyfta från Arlanda förrän jag råkade slå i klockskrället och den ställde om sig men jag var inte orolig för jag hade lyssnat noga och hade min mentala orienteringskarta över knapptryckningarnas motsvarighet till 5 milen helt klar för mig. Jag var bländande i mitt kunnande. Jag ställde in tiden, datumet och året. Nu var det bara det sista lilla tryckandet kvar för att stoppa klockan ifrån att ge ljud ifrån sig var trettionde sekund, en funktion jag verkligen vill tacka tillverkarna för eftersom det är ju självklart att man hela tiden vill ha en manick på armen som låter som priong, brrrraff klonkaprionk och andra fullkomligt vedervärdiga elektroniska ljud. Jag var nästan i mål och kom ihåg att det var en kombination av tryckningar på de två högra knapparna som sedan skulle avslutas med en tryckning på den vänstra och jag prövade alla upptänkliga kombinationer och efter varje försök väntade jag förväntansfullt men hur jag än gjorde fortsatte den förbannade manicken att låta. Jag lyckades till slut överlista maskinen genom att trycka 2 gånger på övre högra och sedan 3 gånger på den undre då skrek klockan

”Tid tagarur”

 och avgav en tjutande ton men i det läget höll den sedan klaffen. Människan hade åter segrat över materian och om jag nu ville ha en tidsangivelse så behövde jag bara trycka på den vänstra knappen 2 gånger, lyssna och sedan trycka 2 gånger på den övre högra och 3 gånger på högersidans undre knapp så var tystnaden återställd. Smidigt så det förslår och jag kan utan överdrift säga att det var en om möjligt ännu ivrigare pappa Sven som tog emot barnen på Arlanda efter deras Spanienvistelse detta år. Nu var jag faktiskt inte ensam hemma under deras frånvaro men min sambo Agneta ville jag inte be om hjälp. Man kan inte kalla henne för en teknisk idiot för då blir hon ju arg men finns det något sådant så är hon det. Vid ett tillfälle för ett antal år sedan skulle hon spela in något på kassettband och satte glad i hågen in ett band i spelaren och tryckte på play och recordknapparna men den sistnämnda gick inte att rubba. Hon stånkade tryckte och tog i och blev till slut förbannad på den satans bandspelaren som trilskade och gick efter en hammare som hon tänkte banka den tjuriga knappen till underkastelse med men som tur var råkade jag ringa just då och hon berättade upprört om sina vedermödor och jag bad henne kolla om bandet möjligen var skrivskyddat.

”Skrivskyddat, vad är det?”

Jag bad henne kolla på bandets ovansida och plastpiggarna var mycket riktigt borttagna och därmed var en bandspelare räddad från att möta sin baneman. Att låta Hammar-Agnes meka med mitt ädla armbandsur var helt uteslutet.

Trots att denna produkt var bättre än sina föregångare för vuxna försvann de efter något år ur butikssortimentet men vid det här laget hade syncentralerna åter vettiga ur att erbjuda men jag kunde inte ha den på mig när jag sjöng med banden på gig för kondensen och svetten gjorde att det blev kortslutning i mitt tappra ur. Då fick jag lägga den på tork några timmar innan den åter var fit for fight.

Numera har jag två tids angivare att tillgå. Det ena, ett nytt armbandsur jag köpt som fungerar bra och talar svenska. Det andra min mobil som också talar och är en av mina bästa vänner.

Så fick vi då en borgerlig regering med allt vad det innebär av människosyn och ideal. Nu muttras samma mantra i media från morgon till kväll och vad skit de än presenterar och vilka försämringar det än innebär, förklaras det för oss stupida medborgare att det skall leda till jobb, jobb och åter jobb. Att vi mitt i en högkonjunktur ändå inte kan sänka arbetslöshetssiffrorna tycks enligt sittande regering bero på att vi är lata och arbetsovilliga.

Själv är jag blind och borstbindning och korg vävning är två hedervärda gamla blindyrken som jag hellre dör än utövar, men å andra sidan är jaktpilot och bilskollärare två hedervärda yrken jag garanterat skulle dö av. Blindgångare åt armén tänker jag heller aldrig bli men jag kunde ha gjort ett försök. När jag i min synskadade ungdom skickade in ett läkarintyg så fick jag inte helt oväntat frisedel, men desto mer oväntat fick jag kort därefter flera brev där jag erbjöds officersutbildning. Hur tänkte dem då egentligen?

”Se här kapten Silverbjäbb, här har vi ett praktexemplar till kronvrak, ett utmärkt officersämne på min ära.”

Det äldsta yrket i världen lär vara prostitution men det har jag aldrig övervägt eftersom jag inser att min kropp aldrig går att sälja. Vad gäller blinda är nog det äldsta yrket istället det som siare. Personligen tror jag att det är ett missförstånd som uppkommit då grottgubbar med dålig förmåga till artikulation sluddrat runt hällen och då blev synskadad till synsk.

Det kan också vara den goda viljan och lusten att ge alla en meningsfull sysselsättning i det solidariska gamla grottfolkhemmet.

”Hörru Blind-Svemmpa, vi går och klubbar några dinosaurier till middagsmålet, fäller några träd, gör några grottmålningar, kastar lite sten på grannbyn och sår några åkrar.”

”Du kan väl, ö.”

”Du kan, öööh.”

”Du kan, ja just det, lista ut vad som kommer att hända i framtiden.”

”Behöver du inspiration så kan du ta lite av Gura-Gunnars rocktobak men ge fan i matförrådet och kvinnorna.”

Där satt alltså Blind-Svemmpa med stängda ögon och grunnade och fabulerade sedan ihop något och blinda är som regel inte mer korkade än icke blinda så friskt svamlat är hälften rätt så med lite logik och tur blev han nog riktigt bra på sitt nya jobb. Med lite otur blev han också missbrukare en tyvärr inte helt ovanlig företeelse bland handikappade än i våra dagar.

Även fullt seende blundar när de skall tänka riktigt hårt och intensivt och ett avstängt sinne ska då förstärka de övriga. Jag bevittnade detta förfarande en gång då en musikerkollega försökte att stänga av nästan alla sinnen på en gång. Han blundade hårt, hade ett finger i varje öra och två fingrar tryckte ihop näsan, allt detta för att slippa uppleva den överförfriskade batteristen som kräktes högt och plaskande ut genom bakrutan på den bil vi färdades i. Inte kände min vän av några siargåvor, men klarade sig ifrån att spy själv. Han fick dock genomgå ännu ett eldprov när han vid vår ankomst till replokalen, för urlastning av våra instrument fick se de godsaker som hängde i långa strängar längs släpets ena sida. Då stängde han åter av sinnena samtidigt som han sprang, en mycket imponerande uppvisning.

Som liten parvel drömde jag om att bli en cowboy, men som tur var fullbordades inte den drömmen. Som ko, häst och skotträdd är jag synnerligen olämplig som kofösare och tanken på att sova under bar himmel med en sten till huvudkudde fyller mig med avsmak. Att bara ha en stinkande, smutsig hästfilt mot nattkylan, och detta i sällskap med en orakad Mexikan med en alldeles för stor hatt skulle i sig räcka för att krossa drömmen för evigt men det värsta återstår.

”Var gör de det?”

”Tvåan alltså.”

Att kissa är inga problem, det är bara att undvika uppförsbackar och motvind så går det galant, men tvåan. Jag är säker på att även Cllint Eastwood ser ut som ett miffo med brallorna nere och sittande i en buske eller på en gren, och jag tycker det är äckligt. 

”Vad blev du då istället?”

Undrar du nu nyfiket

”Jo, nu får du faktiskt bjuda till lite och undra nyfiket!”

 Sanningen är att i takt med att jag växte upp och blev en man så blev jag en fröken. Första jobbet var som barnskötare på dagis. Det är en underlig känsla att bli kallad för fröken som man, men jag vande mig snart. Märk väl att det bara är små gulliga barn som får säga det ostraffat.

Därefter startade jag en inspelningsstudio, så man kan säga att jag gick från oljud till välljud, men tyvärr inte av klirrande mynt i kassan så det varade inte länge.

Ljud och videokopieringsansvarig på gymnasieskolan i Upplands Väsby blev nästa anhalt på karriärstegen. Det blev oftast språk, samhällsprogram och dokumentärer åt lärarna på måndag, tisdag onsdag och torsdag men på fredagen var det porrfilmskopiering åt vaktmästeriet för hela slanten. Jag gjorde förstås aldrig några kopior åt mig själv och blundade faktiskt kyskt nästan hela fredagarna. Det sägs att jag under denna tid också lärde mig ljuga utan att blinka men det vill jag härmed dementera å det kraftfullaste.

När man som synskadad väljer sig en yrkesbana är det bra om man hittar en lämplig arbetsmiljö där man kan komma till sin rätt och vara självständig. Själv jobbar jag numera som krogmusiker och har alltså misslyckats fullständigt med denna ambition. I krogmiljön är jag både blind och döv, och att med hjälp av blindkäppen ta sig förbi bord, stolar, bänkar, servitriser och knalla kroggäster är oftast helt omöjligt. På de ofta minimala scenerna har jag i alla fall min givna plats men kan inte ens där känna mig riktigt trygg. Överförfriskade dansare ramlar alltför ofta upp på scenen efter något misslyckat Travoltasteg. Som en guldfisk blir jag lika förvånad varje gång det händer eftersom jag inte ser när de faller. Den stora skräcken är att få tänderna inslagna och nerkörda i halsen ihop med mikrofonen, och det skulle både se illa ut och låta hemskt. Hitintills har det inte varit värre än en fläskläpp.

Dessa krogspelningar gör jag med bandet Mr. Coil där jag är den ende synskadade, men den klart hårigaste. Både gitarristen och bassisten har rakat bort de få utposter av hår de hade kvar på skallen och det ser dramatiskt ut med hårbollen Sven i mitten och en flintskallig hårding på var sida. Hårding föresten, det var nog vad de ville, men de ser så snälla ut att Gandhi är närmare sanningen.

Gruppen Synliga är det andra bandet jag är med i och med dem blir gigen helt annorlunda. Hela bandet är synsvagt och ganska hårigt och att montera eller demontera ljudanläggningen kan då ibland synas vara en bedrift bara det och väl värd att beskåda. Där lallar vi omkring och sjunger eller visslar för att visa var vi är samtidigt som vi bär högtalare, drar sladdar, sätter ihop trumset och placerar ut mikrofonstativ på rätt platts och när vi väl börjar spela så låter bandet dessutom fantastiskt bra men det är inte så konstigt för blinda är ju så otroligt musikaliska.

”Eller hur?”

”Ja, eller hur!,

Därmed har vi slagit fast ännu en gammal fin fördom om blinda och min personliga favorit faktiskt.

Eftersom det verkar stört omöjligt att synskadeanpassa alla miljöer så gjorde Synliga precis tvärtom med vår föreställning ”Blind Date” och försänker varje kväll, första halvan av föreställningen i totalt mörker. Trots att lokalen är fylld med flera hundra är det plötsligt Synligas medlemmar som är de mest rörliga och miljöanpassade. Publiken äter, lyssnar, upplever och kanske grämer de sig inte längre över att inte heller de blev jaktpiloter.

Att tro är att icke veta som det heter och ibland drar man i sanning fel slutsatser som vid ett tillfälle på en krog i Trollhättan med Mr. Coil. Vår bassist Heikki hörde hur ett par tjejer pratade vid ett bord nära scenen och eftersom det var första set med lugna låtar på moderat volym hade han inga problem med att lyssna på deras konversation.

”Vad kan det vara tror du?”

Undrade den ena.

”Vet inte men det måste vara någon sjukdom.”

Jaha tänkte Heikki nu har de upptäckt att Sven är blind.

”Kan det vara cancer?”

Då förstod Heikki att det var han och Snuckes hårlösa skallar som tilldragit sig tjejernas uppmärksamhet och han skrattade gott åt sin förhastade slutsats.

En av mina med musiker i Synliga heter Frank och han har absolut gehör och spelar därför trummor. För att kompensera för detta resursslöseri är han även pianostämmare.

”Vad kan man nu ha för nytta av en blind pianostämmare?”

Du kan så klart få ditt piano stämt, men mer än så.

Du som gillar sånt kan utan besvär gå omkring naken under tiden han ägnar sig åt ditt piano, eller varför inte dansa till den något entoniga, men ack så erotiska, musik han åstadkommer. Släpp loss och känn hur skönt det är att sväva runt i rummet som den dag då gud skapade dig. Var försiktig och inte för ivrig då Frank gör sitt återbesök 6 månader senare för det kan bli lite jobbigt när du naken öppnar dörren och hans seende kollega har kommit istället.

På slutet av 90-talet fick jag nog av att försöka hitta på något att jobba med när det ändå var att spela och sjunga jag var bra på. Jag begärde efter många sömnlösa nätter förtidspension som jag genast när den beviljades drog ner till 75 %. Tanken är att ytterligare sänka den allteftersom mitt jobbande ökar. Det kan nog gå bra med lite tur men inte fan beror det på borgarnas människofientliga politik.

Kanske vi borde tänka ut nya bra blindyrken för att ge personer i min situation en större chans på arbetsmarknaden. Här är några moderna och härligt progressiva förslag.

Filmrecensent.

Låter kanske som ett korkat förslag vid första anblick men då alla skivrecensenter är helt döva och inte verkar fatta något av musiken i fråga så kan vi göra likadant med film, och branschen behöver inte oroa sig för skriver vi ner en rulle så går självklart alla och ser den.

Dokusåpaskådis.

Kanske mest en projektanställning, men med möjlighet till förlängning. Blinda och synskadade är väl lämpade för denna sysselsättning och kan utan svårighet göra de normala aktiviteter som de andra deltagarna gör. Detta innefattar allt rån att skratta, gråta och bjuda på sig själv, till att supa och knulla framför kameran.

 En blind kille har vi redan haft i Riket men en blind på Robinson ön vore mer underhållande. Tänk er när han eller hon försöker hitta ut ur skogen i sju avsnitt. Det skulle vara otroligt stimulerande för skrattmusklerna och skulle i förlängningen öka förståelsen för synskadades problem. I alla fall synskadades problem i täta skogar.

Ornitolog.

Här är det ornitologi med specialinriktning på oerhört sällsynta fåglar som gäller. Hela karriären skall ägnas åt att finna sällsynta arter som, Gallskrikan, Stinkfinken, Råmesen, den irriterande Bängbulan, Grötfisen, röd och blå Lösmynta, Rusktuppen, Trälslitarn, Nollkollibrin, den vågade Nederbörden, den otroligt vackra och småkåta Toppsnäckan, Kaffegöken, Bonläppen, Dörrkläppen eller en förrädisk liten Gasläcka. Skulle du nu som professionell faktiskt råka hitta något av dessa flygfän, kanske när du irrar omkring i skogen på Robinson ön, så är det bara ett plus.

Avslutningsvis på ämnet yrkesval så se till att du får ett jobb du kan försörja dig på för att trivas kan du göra hemma. Jag läste nyligen en undersökning där det påstås att nästan 75 % av de tillfrågade var otillfredsställda med sina jobb. Varför skulle du och jag ha det bättre än någon annan? Därför ställer jag mig nu på barrikaden och vrålar mig hes det nya progressiva slagorden,

”Ge denna blinda man ett jobb han kan gå och vantrivas på, för rätt skall vara rätt och jobb åt alla skall det vara.

När jag var liten läste jag ofta serietidningen Fantomen och tyckte att den var fantastiskt bra och att den maskerade hjälten var en otroligt häftig kille. Det har nu gått många år sedan jag sist läste en Fantomen tidning men jag kom att tänka på dem och slogs av en rad tankar kring hans gärning och moral.

Efter att ha bott några år i tropikerna ifrågasätter jag starkt Fantomens klädval. Heltäckande trikåer är illa nog men att matcha dessa med ett par höga stövlar, ett par randiga badbyxor, en badmössa och en ögonmask verkar helt huvudlöst mitt i djungeln. Då är Tarzans klädval mer trovärdigt men han är istället språkligt smått efterbliven med obegripliga utrop som,

”kreega bundulo”,

Så där verkar den tystlåtne Fantomen betydligt mer sofistikerad. Det är förstås farligt att sola så han kanske inte har så fel i alla fall när allt kommer omkring men med tanke på hur mycket tid han tillbringar ute i solen så ser han nog ut som en inverterad Tvättbjörn med bruna handskar när väl kläderna åker av. En sista klädesdetalj kompletterar hans utstyrsel och det är et bälte med två feta pistoler av okänt märke, och vi kan konstatera att det är en oerhört tuff kille som tål värme bra.

Varför är han maskerad till att börja med?

Finns inga vettiga svar på den frågan och man blir i sanning fundersam. I det bostadsområde mitt i djungeln där han bor är han den ende vite innevånaren, och dessutom minst dubbelt så stor som sina grannar, en småväxt stam kallad Bandarer. Alltså olika hudfärg och storlek och killen klär ut sig. Undrar om hans grannar tittar misstänksamt på honom om han någon dag vandrar ner för bygatan som en vanlig man. Jag har grunnat länge och väl och kommit fram till en enda miljö där vår maskerade hjälte har en någon så när chans att smälta in och det är på en skridskotävlings bana, men även där bör han modifiera sin klädsel en smula och göra sig av med badbrallorna, puffrorna och storstövlarna.

Hans bostad är inte heller så särskilt diskret. Alla andra i byn nöjer sig med fina hyddor men Fantomen bor i en grotta som ser ut som en dödskalle.

Fantomen är onekligen stor och stark och anabola steroider är inte uteslutet men han är ändå mer bekväm av sig än kollegan Tarzan. Lianer är inget för killar i blå trikå och därför rider Fantomen när han ska ut och bekämpa brott. I djungelns grönska tar han sig alltså fram på sin bländande vita häst, Hero. Denna stolta springare är också en hejare på att klara hettan och tar sig underligt nog fram hur bra som helst i dessa oländiga trakter. Jag har svårt att förstå att en häst skulle vara det ultimata transportmedlet i en djungel men vår maskerade hjälte är alltid på rätt platts i rätt tid och en Kamel är nog för ful och grinig och en Elefant för ljudlig och bumlig. Att gå över ån efter vatten verkar vara Fantomens melodi när det gäller sina djur för hans andra fyrfota hjälpreda är en varg vid namn Devil. En hårig varg i tropikerna tycker jag är lika trovärdigt som en Vandrande Pinne i Alaska.

Alla framgångsrika brottsbekämpningshjältar bör ha ett bra crew för att lyckas väl och det har Fantomen. De nyss nämnda Bandarerna har dödligt giftiga pilar, och troligen dito tungor när vår maskerade hjälte inte är inom hörhåll, och kan meddela sig på långt håll med hjälp av talande trummor. Detta är faktiskt det jag tycker är mest trovärdigt i hela storyn. Bandarernas hövding är en rundlagd, jovialisk och listig herre vid namn Guran, och han är mycket klädsamt iförd en bastkjol runt midjan och en lampskärm på huvudet. Han leder och fördelar arbetet och är nummer ett när Fantomen är på uppdrag eller semester.

Fantomen har två märken som man kan komma i åtnjutande av. Det goda märket, som ser ut som två korslagda golfklubbor, är till för dem som står under vår hjältes beskydd. När bovar och otäckingar ser detta som ett smycke eller ristat på husfasaden tänker de sig för mer än en gång innan de ofredar eller stjäl från märkesinnehavaren.

Det andra märket är det onda och ser ut som Fantomens bostad. Detta dödskallemärke har han i form av en ring på sin ena hand och de råskinn och skurkar som har oturen att möta djungelhjälten kan få sig en smocka och då lämnar ringen kvar ett märke där snytingen landat. Detta vanprydande märke går inte att tvätta bort och bovarna har inget annat val än att för evigt pekas ut som ohederliga medborgare eller att bli punkare och skaffa sig en hel rad med andra tatueringar med dubiösa motiv.

En brottsbekämpande enhet har startats av Fantomen och den troliga orsaken är att han behöver några som samlar ihop resterna av de bovar han tatuerat så de kan forslas till finkan eller lämplig punkkonsert. Denna enhet kallas för Djungelpatrullen och bör inte förväxlas med Gryningspatrullen som är betydligt tyngre och mer hårdhudade. När Fantomen skall kontakta Djungelpatrullens chef klättrar han ner i en speciell brunn och kommer upp i sagde chefs rum. Att be om en vanlig entré genom framdörren är nog att önska sig för mycket.

Ibland klär sig Fantomen som en vanlig man och åker till staden. Iklädd en slokhatt, en långrock och ett par svindyra solglasögon går Mr. Walker, som han då kallar sig, på barrunda. Som en präst på ett horhus provocerar han alla genom att beställa mjölk.  Troligen är det så att det fadda vattnet i djungeln titt som tätt driver vår hjälte mot staden och ett iskallt glas mjölk och med tanke på det ständiga svettandet i hjältemunderingen, en limpmacka med Kalles kaviar.

Fantomen litar med all rätt inte på banker och har alla sina tillgångar gömda längst inne i dödskallegrottan. Förmögenheten naggas inte i kanten av bankernas smygavgifter och allmänna fifflande och dessutom är större delen av hans tillgångar bestående av ädelstenar, silver och guld. Jag tvivlar på att han redovisar sin förmögenhet till myndigheterna och jag har inte sett att han suttit och fyllt i sin deklarationsblankett i en enda av de Fantomen tidningar jag läst. Lika bra det föresten för det har otroligt lågt underhållningsvärde.

Tarzan har sin Jane och Fantomen sina Diana. För att ge henne en mer exotisk betoning så heter hon Palmer i efternamn. Med henne hittar Fantomen på en hel del fuffens och oftast då ute på hans paradisö som bär namnet Eden. Där är alla sams och även lejon och tigrar äter grönsaker tills de blir mätta och glada.  Fantomen och hans Diana älskar i vattnet och i det idylliska lilla strand huset ackompanjerade av ljudet från lejon och tigrar som tuggar på gurkor och tomater. Eftersom titeln Fantomen går i arv från far till son är det bäst att vi lämnar vår vanligen maskerade hjälte att jobba fram en arvinge.